En ny fas i livet

Den vackraste lilla flickan har nu gjort entre i mitt liv,
och den kärlek jag känner är obeskrivlig.
Jag känner alla känslor fullt ut,
och det är lika mäktigt som det är omtumlande.
Hon är så perfekt,
det lilla livet,
och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att jag faktiskt får lov att hålla henne i mina armar.
Så nära att hon aldrig fick finnas.
Så nära.

Jag vill verkligen tacka alla er fantastiska människor som följt med på min resa tillbaka.
Den har inte varit enkel.
Den har inte varit spikrak.
Men framför allt.
Den är långt ifrån avslutad.
Den har bara precis börjat.

Jag känner dock att det blivit dags att sätta punkt för den här bloggen.
Det finns saker i mitt liv nu som är så mycket viktigare än att vända på stenar i det förflutna.
Det handlar inte om att förtränga eller förneka.
Det handlar nog mest om att växa ihop till en familj,
och att lära oss hur vi tar hand om varandra på bästa sätt.
Jag har lagt ner mycket tid och energi på att försäkra mig om att jag inte försöker rymma från något,
och vill nu fokusera enbart på att blicka framåt.
Att låta andra ta del av vårt liv genom ett virtuellt fönster har varit terapeutiskt för mig.
Kloka tankar från er har inspirerat mig vidare,
och hjälpt mig de gånger jag kört fast.

Ingenting är självklart här i livet.
Ingenting är enkelt.
Men ibland är det enkla faktiskt det självklara.
Att lyssna till oss själva,
och göra det vi vill i hjärtat.
Oavsett hur underligt det förefaller i omvärldens ögon.
Att välja att behålla ett barn som blivit till några månader efter det att ditt liv rasat samman,
kan förefalla irrationellt och naivt.
Men jag har följt mitt hjärta.
Och inte ångrat mig en sekund.

Jag älskar min sambo.
Han är min bästa vän, och mitt livs kärlek.
Han är inte perfekt,
men i många avseenden är han faktiskt perfekt för mig.
Jag tror inte på att hitta tillbaka till varandra.
Jag tror istället på att
hitta fram till varandra.
För första gången någonsin.
Och det är det vi gjort.

För mig har det varit avgörande att se saker för vad de verkligen är.
Inte för vad jag vill att de ska vara.
Eller för vad jag fruktar att de är.
Utan för vad de verkligen är.
Hans intention att bli frisk infann sig tidigt,
och utan den hade det aldrig kunnat fungera.
Hur gärna jag än hade velat.
Men jag trodde på honom och på hans ord,
och det gör jag fortfarande.
Det innebär inte att vår framtid är huggen i sten,
men jag oroar mig inte längre.
Jag litar på att jag är klok nog att skaffa mig det liv jag förtjänar.

Precis som vilket annat par så kan vi tjafsa om småsaker.
Och vi går långt ifrån runt i något rosarött skimmer hela dagarna,
upptagna med att dyrka marken den andre går på.
Vi har båda våra fel och brister,
men vi försöker att jobba med dem.
Och framför allt,
så försöker vi att uttrycka våra känslor.
Glädje, sorg, rädsla...eller vad det än må vara.

Tack ännu en gång för alla uppmuntrande ord och allt stöd jag fått under dessa månader.
Jag hoppas innerligt att denna blogg kunnat ge något tillbaka till andra människor,
då det saknades något liknande då jag själv befann mig i mitt livs kris.
Av just denna anledning kommer jag inte att stänga ner den,
utan jag kommer att låta den ligga tillgänglig tills vidare.

Vem vet,
vi kanske ses på stan någon dag.
Eller så har vi redan mötts?
Jag kanske är din bästa vän,
som inte vågat avslöja min hemlighet ens för dig?
Eller så är jag tjejen i fikarummet som du irriterar dig lite på sådär i största allmänhet?
Eller kanske kvinnan på banken som ser sådär lite provocerande nöjd ut?
Hur som helst.
Jag finns på tintomaran@gmail.com.

Kärlek åt alla.

I väntans tider...

...och bebisen gömmer sig fortfarande i magen.
Det är i och för sig ganska tyst och lugnt,
men jag är ju nyfiken och mer än redo för att lära känna henne.
Tankarna kretsar av förklarliga skäl mestadels kring barn,
kring förestående förlossning och kring andra praktiska saker som har med detta att göra.
Men då och då minns jag.
Och då försöker jag att tillåta mig själv att bli ledsen.
Att sörja en liten smula till.
Och oftast hjälper det mig vidare,
och tillbaka in i mig själv igen.

Häromdagen hamnade vi i en onödig ordväxling.
Bakgrunden var två hyfsat trötta, stressade småbarnsföräldrar.
Scenen var en middagssituation.
Samtalet flöt på någorlunda.
Tills det bara urartade,
helt utan anledning och förvarning.

"Du kan väl ta det på vasken till mig, är du snäll?
Sambon såg på mig med och förväntade sig att jag skulle agera.

Visst älskling.
Det är ju så smidigt för mig att röra mig nuförtiden,
så självklart studsar jag gärna upp och ner dagarna i ända för att behaga min latmask till sambo.

Nu överdrev jag lite.
Sådär som man får lov att göra när man efterhandskonstruerar.

Men jag kan väl inte hjälpa att du väger över 110 kilo, herregud, muttrar en förnärmad sambo, lyckligt ovetande om vilken öm tå han trampar runt på.

110 kilo ???!!!! Vad i h-vete!!!!!&%¤#&#/%#///##
Ehh.
Alltså. Jag väger KNAPPAST 110 kilo.
Bara så du vet.
Hrmpf.
Du har verkligen varit så oerhört sympatiskt och stöttande hela den här graviditeten. VERKLIGEN. Den här OCKSÅ.

Och underförstått:
Liksom vid förra graviditeten då du gick bakom ryggen på mig med ditt j-la dubbelliv, din skit.

Tystnaden la sig som ett täcke över hela rummet.
Jag kunde knappt andas så tryckt stämningen var.
Jag visste så väl att jag gått över gränsen.
Att jag gett honom en verbal spark rakt under bältet,
och att jag borde skämmas.
Liksom honom naturligtvis,
för hans oerhört taskiga kommentar,
men den var ändå på något sätt inte riktigt lika elak.
Jag fiskade upp ett triumfkort som jag lovat mig själv att inte använda mig av,
och så bara DUNS.
Så låg det där på bordet och hånflinade oss i ansiktet.

Vi bad varandra om ursäkt senare på kvällen,
och det hela var ur världen.
Men jag kan ändå slås av hur vansinnigt lätt det är att "råka" ta till fula knep utan att egentligen ha för avsikt att göra det.
Det är som ett slags Tourettes när det väl händer,
och jag kan inte kontrollera min tic eftersom jag inte ser den komma.
Lyckligtvis händer det inte så ofta,
men när det händer är det trist.

Jag hade kanske lite mer förhoppningar för den här graviditeten, om sanningen ska fram.
Det blev kanske inte riktigt så.
Jag hade kanske hoppats på att sambon skulle föreviga the glow med systemkameran,
och att hans innerliga kärlek till mig skulle få min obefintliga "fotogeniquialitet" att blomstra.
Eller att han skulle ligga och stryka mig över magen till långt in på nätterna.
Vilja hålla så hårt, hårt i oss,
för att försäkra sig om att vi aldrig skulle försvinna.
Men så har det inte riktigt blivit.
Det har varit...ganska mycket precis som vanligt.
Det är kanske enklare för mig att bonda med barnet eftersom jag bär det.
Det har funnits stunder då jag kanske känt mig lite besviken,
men samtidigt gläds jag åt andra saker.
Åt sambons kärleksfulla lekar med sonen.
Hur han svingar honom i luften varv efter varv,
varje dag han kommer hem från jobbet.
Hur sonen springer och möter honom i dörren,
med en outtröttlig entutiasm.
Det är livet.
Verkligheten.
Det jag faktiskt ska ta tillfället i akt att glädjas åt,
eftersom det är en ynnest att få uppleva.

Nä, graviditeten blev kanske inte rosenskimrande,
men den har varit helt okej.
Vårt samliv har varit i stort sett obefintligt,
och jag har inte känt mig stressad över det.
Jag har helt enkelt lyssnat till mig själv,
accepterat att min kropp inte känner lust för tillfället eftersom den har fullt upp med annat,
och förmedlat detta till sambon,
som utan protester accepterat detta.
Det har inneburit ett sådant lugn för mig,
att det enda ord som verkligen kan sammanfatta graviditeten är ordet harmoni.
Jag är i harmoni med mig själv.
Jag känner mig trygg,
lugn,
kärleksfull och lycklig.

Att sedan livet kommer att förvandlas till ett totalt kaos i och med den välkända tvåbarnschocken,
tja.
Det är väl helt enkelt smällar man får ta :)