En ny fas i livet

Den vackraste lilla flickan har nu gjort entre i mitt liv,
och den kärlek jag känner är obeskrivlig.
Jag känner alla känslor fullt ut,
och det är lika mäktigt som det är omtumlande.
Hon är så perfekt,
det lilla livet,
och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att jag faktiskt får lov att hålla henne i mina armar.
Så nära att hon aldrig fick finnas.
Så nära.

Jag vill verkligen tacka alla er fantastiska människor som följt med på min resa tillbaka.
Den har inte varit enkel.
Den har inte varit spikrak.
Men framför allt.
Den är långt ifrån avslutad.
Den har bara precis börjat.

Jag känner dock att det blivit dags att sätta punkt för den här bloggen.
Det finns saker i mitt liv nu som är så mycket viktigare än att vända på stenar i det förflutna.
Det handlar inte om att förtränga eller förneka.
Det handlar nog mest om att växa ihop till en familj,
och att lära oss hur vi tar hand om varandra på bästa sätt.
Jag har lagt ner mycket tid och energi på att försäkra mig om att jag inte försöker rymma från något,
och vill nu fokusera enbart på att blicka framåt.
Att låta andra ta del av vårt liv genom ett virtuellt fönster har varit terapeutiskt för mig.
Kloka tankar från er har inspirerat mig vidare,
och hjälpt mig de gånger jag kört fast.

Ingenting är självklart här i livet.
Ingenting är enkelt.
Men ibland är det enkla faktiskt det självklara.
Att lyssna till oss själva,
och göra det vi vill i hjärtat.
Oavsett hur underligt det förefaller i omvärldens ögon.
Att välja att behålla ett barn som blivit till några månader efter det att ditt liv rasat samman,
kan förefalla irrationellt och naivt.
Men jag har följt mitt hjärta.
Och inte ångrat mig en sekund.

Jag älskar min sambo.
Han är min bästa vän, och mitt livs kärlek.
Han är inte perfekt,
men i många avseenden är han faktiskt perfekt för mig.
Jag tror inte på att hitta tillbaka till varandra.
Jag tror istället på att
hitta fram till varandra.
För första gången någonsin.
Och det är det vi gjort.

För mig har det varit avgörande att se saker för vad de verkligen är.
Inte för vad jag vill att de ska vara.
Eller för vad jag fruktar att de är.
Utan för vad de verkligen är.
Hans intention att bli frisk infann sig tidigt,
och utan den hade det aldrig kunnat fungera.
Hur gärna jag än hade velat.
Men jag trodde på honom och på hans ord,
och det gör jag fortfarande.
Det innebär inte att vår framtid är huggen i sten,
men jag oroar mig inte längre.
Jag litar på att jag är klok nog att skaffa mig det liv jag förtjänar.

Precis som vilket annat par så kan vi tjafsa om småsaker.
Och vi går långt ifrån runt i något rosarött skimmer hela dagarna,
upptagna med att dyrka marken den andre går på.
Vi har båda våra fel och brister,
men vi försöker att jobba med dem.
Och framför allt,
så försöker vi att uttrycka våra känslor.
Glädje, sorg, rädsla...eller vad det än må vara.

Tack ännu en gång för alla uppmuntrande ord och allt stöd jag fått under dessa månader.
Jag hoppas innerligt att denna blogg kunnat ge något tillbaka till andra människor,
då det saknades något liknande då jag själv befann mig i mitt livs kris.
Av just denna anledning kommer jag inte att stänga ner den,
utan jag kommer att låta den ligga tillgänglig tills vidare.

Vem vet,
vi kanske ses på stan någon dag.
Eller så har vi redan mötts?
Jag kanske är din bästa vän,
som inte vågat avslöja min hemlighet ens för dig?
Eller så är jag tjejen i fikarummet som du irriterar dig lite på sådär i största allmänhet?
Eller kanske kvinnan på banken som ser sådär lite provocerande nöjd ut?
Hur som helst.
Jag finns på tintomaran@gmail.com.

Kärlek åt alla.