I väntans tider...

...och bebisen gömmer sig fortfarande i magen.
Det är i och för sig ganska tyst och lugnt,
men jag är ju nyfiken och mer än redo för att lära känna henne.
Tankarna kretsar av förklarliga skäl mestadels kring barn,
kring förestående förlossning och kring andra praktiska saker som har med detta att göra.
Men då och då minns jag.
Och då försöker jag att tillåta mig själv att bli ledsen.
Att sörja en liten smula till.
Och oftast hjälper det mig vidare,
och tillbaka in i mig själv igen.

Häromdagen hamnade vi i en onödig ordväxling.
Bakgrunden var två hyfsat trötta, stressade småbarnsföräldrar.
Scenen var en middagssituation.
Samtalet flöt på någorlunda.
Tills det bara urartade,
helt utan anledning och förvarning.

"Du kan väl ta det på vasken till mig, är du snäll?
Sambon såg på mig med och förväntade sig att jag skulle agera.

Visst älskling.
Det är ju så smidigt för mig att röra mig nuförtiden,
så självklart studsar jag gärna upp och ner dagarna i ända för att behaga min latmask till sambo.

Nu överdrev jag lite.
Sådär som man får lov att göra när man efterhandskonstruerar.

Men jag kan väl inte hjälpa att du väger över 110 kilo, herregud, muttrar en förnärmad sambo, lyckligt ovetande om vilken öm tå han trampar runt på.

110 kilo ???!!!! Vad i h-vete!!!!!&%¤#&#/%#///##
Ehh.
Alltså. Jag väger KNAPPAST 110 kilo.
Bara så du vet.
Hrmpf.
Du har verkligen varit så oerhört sympatiskt och stöttande hela den här graviditeten. VERKLIGEN. Den här OCKSÅ.

Och underförstått:
Liksom vid förra graviditeten då du gick bakom ryggen på mig med ditt j-la dubbelliv, din skit.

Tystnaden la sig som ett täcke över hela rummet.
Jag kunde knappt andas så tryckt stämningen var.
Jag visste så väl att jag gått över gränsen.
Att jag gett honom en verbal spark rakt under bältet,
och att jag borde skämmas.
Liksom honom naturligtvis,
för hans oerhört taskiga kommentar,
men den var ändå på något sätt inte riktigt lika elak.
Jag fiskade upp ett triumfkort som jag lovat mig själv att inte använda mig av,
och så bara DUNS.
Så låg det där på bordet och hånflinade oss i ansiktet.

Vi bad varandra om ursäkt senare på kvällen,
och det hela var ur världen.
Men jag kan ändå slås av hur vansinnigt lätt det är att "råka" ta till fula knep utan att egentligen ha för avsikt att göra det.
Det är som ett slags Tourettes när det väl händer,
och jag kan inte kontrollera min tic eftersom jag inte ser den komma.
Lyckligtvis händer det inte så ofta,
men när det händer är det trist.

Jag hade kanske lite mer förhoppningar för den här graviditeten, om sanningen ska fram.
Det blev kanske inte riktigt så.
Jag hade kanske hoppats på att sambon skulle föreviga the glow med systemkameran,
och att hans innerliga kärlek till mig skulle få min obefintliga "fotogeniquialitet" att blomstra.
Eller att han skulle ligga och stryka mig över magen till långt in på nätterna.
Vilja hålla så hårt, hårt i oss,
för att försäkra sig om att vi aldrig skulle försvinna.
Men så har det inte riktigt blivit.
Det har varit...ganska mycket precis som vanligt.
Det är kanske enklare för mig att bonda med barnet eftersom jag bär det.
Det har funnits stunder då jag kanske känt mig lite besviken,
men samtidigt gläds jag åt andra saker.
Åt sambons kärleksfulla lekar med sonen.
Hur han svingar honom i luften varv efter varv,
varje dag han kommer hem från jobbet.
Hur sonen springer och möter honom i dörren,
med en outtröttlig entutiasm.
Det är livet.
Verkligheten.
Det jag faktiskt ska ta tillfället i akt att glädjas åt,
eftersom det är en ynnest att få uppleva.

Nä, graviditeten blev kanske inte rosenskimrande,
men den har varit helt okej.
Vårt samliv har varit i stort sett obefintligt,
och jag har inte känt mig stressad över det.
Jag har helt enkelt lyssnat till mig själv,
accepterat att min kropp inte känner lust för tillfället eftersom den har fullt upp med annat,
och förmedlat detta till sambon,
som utan protester accepterat detta.
Det har inneburit ett sådant lugn för mig,
att det enda ord som verkligen kan sammanfatta graviditeten är ordet harmoni.
Jag är i harmoni med mig själv.
Jag känner mig trygg,
lugn,
kärleksfull och lycklig.

Att sedan livet kommer att förvandlas till ett totalt kaos i och med den välkända tvåbarnschocken,
tja.
Det är väl helt enkelt smällar man får ta :)