Med beroende

Jag blev med beroende vid väldigt unga år.
Med medberoende kanske jag ska säga.

Min mamma blev väldigt sjuk i samband med att jag fick en syster.
Precis innan jag skulle börja skolan.
Min pappa arbetade mycket. För att inte säga alltid.
Min föräldrar var och är underbara på många sätt och vis.
Jag håller inget emot dem.
Men faktum kvarstår.
Jag lärde mig att vara till lags och att tillfredsställa andras behov för att överhuvudtaget synas vid väldigt, väldigt unga år.
Jag blev helt enkelt vuxen.
Fastän jag borde ha fått varit barn.

Historien med min sambo är ni relativt väl bekanta med vid detta laget.

Vad som slagit mig när jag börjat granska mig själv närmare är att jag i hela mitt liv försökt vara den människor velat att jag skulle vara, oavsett sitution. Jag har varit en kameleont ut i fingerspetsarna. Vänner, skola, arbetsplats. Jag har alltid lyssnat in, känt av och anpassat mig. Aldrig klivit fram och visat vem jag är. Åtminstone inte utan att veta vem jag skulle vara där och då.

Efter avslöjandet med min sambo så fick jag relativt snabbt ordning på mitt medberoende, åtminstone gentemot honom. Om man kan uttrycka det så. Jag kämpade stenhårt för att bryta mig fri från det beroendeförhållande jag haft till honom under en lång tid.
Men mitt medberoendebeteende avslutades inte.
Det bara flyttades.

Jag fick kontakt med en kvinna via forumet som jag började maila med.
Jag analyserade hennes liv, hennes man, deras relation.
Jag kom med råd, tips och vägledning.
Jag kände mig klok och stark.
Jag engagerade mig mer och mer i forumet.
Gjorde frekventa inlägg.
Involverade mig i andras liv.
Försökte stötta och uppmuntra.
Sprida hopp och förtröstan.

En dag insåg jag att jag kände mig stressad över att jag inte uppdaterat mig på forumet på länge. Över att det fanns så många nya inlägg som jag inte hunnit läsa, och så många människor jag därmed inte heller haft möjlighet att kunna hjälpa.
En annan dag gick jag gråtande ner för trapporna och fick tröstas av sambon.
Alltför många hårda ord och anklagelser på forumet blev för mycket för mig att hantera.
Jag som bara ville hjälpa.

Ju längre ut i verkligheten jag tagit mig sedan dess, ju mer har jag insett att forumet blev ett annat sätt för mig att fly.
Fly mina känslor.
Fly mitt liv.

Missförstå mig inte.
Jag har fått fantastiska råd och stöd från underbara människor där.
Jag har ventilerat sådant som tyngt mig, och känt frid av det.
Men idag väljer jag mer noggrannt vad jag vill använda min tid till.
Utan att styras av samvetskval eller stress.

Och nu har det blivit dags att återvända till min mysiga sambo som väntar på nedanvåningen med lite choklad och sura nappar.

Tillägg

Fick lite påbackning av sambon när jag redogjorde för mitt förra inlägg för honom.
Det vill säga, att varningsmärka porren.
Porr skapar inte ett beroende.
Problemet finns där redan i botten, och porren blir enbart ett redskap för att hantera det.
Jag håller med.
Och tycker nog egentligen att det var precis det jag skrev, eftersom jag uttryckte att porren kan skapa ett beroende...inte att det nödvändigtvis gör det. Men det kanske snarare är utlösa jag menar då. Om missbruksproblematiken finns där latent i botten, det vill säga.

Så att rätt blir rätt.

Men visst är jag samtidigt medveten om att allt som kan brukas kan missbrukas. Mat, sötsaker,alkohol, cigarretter, sex,spel. Och så vidare. Det kanske är ohållbart att begära att alla dessa varor ska varningsmärkas. Vem vågar då gå till supermarket? Om hälften av sakerna i kundvagnen är märkta med dödskallar ;)

Porren är dock annorlunda för mig. Den är inte synonym med sex. Inte alls.
Nu är jag ingen expert på porr, det vill jag inte ge sken av. De filmer jag stiftat bekantskap med har jag hittat av en slump i vårt hem, i vår bil, i vårt förråd. Jag har däremot tjuvkikat för att se vad det är som varit så lockande. Trollbindande. Magiskt.

Och jag är fortfarande oförstående.

Visst kan det säkert vara eggande med fantasier om olika sexuella utsvävningar.
Jag kan köpa det.
Och visst, det är lite förbjudet vilket säkerligen triggar igång en extra växel.
Men för mig blir det ganska snart tråkigt.
Enkelspårigt.

Tjej efter tjej som stönar i kapp. Killar (eller ofta gubbar) som tar vad de vill ha.
Och oavsett hur brutal och rå behandlingen än må vara, så stönar tjejen tacksamt tillbaka och ber att få ytterligare en omgång. Eller två. Och snälla, snälla, snälla, ber hon med sina halvslutna ögon, gegga ner mig fullständigt med din säd...

Hrm.
Låter jag bitter?
Inte alls.
Bara lite irriterad.
För jag är alldeles övertygad om att porr programmerar.
Och ju mer du tar del av den, desto mer rubbas din egen uppfattning om vad som är sund och bra intimitet. Sex blir porr, porr blir sex. Skillnaden raderas.
Detta behöver inte nödvändigtvis innebära att du blir missbrukare.
Det tror jag absolut inte.
För det är ett helt annat kapitel.
Däremot kan det aldrig någonsin vara hälsosamt i längden.
Det är jag fullkomligt säker på.

Porr

I ett land som Sverige, som i så mångt och mycket präglas utav storebrorsmentaliteten, så är det för mig fortfarande ett mysterium att man inte varningsmärkt porren.
Som med cigaretter.
Varning.
Kan orsaka skeva värderingar och ett osunt beteendemönster.
Eller varför inte.
Varning. Porr splittrar familjer.

Och nä. Vänta nu.
Avfärda mig inte som ännu en bitter feminist. Jag har nämligen ytterligare argument.
För visst är det väl så att det inte är själva cigaretten som dödar? Alltså åtminstone inte på så sätt att den attackerar sitt offer och mördar brutalt. Den kan leda till lungcancer som i sin tur kan leda till döden.
Ett alltför frekvent porrnyttjande kan leda till beroende som i sin tur kan leda till en mängd olika beteenden och rubbade världsbilder som i förlängningen utan tvekan kan leda till skilsmässor. Eller seperationer.

Borde inte socialstyrelsen ha insett detta vid detta laget?
Eller är en varningstext på en porrfilm lika meningslös som den på cigarettpaketet? Som min mamma skulle säga: "Jaja, vilken läskig bild...men det händer ju inte mig"...

Men om varningstexten finns där, så finns ju även möjligheten att kanske en enda människa någonstans i landet vaknar till och inser vidden av sitt problem? Även om det kanske inte sjunker in förrän efter själva utagerandet.

Jag tror jag är något stort på spåren ;)

(Tur för mig att jag har gömt mig bakom ett hemligt alias, annars hade väl Mr Milton och hela hans snuskiga följe stått och knackat på min dörr och anklagat mig för förtal... Mot en bransch så styrd utav pengar kan det väl aldrig vara populärt att förklara krig...)

Ångest

Var hemma om på lunchen för att umgås med min för dagen föräldrarlediga sambo och min underbara lillkille.
Dessvärre blev umgänget inte riktigt som jag tänkt mig, och nu är jag tillbaka på jobbet med ångest och olustskänslor.

Sambon träffade på pappan till en av mina bästa vänner idag. Vid mötet reagerade sambon på första instinkten, som naturligtvis var flykt. Tog ett språng in i bilen och voila, problemet löst. Eller inte.
Inte löst, däremot flytt.

Och när vi pratade om det så mådde han dåligt.
Fruktansvärt dåligt.
Kände sig utlämnad. Folkskygg. Förnedrad.
Och jag reagerar...kallt.
Rationellt.
Genom att säga att alla äger ansvaret för de egna känslorna. Att han inte kan påverka hur personer han möter känner eller reagerar. Att de kanske förlorar sig i skvaller om vårt liv, för att fly något i sitt eget.

Ibland blir jag rädd för de automatiska svar som kommer på autopilot.
För att jag på något sätt inte är där.
Även om jag står bakom det jag säger.
Så kommer det liksom per automatik.
Och hela jag blir mer logik än känsla.

Men det var inte den ursprungliga anledningen till mitt inlägg.
Det var striden som tog plats inom mig.
Den som började i samma stund som jag insåg att det var mina ord som kom tillbaka för att skada.
De förtroenden som jag delat med vänner, som delat dem med andra, som till slut kommit tillbaka och gör oss illa ännu en gång.
Anledningen till att han inte kan gå med högburet huvud på stan längre.
Är jag.
Striden för att inte ta på mig mer skuld.
Skuld och skam.

En liten, liten röst därinne påminner mig om att det faktiskt är sambon som agerat ut, inte jag.
Men egentligen vet jag att den trösten är klen.
Hade jag inte lämnat ut honom, så hade han sluppit gå igenom detta.
Hade jag inte tvättat hans byk offentligt så hade han sluppit känna sig smutsig.

Hur tar man sig ur ekorrhjulet av skuld och skam?
Nån som vet...

Fruktsallad

Det kan vara som päron och äpple.
Skillnaden mellan olika missbrukare.

Jag insåg det till fullo när jag läste Åsa Hellbergs artikel i Må bra.
Har nog någonstans vetat det redan innan, men jag har väl inte förstått vikten av att poängtera det. Det gjorde jag inatt.
Någonstans runt klockan 00.00 trillade polletten ner.

Det behöver faktiskt inte alls se likadant ut.
Inte alls. Åtminstone inte utåt sett.
Utagerandet, beteendet, livet med en sexmissbrukare.

Varför är det viktigt att lyfta fram?
Jo, för att det är så vansinnigt svårt att identifiera sig med en beroendesjukdom som inte har ett ansikte. Knappt ens konturer. Herregud. Vad skulle min sambo rimligtvis ha gemensamt med en sexmissbrukare??!! Och om jag inte vet vilka tecken jag ska leta efter, hur ska jag då någonsin kunna dra paralleller mellan att det sjukliga beteende som successivt smugits in relationen är relaterat till ett missbruksproblem? Om jag inte ens vet att det finns, eller att det kan se ut som det gör i mitt specifika fall.

Jag vet att Åsa redan vet hur viktig hon är för många. Att hon ger oss anhöriga ett ansikte. Står upp för oss, som ännu inte vågar. Visar att vårt problem är vanligare än vad vi tror, men att det går att ta sig igenom.

Min historia skiljer sig en del från hennes.
Men jag blir mer och mer medveten om hur viktig den är.
De båda är.
Allas våra historier är.
För att visa att det kan se olika ut.
Helt olika vid första anblicken.
Men att smärtan ändå är sig lik.
Smärtan, ångesten, maktlösheten.

Par i hjärter

På tisdag i nästa vecka börjar vi vår parterapi.
Det känns märkligt.
Spännande.
Läskigt.
Vuxet.

Någonstans är jag övertygad om att det kommer att gynna oss i längden, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på det faktum att vi faktiskt kommunicerar bra mycket bättre med varandra idag än vad vi någonsin gjort.
Är bättre lika med bra?
Förmodligen inte.
Men för någon som har lite skeva referensramar så är det svårt att riktigt veta vad som är bra.
Och vad som är bättre än uselt.

Jag ska inte lockas till att förvandla denna till ännu en av den uppsjö gravidbloggar som finns. Även om frestelsen ibland är stor...;)
Men just vetskapen om det barn som kommer till oss till våren gör vårt arbete tillsammans viktigare än någonsin.
Jag är livrädd för att drunkna i småbarnsträsket.
För att blöjor, välling och bebismys ska fungera som en flykt för mig.
Flykten från tillfrisknande.
Flykten från det som hänt.
Därför känner jag att det är viktigt att kunna bearbeta det som hänt tillsammans.
För att vi, som någon så klokt uttryckte det, ska kunna förenas i sorgen över det som hänt.
Och inte i förnekelsen.

Om ni förstår hur jag menar.
Och hur oerhört viktigt skillnaden däremellan är.

För det som har hänt, har hänt.
Oavsett hur fint och kärleksfullt det än må vara mellan oss idag så finns det där.
Minnet av sveket.
Smärtan.
Ensamheten.
Övergivenheten.
Rädslan.
Äcklet.
Och allt det där andra.
Men de finns där, även de dagar som jag inte känner av just dessa känslor.
Och det är dessa känslor som måste bearbetar. Verkas ut.
Lyftas fram i ljuset, för att kunna kännas fullt ut.

Jag vet att det ligger en tuff tid framför mig.
En tuff tid med mycket tårar, självrannsakan och smärtsam ärlighet, men det finns inga genvägar.
Frågan är, kan det egentligen bli så mycket värre än det vi redan gått igenom?
Har mycket svårt att tro det...

Det som inte dödar härdar.
Bring it on.

Känslomässiga barriärer

Det är inte bara anhöriga till sexmissbrukare som kan leva i känslomässiga dysfunktionella förhållanden. Långt ifrån.
Faktum är att ju mer jag tänker på det, ju fler mönster ser jag i min omgivning. Mönster på människor som mår dåligt, de som försöker vara till lags och så naturligtvis de som enbart ser till sitt eget ego. Det är nästan som karikatyrer av vanliga människor, när man väl väljer att betrakta dem med sina analytiska glasögon.

Och visst kan man roa sig med det.
Med att analysera allt och alla och tro sig veta hur allt ligger till.
Ibland har jag säkert rätt.
Lika ofta har jag förmodligen fel.

Det viktigaste är nog att påminna sig själv om att hålla fokus på det egna livet. På den egna autobahnen och inte hela tiden förlora sig i olika avtagsvägar som dyker upp som ogräs längs med motorvägen.
Det är min stora utmaning.
Att inte distraheras av andras liv och leverne hela tiden.
Och förlora mig i meningslösa analyser av människor som inte bett om det.
Utan att hålla fokus på mitt eget och mina närmaste.

Ett steg i taget.

Egentid mitt i natten

Igår somnade jag tillsammans med lillkillen redan klockan 18.30.
Vid detta laget är ni väl förtrogna med vad detta beror på...så jag behöver inte förklara mig närmare...;)
Efter att ha sovit gott i närmare fyra timmar var jag därefter klarvaken. Och då menar jag klarvaken. Inte uppstressad av ångest som jag tidigare kunnat vakna av. Inte yrvaken och snurrig som man lätt kan bli annars.
Utan helt enkelt bara klarvaken.
Jag tillbringade en stund med att se lite på tv.
Fortfarande hur vaken som helst.
Funderade lite på att börja läsa lite medberoendelitteratur.
Njae...trots min vakenhet infann sig liksom inte riktigt lusten.
Jag gick upp och la mig och började fundera lite.
Tog mig tid att bara ligga och tänka.
Lyssnandes på sonens andetag fick jag möjligheten att andas lite rent mentalt.
Funderade lite på framtida blogginlägg.
Funderade på vårt lilla knyte därinne i magen.
På vår lilla familj.
Det var min lilla egentid i ett liv som för närvarande har mer synonymt med kaos än med ordning. Och den var guld värd.

Måste väl i sanningens namn erkänna att det känns lite sorgligt att den infann mitt i natten.
Antar att det måste bli bättring på detta för min egen del.
För att överhuvudtaget orka med.

Mental anteckning: nytt löfte till mig själv.
Prioritera egentid.
Om det så rör sig om cykelturen till jobbet, frukostmyset med sonen, fönstershoppandet på stan.
Allt kanske inte behöver ta så väldans lång tid, utan det kanske är helt ok med de där små mikropauserna i brist på annat...

Min hemlighet

Idag är det dags.

Jag känner mig redo att berätta.

Jag är fantastiskt lycklig över denna nyhet, och vid något annat tillfälle kan jag både motivera, förklara och berätta mer för alla som har frågor.

Men idag vill jag faktiskt inte försvara någonting.
Bara dela med mig av min glädje.

Jag väntar vårt andra barn.
I mars/april blir vår lilla familj ännu litet större.

Kärlek och omtanke åt alla.

Rätten att älska

För mig handlar det nog i grund och botten mycket om det. Att stå upp för min rätt att välja vem jag älskar. Att älska trots att kärleken tidigare inte alls sett ut som jag tänkt mig. Som någon tänkt sig.
Och visst.
Det finns många anledningar att lämna en man som bedragit och ljugit för en.
Men om det så bara finns ett enda uns av möjlighet till att kunna reparera det som trasats sönder så är det den viktigaste anledningen för mig.
Eftersom jag känner att den man jag lever med faktiskt är värd att älskas.
Precis som jag.

Det finns vänner som aldrig kommer att kunna förstå.
Vilket jag helt enkelt bara måste acceptera, även om det bär mig emot.
Jag har ingen skyldighet att övertyga dem om att jag gör rätt.
Ingen anledning att försvara mitt val.
Ändå kan jag inte låta bli att någonstans inom mig känna viljan att ändå göra det.
För jag vet ju att det kan bli bra.
Kan bli så in i h-sickes bra....om vi bara fortsätter göra rätt.
Det kan naturligtvis också bli tokfel, men då hoppas jag att jag är ärlig mot mig själv och erkänner detta i tid utan att dras med ner på botten igen...

Tankeställare

Jag mötte alldeles nyss en av de starkaste kvinnor jag någonsin träffat.
Hon kom på besök och drack en kopp kaffe.

När jag mötte henne för första gången för några år sedan skrämde hon mig med sin rättframhet och med sina starka åsikter. Hennes styrka fick mig då att rygga tillbaka och att ifrågasätta mig själv och huruvida mina åsikter var rätt eller fel i hennes ögon.

Idag är hon utåt sett kanske rent utav den svagaste kvinna jag mött. Hon har förlorat sin kamp mot cancern och under loppet av ett år har hon förvandlats från en livskraftig och viljestark människa till så gott som en levande död... Hennes ögon nås inte längre av läpparnas leende, och hennes kropp övertygar mig om att den för länge sedan gett upp.

Naturligtvis är hon inte svag i rent mänsklig bemärkelse. Bara fysiskt. Trött och svag och uppgiven.

Cancer är en sjukdom. En riktig sjukdom. En sjukdom som syns, som dödar och som slår fullkomligt hänsynslöst. Det finns de som blir provocerade när man kallar missbruk för sjukdom. Kanske de som på ett eller annat sätt drabbats av en så kallat riktig sjukdom. Jag vet fortfarande inte riktigt var jag står i den frågan, men jag är övertygad om att man på något sätt är själsligt sjuk som missbrukare. Och som medberoende med för den delen.
Och rent metaforiskt så funderar jag i banor som att jag faktiskt kanske sett ut som hon gör idag, på min insida under en lång tid. Som en levande död, fast invärtes. Och med ögon som aldrig riktigt nås av det där leendet.

Det är då det blir verkligt.
Jag har faktiskt varit riktigt sjuk.
Är fortfarande.

Jag säger inte att min sjukdom på något sätt varit värre eller mer smärtsam än hennes.
Det är en helt oviktig fråga i sammahanget vem som lidit mest, och i sanningens namn är chansen att få fortsätta leva sitt liv ett oändligt privilegium som konkurrerar ut det mesta.
Men genom att tänka så så blir det på något sätt mer påtagligt för mig att det inte bara är att vifta bort. Att stoppa huvudet i sanden och att köra på.

Jag måste verkligen läka mig själv.
Reparera det som är trasigt.
Hela vägen.
Jag som fortfarande har chansen.
Det är jag skyldig henne.

Att komma ut

När mitt liv rasade samman skedde det successivt, och inte riktigt allt på en gång.
Först fick jag veta att det rörde sig om en flirt, genom att snoka i mobilen.
Vid konfrontation att de träffats en gång.
Vid ytterligare detektivarbete genom att kontakta vederbörandes sambo lyckades jag därefter nysta upp en härva som till min förtvivlan involverade fysiskt sex utan skydd.

Jag testade mig för allt.
Och var under en veckas tid övertygad om att jag var hiv-smittad och att min son skulle bli moderslös. Det var fasansfullt.

Ändå kunde jag inte sluta jaga.

Jag lurade honom att försäga sig angående sin mailadress, och därefter fick jag läsa svart på vitt om alla hans sexpartners. Jag såg foton. På kvinnor som i ärlighetens namn var mindre attraktiva än ett glas vatten i mina ögon...och det säger jag inte av svartsjuka eller bitterhet, utan faktiskt i ren förvåning.

Då trodde jag inte att jag hade något val. För man kan väl inte stanna med en sån här man? Som gör såhär? Mot någon som är gravid?

I det inledande skedet anförtrodde jag mig till min svärmor. Anledningen var mycket enkel. Hon skulle fortsätta älska honom oavsett vad han gjort. Hon kom hem till oss och skällde ut honom efter noter. Gav sin vuxna son en örfil. Och ändå trodde både hon och jag i det läget att det enbart handlade om en sms-flirt och inget annat....

När jag luskat ut att han haft sex med den första kvinnan i vår familjebil vände jag mig till min underbara syster. Jag visste att hon skulle stötta mig till hundra procent vad jag än beslutade mig för.

Jag vände mig även till en gemensam manlig bekant till mig och min sambo, och anledningen var egentligen densamma som varför jag vände mig till hans mamma. Jag litade på honom, och på att han skulle kunna bibehålla samma relation till min sambo oavsett vad som hände.

När det uppdagades att det rörde sig om ett flertal olika kvinnor var jag övetygad om att jag skulle behöva lämna honom. Att sveket var för stort. För svårt att förlåta.
Då brast jag totalt i min respekt för honom. Jag vände mig till mina vänner och till mina föräldrar. Jag famlade som en dåre i ett mörkt rum efter hjälp, och det enda sättet jag visste var att ta hjälp av andra som kunde sparka min ända ur vagnen. Jag lämnade ut honom totalt. Jag var arg, sårad och bitter och det enda sättet jag kunde trösta mig själv var genom att förlora mig totalt i min offerroll.

Och naturligtvis reagerade alla som jag förutsett hela tiden.
Jag fick exakt de reaktioner jag ville ha.
Jag fick precis de peppande ord jag ville ha för att kunna ta steget och lämna.

Problemet uppstod när jag svängde ytterligare en gång. När jag började inse att min sambo faktiskt tog sitt problem på allvar, och att han var villig att göra vad som helst för att komma tillrätta med det.
När jag insåg att jag också bar på problem som måste lösas, oberoende av honom.

Det går inte att ta tillbaka ett offentliggörande av en sådan här historia.
Jag har många gånger ångrat att jag handlade som jag gjorde, men samtidigt vet jag att situationen var chockartad och att jag agerade enbart på känsla, och inget förnuft.

Jag lämnade till och med två historier till mina vänner. En officiell och en helt sann. Den officella innehöll egentligen endast delarna om hans otrohet, och hur sårad jag blivit. Den andra omfattade hans missbruk och om de mer komplexa delarna av vår relation.
Idag vet jag att det på något bisarrt sätt handlade om att ge dem möjligheten att kunna berätta vidare. Istället för att dra en tydlig gräns att de inte fick svika förtroendet, så försökte jag hitta en mellanväg. Som dessutom gjorde mig till ett offentligt offer, vilket på många sätt och vis var tilltalande vid den tidpunkten...

Jag kan idag känna att flera av mina vänner svek mig. De borde ha insett hur bräcklig jag var, och att min historia kanske förtjänade att förbli ett förtroende. Istället vände sig flera av dem till sina föräldrar, till andra nära vänner för att prata av sig. Det gör ont idag. Nästan lika ont som tanken på det som hände.

Samtidigt har jag också insett att de kanske gjorde det av en anledning. De kanske ville försvara sitt eget liv. Sina egna val. Och visa hur det annars skulle kunna vara. "Titta pappa...jag valde i varje fall inte någon sån här man..."

Ja, för i ärlighetens namn så blir jag mer och mer övertygad om att det inte är så våldsamt mycket som skiljer oss åt från när vi var barn. Inte när det gäller dessa situationerna i varje fall.
Vi blir barn inför våra föräldrar, och vi vill så gärna bli älskade och bekräftade. Så gärna att vi ibland är beredda att gå till ytterligheter för att nå dit.

Hade jag kunnat göra om och göra annorlunda hade jag gärna låtit hemligheten förbli min och min sambos. Å andra sidan är jag inte säker på om jag hade kunnat hålla det inom mig utan att dö av något slag inre förgiftning. Det gjorde så våldsamt ont i hela mig och jag var så fruktansvärt uppslukad av ångest att jag fortfarande kan få svårt att andas när jag tänker på de där första veckorna.

Men att komma ut med vår familjs missbruksproblem är inte nödvändigtvis förknippat med svek. Min egen familj har varit fantastiska och de har funnits vid min sida som klippor.
Jag är evigt tacksam för det.
Även om ni aldrig kommer att läsa det jag skriver härinne så älskar jag er för att ni väljer mig i alla lägen. Kärlek alltid.

Livsglädje

Denna helg har varit lugn och skön på många sätt och vis, och jag känner mig tillfreds med livet igen. Jag har fått ta en andningspaus i det stressiga veckotempot, och det känns väldigt skönt att ha landat igen.

Jag är stolt över hur långt jag faktiskt kommit med mig själv, även om det såklart är en hel del kvar att åtgärda. Men ändå.

Att jag hela tiden förändrar beteenden som tidigare missgynnat mig, och vänder dem till att bli mer fördelaktiga. Menar inte på något strategiskt sett, utan mer själsligt. Små små steg i taget. Men på rätt håll.

Ännu en gång vill jag tacka alla som hjälpt mig dit jag kommit idag.
L8, F, Th, u-a, Lizzie, A, Mowgli, Ni-na, Madde och naturligtvis O.
Och säkert många därtill som jag inte minns just nu.

Ett ord kan ha räckt för att puffa mig vidare i rätt riktning.
En inre resa som gav mig möjlighet att göra upp med gammal smärta.
Tänkvärda relationsråd.
Jag har hela tiden varit i rörelse, och de gånger jag ramlat baklänges har jag lärt mig att det inte är så farligt. Det gör ont, men det går över. Och så går det framåt igen.

Tänk på det. Om ni ger råd eller delar med er av erfarenheter till någon, så är det inte säkert att de gör någon skillnad i stunden. Men råden är aldrig bortkastade. De finns där, och när man är mogen så gör de sig påminda. Så har det varit för mig.

Hoppfull och lycklig.

Kramar till alla som vill ha.
Tinto

Sorgligt....

Det är sorgligt att kalla sig bloggare när det hunnit gå en vecka sedan senaste inlägget... jag kan bara beklaga att det blivit så. Egentligen har det en alldeles naturlig förklaring, det vill säga, jag har haft förfärligt stressigt på jobbet och då det är en total omflyttning av arbetsplatser så arbetar jag för närvarande utan både dator och internetuppkoppling vilket gör att mina bloggmöjligheter är ringa...
Men bloggar du på arbetstid, du illojala medarbetare??!! Mmm...det händer. Ofta. Men faktum är att jag någonstans tror att alla tjänar på detta, såväl jag själv som mina medarbetare och min chef. Utan min lilla ventil så riskerar jag att bygga upp ett sådant inre tryck att jag kan brista ut i såväl gråt som skratt och vrede. Så med en liten dos bloggande om dagen hålls mina känslor i schack, eller snarare släpps ut. Motsatsen är ju den tidigare välkända inkapslingen, och den är inte att rekommendera.

Så hur har veckan utan ventil varit?
En mardröm på många sätt och vis.
Jag har stressat så mycket att jag tappat bort mig själv. Det är kanske förlåtligt i "normala fall", men i mitt fall är det förenat med livsfara. Jag får helt enkelt inte tappa bort den lilla tjej jag äntligen hittat. Äntligen börjat uppmärksamma. Äntligen börjat älska.
Jag får inte överge henne igen!!!

Den värsta hetsen har lagt sig på jobbet men det är onekligen så att jag berörs av det. En dag kom jag hem från jobbet och satte mig gråtandes vid köksbordet. Av utmattning som var precis lika fysisk som psykisk.

Det är en sak jag frågat mig många gånger.
När tar jag slut?
När orkar jag inte mer?
Hur mycket är mänskligt att klara av innan jag som människa går under och kryper ner under täcket och gömmer mig...borde det inte snart vara tillräckligt för min del? Detta är inte menat som ett offerperspektiv, utan snarare som en uppriktig fundering. Hur hög psykologisk smärttröskel har man egentligen?
Eller är den högre än normalt hos oss som lider av medberoende av något slag?
För jag kan tänka på de som drabbats av utmattningsdepression. Hur fungerar det? Jag är ju utmattad och ganska torktumlad av livet för tillfället, men ändå känner jag ett hopp. Är det hoppet som skiljer oss åt? Förmågan att se ljuset någonstans därframme?

Kanske.
Känner mig väldigt trött och sliten.
Och dessutom som en ganska usel bloggare för tillfället.
Förbättring utlovas. Men när är fortfarande ovisst.

Vänskap

Har spenderat helgen med en underbar vän som jag inte träffat på väldigt länge, och vi har haft jättetrevligt. Hon har bott över hos oss, och vi har umgåtts intensivt sedan igår.

Det slog mig när hon väl åkt hem att jag i förväg känt mig lite stressad över att hon skulle komma. Att jag kände att det var jobbigt och ganska påfrestande att ha henne (läs någon) så nära inpå under två dygns tid. Att jag helt enkelt tyckte det kändes obekvämt.

Men i efterhand så gav hela denna upplevelsen mig enbart ny energi. Det var så härligt att kunna prata gamla minnen och att även kunna dela tankar och känslor om nuet som inte kretsade kring missbruk kontra medberoende. Ett tag var jag osäker på om jag skulle ta steget att berätta om vår lite speciella familjesituation, men jag valde att avstå. Det känns fortfarande alltför nära och färskt för att kunna prata om det på ett harmoniskt och avslappnat sätt.
Det var även så befriande att känna att hon närmade sig min sambo som vilken vuxen, trevlig man som helst och inte som ett "svin som behandlat mig illa" vilket jag dessvärre bär skulden för att en del andra av mina vänner betraktat honom som.

Jag kan fundera en del på varför jag känner motstånd mot vissa saker som faktiskt fungerar positivt på mig. Är det för att jag helt enkelt inte vet i förväg om det ska dränera mig känslomässigt (har en del av det i bekantskapskretsen också)? Eller är det för att det fortfarande är känsligt att ha någon utomstående inne i vår familj på gästspel? Är jag omedvetet hotad och svartsjuk? Eller är det bara bekvämlighet?

Min teori är att jag fortfarande måste jobba stenhårt för att se mina egna behov, annars glömmer jag av att de överhuvudtaget existerar. Jag känner inget behov av att umgås med någon annan än min sambo och vår son, och vissa undantagsfall även riktigt nära vänner och min syster. Men i övrigt ingen. När jag väl gör det, så känner jag ju hur fantastiskt mycket jag uppskattar att få sitta och fnittra, drömma och minnas tillsammans.
Jag har ju behovet av vänskap, men jag ignorerar och förtränger av någon anledning det.

Detta är långt ifrån det enda behovet som förtrycks, men det är så påtagligt just nu.

Det är skillnad på vänner och vänner och det blev väldigt uppenbart för mig idag. Jag kände att jag fick enormt mycket energi av denna fantastiska vän, hon delade med sig av sin styrka och sina erfarenheter på ett positivt och "smittande" sätt utan att kräva en massa tillbaka av mig. I andra fall kan jag uppleva att vissa av mina vänner, som jag förvisso håller mycket av, har en tendens att fokusera mycket på elände och negativitet vilket gör att jag själv i förlängningen känner mig trött och utarmad på energi istället för vice versa.
Jag funderar på om det kan ha att göra med erfarenheten av en krissituation. Jag vet att denna vän för ett tag sedan gått igenom en livskris och att hon därför tvingats omvärdera vissa självklarheter i sitt liv. Jag har ju själv gått igenom samma sak, och jag tror att det som förenar oss mer än något annat är dels ödmjukheten inför livet och att det inte alltid tar den riktning man tror och dels vikten av att fokusera på jaget istället för att drunkna i att döma andra.

Nu vet jag inget om huruvida hon bekantat sig med tolvstegsprogrammet eller inte, men det är egentligen irrelevant. Hennes närvaro i mitt liv dessa dagar var värt jättemycket för mig, och fick mig att minnas en liten del av vad jag tycker om och behöver för att må bra. Jag antar att jag under en lång tid framöver måste tvinga mig själv in i situationer som känns jobbiga, för att med tiden komma fram till vad som är mina sanna behov och mina äkta känslor.

Så är det nog.

Ps. Har för närvarande ingen datoruppkoppling på jobbet, därav den sorgliga blogguppdateringen... Åtgärdas förhoppningsvis under kommande vecka.

Kamp

Just nu är det kämpigt.
Har fastnat i en skitjobbig tankespiral som bara snurrar kring sambons tidigare förehavanden.
Det finns ett gäng frågor som cirkulerar i huvudet, och som jag tvångsmässigt vill ställa.
Samtidigt känner jag att jag inte vill veta svaren.
Fastän jag vill det så sjukt gärna ändå.
Jag kompromissade.
Jag berättade för sambon varför jag var tyst och nedstämd.
Jag avslöjade vilka frågor som terroriserar mig sedan någon timme tillbaka.
Men vi lät det stanna där.
Jag vet att det är det bästa i längden.
Men just nu är det jobbigt.
Skitjobbigt.

Missbruk som ursäkt

Det verkar ofta finnas en uppfattning att man ursäktar sin partner lite väl lättvindigt, för att man accepterar att denne hamnat i ett beroende. Som att det slätar över det som hänt, och man låter den skyldige komma alltför lindrigt undan.
Jag har mött det flera gånger de senaste månaderna.

"Har han fått någon diagnos på det?"
"Är det han själv som kallar sig det?"

För mig är det långt ifrån ett smickrande epitet att kalla sig själv en missbrukare. Jag har svårt att se vem som skulle använda sig av det om man inte kände sig tvingad. Jag menar absolut inte att nedvärdera, men jag kan inte säga att jag tycker det är ett särskilt positivt laddat ord. Skam och skuld och missbruk. Känns som ord som går hand i hand.

Min sambo är långt mycket mer än en sexmissbrukare. Han är en underbar pappa, en humoristisk man, en lång snygging, en duktig golfare. Han är en fantastisk kock, en mycket allmänbildad kille och därutöver väldigt duktig på sitt jobb. Detta till trots, så råkar han ha en missbrukarpersonlighet i botten som ett resultat av en orolig barndom. Detta är inget han är stolt över, men det är något som han tagit tag i och försöker att arbeta med, en dag i sänder.

Så hur visste jag att han var missbrukare då? För det var ju såklart jag som ställde den ursprungliga diagnosen. I sann medberoendeanda surfade jag runt som en galning och lyckades skrapa ihop tillräckligt med bevis för att kunna göra min bedömning.
Men så här i efterhand så var det en helt annan sak som blev det avgörande. Som fick mig att till fullo inse hur infekterat vårt förhållande blivit, och som fick mig att inse hur sjuk han var och hur sjuk jag var. Just det, mitt eget tillstånd. Mitt medberoende.

När jag läste om andra som drivits av samma maniska lust att jaga efter bevis, efter den adrenalinkick det kan ge att hitta något man inte borde, fastän man egentligen borde sluta. När jag insåg att mitt beteende att gömma känslor bakom kontroll i ett destruktivt förhör av sambon om detaljer jag idag bara vill glömma. När jag erkände för mig själv att jag suttit i timmar och sökt på dejtingsidor för att han kanske kunde ha en profil där, långt innan historien kom upp till ytan och jag hade anledning att oroa mig på riktigt.
Jag hade totalt förlorat mig själv. All min lediga tid gick åt att tänka på vad han ville, vad han mådde bra av, vad han behövde. Jag var inte längre suddig i kanterna, jag var upplöst.

Det blev mitt bevis för att jag var sjuk.
Och för att han verkligen var en sexmissbrukare.
Och plötsligt så var allt glasklart.
Nä, han gömde inte spritflaskor bakom skåpen.
Men han gömde porr.
Överallt.

Och hans bistra miner under helgerna hade väldigt lite med mig att göra. De handlade om abstinens, ångest och mycket annat. Men inte så mycket om mig. Även om jag in i det längsta vände ut och in på mig själv för att jag var övertygad om det...

Det finns mycket att ta ställning till när man väljer att leva vidare med en fd. missbrukare. Hotet om återfall är ständigt närvarande, liksom den där smärtan och ångesten som man aldrig vill behöva uppleva igen. Eller vill att någon annan ska behöva uppleva. Mitt val är inte fattat för resten av livet, som tidigare. Jag kan välja om, och välja bort om det skulle kännas som ett riktigt val för mig. Och det gör mig inte längre livrädd. Det är inget jag vill, men jag vet att jag kan.

Även i detta fall är det nuet som räknas, och just nu tror jag vi har alla förutsättningar att få det bästa förhållandet vi kan få...

Om morgondagen vet vi ingenting.
Låt det så förbli, tids nog är vi där.

Beslutet

Det blir båda våra namn.
Sambons efternamn fortsätter att vara sonens efternamn, medans mitt puttas in som ett så kallat mellannamn.
Och det känns jättejättebra.
Visste inte att det var så viktigt för mig, men när beslutet väl var taget så kände jag verkligen i hela kroppen att det var rätt.
Så tack snälla ni som föreslog den lösningen.
Ni fick mig att känna efter lite extra, och med en gång så visste jag att det inte fanns något annat val.
Han är ju en del av oss båda.
Och nu är vi båda en del av honom på pappret också :)

/Stolt mamma

25 minuter

Jag har tjugofem minuter kvar på jobbet och jag har jobbat som en gnu hela dagen.
Har kolossalt ont i hela kroppen, och då har jag ändå ett skrivbordsarbete!!

Tycker att jag är värd att ta en liten paus och skriva ner lite tankar som dök upp hos mig idag.

Jag tycker det är viktigt att poängtera att jag inte bara känner samhörighet med de som fortsätter i sina förhållanden. Jag kan känna er oerhörd förståelse för att man i vissa fall måste lämna. Så länge man bara fortsätter sitt tillfrisknande även då missbrukaren är ute ur bilden så är man ju bara rädd om sig.

Det finns säkert förhållanden som aldrig går att reparera efter ett sådant svek som ett missbruk kan föra med sig.
Det finns även de förhållanden som kanske hade gått att reparera men som aldrig fick chansen.
Vi gör val.
Och endast vi själva vet vilka val som är bäst för oss.
Ibland väljer vi fel, och ibland vägrar vi erkänna att vi valt fel.

Vi som är medberoende är människor som alla andra.
Vi är värdefulla och vi är värda att behandlas med respekt.
Men det är missbrukaren också.
Vi är inte ett dugg mer värda än vad de är.
Vi får inte sätta oss över dem, och manipulera oss vidare genom att utnyttja den maktbalans som otrohet kan innebära.
Det får oss inte att bli friska.
Det får oss nog bara att bli sjukare.
Och att må sämre i längden.

Många är gångerna då jag läst historier om svek.
I de fall sveket pågått i låt oss säga två år, så kommer det att ta minst två år innan tilliten är tillbaka.
Varför?
Är tilliten tidsbestämd?
Hur funkar det?
Eller nu ska jag inte spela dum.
Jag vet precis hur det funkar.
Jag resonerade exakt likadant första gången min sambo var otrogen för fem år sedan.
Men en tillit som är tidsbestämd känns inte uppriktig.
Inte riktigt äkta.

Jag har idag valt att känna tillit till min sambo.
Trots att det inte gått mer än fyra månader sedan han hade sex med en annan kvinna i vår familjebil.
Men det handlar inte om tid.
Det handlar om ett val.
Jag vill inte misstro honom, eller mig själv längre.
Det handlar inte heller om att blunda för saker.
Det handlar om att leva i nuet.
Och just nu litar jag på honom.
Just nu vet jag att han vill det här.
Mer än någonting annat.

Men inget av det spelar någon roll när det kommer till kritan, för viktigast av allt är vad jag själv vill.
Och tro mig, jag vill det här.
Jag känner det i hela kroppen.
Det är en underbar känsla att våga leva i nuet.
Läskig och lite farlig, men så länge jag fortfarande flyger är den oslagbar.

Acceptera mera

Det är en väldans skillnad mellan acceptans och att "strunta i vilket".
Det tog ett tag för mig att förstå det.
Jag trodde det var samma sak.

Jag trodde att jag accepterade andra människor som de var.
De som var för jobbiga på endera viset, struntade jag helt enkelt i.
Avfärdade som puckon, och ignorerade.
Jag har tidigare alltid tyckt att det varit ganska enerverande med alltför högljudda människor.
Som tar alltför mycket plats.
Självklart har det något att göra med att jag själv alltid varit lite rädd för att ta för stor plats, och att de då helt sonika stulit lite av mitt osynliga utrymme fastän jag stått där och tvångsmässigt bett en stilla bön om att få bli sedd.
Men det visste jag ju inte då.
Även auktoritära människor skrämmer slag på mig.
Det gör de fortfarande, och riktigt varför har jag inte lyckats klura ut.
Men att det är relaterat till någonting inom mig, och inte i dem, det är jag fullt på det klara med.

Samma sak som gällde med personer gällde för mitt känsloregister.
Om jag blev upprörd över något så tänkte jag istället i banor som att det skulle vara enklare för mig om jag bara accepterade. Gillade läget. Struntade i vilket.

Så är det ju inte.
Man behöver inte strunta i saker för att acceptera.
Man accepterar när man uppmärksammar, känner in och låter landa.
Ungefär så.
Inte när man stänger av.

Och nä.
Jag har inte smuttat på något starkt idag.
Känner mig bara lite sådär flummig i största allmänhet ;)

Ny måndag nya ursäkter

Det börjar nästan bli en dålig vana, men jag kan försäkra att jag även denna måndag har ett giltigt skäl till varför jag inte kan närvara vid ACOA mötet.
Vi är bortbjudna.
Ja, jag lovar...och jag tänkte inte ens på att det var en måndag när jag tackade ja....

Jag vet naturligtvis om att jag inte behöver ursäkta mig för någon annan än mig själv, men det är ändå lätt att tro att jag försöker smita undan.
Så är inte fallet.
Jag tror faktiskt jag kommer att tycka att det är en positiv upplevelse.

Jag har lärt mig så mycket mer än vad jag trodde var möjligt genom kloka råd och tankar från personer som gått före mig. Det har varit genom inlägg på forumet, inre resor med kloka guider, andras bloggande, viktig litteratur...

När jag gått tillbaka och läst tidiga svar jag fått på forumet så stor det ofta samma kloka saker jag hört senare. Men jag var inte mottaglig för dem då, jag förstod dem inte. Det finns en tid och en plats för allt, och det tror jag även gäller för den personliga utvecklingen. Man kan liksom inte skynda på den, utan när man är redo så händer det.
Varken förr eller senare.
Hur gärna man än vill.

I början så kändes det som att någon kastat in mig i ett becksvart rum.
Jag famlade efter ljuset, utan en aning om det överhuvudtaget fanns.
Jag tog all hjälp jag kunde få.
Jag tog kontakt med Linda och Marco, två helt fantastiska personer som arbetar på KAST i Malmö. Jag pratade med anhörigterapeut på Dysberoendekliniken. Jag vände mig till en kurator. Jag sökte mig till SLAAs forum. Jag började läsa på om medberoende.

Och så nådde jag dimmer-knappen.
Det blev inte ljust på en gång.
Men det ljusnade litegrann, allt eftersom.

Så när det känns som att man står och stampar, så gör man förmodligen det.
Men det behöver inte vara dåligt.
Tvärtom.
Det kanske för dig framåt.
Jag inser att jag stått och stampat en hel del.
Sedan när jag minst anat det så har jag lyckats snubbla över något litet, kanske någons vänliga ord eller någon annans kritiska kommentar och så har jag fått skjuts framåt igen.
Över den tillfälliga kullen.

Den nyvunna ödmjukheten och viljan att lyssna och ta till sig det andra har att säga har hjälpt mig mycket.
Det är inte alltid vad någon sagt som spelat roll.
Även om det i många fall varit viktiga saker.
Men det kan ibland vara att de sagt något.
Att de sett mig.
Att de tagit tid ur sina liv för att hjälpa mig framåt.

Jag skriver i denna blogg för att jag behöver skriva om det som händer i mitt liv. Behöver bearbeta tankar, känslor och verkligheten som den faktiskt är. Jag kan inte gärna sitta med min dagbok i högsta hugg på jobbet, så därför är detta ett bra alternativ.

Men jag skriver även för att jag vet att det kan göra skillnad.
Inte för att just jag säger något, utan för att jag för vidare viktiga lärdomar som andra människor tagit sig tid att dela med sig av till mig.
De är inpetade lite här och var i mina texter.
Och de ligger där och väntar.
Tills du får lust att ta till dig dem och är redo att förändra.

Payback, liksom.
Fast i dess allra vänligaste och mest ödmjuka form ;)

Vikten av efternamn?

Jag har fastnat i en besvärlig diskussion med sambon.
Det gäller sonens efternamn.
Redan innan han föddes så bestämde vi att han skulle ta sambons namn.
Det kändes inte särskilt viktigt för mig.
Så nu heter han Sötnosen Sambosson.

Men då vår kris infann sig så kändes det jättejobbigt för mig att inte ha samma efternamn som honom.
Jag kände mig längre ifrån honom på något sätt.
Som att han tillhörde sin pappa något lite mer än mig.
Det må låta fånigt, men det var faktiskt precis så det var.

När vi kommit förbi den allra värsta krisen och börjat fundera i banor om en gemensam framtid så tog jag upp det till diskussion.
Ett av mina kriterier var att omgående byta sonens efternamn, och att vid ett eventuellt framtida bröllop (ja, det var på den tiden jag fortfarnde levde litegranna i framtiden så att säga...) så skulle sambon ta mitt efternamn istället för vice versa. Gärna i kombination med sitt eget, det har jag inga åsikter om, men som ett ställningstagande.
Plus att jag inte ville ge avkall på min egen identitet mer än vad som redan gjorts i det förflutna antar jag...men det var inget jag sa högt.

Igår tog sambon upp detta till diskussion igen.
Vilket efternamn ska sonen bära?
Jag känner mig hur kluven som helst.
Jag vet att jag sårar min sambo om jag genomför min tanke, och att han blir ledsen.
Det har jag förstått mer och mer för varje gång vi pratat om det.
Han säger också att han är fullt medveten om att han har väldigt lite att säga till om, med tanke på allt som hänt och det gör mig frustrerad. Jag vill ju inte utnyttja någon maktbalans, det handlar inte om det. Jag vill bara göra det som känns rätt i mig. Om det nu gör det...
Så hur viktigt är det då för mig?
Det är det jag inte kan svara på.
När vi lever tillsammans i vår lilla familj är det inte särskilt viktigt. Då hör vi liksom ihop ändå.
Det är om det trasslar till sig som jag vill ha det där namnbandet, det där som knyter ihop oss lite närmare till varandra än till alla andra. Då blir det livsviktigt.

Min största rädsla i detta fallet är att jag ger efter som ett uttryck för mitt medberoende.
Att jag inte anser mig själv vara lika viktig, utan sätter sambons känslor före mina.
Det är det som skrämmer mig.
Det är det jag inte vet.
Eller om det helt enkelt inte är så viktigt egentligen.

Jag måste nog fortsätta att fundera lite till.

Korrigering

Jag ljög.
Ja, jag erkänner.
Men det var en vit liten lögn, och när jag skrev den så kändes den sann.
Den är sann idag.
Men nä.
Min sambo var lika lite världens bästa pappa som han var en fantastisk sambo under tiden det begav sig.
När han missbrukade.
Lika lite som jag var den bästa mamman.
Han var där.
Men ändå inte.
Fysiskt närvarande, men känslomässigt flera ljusår därifrån.

Så.
Pheew.
Ärlighet mina vänner.
Så viktig numera att inte ens vita lögner får slinka emellan ;)

Lite fashionabel kritik

Min sambo må ha varit en relativt usel sambo under några års tid, men att han varit en fantastisk pappa till vår son sedan dag ett är ingen hemlighet.
De är ett sånt härligt team.

När allt jag hör är ilskna grymtanden och tjuriga buhu-rop, förstår sambon istället direkt vad det är frågan om och springer iväg till andra sidan rummet för att hämta en vattenflaska. Eller kex, eller vad det nu än kan vara.

Och voila, MVG i hemkunskap och en nöjd och tillfredsställd son på en och samma gång.
Eftersom det är han som är pappaledig för tillfället är det han som styr och ställer på hemmafronten, och det mesta gör han verkligen med bravur...

...förutom att matcha sonens kläder...
Ja, jag vet att det är knäppt att hänga upp sig på en sån bagatell, men ändå.
Hur svårt kan det vara?

Jag vill ju bara att min lilla kille ska se gullig och söt ut! Det sägs ju att allt klär en skönhet, men det finns faktiskt gränser. Vissa pyjamaströjor ska man faktiskt sova i och inte springa runt på lekplatsen i....

Men eftersom så mycket annat är så exemplariskt skött så har jag inte hjärta att gnälla om det här. Det känns ju rätt fjuttigt egentligen. I det stora hela.
Så jag får väl låta sonen yra runt med lite taskigt matchade outfits.
Och hålla tummarna för att ingen på dagis hinner reagera på färgkombinationerna innan pappaledigheten är över och våra gemensamma arbetsmornar tar vid...
Då blir det ordning och reda med färgerna igen ;)

Viljan att leva

Jag läste ett inlägg på forumet häromdagen som berörde mig mycket.
Mycket igenkänningsfaktor, och mycket gammal sorg som bubblade upp till ytan.
En viktig skillnad för mig var dock att även om jag i detta fall kände en stor portion medlidande, så tog jag inte på mig hennes sorg.
Ett framsteg på tillfrisknandefronten.

Det fanns en tid då jag inte heller ville leva längre.
Då jag bara ville lämna in och försvinna.
Hur mycket är ett liv som ändå bara är uppbyggt på lögner och svek egentligen värt?
Inget för mig, just då.
Jag drunknade i det ena smärtsamma avslöjandet efter det andra.
Om ingenting i mitt liv var verkligt, var ens jag på riktigt?

Egentligen hade jag inget hellre velat än att ligga kvar under täcket de närmaste dagarna efter det första avslöjandet, och bara självdö.

Men prova att berätta för en ettåring att mamma mår lite dåligt och behöver vila...
Nä, det fanns liksom inget annat alternativ än att stiga ur sängen.

Så vi steg upp.
Vi bytte morgonblöjan.
Jag grät.

Jag drack mitt kaffe.
Och jag grät.

Jag klädde på honom.
Och mig själv i bästa fall.
I precis vad som helst.
Och grät.

Vi åt frukost.
Jag grät.

Jag torkade snor från hans lilla gulliga näsa.
Torkade desto mer från min egen.
Rödsvullna dock, och inte det minsta gulliga.

Han sov.
Jag grät.

Vi tog en promenad.
Jag grät.

Jag vände ut och in på mig själv i samtal med nära vänner och grät och grät och grät.

Efter ett tag hade alla dessa dagar blivit till en vecka, och det kändes inte riktigt lika hemskt.
Nya avslöjanden kom förvisso hela tiden, men den första chocken var den värsta och sedan var jag ju redan golvad.

Efter två veckor grät jag inte längre hela tiden.

Och efter tre månader så sitter jag här.

Livet kan lätt kännas övermäktigt om man försöker ta in hela på en gång.
Men om man bryter ner det i pyttepyttesmå delar, så rullar det liksom på av sig själv utan att man överhuvudtaget hinner reflektera över att det är just livet som flyter på.
Och tillslut har det börjat ljusna igen, och det där mörka hålet är placerat bakom dig istället för runt omkring.

Men jag tror bara det är möjligt genom att ta kontrollen över sig själv och att jobba mot en förändring.
Genom att börja älska och respektera sig själv lite mer för varje dag som går, så får man också möjligheten att bryta det beteende som lett en in i fördärvet.
Genom att välja bort bitterheten och välja tillit.
Till sig själv.

Jag är fantastiskt glad att jag valde livet.
Eller egentligen valde jag aldrig.
Det valde mig.
Men jag vet hur omöjlig verkligheten kan ta sig, och hur svårt det kan vara att se någon annan utväg.
Att självmord ens skulle dyka upp hos mig som ett alternativ fanns inte ens på kartan tidigare.
Å andra sidan hade jag heller aldrig trott att jag skulle resa mig från en sån här sjuhelsikes kris och kunna stå på benen igen...