Missbruk som ursäkt

Det verkar ofta finnas en uppfattning att man ursäktar sin partner lite väl lättvindigt, för att man accepterar att denne hamnat i ett beroende. Som att det slätar över det som hänt, och man låter den skyldige komma alltför lindrigt undan.
Jag har mött det flera gånger de senaste månaderna.

"Har han fått någon diagnos på det?"
"Är det han själv som kallar sig det?"

För mig är det långt ifrån ett smickrande epitet att kalla sig själv en missbrukare. Jag har svårt att se vem som skulle använda sig av det om man inte kände sig tvingad. Jag menar absolut inte att nedvärdera, men jag kan inte säga att jag tycker det är ett särskilt positivt laddat ord. Skam och skuld och missbruk. Känns som ord som går hand i hand.

Min sambo är långt mycket mer än en sexmissbrukare. Han är en underbar pappa, en humoristisk man, en lång snygging, en duktig golfare. Han är en fantastisk kock, en mycket allmänbildad kille och därutöver väldigt duktig på sitt jobb. Detta till trots, så råkar han ha en missbrukarpersonlighet i botten som ett resultat av en orolig barndom. Detta är inget han är stolt över, men det är något som han tagit tag i och försöker att arbeta med, en dag i sänder.

Så hur visste jag att han var missbrukare då? För det var ju såklart jag som ställde den ursprungliga diagnosen. I sann medberoendeanda surfade jag runt som en galning och lyckades skrapa ihop tillräckligt med bevis för att kunna göra min bedömning.
Men så här i efterhand så var det en helt annan sak som blev det avgörande. Som fick mig att till fullo inse hur infekterat vårt förhållande blivit, och som fick mig att inse hur sjuk han var och hur sjuk jag var. Just det, mitt eget tillstånd. Mitt medberoende.

När jag läste om andra som drivits av samma maniska lust att jaga efter bevis, efter den adrenalinkick det kan ge att hitta något man inte borde, fastän man egentligen borde sluta. När jag insåg att mitt beteende att gömma känslor bakom kontroll i ett destruktivt förhör av sambon om detaljer jag idag bara vill glömma. När jag erkände för mig själv att jag suttit i timmar och sökt på dejtingsidor för att han kanske kunde ha en profil där, långt innan historien kom upp till ytan och jag hade anledning att oroa mig på riktigt.
Jag hade totalt förlorat mig själv. All min lediga tid gick åt att tänka på vad han ville, vad han mådde bra av, vad han behövde. Jag var inte längre suddig i kanterna, jag var upplöst.

Det blev mitt bevis för att jag var sjuk.
Och för att han verkligen var en sexmissbrukare.
Och plötsligt så var allt glasklart.
Nä, han gömde inte spritflaskor bakom skåpen.
Men han gömde porr.
Överallt.

Och hans bistra miner under helgerna hade väldigt lite med mig att göra. De handlade om abstinens, ångest och mycket annat. Men inte så mycket om mig. Även om jag in i det längsta vände ut och in på mig själv för att jag var övertygad om det...

Det finns mycket att ta ställning till när man väljer att leva vidare med en fd. missbrukare. Hotet om återfall är ständigt närvarande, liksom den där smärtan och ångesten som man aldrig vill behöva uppleva igen. Eller vill att någon annan ska behöva uppleva. Mitt val är inte fattat för resten av livet, som tidigare. Jag kan välja om, och välja bort om det skulle kännas som ett riktigt val för mig. Och det gör mig inte längre livrädd. Det är inget jag vill, men jag vet att jag kan.

Även i detta fall är det nuet som räknas, och just nu tror jag vi har alla förutsättningar att få det bästa förhållandet vi kan få...

Om morgondagen vet vi ingenting.
Låt det så förbli, tids nog är vi där.