Tankeställare

Jag mötte alldeles nyss en av de starkaste kvinnor jag någonsin träffat.
Hon kom på besök och drack en kopp kaffe.

När jag mötte henne för första gången för några år sedan skrämde hon mig med sin rättframhet och med sina starka åsikter. Hennes styrka fick mig då att rygga tillbaka och att ifrågasätta mig själv och huruvida mina åsikter var rätt eller fel i hennes ögon.

Idag är hon utåt sett kanske rent utav den svagaste kvinna jag mött. Hon har förlorat sin kamp mot cancern och under loppet av ett år har hon förvandlats från en livskraftig och viljestark människa till så gott som en levande död... Hennes ögon nås inte längre av läpparnas leende, och hennes kropp övertygar mig om att den för länge sedan gett upp.

Naturligtvis är hon inte svag i rent mänsklig bemärkelse. Bara fysiskt. Trött och svag och uppgiven.

Cancer är en sjukdom. En riktig sjukdom. En sjukdom som syns, som dödar och som slår fullkomligt hänsynslöst. Det finns de som blir provocerade när man kallar missbruk för sjukdom. Kanske de som på ett eller annat sätt drabbats av en så kallat riktig sjukdom. Jag vet fortfarande inte riktigt var jag står i den frågan, men jag är övertygad om att man på något sätt är själsligt sjuk som missbrukare. Och som medberoende med för den delen.
Och rent metaforiskt så funderar jag i banor som att jag faktiskt kanske sett ut som hon gör idag, på min insida under en lång tid. Som en levande död, fast invärtes. Och med ögon som aldrig riktigt nås av det där leendet.

Det är då det blir verkligt.
Jag har faktiskt varit riktigt sjuk.
Är fortfarande.

Jag säger inte att min sjukdom på något sätt varit värre eller mer smärtsam än hennes.
Det är en helt oviktig fråga i sammahanget vem som lidit mest, och i sanningens namn är chansen att få fortsätta leva sitt liv ett oändligt privilegium som konkurrerar ut det mesta.
Men genom att tänka så så blir det på något sätt mer påtagligt för mig att det inte bara är att vifta bort. Att stoppa huvudet i sanden och att köra på.

Jag måste verkligen läka mig själv.
Reparera det som är trasigt.
Hela vägen.
Jag som fortfarande har chansen.
Det är jag skyldig henne.