Jag önskar er alla ett riktigt Gott nytt år.
Ett 2010 fyllt av ärlighet och värme.
Utan lögner och manipulation.
Ett helt nytt år som på alla tänkbara sätt kommer att bli annorlunda än det som just passerat.
Tack gode gud för det.
Hoppas vi ses igen nästa år!
torsdag 31 december 2009
tisdag 29 december 2009
Spegel spegel på väggen där...
Då och då återvänder jag till SLAA:s forum för att ta del av andras berättelser.
Jag skriver sällan själv längre,
men ibland känner jag att jag kanske borde.
Skriva någon rad och berätta min historia.
För alla de som kommit efter mig,
och som befinner sig mitt i stormens öga.
Jag minns nämligen maktlösheten mest av allt från den tiden då livet ställdes på sin spets.
Visst,
jag minns smärtan i viss mån.
Kanske inte särskilt konkret längre,
men ändå.
Jag minns äcklet.
De dagar jag stod i duschen och försökte skrubba mig ren från all den smuts jag dragits genom.
Jag har aldrig drabbats av någon våldtäkt personligen,
men jag kan tänka mig att känslan är nära besläktad.
Hur man paniskt försöker skrubba bort något som fysiskt sett är borta sedan länge,
men som känslomässigt är omöjligt att rå på med tvål och vatten.
Men maktlösheten.
Den var värst.
Villrådigheten.
Vad skulle just jag göra?
Alla goda råd om att lyssna till sig själv.
Men,
vad sa jag då?
Vad var det jag försökte säga, men inte hörde?
Jag sög i mig allt jag kom över,
försökte desperat att skapa en ordning ur kaoset.
Jag minns att jag tre eller fyra dagar efter avslöjandet befann mig i badrummet.
I duschen.
Att jag släppte fram en sorg som var näst intill djurisk.
Dels för att det gjorde så vansinnigt ont,
och dels för att jag verkligen inte hade någon aning om vad jag skulle göra härnäst.
Jag grät in emot spegeln.
Bad om ett svar.
Bad om hjälp.
Bad från djupet av mitt hjärta.
Men spegeln gapade tom.
Det enda jag fick till svar var bilden av en människa i nöd.
En människa i behov av vägledning.
Den enda vägledning jag fick var en tom och bottenlös blick.
I efterhand kan jag se att min väg faktiskt utkristalliserades ganska tidigt.
Varje gång jag lyssnade till någons kloka råd,
så gjorde jag ett val.
Vems ord jag lyssnade till.
Varje gång jag vände en negativ tanke till positiv,
så var det ett aktivt val.
Det var kanske inte nödvändigtvis några stora och livsavgörande val just där och då,
men på det stora hela förändrade de faktiskt mitt liv.
Jag valde att ta ansvar för min del i att det blivit som det blivit.
Det är det viktigaste beslutet jag fattat.
När maktlösheten var som störst,
var jag så oerhört sårbar och framför allt påverkbar.
Jag vajade som ett strå för vinden,
och växlade mellan att lyssna på råd om att lämna i ena stunden,
och sambons ömhetsbetygelser i nästa.
När jag väl insåg just i hur stort behov jag var av att utveckla en egen vilja,
så bad jag sambon att flytta hemifrån på obestämd tid.
Det gjorde ont i hela kroppen,
men det var ett viktigt beslut för mig.
Trots att vi fortsatte att ha en tät kontakt,
kände jag ändå att beslutet om att ge oss en ny chans faktiskt var ett aktivt val.
Vi bodde inte isär mer än några veckor,
men där och då var det tillräckligt för mig.
Maktlösheten.
Det är förmodligen extra smärtsamt eftersom det blir en så brutal kontrast mot den kontroll man tidigare trott sig haft.
Den kontroll som enbart existerat i fantasin, men som fått enorma proportioner.
Att tillåta sig själv att falla är långt ifrån enkelt.
När man ber på sina bara knän om att bli buren i endera riktning,
gör det ont att inte bli bönhörd.
Man letar efter svar på sitt eget liv i andras historier,
något som redan från början är dömt att misslyckas.
Vi är många som delar liknande öden,
men vilka berg och dalar som just vi ska ta oss igenom...det vet bara vi.
Och när vi inte vet,
så är det en trygghet att veta att vi faktiskt tids nog kommer att göra det.
Det är en trygghet nu.
Men det var det inte då.
Idag vet jag ju att jag kan falla fritt.
Och ändå landa till sist.
Jag hoppas att jag på något sätt kan förmedla ett uns av hopp till er som fortfarande faller.
Oavsett om du faller ensam,
eller tillsammans med din partner,
så kommer du att nå fast mark till slut.
Jag lovar.
Jag skriver sällan själv längre,
men ibland känner jag att jag kanske borde.
Skriva någon rad och berätta min historia.
För alla de som kommit efter mig,
och som befinner sig mitt i stormens öga.
Jag minns nämligen maktlösheten mest av allt från den tiden då livet ställdes på sin spets.
Visst,
jag minns smärtan i viss mån.
Kanske inte särskilt konkret längre,
men ändå.
Jag minns äcklet.
De dagar jag stod i duschen och försökte skrubba mig ren från all den smuts jag dragits genom.
Jag har aldrig drabbats av någon våldtäkt personligen,
men jag kan tänka mig att känslan är nära besläktad.
Hur man paniskt försöker skrubba bort något som fysiskt sett är borta sedan länge,
men som känslomässigt är omöjligt att rå på med tvål och vatten.
Men maktlösheten.
Den var värst.
Villrådigheten.
Vad skulle just jag göra?
Alla goda råd om att lyssna till sig själv.
Men,
vad sa jag då?
Vad var det jag försökte säga, men inte hörde?
Jag sög i mig allt jag kom över,
försökte desperat att skapa en ordning ur kaoset.
Jag minns att jag tre eller fyra dagar efter avslöjandet befann mig i badrummet.
I duschen.
Att jag släppte fram en sorg som var näst intill djurisk.
Dels för att det gjorde så vansinnigt ont,
och dels för att jag verkligen inte hade någon aning om vad jag skulle göra härnäst.
Jag grät in emot spegeln.
Bad om ett svar.
Bad om hjälp.
Bad från djupet av mitt hjärta.
Men spegeln gapade tom.
Det enda jag fick till svar var bilden av en människa i nöd.
En människa i behov av vägledning.
Den enda vägledning jag fick var en tom och bottenlös blick.
I efterhand kan jag se att min väg faktiskt utkristalliserades ganska tidigt.
Varje gång jag lyssnade till någons kloka råd,
så gjorde jag ett val.
Vems ord jag lyssnade till.
Varje gång jag vände en negativ tanke till positiv,
så var det ett aktivt val.
Det var kanske inte nödvändigtvis några stora och livsavgörande val just där och då,
men på det stora hela förändrade de faktiskt mitt liv.
Jag valde att ta ansvar för min del i att det blivit som det blivit.
Det är det viktigaste beslutet jag fattat.
När maktlösheten var som störst,
var jag så oerhört sårbar och framför allt påverkbar.
Jag vajade som ett strå för vinden,
och växlade mellan att lyssna på råd om att lämna i ena stunden,
och sambons ömhetsbetygelser i nästa.
När jag väl insåg just i hur stort behov jag var av att utveckla en egen vilja,
så bad jag sambon att flytta hemifrån på obestämd tid.
Det gjorde ont i hela kroppen,
men det var ett viktigt beslut för mig.
Trots att vi fortsatte att ha en tät kontakt,
kände jag ändå att beslutet om att ge oss en ny chans faktiskt var ett aktivt val.
Vi bodde inte isär mer än några veckor,
men där och då var det tillräckligt för mig.
Maktlösheten.
Det är förmodligen extra smärtsamt eftersom det blir en så brutal kontrast mot den kontroll man tidigare trott sig haft.
Den kontroll som enbart existerat i fantasin, men som fått enorma proportioner.
Att tillåta sig själv att falla är långt ifrån enkelt.
När man ber på sina bara knän om att bli buren i endera riktning,
gör det ont att inte bli bönhörd.
Man letar efter svar på sitt eget liv i andras historier,
något som redan från början är dömt att misslyckas.
Vi är många som delar liknande öden,
men vilka berg och dalar som just vi ska ta oss igenom...det vet bara vi.
Och när vi inte vet,
så är det en trygghet att veta att vi faktiskt tids nog kommer att göra det.
Det är en trygghet nu.
Men det var det inte då.
Idag vet jag ju att jag kan falla fritt.
Och ändå landa till sist.
Jag hoppas att jag på något sätt kan förmedla ett uns av hopp till er som fortfarande faller.
Oavsett om du faller ensam,
eller tillsammans med din partner,
så kommer du att nå fast mark till slut.
Jag lovar.
I backspegeln
Efter en något stressig, men absolut mysig jul ska jag nu försöka att sammanfatta de känslostormar som dragit fram på insidan av denna fröken.
Julafton började med tårar.
Idag minns jag inte ens varför längre.
Det var nog kombinationen av höga förväntningar, ett förflutet som gjorde sig påmint, en vresig sambo och ett allmäntillstånd som är lite känsligare än normalt.
Jag lämnade hemmet för att handla lite frukost och när jag kom tillbaka hem så tog sambon emot mig med en stor varm kram.
Det räckte långt.
Den kyla jag känt på insidan, och som enkelt skulle kunnat dra igång ett helt maskineri av självömkan, smälte bort och kvar fanns bara värme.
Det har varit en jättehärlig jul, men jag skulle ljuga om jag sa att det som hänt det senaste året inte funnits närvarande hos mig.
Rädslan för att plötsligt behöva ge upp allt jag har gjorde sig påmind på allvar häromkvällen,
och sambon och jag pratade en lång stund om det.
Jag är inte rädd i bemärkelsen att jag gömmer mig bakom kontroll.
Jag jagar inte spår eller bevis.
Men rädd som i att jag verkligen inte vill ge upp det vi har.
Det vi faktiskt kämpat oss fram till.
Det som kostat mycket blod, svett och tårar.
Jag blir rädd för att jag faktiskt inte har något riktigt val,
om jag skulle hamna i den sitsen igen.
För att jag måste lämna, för att jag måste splittra familjen.
Det gör mig rädd.
När jag ser sambon tillsammans med vår lille son kan jag inte annat än fyllas av kärlek.
Vad de två delar är något enastående.
Och tanken på att jag kunnat beröva dem båda det,
får mig nästan att gå sönder.
Nä, jag vet att det inte är mitt agerande som skulle splittra familjen.
Utan konsekvenserna av någon annans.
Men likaväl så blir det ändå mitt beslut.
I slutänden.
Om ifall att.
I maj månad,
då avslöjande kom,
tog allt i vårt liv en ny vändning.
Många saker förändrades.
En utav dessa var sonens mammighet.
Inom loppet av några dagar vändes all hans uppmärksamhet och hans största fokus mot hans pappa.
Där och då var det fruktansvärt.
Jag var inget annat än ett tomt skal, som försökte överleva dagen.
Jag hade ingenting att ge,
jag var känslomässigt avskärmad och fullkomligt inkapslad i min egen sorg.
Men när min enda lilla solstråle i världen valde bort mig,
till förmån för sin pappa så gick jag i tusen bitar.
Jag vet inte om det var en tillfällighet,
eller om det handlade om att jag inte kunde tillgodose hans behov.
Än idag är han pappas pojke,
och jag kan fortfarande känna ett sting i hjärtat när jag tänker på anledningen.
Beror det på att jag vände honom ryggen känslomässigt,
och inte kunde ge honom den kärlek han behövde?
På att jag under några dagar i maj var i livet, men utan att leva på riktigt?
Berövade jag honom den trygghet ett barn ska känna till sin mamma?
Eller är jag bara lyckligt lottad som har ett barn som älskar sin pappa?...
Julafton började med tårar.
Idag minns jag inte ens varför längre.
Det var nog kombinationen av höga förväntningar, ett förflutet som gjorde sig påmint, en vresig sambo och ett allmäntillstånd som är lite känsligare än normalt.
Jag lämnade hemmet för att handla lite frukost och när jag kom tillbaka hem så tog sambon emot mig med en stor varm kram.
Det räckte långt.
Den kyla jag känt på insidan, och som enkelt skulle kunnat dra igång ett helt maskineri av självömkan, smälte bort och kvar fanns bara värme.
Det har varit en jättehärlig jul, men jag skulle ljuga om jag sa att det som hänt det senaste året inte funnits närvarande hos mig.
Rädslan för att plötsligt behöva ge upp allt jag har gjorde sig påmind på allvar häromkvällen,
och sambon och jag pratade en lång stund om det.
Jag är inte rädd i bemärkelsen att jag gömmer mig bakom kontroll.
Jag jagar inte spår eller bevis.
Men rädd som i att jag verkligen inte vill ge upp det vi har.
Det vi faktiskt kämpat oss fram till.
Det som kostat mycket blod, svett och tårar.
Jag blir rädd för att jag faktiskt inte har något riktigt val,
om jag skulle hamna i den sitsen igen.
För att jag måste lämna, för att jag måste splittra familjen.
Det gör mig rädd.
När jag ser sambon tillsammans med vår lille son kan jag inte annat än fyllas av kärlek.
Vad de två delar är något enastående.
Och tanken på att jag kunnat beröva dem båda det,
får mig nästan att gå sönder.
Nä, jag vet att det inte är mitt agerande som skulle splittra familjen.
Utan konsekvenserna av någon annans.
Men likaväl så blir det ändå mitt beslut.
I slutänden.
Om ifall att.
I maj månad,
då avslöjande kom,
tog allt i vårt liv en ny vändning.
Många saker förändrades.
En utav dessa var sonens mammighet.
Inom loppet av några dagar vändes all hans uppmärksamhet och hans största fokus mot hans pappa.
Där och då var det fruktansvärt.
Jag var inget annat än ett tomt skal, som försökte överleva dagen.
Jag hade ingenting att ge,
jag var känslomässigt avskärmad och fullkomligt inkapslad i min egen sorg.
Men när min enda lilla solstråle i världen valde bort mig,
till förmån för sin pappa så gick jag i tusen bitar.
Jag vet inte om det var en tillfällighet,
eller om det handlade om att jag inte kunde tillgodose hans behov.
Än idag är han pappas pojke,
och jag kan fortfarande känna ett sting i hjärtat när jag tänker på anledningen.
Beror det på att jag vände honom ryggen känslomässigt,
och inte kunde ge honom den kärlek han behövde?
På att jag under några dagar i maj var i livet, men utan att leva på riktigt?
Berövade jag honom den trygghet ett barn ska känna till sin mamma?
Eller är jag bara lyckligt lottad som har ett barn som älskar sin pappa?...
onsdag 23 december 2009
God jul till er alla!
Jag tar tillfället i akt att önska alla som tittar förbi en riktigt God jul.
Jag misstänker att morgondagen kommer att ha en väldans massa i sitt sköte,
så att sitta vid datorn då lär inte bli till att tänka på.
Så en riktigt god jul på er, det är ni värda!
Julen är på många sätt en prövningens tid.
Jag älskar juletid, med allt vad det innebär.
Värmen och ljusen i fönstren, närheten till människor man knappt känner, förväntningarna, upprymdheten, en lagom dos av stress, hemlighetsmakeriet... listan kan göras hur lång som helst.
Men på något sätt är det just i dessa stunder som kontrasterna blir som störst,
det vill säga,
när lyckan blir som mest påtaglig,
som det förflutna också känns mer närvarande.
Tankar på förra julen då ingenting var som jag trodde skymtar förbi,
och jag måste kämpa för att ta makten över mina tankar.
Över mina känslor.
Idag vet jag ju att jag faktiskt kan välja.
Att jag inte behöver bli en slav under destruktiva tankar.
Utan istället herre över de positiva...
Jag hoppas att vi alla får en varm och kärleksfull jul.
Att vi får igen lika mycket som vi ger,
och att vi tar oss tid att njuta av nuet istället för att planera morgondagen.
Gå inte vilse i orimliga förväntningar på en jul som saknar verklighetsanknytning,
utan försök att göra det bästa av just dina förutsättningar.
Oavsett var i din process du befinner dig,
så försök att ge dig själv den finaste julklappen av alla.
Villkorslös kärlek.
Tack till er alla.
Ingen nämnd ingen glömd.
Jag misstänker att morgondagen kommer att ha en väldans massa i sitt sköte,
så att sitta vid datorn då lär inte bli till att tänka på.
Så en riktigt god jul på er, det är ni värda!
Julen är på många sätt en prövningens tid.
Jag älskar juletid, med allt vad det innebär.
Värmen och ljusen i fönstren, närheten till människor man knappt känner, förväntningarna, upprymdheten, en lagom dos av stress, hemlighetsmakeriet... listan kan göras hur lång som helst.
Men på något sätt är det just i dessa stunder som kontrasterna blir som störst,
det vill säga,
när lyckan blir som mest påtaglig,
som det förflutna också känns mer närvarande.
Tankar på förra julen då ingenting var som jag trodde skymtar förbi,
och jag måste kämpa för att ta makten över mina tankar.
Över mina känslor.
Idag vet jag ju att jag faktiskt kan välja.
Att jag inte behöver bli en slav under destruktiva tankar.
Utan istället herre över de positiva...
Jag hoppas att vi alla får en varm och kärleksfull jul.
Att vi får igen lika mycket som vi ger,
och att vi tar oss tid att njuta av nuet istället för att planera morgondagen.
Gå inte vilse i orimliga förväntningar på en jul som saknar verklighetsanknytning,
utan försök att göra det bästa av just dina förutsättningar.
Oavsett var i din process du befinner dig,
så försök att ge dig själv den finaste julklappen av alla.
Villkorslös kärlek.
Tack till er alla.
Ingen nämnd ingen glömd.
tisdag 22 december 2009
Jag vet nåt som inte du vet
Den senaste tiden har paret Woods/Nordengren diskuterats flitigt i fikarummet.
Undertecknad har istället för att delta i diskussionen lutat sig tillbaka och fördjupat sig i en dagstidning.
Känner att jag inte har så mycket att tillföra.
Åsikterna har haglat.
Alla vet exakt vad de hade gjort i egenskap av Elin.
Och ingen skulle någonsin kunna göra något sånt som Tiger gjort.
Såklart.
Undertecknad har istället för att delta i diskussionen lutat sig tillbaka och fördjupat sig i en dagstidning.
Känner att jag inte har så mycket att tillföra.
Åsikterna har haglat.
Alla vet exakt vad de hade gjort i egenskap av Elin.
Och ingen skulle någonsin kunna göra något sånt som Tiger gjort.
Såklart.
Jag arbetar tillsammans med en jätterar kollega. Hon är enormt godhjärtad och ställer alltid upp till hundra procent.
När det gäller den sanna historien om vad som hänt mig det senaste året, så vet hon däremot ingenting. Inte för att hon inte skulle ha stöttat mig, för det vet jag att hon hade gjort fullt ut. Hon hade däremot aldrig förstått. Därför att hennes värld är väldigt svart och vit. God eller ond.
Jag fick detta bekräftat häromdagen då hon plötsligt vände sig mot mig och sa:
"Ja, nu är det klart. Nu ska de skiljas. Elin kommer att begära halva hans förmögenhet, och dessutom vårdnaden om barnen. Ja, det gör hon rätt i. Hade jag också gjort. Jäkla skit, den där Tiger. "
Och självklart förstår jag henne. Jag hade förmodligen tyckt likadant om jag inte traskat runt i ett par liknande skor som den omnämnda Elin för några månader sedan. Det är så oerhört befriande att kunna se världen på ett mer nyanserat sätt, samtidigt som det såklart är frustrerande att hålla inne med en historia som känns viktigare och viktigare.
Det är ingen på min arbetsplats som vet. Det har funnit tillfällen då jag önskat att min chef varit införstådd med att jag haft det kämpigt på hemmaplan, men nu i efterhand är jag nöjd med beslutet att hålla det för mig själv. Vi har ingen nära relation och jag är osäker på om han överhuvudtaget skulle kunna sätta sig in i min situation. Det är trots allt enormt svårt för någon som inte upplevt något liknande att förstå, och jag är inte intresserad av att lägga energi på att förändra någon annans uppfattning. Huvudsaken är att jag vet. Och att ni som vill veta hur livet kan se ut efter ett missbruk, får veta.
När jag loggar in på min blogg, förvandlas datorn till en telefonkiosk och jag till Tintomaran. Tiden däremellan är jag bara en helt vanlig Clark Kent...
måndag 21 december 2009
Favorit i repris...
Jag har skrivit om det tidigare.
Nu skriver jag om det igen.
Det gör det inte mindre viktigt.
Bara viktigare att minnas.
Om du fyller upp en ballong med luft,
tar den plats.
Kanske till och med plats från något annat, viktigare.
Om du dessutom samlar på dig flera stycken,
kommer du till slut att ha ett helt knippe.
Och när du väl samlat på dig ett tillräckligt stort knippe,
då kommer du inte längre att kunna hålla dig på marken.
Du kommer att segla upp i det blå,
lika lite förankrad i verkligheten som en Tintomara i sitt värsta medberoendestim...
Som små, små ballonger som fylls upp lite då och då.
Om de inte punkteras i tid,
får de möjlighet att växa.
Möjlighet att ta plats.
Sticker du däremot hål på dem så får de ingen chans att svepa med dig.
Du står stadigt med fötterna på jorden.
I lördags morse steg jag upp, och gick ner på bottenvåningen.
Jag plockade undan lite på soffbordet, däribland sambons mobiltelefon.
Drabbades inte av någon särskilt snok-reflex, utan råkade faktiskt bara komma åt en av knapparna när jag lyfte upp den för att flytta undan den.
Skärmen lös upp med en gång och vips.
Knut i magen.
Telefonen inställd på ljudlös...
Det pågick en inre konflikt mellan mitt tvivlande jag, och den delen av jaget som kämpade för att fortfarande tänka logiskt.
Eftersom alarmet på hans mobil vid ett flertal tillfällen gått igång under tidigare helger,
så misstänkte jag ganska snart att det handlade om ett sätt att undvika detta.
Jag skulle dock ljuga om jag sa att det inte dök upp andra tankar i mitt huvud.
Tankar som fick mig att må lite illa.
Att frukta det värsta.
Jag sa inget till sambon när han steg upp.
Jag undvek ämnet.
Såg istället på hur han lite senare satte i gång ljudet i förbifarten.
Iakttog för att se om han visade spår av något annat.
men ingen reaktion.
Dagen gick.
Jag kände mig olustig till mods.
Jag minns inte exakt när det var jag bestämde mig,
men jag tror att det var under lördagskvällen.
Jag var helt enkelt tvungen.
För min egen skull.
"Jag såg att du hade din mobil på ljudlös i natt,
jag antar att det var för att slippa från alarmet?"
Och så var det sagt.
Han tittade lite frågande på mig.
"Ja, det stämmer."
Sedan var det över.
Och det var så skönt.
Jag har sagt det tidigare, men det tål att sägas igen.
Det handlar inte nödvändigtvis om att sambon till hundra procent var tvingad att säga sanningen.
Hans sanning är hans ansvar.
Den kan jag aldrig komma åt, om han förvägrar mig den.
Men jag kan vara sann mot mig själv.
Jag kan punktera ballongen innan den blir tillräckligt stor att den får eget liv.
Jag kan vägra att ställa upp på det.
Och stanna med fötterna på jorden.
Om jag inte sagt något till honom?
Vad hade hänt då?
Ja, förmodligen inte särskilt mycket denna gången.
Den här lilla saken hade gnagt lite inom mig,
men troligtvis drunknat i julbestyr och annat trevligt.
Till nästa gång.
Och nästa gång igen.
Och tillslut är antalet bagateller så många att jag inte längre kan punktera dem lika enkelt.
Att dra fram det i ljuset blir så mycket svårare när mörkret är för stort.
När man glömt vad det var som skapade mörkret från första början...
Nu skriver jag om det igen.
Det gör det inte mindre viktigt.
Bara viktigare att minnas.
Om du fyller upp en ballong med luft,
tar den plats.
Kanske till och med plats från något annat, viktigare.
Om du dessutom samlar på dig flera stycken,
kommer du till slut att ha ett helt knippe.
Och när du väl samlat på dig ett tillräckligt stort knippe,
då kommer du inte längre att kunna hålla dig på marken.
Du kommer att segla upp i det blå,
lika lite förankrad i verkligheten som en Tintomara i sitt värsta medberoendestim...
Som små, små ballonger som fylls upp lite då och då.
Om de inte punkteras i tid,
får de möjlighet att växa.
Möjlighet att ta plats.
Sticker du däremot hål på dem så får de ingen chans att svepa med dig.
Du står stadigt med fötterna på jorden.
I lördags morse steg jag upp, och gick ner på bottenvåningen.
Jag plockade undan lite på soffbordet, däribland sambons mobiltelefon.
Drabbades inte av någon särskilt snok-reflex, utan råkade faktiskt bara komma åt en av knapparna när jag lyfte upp den för att flytta undan den.
Skärmen lös upp med en gång och vips.
Knut i magen.
Telefonen inställd på ljudlös...
Det pågick en inre konflikt mellan mitt tvivlande jag, och den delen av jaget som kämpade för att fortfarande tänka logiskt.
Eftersom alarmet på hans mobil vid ett flertal tillfällen gått igång under tidigare helger,
så misstänkte jag ganska snart att det handlade om ett sätt att undvika detta.
Jag skulle dock ljuga om jag sa att det inte dök upp andra tankar i mitt huvud.
Tankar som fick mig att må lite illa.
Att frukta det värsta.
Jag sa inget till sambon när han steg upp.
Jag undvek ämnet.
Såg istället på hur han lite senare satte i gång ljudet i förbifarten.
Iakttog för att se om han visade spår av något annat.
men ingen reaktion.
Dagen gick.
Jag kände mig olustig till mods.
Jag minns inte exakt när det var jag bestämde mig,
men jag tror att det var under lördagskvällen.
Jag var helt enkelt tvungen.
För min egen skull.
"Jag såg att du hade din mobil på ljudlös i natt,
jag antar att det var för att slippa från alarmet?"
Och så var det sagt.
Han tittade lite frågande på mig.
"Ja, det stämmer."
Sedan var det över.
Och det var så skönt.
Jag har sagt det tidigare, men det tål att sägas igen.
Det handlar inte nödvändigtvis om att sambon till hundra procent var tvingad att säga sanningen.
Hans sanning är hans ansvar.
Den kan jag aldrig komma åt, om han förvägrar mig den.
Men jag kan vara sann mot mig själv.
Jag kan punktera ballongen innan den blir tillräckligt stor att den får eget liv.
Jag kan vägra att ställa upp på det.
Och stanna med fötterna på jorden.
Om jag inte sagt något till honom?
Vad hade hänt då?
Ja, förmodligen inte särskilt mycket denna gången.
Den här lilla saken hade gnagt lite inom mig,
men troligtvis drunknat i julbestyr och annat trevligt.
Till nästa gång.
Och nästa gång igen.
Och tillslut är antalet bagateller så många att jag inte längre kan punktera dem lika enkelt.
Att dra fram det i ljuset blir så mycket svårare när mörkret är för stort.
När man glömt vad det var som skapade mörkret från första början...
torsdag 17 december 2009
Mindre-al, ja tack...
Har nyss sett programmet Debatt på Svt och måste helt enkelt kommentera mina känslor såhär i efterhand.
Jag borde inte.
Vill inte.
Men ändå.
Skit.
Hon provocerar mig så enormt genom sin blotta uppenbarelse.
Än mer när hon sätter i gång att prata, och frågan om hon någonsin kommer att tystna igen dyker upp varje gång hon tar ton.
Varför i all sin dar är hon inbjuden till tv-programmet?
I egenskap av tv-profil, jo jag tackar jag.
I ett bortglömd dokusåpa för cirka tio år sedan.
Tyckte Åsa Hellberg gjorde ett fantastiskt jobb som lyckades leverera ett viktigt budskap under den korta tid hon blev tilldelad.
Tyckte även att Anna Anka representerade sig själv och den något cyniska livsåskådning hon verkar vara anhängare av på ett underhållande sätt.
Betraktar Roger Nilson som ett viktigt inslag i debatten, något som dessvärre drunknade i havet mellan en förvirrad livscoach och den tidigare nämnda sk. tv-profilen.
Tyckte för övrigt att Belinda misslyckades med att ge debatten rättvisa, eftersom hon envisades med att snö in på sidospår som Anna Ankas äktenskapsproblem och kyrkans sexualsyn i tid och otid.
Jag vill verkligen inte bry mig det minsta om fröken Baren, eller hennes åsikter för den delen.
Vad hon tycker är ju fullständigt irrelevant för mig i mitt liv.
Att hon dessutom har som självända mål att just provocera stör mig ännu mer.
Det betyder ju onekligen att jag faller för hennes knep.
Trots att jag genomskådar henne.
Usch.
Vilket nederlag.
Frågan jag borde ställa mig är:
Varför provoceras jag av henne och hennes åsikter?
Vad är det hos henne som gör mig så irriterad?
Jag tror att det handlar om hennes totala brist på ödmjukhet,
och på hennes självupptagna och obehagliga attityd.
Jag borde vara en bättre människa och inte döma, jag vet det.
Jag har ju ingen aning om varför hon är som hon är.
Det finns säkert en god människa därinne bakom hennes osympatiska fasad.
Jag har bara aldrig sett tillstymmelsen till den de gånger jag sett henne på tv...
Men såklart att den finns.
Tråkigt bara att hon fick alltför stort utrymme i kvällens program.
Fanns gott om människor med viktiga historier att berätta,
och då känns det smått patetiskt att hon tog sig rätten att stå i centrum.
Hrm.
Kanske är det där skon klämmer.
Att jag någonstans långt därinne är grön av avundsjuka för att jag själv saknar förmågan att ställa mig själv i centrum så som hon gärna gör...
Eller så är det inte mycket mer komplicerat än att vår personkemi helt enkelt inte klickar.
Tja.
Vi får väl se om hon dyker upp som gubben i lådan i fler sammanhang framöver.
Jag borde inte.
Vill inte.
Men ändå.
Skit.
Hon provocerar mig så enormt genom sin blotta uppenbarelse.
Än mer när hon sätter i gång att prata, och frågan om hon någonsin kommer att tystna igen dyker upp varje gång hon tar ton.
Varför i all sin dar är hon inbjuden till tv-programmet?
I egenskap av tv-profil, jo jag tackar jag.
I ett bortglömd dokusåpa för cirka tio år sedan.
Tyckte Åsa Hellberg gjorde ett fantastiskt jobb som lyckades leverera ett viktigt budskap under den korta tid hon blev tilldelad.
Tyckte även att Anna Anka representerade sig själv och den något cyniska livsåskådning hon verkar vara anhängare av på ett underhållande sätt.
Betraktar Roger Nilson som ett viktigt inslag i debatten, något som dessvärre drunknade i havet mellan en förvirrad livscoach och den tidigare nämnda sk. tv-profilen.
Tyckte för övrigt att Belinda misslyckades med att ge debatten rättvisa, eftersom hon envisades med att snö in på sidospår som Anna Ankas äktenskapsproblem och kyrkans sexualsyn i tid och otid.
Jag vill verkligen inte bry mig det minsta om fröken Baren, eller hennes åsikter för den delen.
Vad hon tycker är ju fullständigt irrelevant för mig i mitt liv.
Att hon dessutom har som självända mål att just provocera stör mig ännu mer.
Det betyder ju onekligen att jag faller för hennes knep.
Trots att jag genomskådar henne.
Usch.
Vilket nederlag.
Frågan jag borde ställa mig är:
Varför provoceras jag av henne och hennes åsikter?
Vad är det hos henne som gör mig så irriterad?
Jag tror att det handlar om hennes totala brist på ödmjukhet,
och på hennes självupptagna och obehagliga attityd.
Jag borde vara en bättre människa och inte döma, jag vet det.
Jag har ju ingen aning om varför hon är som hon är.
Det finns säkert en god människa därinne bakom hennes osympatiska fasad.
Jag har bara aldrig sett tillstymmelsen till den de gånger jag sett henne på tv...
Men såklart att den finns.
Tråkigt bara att hon fick alltför stort utrymme i kvällens program.
Fanns gott om människor med viktiga historier att berätta,
och då känns det smått patetiskt att hon tog sig rätten att stå i centrum.
Hrm.
Kanske är det där skon klämmer.
Att jag någonstans långt därinne är grön av avundsjuka för att jag själv saknar förmågan att ställa mig själv i centrum så som hon gärna gör...
Eller så är det inte mycket mer komplicerat än att vår personkemi helt enkelt inte klickar.
Tja.
Vi får väl se om hon dyker upp som gubben i lådan i fler sammanhang framöver.
Tänk om...igen.
Tänk om jag lagt lite mindre tid på att vara ledsen för hur saker och ting skulle kunna ha varit.
Om jag istället för att fastna i längtan efter en mer närvarande mamma,
uppskattat de stunder hon faktiskt är hos oss.
Tänk om jag tagit tillvara de kärleksbevis hon ger mig,
även om de tar sig andra uttryck än jag kanske skulle önska.
Och om jag till fullo accepterade att hon är den hon är.
Tänk om jag inte var så rädd för att berätta att jag älskar henne.
Om jag genom lite mer öppen kärlek skulle visa henne att hon faktiskt är värd den.
Tänk om jag upptäckt en manual.
En skrift som berättade hur just jag ska göra.
Hur just jag hanterar mina svårigheter.
Det blir bara så väldigt tröttsamt i längden att famla i blindo.
Även om man gång på gång kämpar för att försäkra sig själv om att allting kommer att leda fram till något positivt.
Om att allting följer en plan.
Just min plan.
Men att det är ok att släppa på kontrollen för min plan kommer att genomföras vare sig jag vill eller inte.
Vare sig jag kämpar emot eller följer med.
Ibland tar det lite längre tid än väntat bara, för att jag kanske råkar snöa in på en omväg.
Men ibland vill man bara att någon tar en i handen och leder en rätt.
Vill kunna krypa ihop och få be om hjälp.
Ibland.
Om jag istället för att fastna i längtan efter en mer närvarande mamma,
uppskattat de stunder hon faktiskt är hos oss.
Tänk om jag tagit tillvara de kärleksbevis hon ger mig,
även om de tar sig andra uttryck än jag kanske skulle önska.
Och om jag till fullo accepterade att hon är den hon är.
Tänk om jag inte var så rädd för att berätta att jag älskar henne.
Om jag genom lite mer öppen kärlek skulle visa henne att hon faktiskt är värd den.
Tänk om jag upptäckt en manual.
En skrift som berättade hur just jag ska göra.
Hur just jag hanterar mina svårigheter.
Det blir bara så väldigt tröttsamt i längden att famla i blindo.
Även om man gång på gång kämpar för att försäkra sig själv om att allting kommer att leda fram till något positivt.
Om att allting följer en plan.
Just min plan.
Men att det är ok att släppa på kontrollen för min plan kommer att genomföras vare sig jag vill eller inte.
Vare sig jag kämpar emot eller följer med.
Ibland tar det lite längre tid än väntat bara, för att jag kanske råkar snöa in på en omväg.
Men ibland vill man bara att någon tar en i handen och leder en rätt.
Vill kunna krypa ihop och få be om hjälp.
Ibland.
Hypnosterapi?
Läste några rader i tidningen häromdagen om hur man skulle kunna nå sitt inre barn via hypnos.
Att denna hypnosen därigenom faktiskt skulle kunna bidra till att skapa en bättre relation till sig själv, och till den historia man bär med sig, om man nu kan uttrycka det så.
Jag skulle förmodligen avfärdat detta som hokus pokus för ett år sedan.
Idag känner jag annorlunda.
Jag blir nyfiken.
Skulle kanske till och med vilja prova.
Är det någon av er som provat på det här med hypnosterapi i praktiken?
Vad är i sådana fall er erfarenhet?
Någonstans inom mig är jag lite rädd att att jag söker en quick fix.
Att jag inte längre riktigt orkar ta mig tid att gräva för djupt,
eller för längre.
Att energidepåerna liksom aldrig riktigt hunnit fyllas på tillräckligt sedan livet vändes upp och ner,
vilket gör att jag fruktar vad som kommer att hända om jag börjar ösa ur dem alltför snart.
Just nu flyter jag mest runt på tillvaron och njuter av julstressen.
Ja, faktiskt.
Jag njuter.
Försöker att insupa varje liten detalj.
Snöflingan som fastnar på handen.
Glöggen som bränner på tungan.
Min lilla guldklimp som dansar lyckligt i takt med musiken från en potentiell julklapp i butiken.
Jag står dock still.
I livet.
Kanske hämtar jag andan.
Kanske provar jag hur det är att bara leva lite.
Men jag känner mig ju ändå samtidigt rädd för att stanna av för gott.
Jag vill ju fortfarande jobba med mig själv.
Vet att det finns massor kvar att göra.
Vet bara inte riktigt vad nästa steg ska bli...
Att denna hypnosen därigenom faktiskt skulle kunna bidra till att skapa en bättre relation till sig själv, och till den historia man bär med sig, om man nu kan uttrycka det så.
Jag skulle förmodligen avfärdat detta som hokus pokus för ett år sedan.
Idag känner jag annorlunda.
Jag blir nyfiken.
Skulle kanske till och med vilja prova.
Är det någon av er som provat på det här med hypnosterapi i praktiken?
Vad är i sådana fall er erfarenhet?
Någonstans inom mig är jag lite rädd att att jag söker en quick fix.
Att jag inte längre riktigt orkar ta mig tid att gräva för djupt,
eller för längre.
Att energidepåerna liksom aldrig riktigt hunnit fyllas på tillräckligt sedan livet vändes upp och ner,
vilket gör att jag fruktar vad som kommer att hända om jag börjar ösa ur dem alltför snart.
Just nu flyter jag mest runt på tillvaron och njuter av julstressen.
Ja, faktiskt.
Jag njuter.
Försöker att insupa varje liten detalj.
Snöflingan som fastnar på handen.
Glöggen som bränner på tungan.
Min lilla guldklimp som dansar lyckligt i takt med musiken från en potentiell julklapp i butiken.
Jag står dock still.
I livet.
Kanske hämtar jag andan.
Kanske provar jag hur det är att bara leva lite.
Men jag känner mig ju ändå samtidigt rädd för att stanna av för gott.
Jag vill ju fortfarande jobba med mig själv.
Vet att det finns massor kvar att göra.
Vet bara inte riktigt vad nästa steg ska bli...
måndag 14 december 2009
Facit
Ungefär samtidigt som jag skrivit ihop förra inlägget,
(men dock inte hunnit publicera det)
ringer sambon.
Hur är det?
Bra, muttrar jag och försöker å det bestämdaste förmedla allt det missnöje jag känt under morgonen i ett enda ord.
Hur är det själv?
Äh. Det är inte så bra...
Nähä??!! Vaddå då?
Mitt knä gick fullständigt i sönder i morse. Jag bröt ihop däruppe...så tja..det är inget vidare. Har pratat med sjukhuset nu så jag ska in på en akuttid.
Goddag mina gamla "vänner".
SKULD.
SKAM.
Hur kunde jag bara gå igång på alla cylindrar utan att först stämma av?
Och visst.
I ärlighetens namn.
När jag väl drog mig till minnes morgonen..så visst såg jag hans uttryck av sorgsenhet i ögonen precis innan jag smällde igen dörren.
Hans sorgsna som mötte mina iskalla.
Mina som symboliserade ett oerhört minus på empatikontot.
Tänk om han bara sagt som det var med en gång.
Om han kallat på mig.
Berättat vad som hänt.
Innan jag vred om kniven i såret genom att vansinnesvråla:
"Nu får du väl ändå ta och pallra dig ner innan vi sticker"
Om jag bara fått chansen att veta?
Och inte låtit just denna morgon bli den som bägaren slutligen rann över?
Eller om jag tagit mig tid att lyssna.
Stannat och frågat vad som var fel istället för att rusa iväg i ilska.
Det är lätt att skylla på tidsbrist.
Stress.
Men i morgon bitti ställer jag klockan en halvtimme tidigare.
Om du läser älskling.
Förlåt.
Förlåt så mycket.
(men dock inte hunnit publicera det)
ringer sambon.
Hur är det?
Bra, muttrar jag och försöker å det bestämdaste förmedla allt det missnöje jag känt under morgonen i ett enda ord.
Hur är det själv?
Äh. Det är inte så bra...
Nähä??!! Vaddå då?
Mitt knä gick fullständigt i sönder i morse. Jag bröt ihop däruppe...så tja..det är inget vidare. Har pratat med sjukhuset nu så jag ska in på en akuttid.
Goddag mina gamla "vänner".
SKULD.
SKAM.
Hur kunde jag bara gå igång på alla cylindrar utan att först stämma av?
Och visst.
I ärlighetens namn.
När jag väl drog mig till minnes morgonen..så visst såg jag hans uttryck av sorgsenhet i ögonen precis innan jag smällde igen dörren.
Hans sorgsna som mötte mina iskalla.
Mina som symboliserade ett oerhört minus på empatikontot.
Tänk om han bara sagt som det var med en gång.
Om han kallat på mig.
Berättat vad som hänt.
Innan jag vred om kniven i såret genom att vansinnesvråla:
"Nu får du väl ändå ta och pallra dig ner innan vi sticker"
Om jag bara fått chansen att veta?
Och inte låtit just denna morgon bli den som bägaren slutligen rann över?
Eller om jag tagit mig tid att lyssna.
Stannat och frågat vad som var fel istället för att rusa iväg i ilska.
Det är lätt att skylla på tidsbrist.
Stress.
Men i morgon bitti ställer jag klockan en halvtimme tidigare.
Om du läser älskling.
Förlåt.
Förlåt så mycket.
Vikten av kommunikation
Jaha.
Så var det dags igen.
Att ännu en gång konstatera att jag lever tillsammans med ett barn.
Eller nä.
Två barn.
Ett som är ett och ett halvt.
Och ett som är 37.
##@!!??!!&!%%
Jag känner mig så vansinnigt orättvist behandlad på morgonen.
Som att jag får dra ett gigantiskt lass medan en viss sambo slipper minst sagt lindrigt undan.
Och ja.
Jag är säkert omogen och ego vissa tider på dygnet jag med.
Men inte lika förbannat förutsägbar.
Jag är så arg för att jag inte vet hur jag ska komma vidare med det här.
Som att vår kommunikation kring detta fastnar i förutbestämda loopar.
Vi kommer inte vidare.
"Jag är så här.
Jag är bara så himla trött.
Jag orkar bara inte stiga upp..."
Och det hela blir inte bättre när undertecknad,
fullkomligt kokandes,
och precis i färd med att lasta ut lillemannen i bilen möts av en haltandes sambo i hallen.
En gammal skada som gått upp.
Som handikappat honom.
Vilket undgått mig fullkomligt då haltandet fram tills dess skett på ovanvåningen.
Ett potpurri av vansinne, ilska, omhändertagandelust, kärlek och frustration sköljer över mig och kompletterar morgonstressen.
Jag springer till bilen fylld av motsägelsefulla känslor.
Försöker öppna bildörren, men låset kärvar.
Gråten i halsen.
Och fuktiga ögon.
Inte mer nu.
Orkar inte.
Lyckas ta mig in genom ett olåst passagerarsäte.
Sätter in sonen som med ett leende på läpparna försöker förgylla min morgon med sina underbara dagissånger.
Jag fylls av en innerlig kärlek i förbifarten.
Hinner knappt känna på den.
Men jag vet att den finns.
Lämnar på dagis.
De vanliga skuldkänslorna får stå tillbaka för stoltheten när min lilla pepparkakskille marcherar in bland sina för dagen lusseklädda kompisar.
En halvtimme försenad till jobbet.
Smyger in som en skamsen hund med svansen mellan benen.
Och vem står och blänger på mig i ögonvrån om inte chefen?
Så klart.
Och ännu en underbar måndagmorgon har tagit sin början...
Så var det dags igen.
Att ännu en gång konstatera att jag lever tillsammans med ett barn.
Eller nä.
Två barn.
Ett som är ett och ett halvt.
Och ett som är 37.
##@!!??!!&!%%
Jag känner mig så vansinnigt orättvist behandlad på morgonen.
Som att jag får dra ett gigantiskt lass medan en viss sambo slipper minst sagt lindrigt undan.
Och ja.
Jag är säkert omogen och ego vissa tider på dygnet jag med.
Men inte lika förbannat förutsägbar.
Jag är så arg för att jag inte vet hur jag ska komma vidare med det här.
Som att vår kommunikation kring detta fastnar i förutbestämda loopar.
Vi kommer inte vidare.
"Jag är så här.
Jag är bara så himla trött.
Jag orkar bara inte stiga upp..."
Och det hela blir inte bättre när undertecknad,
fullkomligt kokandes,
och precis i färd med att lasta ut lillemannen i bilen möts av en haltandes sambo i hallen.
En gammal skada som gått upp.
Som handikappat honom.
Vilket undgått mig fullkomligt då haltandet fram tills dess skett på ovanvåningen.
Ett potpurri av vansinne, ilska, omhändertagandelust, kärlek och frustration sköljer över mig och kompletterar morgonstressen.
Jag springer till bilen fylld av motsägelsefulla känslor.
Försöker öppna bildörren, men låset kärvar.
Gråten i halsen.
Och fuktiga ögon.
Inte mer nu.
Orkar inte.
Lyckas ta mig in genom ett olåst passagerarsäte.
Sätter in sonen som med ett leende på läpparna försöker förgylla min morgon med sina underbara dagissånger.
Jag fylls av en innerlig kärlek i förbifarten.
Hinner knappt känna på den.
Men jag vet att den finns.
Lämnar på dagis.
De vanliga skuldkänslorna får stå tillbaka för stoltheten när min lilla pepparkakskille marcherar in bland sina för dagen lusseklädda kompisar.
En halvtimme försenad till jobbet.
Smyger in som en skamsen hund med svansen mellan benen.
Och vem står och blänger på mig i ögonvrån om inte chefen?
Så klart.
Och ännu en underbar måndagmorgon har tagit sin början...
fredag 11 december 2009
Uppskattning
Jag tycker faktiskt att jag är bra på mitt arbete.
Jag trivs kanske inte alltid fantastiskt bra,
men själva kärnan av arbetet är jag på det stora hela mycket nöjd med.
Jag ser potentialen i min yrkesroll,
och jag tänker att jag en dag kommer att få tillräckligt med kraft och energi att göra exakt det jag vill utifrån min utbildning.
I nuläget är det ganska turbulent på mitt jobb.
Till stor del beror det på yttre omständigheter,
men för min del så handlar det också mycket om ett känslomässigt avstånd till chefen.
Det är en stor organisation,
och det är svårt att verkligen ta sig tid att se varje liten medarbetare.
Om det sedan dessutom råkar vara en medarbetare som har lite svårt att ta plats sådär i största allmänhet,
så är det inte direkt en fördel för denne.
Personligen känner jag att jag skulle kunna behöva mer uppskattning,
mer bekräftelse på att jag gör något viktigt i organisationen eller kanske egentligen bara feedback överhuvudtaget.
Jag vet inte om det är en del av mitt mindre friska jag som ger sig till känna,
eller om det helt enkelt bara är mänskligt.
Att vilja synas.
Bli sedd.
Bli värdesatt.
I en diskussion med sambon så vidhöll denne att jag lever i en illusion.
Att den bekräftelse jag drömmer om helt enkelt existerar i verkligheten.
Och kanske är det just så.
Jag fortsätter ändå att hoppas...
Jag trivs kanske inte alltid fantastiskt bra,
men själva kärnan av arbetet är jag på det stora hela mycket nöjd med.
Jag ser potentialen i min yrkesroll,
och jag tänker att jag en dag kommer att få tillräckligt med kraft och energi att göra exakt det jag vill utifrån min utbildning.
I nuläget är det ganska turbulent på mitt jobb.
Till stor del beror det på yttre omständigheter,
men för min del så handlar det också mycket om ett känslomässigt avstånd till chefen.
Det är en stor organisation,
och det är svårt att verkligen ta sig tid att se varje liten medarbetare.
Om det sedan dessutom råkar vara en medarbetare som har lite svårt att ta plats sådär i största allmänhet,
så är det inte direkt en fördel för denne.
Personligen känner jag att jag skulle kunna behöva mer uppskattning,
mer bekräftelse på att jag gör något viktigt i organisationen eller kanske egentligen bara feedback överhuvudtaget.
Jag vet inte om det är en del av mitt mindre friska jag som ger sig till känna,
eller om det helt enkelt bara är mänskligt.
Att vilja synas.
Bli sedd.
Bli värdesatt.
I en diskussion med sambon så vidhöll denne att jag lever i en illusion.
Att den bekräftelse jag drömmer om helt enkelt existerar i verkligheten.
Och kanske är det just så.
Jag fortsätter ändå att hoppas...
Återvändsdiskussion
"Jag har läst din blogg.
Jaha. Där ser man.
Jag tycker bara det är så hiiiimla märkligt hur man kan resonera så som du gör...mummel mummel......Men jag antar att det är sviterna efter det som hänt...
AAAAArrrrrrgggghhhhhh.
MEN SÅ FÖRSÖÖÖÖÖK FÖRSTÅ!!!!!!!!!!!!!!!!
Lusten att ställa mig upp på stolen och bara vråla högt sköljer över mig,
men i sista stund lyckas jag lägga band på mig.
Tror att det skulle kunna uppfattas som aningen labilt.
Vilket jag för övrigt beskyllts för x antal gånger den senaste tiden.
Att vara labil.
Att bli arg i tid och otid.
Och ja, till viss del kanske det faktiskt stämmer.
Jag ryter till när det är något som inte passar.
Och ibland ryter jag till när jag blir frustrerad, ledsen och känner mig sårad också.
Jag är inte längre rädd för att bli arg eller för att mötas i en konflikt,
vilket förmodligen gör att de ligger betydligt närmare till hands än förut.
Jag vet ju att vi inte fastnar där,
utan att vi tvärtom faktiskt kan få hjälp att ta oss vidare tack vare en konflikt.
Att det för tillfället är något fler hormoner i omlopp kan ju också vara en bidragande orsak,
men inget jag vill skylla ifrån mig på...
För mig är det någonstans provocerande att han resonerar på samma sätt som jag tidigare gjorde.
Att det är vi nu,
att det är så det ska vara.
Missförstå mig inte.
Jag vill leva med honom i vår familj.
Ingen annanstans.
Men inte till vilket pris som helst.
Och det menar jag inte enbart som en markering på att jag inte skulle acceptera framtida otrohet.
Utan som en markering överhuvudtaget.
Livet är inte konstant,
utan ett ständigt energiflöde.
Och när någonting tar mer energi än vad det ger på lång sikt,
då vill jag inte längre betala priset.
Om det så gäller förhållandet, arbetet, vännerna...
En annan sak som nämndes i förbifarten av sambon var hur mitt Anka-inlägg föreföll genomsyrat med bitterhet.
Jag måste naturligtvis förklara mig om det är så inlägget uppfattades.
Jag har inga som helst problem med Mrs Anka.
Hon är förvisso lite egen och verkar ha en ganska bestämd uppfattning om hur hon vill ha saker och ting i livet,
men detta behöver inte nödvändigtvis vara något negativt.
Jag är övertygad om att hon har massor av positiva egenskaper.
Visst har hon diskuterats flitigt av arbetskamraterna i fikarummet,
och många har en väldigt bestämd åsikt om henne.
Själv har jag egentligen ingen alls.
Jag hatar inte henne, älskar inte henne.
Känner ingenting alls, om jag ska vara helt ärlig, mer än möjligen viss förvåning över hennes oerhörda genomslag.
Det enda jag ville med mitt inlägg var att lyfta fram ett av hennes tidigare uttalanden i ljuset.
Ett av hennes kanske mindre genomtänkta, om ni frågar mig.
Å andra sidan ska jag inte sticka under stol med att jag resonerat på liknande sätt tidigare i mitt liv,
så jag är ingalunda bättre än henne.
Bara pyttelite mer rik på livserfarenhet,
just på detta området...
Jaha. Där ser man.
Jag tycker bara det är så hiiiimla märkligt hur man kan resonera så som du gör...mummel mummel......Men jag antar att det är sviterna efter det som hänt...
AAAAArrrrrrgggghhhhhh.
MEN SÅ FÖRSÖÖÖÖÖK FÖRSTÅ!!!!!!!!!!!!!!!!
Lusten att ställa mig upp på stolen och bara vråla högt sköljer över mig,
men i sista stund lyckas jag lägga band på mig.
Tror att det skulle kunna uppfattas som aningen labilt.
Vilket jag för övrigt beskyllts för x antal gånger den senaste tiden.
Att vara labil.
Att bli arg i tid och otid.
Och ja, till viss del kanske det faktiskt stämmer.
Jag ryter till när det är något som inte passar.
Och ibland ryter jag till när jag blir frustrerad, ledsen och känner mig sårad också.
Jag är inte längre rädd för att bli arg eller för att mötas i en konflikt,
vilket förmodligen gör att de ligger betydligt närmare till hands än förut.
Jag vet ju att vi inte fastnar där,
utan att vi tvärtom faktiskt kan få hjälp att ta oss vidare tack vare en konflikt.
Att det för tillfället är något fler hormoner i omlopp kan ju också vara en bidragande orsak,
men inget jag vill skylla ifrån mig på...
För mig är det någonstans provocerande att han resonerar på samma sätt som jag tidigare gjorde.
Att det är vi nu,
att det är så det ska vara.
Missförstå mig inte.
Jag vill leva med honom i vår familj.
Ingen annanstans.
Men inte till vilket pris som helst.
Och det menar jag inte enbart som en markering på att jag inte skulle acceptera framtida otrohet.
Utan som en markering överhuvudtaget.
Livet är inte konstant,
utan ett ständigt energiflöde.
Och när någonting tar mer energi än vad det ger på lång sikt,
då vill jag inte längre betala priset.
Om det så gäller förhållandet, arbetet, vännerna...
En annan sak som nämndes i förbifarten av sambon var hur mitt Anka-inlägg föreföll genomsyrat med bitterhet.
Jag måste naturligtvis förklara mig om det är så inlägget uppfattades.
Jag har inga som helst problem med Mrs Anka.
Hon är förvisso lite egen och verkar ha en ganska bestämd uppfattning om hur hon vill ha saker och ting i livet,
men detta behöver inte nödvändigtvis vara något negativt.
Jag är övertygad om att hon har massor av positiva egenskaper.
Visst har hon diskuterats flitigt av arbetskamraterna i fikarummet,
och många har en väldigt bestämd åsikt om henne.
Själv har jag egentligen ingen alls.
Jag hatar inte henne, älskar inte henne.
Känner ingenting alls, om jag ska vara helt ärlig, mer än möjligen viss förvåning över hennes oerhörda genomslag.
Det enda jag ville med mitt inlägg var att lyfta fram ett av hennes tidigare uttalanden i ljuset.
Ett av hennes kanske mindre genomtänkta, om ni frågar mig.
Å andra sidan ska jag inte sticka under stol med att jag resonerat på liknande sätt tidigare i mitt liv,
så jag är ingalunda bättre än henne.
Bara pyttelite mer rik på livserfarenhet,
just på detta området...
torsdag 10 december 2009
En utsträckt hand
Det gör så ont i hjärtat att följa dessa skoningslösa rubriker.
Dessa gamar till kvällstidningar som parasiterar på människor.
Kända som okända.
Om kvällspressen funnits på Dantes tid,
hade dess journalister förmodligen placerats i den värsta kretsen.
Må de ligga sömnlösa då och då och skämmas för sina illdåd.
Oavsett vilket, så handlar det om att dra nytta av andras elände.
Och det smärtar mig så att inget kunna göra.
Jag vill sträcka ut en hand.
Visa att det går att överleva.
Att man faktiskt kan växa av det som verkar omöjligt.
Men hur når man fram?
Ser hur det till och med skrivs på forumet om det som hänt.
Som att dessa personer upphörde med att vara människor i samma stund de valde att bli offentliga.
Eller.
Valde de verkligen det?
Förmodligen hade de aldrig något val.
Jag behövde aldrig förklara mig för en hel värld.
Inte sambon heller.
Vissa i omgivningen vet fortfarande ingenting om det jag genomled i våras.
Det är befriande att inte bli dömd av människor som inte känner mig.
Att inte bli synd om tyckt av folk som inte vet något om vår relation.
Ingen ska behöva genomlida det.
Missbrukare som icke missbrukare.
Att det ändå sker gör så ont.
Jag läste en viktig krönika i helgen.
Paradoxalt nog hämtad från en kvällstidning.
En kvinna vars namn jag för tillfället glömt som ifrågasatte vår tids otrohetshets.
Att det ultimata beviset på att din man inte älskar dig är att han varit otrogen.
Och att du döms för att totalt sakna självrespekt om du väljer att stanna hos en man som bedragit dig.
Ett samhälle som hyllar individens rätt till det egna valet,
men som dömer skoningslöst om du råkar välja fel i detta fall.
Katerina Janouch som skrivit en bok om medberoende,
förstärker denna myt genom att i sin bok påpeka att hennes man trots otaliga återfall inom såväl drogmissbruk som alkoholmissbruk åtminstone aldrig var otrogen.
Han var aldrig med någon annan kvinna.
Som om det skulle spela någon som helst j-la roll för kärlekens skull.
Jag önskar att jag kunde skicka lite extra energi över Atlanten.
Till två personer som just nu befinner sig i världens blickfång.
Som förmodligen bär på lika mycket smärta och sorg som vem som helst i samma situation skulle ha gjort.
Och som tvingas genomlida den offentligt.
Hoppas ni väljer det som känns rätt för er.
Vad det än är.
Men att ni åtminstone återtar makten över det fria valet.
Från alla de som tror att de vet bäst.
Från de som är så snabba att döma,
att de missar det väsentliga.
Att endast den enskilda individen vet vilken väg som är rätt för henne.
Dessa gamar till kvällstidningar som parasiterar på människor.
Kända som okända.
Om kvällspressen funnits på Dantes tid,
hade dess journalister förmodligen placerats i den värsta kretsen.
Må de ligga sömnlösa då och då och skämmas för sina illdåd.
Oavsett vilket, så handlar det om att dra nytta av andras elände.
Och det smärtar mig så att inget kunna göra.
Jag vill sträcka ut en hand.
Visa att det går att överleva.
Att man faktiskt kan växa av det som verkar omöjligt.
Men hur når man fram?
Ser hur det till och med skrivs på forumet om det som hänt.
Som att dessa personer upphörde med att vara människor i samma stund de valde att bli offentliga.
Eller.
Valde de verkligen det?
Förmodligen hade de aldrig något val.
Jag behövde aldrig förklara mig för en hel värld.
Inte sambon heller.
Vissa i omgivningen vet fortfarande ingenting om det jag genomled i våras.
Det är befriande att inte bli dömd av människor som inte känner mig.
Att inte bli synd om tyckt av folk som inte vet något om vår relation.
Ingen ska behöva genomlida det.
Missbrukare som icke missbrukare.
Att det ändå sker gör så ont.
Jag läste en viktig krönika i helgen.
Paradoxalt nog hämtad från en kvällstidning.
En kvinna vars namn jag för tillfället glömt som ifrågasatte vår tids otrohetshets.
Att det ultimata beviset på att din man inte älskar dig är att han varit otrogen.
Och att du döms för att totalt sakna självrespekt om du väljer att stanna hos en man som bedragit dig.
Ett samhälle som hyllar individens rätt till det egna valet,
men som dömer skoningslöst om du råkar välja fel i detta fall.
Katerina Janouch som skrivit en bok om medberoende,
förstärker denna myt genom att i sin bok påpeka att hennes man trots otaliga återfall inom såväl drogmissbruk som alkoholmissbruk åtminstone aldrig var otrogen.
Han var aldrig med någon annan kvinna.
Som om det skulle spela någon som helst j-la roll för kärlekens skull.
Jag önskar att jag kunde skicka lite extra energi över Atlanten.
Till två personer som just nu befinner sig i världens blickfång.
Som förmodligen bär på lika mycket smärta och sorg som vem som helst i samma situation skulle ha gjort.
Och som tvingas genomlida den offentligt.
Hoppas ni väljer det som känns rätt för er.
Vad det än är.
Men att ni åtminstone återtar makten över det fria valet.
Från alla de som tror att de vet bäst.
Från de som är så snabba att döma,
att de missar det väsentliga.
Att endast den enskilda individen vet vilken väg som är rätt för henne.
Livet kommer emellan...
Ibland blir det bara så.
Dagar som springer iväg, och som övergår till veckor utan att man märker det.
Jag bloggar inte mer sällan för att jag inte längre roas av det.
Det är helt och hållet en fråga om tid.
Eller snarare tidsbrist.
December månad med allt vad det innebär.
Jag tror det är ett gott tecken för mig.
Att livet mer och mer börjar ta plats från mitt tidigare fokus på tillfrisknande.
Eller att de båda flätas in i varandra.
På ett naturligt sätt.
Det finns saker jag grubblat över den senaste tiden,
som jag helt enkelt känner att jag bara måste skriva om.
Dessvärre är det varken rätt tid eller plats för mig just nu,
men jag lovar att återkomma snart.
Tills dess,
njut av de varmt upplysta fönstrena och alla människor med barnsligt tindrande julögon.
Dagar som springer iväg, och som övergår till veckor utan att man märker det.
Jag bloggar inte mer sällan för att jag inte längre roas av det.
Det är helt och hållet en fråga om tid.
Eller snarare tidsbrist.
December månad med allt vad det innebär.
Jag tror det är ett gott tecken för mig.
Att livet mer och mer börjar ta plats från mitt tidigare fokus på tillfrisknande.
Eller att de båda flätas in i varandra.
På ett naturligt sätt.
Det finns saker jag grubblat över den senaste tiden,
som jag helt enkelt känner att jag bara måste skriva om.
Dessvärre är det varken rätt tid eller plats för mig just nu,
men jag lovar att återkomma snart.
Tills dess,
njut av de varmt upplysta fönstrena och alla människor med barnsligt tindrande julögon.
måndag 7 december 2009
Kall Anka
Gårdagens stora rubrik i en av våra större kvällstidningar var att det glamorösa Hollywoodparet Mr och Mrs Anka går skilda vägar.
Jag lägger ingen som helst värdering i detta, och har absolut inget intresse av att vältra mig i deras elände.
Jag kan dock tyst konstatera för mig själv att Mrs Anka förmodligen numera insett att det där morgon-blowjobbet "för pliktens skull" trots allt inte är någon mirakelkur.
Hrm.
Kunde jag berättat för henne för länge sedan,
så hade hon ju sparat in massor med sovmornar.
Jag lägger ingen som helst värdering i detta, och har absolut inget intresse av att vältra mig i deras elände.
Jag kan dock tyst konstatera för mig själv att Mrs Anka förmodligen numera insett att det där morgon-blowjobbet "för pliktens skull" trots allt inte är någon mirakelkur.
Hrm.
Kunde jag berättat för henne för länge sedan,
så hade hon ju sparat in massor med sovmornar.
fredag 4 december 2009
Lugn och ro. Inuti.
Fredag kväll.
Sambon är ute på egen hand för första gången på hur länge som helst.
Jag känner mig fullkomligt avslappnad.
Som att jag äntligen förstått innebörden av sinnesro.
Och verkligen upplever den.
Känner mig till och med lite uppspelt över att få disponera min fredagskväll precis som jag vill.
Lite läsning, lite godis, lite surfande i soffan.
Och så naturligtvis.
Idol.
Inte att förglömma.
För ett år sedan hade jag spenderat dagen med att sura.
Vara irriterad och svår.
Stressmage och nervöst allmäntillstånd.
När sedan sambon väl lämnade hemmet, upplevde jag det nästan som en lättnad.
Då behövde jag varken vara arg, sur eller irriterad förrän han kom hem igen.
Jag kunde ta paus.
Försöka njuta av tiden.
Såvida inte det där behovet av att snoka smög sig på.
Det kom oftast lite krypande.
Sedan gick det helt enkelt inte att stå emot.
Jag ägnade timmar åt meningslösa aktiviteter.
Timmar som jag istället kunnat ägna åt att njuta av lugnet.
Av att bara vara.
Ikväll känns allt så lugnt och skönt.
Såväl i huset som på insidan.
Jag njuter.
Av min frihet.
Från mitt gamla jag.
De första tre hundra gångerna jag rabblade sinnesrobönen var det bara ord.
Ord för att distrahera mig från något annat.
Nu känner jag den.
På riktigt.
Jag känner mig så trygg.
I att jag alltid har mig att förlita mig på.
Och på att jag aldrig kommer att svika.
Trygghet.
Ja.
Att det var såhär den kunde kännas,
det hade jag faktiskt ingen aning om för några månader sedan...
Sambon är ute på egen hand för första gången på hur länge som helst.
Jag känner mig fullkomligt avslappnad.
Som att jag äntligen förstått innebörden av sinnesro.
Och verkligen upplever den.
Känner mig till och med lite uppspelt över att få disponera min fredagskväll precis som jag vill.
Lite läsning, lite godis, lite surfande i soffan.
Och så naturligtvis.
Idol.
Inte att förglömma.
För ett år sedan hade jag spenderat dagen med att sura.
Vara irriterad och svår.
Stressmage och nervöst allmäntillstånd.
När sedan sambon väl lämnade hemmet, upplevde jag det nästan som en lättnad.
Då behövde jag varken vara arg, sur eller irriterad förrän han kom hem igen.
Jag kunde ta paus.
Försöka njuta av tiden.
Såvida inte det där behovet av att snoka smög sig på.
Det kom oftast lite krypande.
Sedan gick det helt enkelt inte att stå emot.
Jag ägnade timmar åt meningslösa aktiviteter.
Timmar som jag istället kunnat ägna åt att njuta av lugnet.
Av att bara vara.
Ikväll känns allt så lugnt och skönt.
Såväl i huset som på insidan.
Jag njuter.
Av min frihet.
Från mitt gamla jag.
De första tre hundra gångerna jag rabblade sinnesrobönen var det bara ord.
Ord för att distrahera mig från något annat.
Nu känner jag den.
På riktigt.
Jag känner mig så trygg.
I att jag alltid har mig att förlita mig på.
Och på att jag aldrig kommer att svika.
Trygghet.
Ja.
Att det var såhär den kunde kännas,
det hade jag faktiskt ingen aning om för några månader sedan...
"Hoppas vi aldrig behöver separera...hoppas verkligen det..."
Jag sa det till sambon i ett ögonblick av frustration.
Frustration över att jag är så trött på det här med dubbla julfiranden till höger och vänster,
vilket ofta blir följden av växelvisa boenden.
Av splittrade familjer.
Jag skulle så gärna vilja fira rejält en gång varje jul.
Julafton.
Varken mer eller mindre.
Och sedan låta resten av julen ägnas åt att bara njuta.
Så blir inte fallet i år heller,
trots att vi denna gången valt att bjuda in alla släktingar till att fira julafton hos oss.
Men omständigheterna har gjort att det ändå kommer att bli firande mer än en dag.
Så jag lackade ur lite av det.
Eller lacka ur och lacka ur.
Jag fällde ovanstående kommentar,
och reaktionen lät inte vänta på sig.
"-Varför säger du så?
-Jamen. Jag bara menar att jag hoppas vi slipper en separation och allt vad det för med sig.
Jag hoppas att vi inte kommer att behöva separera.
-Det är väl klart vi inte ska.
Nä, älskling. Det är faktiskt inte klart...tänker jag.
Inte klart alls.
Det beror helt och hållet på vad som händer, till skillnad från förut.
Jag älskar inte längre förbehållslöst och målinriktat.
Jag älskar med hjärtat vilket innebär att jag satsar med hjärtat.
Och om hjärtat inte längre vill vara med. Ja. Då drar jag mig ur.
Och jag hoppas för din skull att du gör detsamma om din kärlek till mig skulle rinna ut i sanden.
Vi ska inte leva med varandra för att vi tror att vi måste.
Utan för att vi vill.
Högt säger jag något om att det väl är bättre att jag säger så, än att jag istället önskar att vi kommer att separera. Det vore väl en förfärlig sak att höra i sådana fall, inte min önskan om motsatsen.
Vi är olika som natt och dag på den punkten.
Jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer att kunna förklara för honom hur jag känner,
utan att han tar illa upp.
Jag tror faktiskt inte att han skulle vara beredd att lyssna.
Detta kan bero på att vi stod på olika sidor,
då vårt livs största kamp utspelade sig.
Han som tvingades uppleva hur han miste kontrollen över sina lögner,
och jag.
Jag som insåg hur jag aldrig haft någon kontroll överhuvudtaget.
För mig handlar det inte om att jag älskar honom mindre nu,
för att jag resonerar som jag gör.
Det handlar om att min kärlek är realistisk numera.
Och faktiskt mer äkta än någonsin.
Min sambos första otrohetsaffär ramlade ner i huvudet på mig 2004.
Det var några dagar kvar innan vi skulle åka till Paris och förlova oss.
Allt var klart.
Resan var bokad.
Ringarna beställda.
Jag befann mig mentalt redan i Paris, strosade fram längs gatorna med min vackra ring på fingret.
Jag tillhörde någon.
Jag var någons.
På riktigt.
Reperationen efter den affären var minst lika jobbig som denna gång.
Denna gång var det inte lika lätt att se en utväg.
Vi var betydligt mer bundna vid varandra rent praktiskt, med hus och barn.
Det var också en oerhört mycket större omfattning på det hemlighetsmakeri som skedde från 2007 och framåt.
Men jag berövades min oskuld 2004.
Det rosa, romantiska skimmer som jag bäddat in vårt förhållande smutsades ner för allra första gången där och då.
Jag blev medveten om att verkligheten inte riktigt överensstämde med min dikt.
Eller inte alls.
Istället för att försöka acceptera detta,
valde jag med tiden att arbeta hårdare för att låta sanningen stå tillbaka för min bild av verkligheten.
Detta till trots så visste jag ändå.
Längst där inne.
Saker och ting var inte riktigt som jag ville att de skulle vara.
Som jag låtsades att de var.
När jag valde att fortsätta 2004 var det med otaliga hot om vad som skulle komma att ske vid ytterligare snedsprång.
Det var hot, krav och ett enormt kontrollbehov som hjälpte mig att hantera situationen.
Oförklarliga saker hände genom åren.
Mina hot fortsatte, men förverkligades aldrig...
Min initiala reaktion i samband med avslöjandet i maj i år blev densamma.
Jag hotade om vad som skulle hända om han upprepade sitt beteende.
Om han återigen kränkte mig.
Jag krävde ensam vårdnad om sonen om ifall att.
Jag krävde det och jag krävde det.
Som om det skulle spela någon roll?
Som om det skulle kunna hjälpa honom att hålla sig frisk...
Idag resonerar jag annorlunda.
Väldigt annorlunda.
Om det skulle visa sig att min sambo inte orkar hantera sin själsliga smärta, om han faller åter ner i det djupa hål, då kommer jag inte att hata.
Jag kommer inte att hänga ut honom,
jag kommer inte att avkräva något straff.
Jag kommer förmodligen fortfarande att älska honom.
Men jag kommer att gå.
För att jag inte vill leva det livet.
Och för att jag förtjänar trohet, respekt och ärlighet.
För att jag förtjänar det jag numera också ger.
Jag tänker aldrig ta någonting för givet.
Jag vet numera att jag inte bara kan bestämma att vi inte kommer att dela på oss,
eller att vår kärlek kommer att överleva allt.
Vår kärlek har överlevt mycket,
och den har växt sig enormt stark över åren.
Jag kommer alltid att älska honom för den varma, underbara och kärleksfulla man jag vet att han är och vill vara.
Jag kommer alltid att vara stolt över den fantastiska pappa han är till vår son.
Men jag lever här och nu.
Det är den största gåvan jag kan ge mig själv.
Och faktiskt även honom.
Ärlighet.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta.
Här och nu, idag.
Frustration över att jag är så trött på det här med dubbla julfiranden till höger och vänster,
vilket ofta blir följden av växelvisa boenden.
Av splittrade familjer.
Jag skulle så gärna vilja fira rejält en gång varje jul.
Julafton.
Varken mer eller mindre.
Och sedan låta resten av julen ägnas åt att bara njuta.
Så blir inte fallet i år heller,
trots att vi denna gången valt att bjuda in alla släktingar till att fira julafton hos oss.
Men omständigheterna har gjort att det ändå kommer att bli firande mer än en dag.
Så jag lackade ur lite av det.
Eller lacka ur och lacka ur.
Jag fällde ovanstående kommentar,
och reaktionen lät inte vänta på sig.
"-Varför säger du så?
-Jamen. Jag bara menar att jag hoppas vi slipper en separation och allt vad det för med sig.
Jag hoppas att vi inte kommer att behöva separera.
-Det är väl klart vi inte ska.
Nä, älskling. Det är faktiskt inte klart...tänker jag.
Inte klart alls.
Det beror helt och hållet på vad som händer, till skillnad från förut.
Jag älskar inte längre förbehållslöst och målinriktat.
Jag älskar med hjärtat vilket innebär att jag satsar med hjärtat.
Och om hjärtat inte längre vill vara med. Ja. Då drar jag mig ur.
Och jag hoppas för din skull att du gör detsamma om din kärlek till mig skulle rinna ut i sanden.
Vi ska inte leva med varandra för att vi tror att vi måste.
Utan för att vi vill.
Högt säger jag något om att det väl är bättre att jag säger så, än att jag istället önskar att vi kommer att separera. Det vore väl en förfärlig sak att höra i sådana fall, inte min önskan om motsatsen.
Vi är olika som natt och dag på den punkten.
Jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer att kunna förklara för honom hur jag känner,
utan att han tar illa upp.
Jag tror faktiskt inte att han skulle vara beredd att lyssna.
Detta kan bero på att vi stod på olika sidor,
då vårt livs största kamp utspelade sig.
Han som tvingades uppleva hur han miste kontrollen över sina lögner,
och jag.
Jag som insåg hur jag aldrig haft någon kontroll överhuvudtaget.
För mig handlar det inte om att jag älskar honom mindre nu,
för att jag resonerar som jag gör.
Det handlar om att min kärlek är realistisk numera.
Och faktiskt mer äkta än någonsin.
Min sambos första otrohetsaffär ramlade ner i huvudet på mig 2004.
Det var några dagar kvar innan vi skulle åka till Paris och förlova oss.
Allt var klart.
Resan var bokad.
Ringarna beställda.
Jag befann mig mentalt redan i Paris, strosade fram längs gatorna med min vackra ring på fingret.
Jag tillhörde någon.
Jag var någons.
På riktigt.
Reperationen efter den affären var minst lika jobbig som denna gång.
Denna gång var det inte lika lätt att se en utväg.
Vi var betydligt mer bundna vid varandra rent praktiskt, med hus och barn.
Det var också en oerhört mycket större omfattning på det hemlighetsmakeri som skedde från 2007 och framåt.
Men jag berövades min oskuld 2004.
Det rosa, romantiska skimmer som jag bäddat in vårt förhållande smutsades ner för allra första gången där och då.
Jag blev medveten om att verkligheten inte riktigt överensstämde med min dikt.
Eller inte alls.
Istället för att försöka acceptera detta,
valde jag med tiden att arbeta hårdare för att låta sanningen stå tillbaka för min bild av verkligheten.
Detta till trots så visste jag ändå.
Längst där inne.
Saker och ting var inte riktigt som jag ville att de skulle vara.
Som jag låtsades att de var.
När jag valde att fortsätta 2004 var det med otaliga hot om vad som skulle komma att ske vid ytterligare snedsprång.
Det var hot, krav och ett enormt kontrollbehov som hjälpte mig att hantera situationen.
Oförklarliga saker hände genom åren.
Mina hot fortsatte, men förverkligades aldrig...
Min initiala reaktion i samband med avslöjandet i maj i år blev densamma.
Jag hotade om vad som skulle hända om han upprepade sitt beteende.
Om han återigen kränkte mig.
Jag krävde ensam vårdnad om sonen om ifall att.
Jag krävde det och jag krävde det.
Som om det skulle spela någon roll?
Som om det skulle kunna hjälpa honom att hålla sig frisk...
Idag resonerar jag annorlunda.
Väldigt annorlunda.
Om det skulle visa sig att min sambo inte orkar hantera sin själsliga smärta, om han faller åter ner i det djupa hål, då kommer jag inte att hata.
Jag kommer inte att hänga ut honom,
jag kommer inte att avkräva något straff.
Jag kommer förmodligen fortfarande att älska honom.
Men jag kommer att gå.
För att jag inte vill leva det livet.
Och för att jag förtjänar trohet, respekt och ärlighet.
För att jag förtjänar det jag numera också ger.
Jag tänker aldrig ta någonting för givet.
Jag vet numera att jag inte bara kan bestämma att vi inte kommer att dela på oss,
eller att vår kärlek kommer att överleva allt.
Vår kärlek har överlevt mycket,
och den har växt sig enormt stark över åren.
Jag kommer alltid att älska honom för den varma, underbara och kärleksfulla man jag vet att han är och vill vara.
Jag kommer alltid att vara stolt över den fantastiska pappa han är till vår son.
Men jag lever här och nu.
Det är den största gåvan jag kan ge mig själv.
Och faktiskt även honom.
Ärlighet.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta.
Här och nu, idag.
måndag 30 november 2009
Mysiga måndagmorgon
Visst hade det väl varit härligt om jag verkligen menat det?
Om jag haft en riktigt mysig morgon, som jag sedan kunnat hämta energi ifrån under hela dagen...
Men nej.
Jag var ironisk.
Vääääldigt ironisk.
En helg som innehållit såväl en häftig Idol-upplevelse som en lyxig ansiktsbehandling på SPA är helt enkelt tillräckligt.
Nu måste det komma en liten kalldusch i vardagen.
För balansens skull, liksom.
Vi rök ihop som två vildkattor imorse.
Det var en bagatell, men vi blev båda två enormt upprörda.
Han på sitt sätt, och jag på mitt.
Mitt som då innebär att mitt ordförråd helt plötsligt reduceras avsevärt.
Det mest påtagliga är nog att det mest verkar innehålla kraftuttryck som f-n, j-la och h-vete.
Vi var verkligen überarga båda två, och vi hymlade inte med det.
Vi kastade förvisso inga porslinssaker, och vi skrek inte ut vår frustration i något högljutt vansinnesgräl.
Men det var väl typ där våra gränser gick.
Vad som slog mig efteråt var hur fantastiskt skönt det var att verkligen få lov att säga precis hur jag kände.
Att jag var arg.
Kände mig kränkt, sårad och illa behandlad av hans i mina ögon nonchalanta beteende.
Och han som i sin tur anklagade mig för både det ena och det andra.
Hans ord gjorde inte särskilt ont.
Jag visste ju att han var arg.
Men det var inte farligt.
Vi släppte fram våra känslor.
Istället för att gömma undan dem i en tryckt "sur-stämning",
så släppte vi fram dem så det stod härliga till.
Det var befriande.
Skönt.
Och min ilska försvann betydligt snabbare än vad den vanligtvis gör,
eftersom den i vanliga fall aldrig riktigt får finnas...utan blir något annat, odefinierbart, istället.
Denna gången var jag arg.
Och det med råge.
Nu är vi vänner igen.
Thank God för SMS....;)
Om jag haft en riktigt mysig morgon, som jag sedan kunnat hämta energi ifrån under hela dagen...
Men nej.
Jag var ironisk.
Vääääldigt ironisk.
En helg som innehållit såväl en häftig Idol-upplevelse som en lyxig ansiktsbehandling på SPA är helt enkelt tillräckligt.
Nu måste det komma en liten kalldusch i vardagen.
För balansens skull, liksom.
Vi rök ihop som två vildkattor imorse.
Det var en bagatell, men vi blev båda två enormt upprörda.
Han på sitt sätt, och jag på mitt.
Mitt som då innebär att mitt ordförråd helt plötsligt reduceras avsevärt.
Det mest påtagliga är nog att det mest verkar innehålla kraftuttryck som f-n, j-la och h-vete.
Vi var verkligen überarga båda två, och vi hymlade inte med det.
Vi kastade förvisso inga porslinssaker, och vi skrek inte ut vår frustration i något högljutt vansinnesgräl.
Men det var väl typ där våra gränser gick.
Vad som slog mig efteråt var hur fantastiskt skönt det var att verkligen få lov att säga precis hur jag kände.
Att jag var arg.
Kände mig kränkt, sårad och illa behandlad av hans i mina ögon nonchalanta beteende.
Och han som i sin tur anklagade mig för både det ena och det andra.
Hans ord gjorde inte särskilt ont.
Jag visste ju att han var arg.
Men det var inte farligt.
Vi släppte fram våra känslor.
Istället för att gömma undan dem i en tryckt "sur-stämning",
så släppte vi fram dem så det stod härliga till.
Det var befriande.
Skönt.
Och min ilska försvann betydligt snabbare än vad den vanligtvis gör,
eftersom den i vanliga fall aldrig riktigt får finnas...utan blir något annat, odefinierbart, istället.
Denna gången var jag arg.
Och det med råge.
Nu är vi vänner igen.
Thank God för SMS....;)
fredag 27 november 2009
Dagens checklista
Målade tånaglar. check.
Ny frisyr. check.
Penicillin till lillkille med halsfluss.check.
Biljetter till kvällen idolsändning. check.
Anders Bagge i Malmö arena......(hoppas fortfarande!!!)
Ny frisyr. check.
Penicillin till lillkille med halsfluss.check.
Biljetter till kvällen idolsändning. check.
Anders Bagge i Malmö arena......(hoppas fortfarande!!!)
Skrattretande
Just när jag publicerade föregående inlägg,
möts jag av följande annons inne på sidan:
"Brist på sexuell lust?
En sexuell affär kann rädda ditt förhållande. Anmäl dig idag!
www.c-date.se"
För några månader sedan hade jag blivit så arg att jag förmodligen tagit kontakt med blogger för att uttrycka min frustration och ilska.
Idag blir jag nästan full i skratt.
För om man ska uppmuntra till något så kränkande som vänsterprassel,
så kan man väl åtminstone ha den goda smaken att ta tillräckligt med god till på sig för att kunna formulera sin annons utan stavfel?
Hehe.
Eller c-date kanske är en kontaktsite för dyslektiker....
möts jag av följande annons inne på sidan:
"Brist på sexuell lust?
En sexuell affär kann rädda ditt förhållande. Anmäl dig idag!
www.c-date.se"
För några månader sedan hade jag blivit så arg att jag förmodligen tagit kontakt med blogger för att uttrycka min frustration och ilska.
Idag blir jag nästan full i skratt.
För om man ska uppmuntra till något så kränkande som vänsterprassel,
så kan man väl åtminstone ha den goda smaken att ta tillräckligt med god till på sig för att kunna formulera sin annons utan stavfel?
Hehe.
Eller c-date kanske är en kontaktsite för dyslektiker....
Lögner
Som medberoende känner man sig så lurad när allt uppdagas.
Bedragen.
Sviken.
Förd bakom ljuset.
Missbrukaren har under en lång tid lindat in en i så mycket lögner,
att man inte längre vet hur man ska hitta ut.
Missbrukaren anklagas för att vara en lögnare.
Bedragare.
Svikare.
Vad man lätt glömmer av,
är att missbrukaren ljuger lika mycket för sig själv som för omgivningen.
Beteendet kan förmodligen endast rättfärdigas genom lögner.
"Jag gör faktiskt egentligen Tinto en tjänst. Hon slipper ju ha sex med mig, gravid som hon är."
"Nu är jag förbannad på Tinto, för att hon gnäller över något så livsviktigt som att få spela en runda golf. Det ger mig banne mig rätten att ha sex med någon annan..."
Och så vidare.
Detta är några av de lögner jag fått veta att sambon använde sig av.
För att bedra sig själv.
För att försvara ett beteende han egentligen själv föraktade.
Jag tror det är viktigt för oss som blivit drabbade av ett sexmissbruk att minnas detta.
Att missbrukaren inte har som kall i livet att såra, skada eller tillintetgöra oss.
Det handlar aldrig om oss egentligen.
Vi är bara brickor i ett spel.
Precis som de blir för oss.
Brickor som vi får lov att rå om, älska till bristningsgränsen och agera ut alla våra självuppoffrande drag genom.
Vi ljuger i båda riktningarna, även om det kanske inte råder någon tvekan om vilka lögner som skadar mest.
Men ingen av oss ljuger avsiktligt,
vi ljuger för att vi inte vet bättre.
För att vi inte hittar ut.
Ärligheten kan göra så brutalt ont.
Den kan på ett ögonblick smärta mer än tusentals lögner tillsammans,
och den kan rycka undan den mjuka matta som lögnen bevarat oss på.
Fallet blir hårt.
Ensamt.
Men när vi väl slår i marken,
och reser oss igen så är det ärligheten som håller oss om ryggen.
Som ger oss kraft att kunna möta morgondagen.
Ärlighet mot varandra, men framför allt, mot oss själva.
Bedragen.
Sviken.
Förd bakom ljuset.
Missbrukaren har under en lång tid lindat in en i så mycket lögner,
att man inte längre vet hur man ska hitta ut.
Missbrukaren anklagas för att vara en lögnare.
Bedragare.
Svikare.
Vad man lätt glömmer av,
är att missbrukaren ljuger lika mycket för sig själv som för omgivningen.
Beteendet kan förmodligen endast rättfärdigas genom lögner.
"Jag gör faktiskt egentligen Tinto en tjänst. Hon slipper ju ha sex med mig, gravid som hon är."
"Nu är jag förbannad på Tinto, för att hon gnäller över något så livsviktigt som att få spela en runda golf. Det ger mig banne mig rätten att ha sex med någon annan..."
Och så vidare.
Detta är några av de lögner jag fått veta att sambon använde sig av.
För att bedra sig själv.
För att försvara ett beteende han egentligen själv föraktade.
Jag tror det är viktigt för oss som blivit drabbade av ett sexmissbruk att minnas detta.
Att missbrukaren inte har som kall i livet att såra, skada eller tillintetgöra oss.
Det handlar aldrig om oss egentligen.
Vi är bara brickor i ett spel.
Precis som de blir för oss.
Brickor som vi får lov att rå om, älska till bristningsgränsen och agera ut alla våra självuppoffrande drag genom.
Vi ljuger i båda riktningarna, även om det kanske inte råder någon tvekan om vilka lögner som skadar mest.
Men ingen av oss ljuger avsiktligt,
vi ljuger för att vi inte vet bättre.
För att vi inte hittar ut.
Ärligheten kan göra så brutalt ont.
Den kan på ett ögonblick smärta mer än tusentals lögner tillsammans,
och den kan rycka undan den mjuka matta som lögnen bevarat oss på.
Fallet blir hårt.
Ensamt.
Men när vi väl slår i marken,
och reser oss igen så är det ärligheten som håller oss om ryggen.
Som ger oss kraft att kunna möta morgondagen.
Ärlighet mot varandra, men framför allt, mot oss själva.
onsdag 25 november 2009
Duktiga flickor blir inte nödvändigtvis lyckliga flickor
"Du är duktig. Plikttrogen. Ja, det tror jag är ett bra ord för att sammanfatta dig. Du är plikttrogen."
Ambivalens inför terapeutens konstaterande.
Samtidigt som jag vill sträcka på mig eftersom jag blivit lärd att detta är något positivt,
vill jag sjunka ihop och låta luften pysa ur mig.
Plikttrogen.
Min plikttrogenhet har i sanningens namn inte enbart varit av ondo.
Jag har fullföljt många saker med hjälp av den,
och det har varit en drivkraft att räkna med i uppförsbackar.
Såhär i efterhand kan jag även konstatera att det förmodligen var därför jag inte lämnade.
För att jag påbörjat något,
en familj,
och för att jag därför helt enkelt skulle fullfölja.
Till varje pris.
Inte fega ur.
Min plikttrogenhet sträcker sig även in på andra arenor.
In i sängkammaren.
Utan att gå in på alltför mycket intima detaljer kan jag erkänna att tisdagens möte hos terapeuten blev en väckarklocka hos mig.
Eller kanske snarare en tegelsten i huvudet.
Som sagt, när jag påbörjat något,
ska det fullbordas.
Så även sexakten.
Oavsett vilka tankar som dyker upp i huvudet.
Lusten kanske helt plötsligt försvinner.
Obehagliga minnesbilder tränger sig på.
Men...jag kan ju ändå inte bara avsluta det jag påbörjat.
Det vore ju att lura sambon.
Eller.
Faktiskt menar terapeuten att det är fullt möjligt att just avsluta.
Att det är exakt det jag ska göra.
Oj.
Om lusten försvinner så ska jag avbryta där och då.
Och lite senare förklara vad det var som hände.
Istället för att bara spela med.
Att försöka lura sambon som såklart känner att något är fel.
Och att återigen göra våld på mig själv.
På min kropp och på mina känslor.
Det har funnits många tillfällen då bilder på sambon tillsammans med andra dykt upp i huvudet.
Eftersom jag gjort noggrann research vet jag ju också exakt vilka ställningar jag kan föreställa mig.
Och med vem.
Så med henne. Så med henne. Och så med henne.
Vi gör så.
Så gjorde han med henne.
Nästa gång så.
Och det var ju med hon den där andra.
Helt galet.
Men kanske inte så konstigt, när allt kommer omkring.
Det konstiga är kanske snarare att inte rycka i nödbromsen,
att inte hoppa av karusellen och att istället spara biljetten till en annan dag.
Det konstiga är nog faktiskt att försöka låtsas som ingenting fastän gråten fastnar i halsen,
och att fortsätta trots att vi inte längre är ensamma i vår tvåsamhet.
Så ett ja behöver inte alltid förbli ett ja.
Det kan faktiskt få lov att bli till ett nej.
Och ett nej kan omvandlas till ett ja.
Om man kanske ändrar sig.
Vet alla människor sådana här viktiga, viktiga saker redan?
Är det verkligen bara jag som missat det?
Ibland känns det som att jag växt upp på en helt annan planet...
Ambivalens inför terapeutens konstaterande.
Samtidigt som jag vill sträcka på mig eftersom jag blivit lärd att detta är något positivt,
vill jag sjunka ihop och låta luften pysa ur mig.
Plikttrogen.
Min plikttrogenhet har i sanningens namn inte enbart varit av ondo.
Jag har fullföljt många saker med hjälp av den,
och det har varit en drivkraft att räkna med i uppförsbackar.
Såhär i efterhand kan jag även konstatera att det förmodligen var därför jag inte lämnade.
För att jag påbörjat något,
en familj,
och för att jag därför helt enkelt skulle fullfölja.
Till varje pris.
Inte fega ur.
Min plikttrogenhet sträcker sig även in på andra arenor.
In i sängkammaren.
Utan att gå in på alltför mycket intima detaljer kan jag erkänna att tisdagens möte hos terapeuten blev en väckarklocka hos mig.
Eller kanske snarare en tegelsten i huvudet.
Som sagt, när jag påbörjat något,
ska det fullbordas.
Så även sexakten.
Oavsett vilka tankar som dyker upp i huvudet.
Lusten kanske helt plötsligt försvinner.
Obehagliga minnesbilder tränger sig på.
Men...jag kan ju ändå inte bara avsluta det jag påbörjat.
Det vore ju att lura sambon.
Eller.
Faktiskt menar terapeuten att det är fullt möjligt att just avsluta.
Att det är exakt det jag ska göra.
Oj.
Om lusten försvinner så ska jag avbryta där och då.
Och lite senare förklara vad det var som hände.
Istället för att bara spela med.
Att försöka lura sambon som såklart känner att något är fel.
Och att återigen göra våld på mig själv.
På min kropp och på mina känslor.
Det har funnits många tillfällen då bilder på sambon tillsammans med andra dykt upp i huvudet.
Eftersom jag gjort noggrann research vet jag ju också exakt vilka ställningar jag kan föreställa mig.
Och med vem.
Så med henne. Så med henne. Och så med henne.
Vi gör så.
Så gjorde han med henne.
Nästa gång så.
Och det var ju med hon den där andra.
Helt galet.
Men kanske inte så konstigt, när allt kommer omkring.
Det konstiga är kanske snarare att inte rycka i nödbromsen,
att inte hoppa av karusellen och att istället spara biljetten till en annan dag.
Det konstiga är nog faktiskt att försöka låtsas som ingenting fastän gråten fastnar i halsen,
och att fortsätta trots att vi inte längre är ensamma i vår tvåsamhet.
Så ett ja behöver inte alltid förbli ett ja.
Det kan faktiskt få lov att bli till ett nej.
Och ett nej kan omvandlas till ett ja.
Om man kanske ändrar sig.
Vet alla människor sådana här viktiga, viktiga saker redan?
Är det verkligen bara jag som missat det?
Ibland känns det som att jag växt upp på en helt annan planet...
Vi
En sjuk liten pojke som har ont i halsen.
Två oroliga och kärleksfulla föräldrar som bäddat ner honom i dubbelsängen,
och som från varsin sida försöker trösta med närhet och kärlek.
Tunga, rosslande andetag.
Ett mörkt rum med svag belysning.
Jag ser sambon stryka lillkillen över ryggen.
Ser honom ömt röra vid hans lilla huvud.
Tänk så nära vi var att kasta bort detta.
Det jag initialt trodde var en brist på kärlek,
var bara ett uttryck för ett känslomässigt haveri på insidan.
Två trasiga människor,
som famlade efter lösningar på livets gåtor.
Lika vilsna båda två.
Men på helt olika sätt.
Tänk att vi kunde hitta hit.
Tillbaka till något nytt.
Eller kanske istället fram till ett oss.
Så tack.
Till vem eller vad som gjorde det möjligt.
Två oroliga och kärleksfulla föräldrar som bäddat ner honom i dubbelsängen,
och som från varsin sida försöker trösta med närhet och kärlek.
Tunga, rosslande andetag.
Ett mörkt rum med svag belysning.
Jag ser sambon stryka lillkillen över ryggen.
Ser honom ömt röra vid hans lilla huvud.
Tänk så nära vi var att kasta bort detta.
Det jag initialt trodde var en brist på kärlek,
var bara ett uttryck för ett känslomässigt haveri på insidan.
Två trasiga människor,
som famlade efter lösningar på livets gåtor.
Lika vilsna båda två.
Men på helt olika sätt.
Tänk att vi kunde hitta hit.
Tillbaka till något nytt.
Eller kanske istället fram till ett oss.
Så tack.
Till vem eller vad som gjorde det möjligt.
Uppdatering på snusfronten
Ta-Da!!!
Minsann om inte den här lilla kvasi-hjärnskrynklaren var inne på rätt spår.
Mitt agg mot snuset kan mycket väl vara ett uttryck för något helt annat.
Enligt terapeuten.
Hennes tanke var att det handlade om en slags svartsjuka.
Det tycker jag ju personligen känns lite skumt,
men det känns ändå ganska logiskt vid närmare eftertanke.
Eftersom jag varit så "stigmatiserad i att bli bortvald, känner jag mig bortvald även när det gäller snuset. Jag får lämna plats åt en annan njutning."
Så för alla er som har hang-ups ni inte förstår er på,
ni kanske också är sotis?
Välkommen in i klubben! :)
Minsann om inte den här lilla kvasi-hjärnskrynklaren var inne på rätt spår.
Mitt agg mot snuset kan mycket väl vara ett uttryck för något helt annat.
Enligt terapeuten.
Hennes tanke var att det handlade om en slags svartsjuka.
Det tycker jag ju personligen känns lite skumt,
men det känns ändå ganska logiskt vid närmare eftertanke.
Eftersom jag varit så "stigmatiserad i att bli bortvald, känner jag mig bortvald även när det gäller snuset. Jag får lämna plats åt en annan njutning."
Så för alla er som har hang-ups ni inte förstår er på,
ni kanske också är sotis?
Välkommen in i klubben! :)
Gästspel i anhörigforumet
Jag gjorde ett nytt försök att ta del av SLAA:s anhörigforum igår.
Skummade igenom några av inläggen.
Tog del av nya människors livsöden.
Jag känner dock att jag inte längre får ut något av det.
Det kan tyckas hårt och kallt,
och det handlar inte om en brist på empati.
Jag vet exakt vilket h-vete många av de som nyss hittat dit går igenom.
Det är något annat.
Det är som att jag blir alldeles matt.
Jag känner att det finns alldeles för mycket bitterhet, ilska och personangrepp där.
En miljö som ingen kan må bra av att vistas i någon längre period.
Så sorgligt.
För potentialen i forumet är stor.
Det är dessvärre för få besökare som vill se livet i färg.
Och alltför många som väljer att betrakta det i svart och vitt.
Jag har tidigare försökt att nå fram till de som velat lyssna med budskapet att det går att hitta tillbaka till sig själv, även om man väljer att stanna i förhållandet.
Grundfrågan är inte att stanna eller gå.
Det är att låta arbetet med de egna problemen få utrymme.
Att börja ta plats på riktigt, och att en gång för alla lämna offerrollen bakom sig.
I eller utanför förhållandet.
Jag har stött på mycket motstånd, men har nog ändå känt att fördelarna för det mesta övervägt nackdelarna.
Det jag hade att säga var viktigt, och då fick jag ta lite törnar på köpet.
Eftersom jag idag har identifierat mitt största problem,
som är mitt omhändertagande,
måste jag vara försiktig med dessa arenor.
Jag måste vara uppmärksam när jag riskerar att förlora mig i andra människor,
för att jag flyr mig själv.
Och särskilt om det leder till att jag mår dåligt.
Det är inte längre särskilt svårt att avstå från att kommentera någon annans inlägg.
Jag känner inte att allt ansvar ligger på mig.
Förändringen kan ändå inte ske genom mig.
Visst kan jag kanske belysa något nytt,
så som andra gjort för mig,
men enbart om vederbörande är intresserad av att lyssna.
Det känns tryggt.
Det finns varma, fina och innerliga människor som bara vill andra väl på forumet.
Som stannar kvar och som kämpar för att sprida ljus.
Jag hoppas att de är rädda om sig själva.
Och inte stannar kvar på forumet om de utsätts för alltför mycket elakheter.
Nåväl.
Jag hoppas de vet att de alltid är välkomna in hit.
Här finns det värme och kärlek.
Förståelse och omtanke.
Oavsett vilket val vi gjort.
Det har alla ni som följer bloggen en stor del i.
Skummade igenom några av inläggen.
Tog del av nya människors livsöden.
Jag känner dock att jag inte längre får ut något av det.
Det kan tyckas hårt och kallt,
och det handlar inte om en brist på empati.
Jag vet exakt vilket h-vete många av de som nyss hittat dit går igenom.
Det är något annat.
Det är som att jag blir alldeles matt.
Jag känner att det finns alldeles för mycket bitterhet, ilska och personangrepp där.
En miljö som ingen kan må bra av att vistas i någon längre period.
Så sorgligt.
För potentialen i forumet är stor.
Det är dessvärre för få besökare som vill se livet i färg.
Och alltför många som väljer att betrakta det i svart och vitt.
Jag har tidigare försökt att nå fram till de som velat lyssna med budskapet att det går att hitta tillbaka till sig själv, även om man väljer att stanna i förhållandet.
Grundfrågan är inte att stanna eller gå.
Det är att låta arbetet med de egna problemen få utrymme.
Att börja ta plats på riktigt, och att en gång för alla lämna offerrollen bakom sig.
I eller utanför förhållandet.
Jag har stött på mycket motstånd, men har nog ändå känt att fördelarna för det mesta övervägt nackdelarna.
Det jag hade att säga var viktigt, och då fick jag ta lite törnar på köpet.
Eftersom jag idag har identifierat mitt största problem,
som är mitt omhändertagande,
måste jag vara försiktig med dessa arenor.
Jag måste vara uppmärksam när jag riskerar att förlora mig i andra människor,
för att jag flyr mig själv.
Och särskilt om det leder till att jag mår dåligt.
Det är inte längre särskilt svårt att avstå från att kommentera någon annans inlägg.
Jag känner inte att allt ansvar ligger på mig.
Förändringen kan ändå inte ske genom mig.
Visst kan jag kanske belysa något nytt,
så som andra gjort för mig,
men enbart om vederbörande är intresserad av att lyssna.
Det känns tryggt.
Det finns varma, fina och innerliga människor som bara vill andra väl på forumet.
Som stannar kvar och som kämpar för att sprida ljus.
Jag hoppas att de är rädda om sig själva.
Och inte stannar kvar på forumet om de utsätts för alltför mycket elakheter.
Nåväl.
Jag hoppas de vet att de alltid är välkomna in hit.
Här finns det värme och kärlek.
Förståelse och omtanke.
Oavsett vilket val vi gjort.
Det har alla ni som följer bloggen en stor del i.
måndag 23 november 2009
Snus-kigt
I följande inlägg kommer jag att analysera ett beteende hos min sambo in absurdum.
Det kan förmodligen framstå som både långsökt, lite småknäppt och för all del...
lite sådär typiskt tintoreskt.
Min sambo snusar.
Det gjorde han inte när vi träffades.
Till min stora glädje.
Jag tycker nämligen att det är ganska äckligt.
En ofräsch vana som resulterar i gula tänder, dålig andedräkt och vidriga prillor till höger och vänster.
Det är dagens underdrift att säga att jag ogillar det.
Snusandet började i liten skala.
Vid fester.
Och det var väl ganska ok...
även om jag aldrig älskade det.
När sonen föddes (ja, faktiskt under själva BB-vistelsen) eskalerade det så till den milda grad att sambon började kedjesnusa.
Det var helt galet.
Jag avskydde det.
Förstod ingenting.
Från den dagen har det varit en daglig last hos min kära sambo.
Och jag avskyr det lika mycket fortfarande.
Jag tycker det är oattraktivt, äckligt och sunkigt.
Det är förknippat med så mycket jag inte vill ha i mitt liv.
Snus-k.
Men i helgen tog jag mig lite tid att fundera över min egen reaktion.
I sanningens namn är det kanske inte helt fel att säga att jag överreagerar något på denna last.
Jag behöver ju såklart inte älska sambons snusande,
men när jag nästan börjar gråta av ilska för att han går ut i hallen för att lägga in en prilla så slås till och med jag av att något inte står rätt till.
Min ilska känns...något missriktad och oproportionerlig.
Om man säger så.
Och nu kommer analysdelen.
Kan det vara så att snusningen kommit att symbolisera något helt annat?
Att det var det enda som jag faktiskt kunde sätta fingret på,
när hela mitt liv var upp och ner?
När sambon vände mig ryggen känslomässigt,
var det få saker som jag kunde peka på.
Min känsla av att något var fel i förhållandet bekräftades aldrig.
Jag vågade inte lita på mina egna känslor.
Snusdosorna däremot.
De fanns där.
Jag kunde ta på dem.
De låg i ett fack i bilen.
Bredvid låg snuskiga, förbrukade trasor.
Snuset blev en symbol för allt äckligt som kommit in i vårt liv.
Allt som jag inte kunde sätta ord på.
Men som jag så väl kände fanns där.
Idag är det mesta urstädat.
Jag hittar inte längre några trasor vid snusdosorna.
Inte för att jag letar.
Utan för att jag vet att de inte finns där.
Men snuset finns kvar.
Och det är så oerhört laddat för mig.
Det är syndabocken.
När det gjorde entré på allvar i mitt liv, det var då allt gick åt h-vete.
Ser ni symboliken?
Kan det vara så här?
Vad tror ni?
Är jag helt ute och cyklar?
Finns det någon som känner igen sig?
I någon liknande situation?
Det kan förmodligen framstå som både långsökt, lite småknäppt och för all del...
lite sådär typiskt tintoreskt.
Min sambo snusar.
Det gjorde han inte när vi träffades.
Till min stora glädje.
Jag tycker nämligen att det är ganska äckligt.
En ofräsch vana som resulterar i gula tänder, dålig andedräkt och vidriga prillor till höger och vänster.
Det är dagens underdrift att säga att jag ogillar det.
Snusandet började i liten skala.
Vid fester.
Och det var väl ganska ok...
även om jag aldrig älskade det.
När sonen föddes (ja, faktiskt under själva BB-vistelsen) eskalerade det så till den milda grad att sambon började kedjesnusa.
Det var helt galet.
Jag avskydde det.
Förstod ingenting.
Från den dagen har det varit en daglig last hos min kära sambo.
Och jag avskyr det lika mycket fortfarande.
Jag tycker det är oattraktivt, äckligt och sunkigt.
Det är förknippat med så mycket jag inte vill ha i mitt liv.
Snus-k.
Men i helgen tog jag mig lite tid att fundera över min egen reaktion.
I sanningens namn är det kanske inte helt fel att säga att jag överreagerar något på denna last.
Jag behöver ju såklart inte älska sambons snusande,
men när jag nästan börjar gråta av ilska för att han går ut i hallen för att lägga in en prilla så slås till och med jag av att något inte står rätt till.
Min ilska känns...något missriktad och oproportionerlig.
Om man säger så.
Och nu kommer analysdelen.
Kan det vara så att snusningen kommit att symbolisera något helt annat?
Att det var det enda som jag faktiskt kunde sätta fingret på,
när hela mitt liv var upp och ner?
När sambon vände mig ryggen känslomässigt,
var det få saker som jag kunde peka på.
Min känsla av att något var fel i förhållandet bekräftades aldrig.
Jag vågade inte lita på mina egna känslor.
Snusdosorna däremot.
De fanns där.
Jag kunde ta på dem.
De låg i ett fack i bilen.
Bredvid låg snuskiga, förbrukade trasor.
Snuset blev en symbol för allt äckligt som kommit in i vårt liv.
Allt som jag inte kunde sätta ord på.
Men som jag så väl kände fanns där.
Idag är det mesta urstädat.
Jag hittar inte längre några trasor vid snusdosorna.
Inte för att jag letar.
Utan för att jag vet att de inte finns där.
Men snuset finns kvar.
Och det är så oerhört laddat för mig.
Det är syndabocken.
När det gjorde entré på allvar i mitt liv, det var då allt gick åt h-vete.
Ser ni symboliken?
Kan det vara så här?
Vad tror ni?
Är jag helt ute och cyklar?
Finns det någon som känner igen sig?
I någon liknande situation?
Svajig vecka
Det har varit en svajig vecka rent känslomässigt.
Jag har tagit en bloggpaus för att försöka behålla fokus på mig själv och på det som är verkligt viktigt.
Och nej.
Det är inte sambon och vår lilla familj som gungar denna gång.
Även om det naturligtvis påverkar oss indirekt.
Men det är mitt medberoende på andra fronter.
Medberoendet till min mamma.
Jag har in i det längsta valt att vara ganska sparsam med just den delen av mitt liv,
då denna blogg på något sätt kommit att symbolisera mitt medberoende på andra områden.
Dock är det ofrånkomligen så att det medberoende jag utvecklat redan vid unga år är det som ligger till grund för alla andra relationer,
och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att undvika att omnämna det medberoende som präglat mig mest av alla.
Det är som dag och natt att leva tillsammans med en person som blivit medveten om sitt problem, och en person som blundar för det.
Om en person är medveten om att han eller hon exempelvis har en missbrukarpersonlighet,
är det oändligt mycket enklare för mig att bryta mitt medbereondemönster.
Jag slutar läcka energi som ett såll,
och lär mig hushålla med den på ett helt annat sätt.
Det blir tillåtet för mig att lyssna på mig själv.
För den andra personen förstår varför det är så livsviktigt för mig att göra det.
Och han stöttar till hundra procent.
Men med en person som förnekar sina egna problem,
som fortsätter att frottera i offerrollen och som vägrar bryta den destruktiva spiralen är det förrädiskt.
Jag betraktar mig själv som relativt tillfrisknad,
men i relationen med min mamma blinkar varningslampor i vartenda samtal.
Jag triggas antingen igång direkt.
Känner skuld över att jag försummat.
Inte funnit där.
Inte räckt till.
Eller så kämpar jag så hårt med näbbar och klor för att inte göra det,
att jag i efterhand drabbas av än värre skuldkänslor.
Och då har ju trillat dit igen.
För då är det väl just det som är uttrycket för mitt medberoende.
Det är ibland så att man vill skrika högt,
vad det är som är fel.
Att hennes problem går att lösa,
bara hon väljer att vilja lösa dem.
Att hon kan välja livet,
istället för att vänta förgäves på att bli vald.
All den den fakta jag samlat på mig de senaste månderna vill jag ge till henne.
Packa in i ett vackert paket med ett rött sammetsband och förgylla hennes jul.
Ge henne livet åter.
Få henne att äntligen inse.
Men jag vet att det är förgäves.
Den fakta man inte vill ha, väljer man att blunda för.
Den är alltid felaktig.
Jag ska inte ge råd eller tips till någon annan hur ni bör leva era liv,
men för mig har det varit ovärderligt att lägga mitt eget relationspussel.
För att förstå mig själv och människorna i min omgivning.
För att kunna se hur jag hamnat här.
Och förhoppningsvis, hur jag kan ta mig härifrån.
Att lägga sitt eget dysfunktionalitetspussel är jobbigt, men en fantastiskt bra grund att stå på.
När det svajar.
För jag vet ju innerst inne att jag har rätt till mina känslor.
Jag har rätt att bli arg, frustrerad, ledsen och att känna mig åsidosatt.
Att dessa känslor sedan drunknar i skuld är ett problem,
men så länge jag vet att de går att fiska fram igen så är det inte omöjligt...
Jag saknar en mamma som kunnat vara mer delaktig i mitt liv.
Jag saknar min mamma.
Den som hon en gång var.
Jag har tagit en bloggpaus för att försöka behålla fokus på mig själv och på det som är verkligt viktigt.
Och nej.
Det är inte sambon och vår lilla familj som gungar denna gång.
Även om det naturligtvis påverkar oss indirekt.
Men det är mitt medberoende på andra fronter.
Medberoendet till min mamma.
Jag har in i det längsta valt att vara ganska sparsam med just den delen av mitt liv,
då denna blogg på något sätt kommit att symbolisera mitt medberoende på andra områden.
Dock är det ofrånkomligen så att det medberoende jag utvecklat redan vid unga år är det som ligger till grund för alla andra relationer,
och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att undvika att omnämna det medberoende som präglat mig mest av alla.
Det är som dag och natt att leva tillsammans med en person som blivit medveten om sitt problem, och en person som blundar för det.
Om en person är medveten om att han eller hon exempelvis har en missbrukarpersonlighet,
är det oändligt mycket enklare för mig att bryta mitt medbereondemönster.
Jag slutar läcka energi som ett såll,
och lär mig hushålla med den på ett helt annat sätt.
Det blir tillåtet för mig att lyssna på mig själv.
För den andra personen förstår varför det är så livsviktigt för mig att göra det.
Och han stöttar till hundra procent.
Men med en person som förnekar sina egna problem,
som fortsätter att frottera i offerrollen och som vägrar bryta den destruktiva spiralen är det förrädiskt.
Jag betraktar mig själv som relativt tillfrisknad,
men i relationen med min mamma blinkar varningslampor i vartenda samtal.
Jag triggas antingen igång direkt.
Känner skuld över att jag försummat.
Inte funnit där.
Inte räckt till.
Eller så kämpar jag så hårt med näbbar och klor för att inte göra det,
att jag i efterhand drabbas av än värre skuldkänslor.
Och då har ju trillat dit igen.
För då är det väl just det som är uttrycket för mitt medberoende.
Det är ibland så att man vill skrika högt,
vad det är som är fel.
Att hennes problem går att lösa,
bara hon väljer att vilja lösa dem.
Att hon kan välja livet,
istället för att vänta förgäves på att bli vald.
All den den fakta jag samlat på mig de senaste månderna vill jag ge till henne.
Packa in i ett vackert paket med ett rött sammetsband och förgylla hennes jul.
Ge henne livet åter.
Få henne att äntligen inse.
Men jag vet att det är förgäves.
Den fakta man inte vill ha, väljer man att blunda för.
Den är alltid felaktig.
Jag ska inte ge råd eller tips till någon annan hur ni bör leva era liv,
men för mig har det varit ovärderligt att lägga mitt eget relationspussel.
För att förstå mig själv och människorna i min omgivning.
För att kunna se hur jag hamnat här.
Och förhoppningsvis, hur jag kan ta mig härifrån.
Att lägga sitt eget dysfunktionalitetspussel är jobbigt, men en fantastiskt bra grund att stå på.
När det svajar.
För jag vet ju innerst inne att jag har rätt till mina känslor.
Jag har rätt att bli arg, frustrerad, ledsen och att känna mig åsidosatt.
Att dessa känslor sedan drunknar i skuld är ett problem,
men så länge jag vet att de går att fiska fram igen så är det inte omöjligt...
Jag saknar en mamma som kunnat vara mer delaktig i mitt liv.
Jag saknar min mamma.
Den som hon en gång var.
måndag 16 november 2009
Extreme makeover
Det tog mig knappt två minuter.
Och då tar jag nog ändå i lite.
Två minuter av min söndagskväll ägnade jag åt att måla tio små tånaglar röda.
Mina i sanningens namn ganska fula och anspråkslösa tår,
som jag inte precis älskar i vanliga fall.
Det var evigheter sedan sist.
Jag mindes inte ens varför jag någonsin gjort det.
Förrän de var färdigmålade.
Mina fötter blev med ens ursnygga.
Jag kände mig vacker.
Superfeminin.
Svassade bort till sambon i soffan och stoltserade med mina extravaganta tår.
"Det var inte igår".
Nä.
Det var det verkligen inte.
Men det kommer utan tvekan att bli imorgon, och i övermorgon och dagen därefter det.
För herregud.
Vad underbart det är när något så litet,
kan göra en så stor skillnad.
Plastikoperationer i all ära,
men om det fattas några tusingar i hushållskassan så kan jag varmt rekommendera lite nytt lack på tårna.
Funkar åtminstone för den här lilla Tintomaran....;)
Och då tar jag nog ändå i lite.
Två minuter av min söndagskväll ägnade jag åt att måla tio små tånaglar röda.
Mina i sanningens namn ganska fula och anspråkslösa tår,
som jag inte precis älskar i vanliga fall.
Det var evigheter sedan sist.
Jag mindes inte ens varför jag någonsin gjort det.
Förrän de var färdigmålade.
Mina fötter blev med ens ursnygga.
Jag kände mig vacker.
Superfeminin.
Svassade bort till sambon i soffan och stoltserade med mina extravaganta tår.
"Det var inte igår".
Nä.
Det var det verkligen inte.
Men det kommer utan tvekan att bli imorgon, och i övermorgon och dagen därefter det.
För herregud.
Vad underbart det är när något så litet,
kan göra en så stor skillnad.
Plastikoperationer i all ära,
men om det fattas några tusingar i hushållskassan så kan jag varmt rekommendera lite nytt lack på tårna.
Funkar åtminstone för den här lilla Tintomaran....;)
söndag 15 november 2009
Ur dagboken 090618
Idag malde en olustkänsla i mig.
Tills jag äntligen kunde sätta ord på den.
Och så duns...stenen föll och jag blev tio kilo lättare.
Genom all förståelse hit och dit,
genom insikten om att x är missbrukare och att hans beteenden kan förklaras så har jag någonstans förhandlat bort rätten att vara förbannad.
Med mig själv alltså.
Men så erkände jag att jag faktiskt har rätt att vara både arg och förbannad på honom för vad han gjort mot mig.
Han har varit ett svin.
Så är det bara, oavsett orsak.
Har precis pratat med honom i telefon.
Han är på väg från ett SLAA möte.
Glad, uppspelt och positiv.
Och jag blir så j-la provocerad.
F-n.
Han har gjort mig så illa.
Han har varit så sjukt, sjukt, sjukt förfärlig mot mig.
Och nu får han sin hjälp.
Han mår bättre och bättre...och jag sitter med all skiten.
Ingen hjälp för mig.
Han får bli frisk, får stöd, plus får behålla hela sin familj.
Vad f-n.
Jag sitter just nu helt ensam med alla känslor, jag känner mig skitledsen och har inte gjort något elakt mot honom med hela mitt liv har blivit förstört.
Och det är bara jag som betalar för det.
Så känns det.
Som att han tagit en springnota och dragit vidare.
Han har haft sex med andra. Han har kysst mig på morgonen, kört iväg i vetskap om att han ska sätta på någon annan. Jag mår så illa över allt. Så sjukt hemskt är det.
Jag vill ju inte vara ensam i den här skitkänslan. Jag vill inte bära det som ett ok när han går vidare.
Hur ska jag kunna släppa det?
Hans svek mot mig.
Mina drömmar, min värld, min verklighet.
Och jag som gjorde allt. Allt för honom.
Som flyttade mina gränser, som förnedrade mig i takt med att vårt förhållande blev mer och mer destruktivt....
Jag mår dåligt över hur jag låtit bli att stå upp för mig själv.
Hur jag lidit utan att veta.
Så sorgligt. Så oändligt sorgligt.
Klarar knappt av att tänka på det utan att kollapsa.
Jag försöker att släppa fram känslorna, men det känns som jag ska dö.
Som att det är för mycket.
Jag är så himla ledsen över att den person jag älskat så onaturligt mycket har utnyttjat mig, min svaghet, min desperation och mitt behov av kärlek.
Som att jag tog smulorna.
Jag är så ledsen för vad gör det honom till?
Visst, skillnad mellan missbruk och missbrukaren.
Faktum kvarstår, det är mig han behandlat så här.
Och jag har mått så himla dåligt, och trott att det varit mig det varit fel på.
Jag har kämpat som en idiot för bekräftelse.
Jag har varit på gränsen till känslomässigt utbränd.
Han har tagit tagit tagit av mig.
Han har utsatt mig för sådana risker.
Hur kan jag någonsin glömma?
Eller tro honom när han säger att han älskar mig?
Hur kan man älska någon man behandlat så?
Är det såhär det ska vara?
Jag är bitter för att han går vidare,
blir friskare och förlåter sig själv.
Vill jag inte det då?
Jo, självklart.
Det är bara det att det går så fort.
Jag märker en stor skillnad på hur han mår,
och jag är så ledsen över det som hänt fortfarande.
Jag är liksom inte ikapp...
All den tid som jag trodde att han bara var min.
Att jag var utvald.
Hur många har fått höra fina ord från honom?
Hur har jag framstått i allas ögon?
Vilken j-la lögn jag levt i.
Ja, och jag är arg för att jag sitter på ett forum och försöker ta del av och sprida positiv energi,
och drunknar i en massa negativt skit.
Det är inte direkt en stöttande miljö.
Inte som på x möten.
Och det är så j-la orättvist.
Jag har ju inte gjort nåt fel...
___________________________
Det här är som sagt ett halvår sedan.
Och det märks på många sätt.
Jag är så glad för att jag idag har många av svaren på de frågor jag ställde då.
Hur kan jag tro honom när han säger att han älskar mig?
Jo, för att jag faktiskt känner att han menar det.
Och för att jag är villig att ta emot det.
Det är inte mycket mer komplicerat än så.
Och jo, jag är faktiskt utvald, om man väljer att se det så.
Jag lever med honom.
Ingen annan har någonsin varit i närheten av att konkurrera med det,
och vetskapen om det räcker för mig.
Idag är det enbart positivt att han mår bättre och bättre.
Idag är vi i fas.
Jag har valt att ta ett steg bort från SLAAs forum,
och istället hittat andra arenor att jobba med mig själv på.
Den kontakt jag har med andra i liknande situationer som min är numera enbart positiv,
och bygger på respekt och ödmjukhet.
Det sägs att tiden läker alla sår.
I mitt fall stämmer det till viss del.
Tiden har gått, och många av mina sår har läkts.
Men ingenting har kommit av sig självt.
Jag har arbetat med mig själv,
och vi som par har kämpat stenhårt på varsit håll för att kunna nå dit vi är tillsammans.
Så tiden, javisst.
Men underskatta aldrig kapaciteten hos den enskilda individen.
Vi är banne mig ganska fantastiska allesammans, inte sant?
Tills jag äntligen kunde sätta ord på den.
Och så duns...stenen föll och jag blev tio kilo lättare.
Genom all förståelse hit och dit,
genom insikten om att x är missbrukare och att hans beteenden kan förklaras så har jag någonstans förhandlat bort rätten att vara förbannad.
Med mig själv alltså.
Men så erkände jag att jag faktiskt har rätt att vara både arg och förbannad på honom för vad han gjort mot mig.
Han har varit ett svin.
Så är det bara, oavsett orsak.
Har precis pratat med honom i telefon.
Han är på väg från ett SLAA möte.
Glad, uppspelt och positiv.
Och jag blir så j-la provocerad.
F-n.
Han har gjort mig så illa.
Han har varit så sjukt, sjukt, sjukt förfärlig mot mig.
Och nu får han sin hjälp.
Han mår bättre och bättre...och jag sitter med all skiten.
Ingen hjälp för mig.
Han får bli frisk, får stöd, plus får behålla hela sin familj.
Vad f-n.
Jag sitter just nu helt ensam med alla känslor, jag känner mig skitledsen och har inte gjort något elakt mot honom med hela mitt liv har blivit förstört.
Och det är bara jag som betalar för det.
Så känns det.
Som att han tagit en springnota och dragit vidare.
Han har haft sex med andra. Han har kysst mig på morgonen, kört iväg i vetskap om att han ska sätta på någon annan. Jag mår så illa över allt. Så sjukt hemskt är det.
Jag vill ju inte vara ensam i den här skitkänslan. Jag vill inte bära det som ett ok när han går vidare.
Hur ska jag kunna släppa det?
Hans svek mot mig.
Mina drömmar, min värld, min verklighet.
Och jag som gjorde allt. Allt för honom.
Som flyttade mina gränser, som förnedrade mig i takt med att vårt förhållande blev mer och mer destruktivt....
Jag mår dåligt över hur jag låtit bli att stå upp för mig själv.
Hur jag lidit utan att veta.
Så sorgligt. Så oändligt sorgligt.
Klarar knappt av att tänka på det utan att kollapsa.
Jag försöker att släppa fram känslorna, men det känns som jag ska dö.
Som att det är för mycket.
Jag är så himla ledsen över att den person jag älskat så onaturligt mycket har utnyttjat mig, min svaghet, min desperation och mitt behov av kärlek.
Som att jag tog smulorna.
Jag är så ledsen för vad gör det honom till?
Visst, skillnad mellan missbruk och missbrukaren.
Faktum kvarstår, det är mig han behandlat så här.
Och jag har mått så himla dåligt, och trott att det varit mig det varit fel på.
Jag har kämpat som en idiot för bekräftelse.
Jag har varit på gränsen till känslomässigt utbränd.
Han har tagit tagit tagit av mig.
Han har utsatt mig för sådana risker.
Hur kan jag någonsin glömma?
Eller tro honom när han säger att han älskar mig?
Hur kan man älska någon man behandlat så?
Är det såhär det ska vara?
Jag är bitter för att han går vidare,
blir friskare och förlåter sig själv.
Vill jag inte det då?
Jo, självklart.
Det är bara det att det går så fort.
Jag märker en stor skillnad på hur han mår,
och jag är så ledsen över det som hänt fortfarande.
Jag är liksom inte ikapp...
All den tid som jag trodde att han bara var min.
Att jag var utvald.
Hur många har fått höra fina ord från honom?
Hur har jag framstått i allas ögon?
Vilken j-la lögn jag levt i.
Ja, och jag är arg för att jag sitter på ett forum och försöker ta del av och sprida positiv energi,
och drunknar i en massa negativt skit.
Det är inte direkt en stöttande miljö.
Inte som på x möten.
Och det är så j-la orättvist.
Jag har ju inte gjort nåt fel...
___________________________
Det här är som sagt ett halvår sedan.
Och det märks på många sätt.
Jag är så glad för att jag idag har många av svaren på de frågor jag ställde då.
Hur kan jag tro honom när han säger att han älskar mig?
Jo, för att jag faktiskt känner att han menar det.
Och för att jag är villig att ta emot det.
Det är inte mycket mer komplicerat än så.
Och jo, jag är faktiskt utvald, om man väljer att se det så.
Jag lever med honom.
Ingen annan har någonsin varit i närheten av att konkurrera med det,
och vetskapen om det räcker för mig.
Idag är det enbart positivt att han mår bättre och bättre.
Idag är vi i fas.
Jag har valt att ta ett steg bort från SLAAs forum,
och istället hittat andra arenor att jobba med mig själv på.
Den kontakt jag har med andra i liknande situationer som min är numera enbart positiv,
och bygger på respekt och ödmjukhet.
Det sägs att tiden läker alla sår.
I mitt fall stämmer det till viss del.
Tiden har gått, och många av mina sår har läkts.
Men ingenting har kommit av sig självt.
Jag har arbetat med mig själv,
och vi som par har kämpat stenhårt på varsit håll för att kunna nå dit vi är tillsammans.
Så tiden, javisst.
Men underskatta aldrig kapaciteten hos den enskilda individen.
Vi är banne mig ganska fantastiska allesammans, inte sant?
Reflektioner
Jag hittade min dagbok idag.
Har inte sett till den på flera månader och idag bara fanns den där.
Så jag läste och begrundade.
Och andades ut.
Jag är så oerhört glad att jag inte befinner mig där jag varit länge.
Att jag är där jag är.
Det har hänt en hel del inom mig,
jag inser det till fullo när jag läser.
Genom hela dagboken finns en underton av offertänkande.
Hur har han kunnat göra såhär mot mig, jag som varit så vit?
Så osjälvisk, så tillmötesgående, så...allt.
Den tjugoandra juli 2005 finns en lista i vilken jag gör upp mina framtidsplaner.
Samtliga fem punkter stämmer till hundra procent med hur utfallet blev.
Jag bockade av dem en efter en.
Men blev jag lyckligare av detta, eller reducerade jag livet till en transportsträcka?
Idag är det exakt sex månader sedan vår son fyllde ett.
På hans ettårsdag hade jag bestämt mig för att lämna sambon.
Dagen innan hade jag nämligen omfattningen av hans svek uppdagats till fullo.
Jag hade då förstått att det inte rörde sig om ett snedsprång, utan om flera.
Och att det pågått under en lång tid.
Så jag var fast besluten att lämna.
Under några dagar...
Det är fascinerande att läsa dagboken från pärm till pärm.
Det gör inte ont längre.
Det känns faktiskt tryggt utifrån där jag är idag.
Jag står med facit.
Jag gjorde rätt.
Valde min väg.
Där och då.
Fram tills idag.
Om framtiden vet jag ju som vanligt ingenting.
Att jag publicerar dagboksanteckningar på bloggen handlar inte om någon skum form av exhibitionism.
Det är bara ett sätt för mig att dela med mig av det jag gått igenom,
till någon som kanske befinner sig mitt i kaoset.
Ett bevis på att jag verkligen varit där.
I helvetet.
Och överlevt.
Det är också ett bevis för mig själv.
På att jag tagit mig vidare.
Med hjälp av andra, absolut.
Men ändå framför allt tack vare mig själv.
Min strävan efter nya insikter, efter nya verktyg, efter en bättre morgondag.
Jag är faktiskt väldigt stolt över att jag inte bara gav upp.
La mig ner och dog.
Även om jag inget hellre ville där och då.
Idag kan jag se att jag ganska tidigt kom att betrakta mig själv som frisk.
Eller relativt frisk, åtminstone.
Jag betraktade uppvaknandet som en mirakelkur.
Och visst var den det på många sätt och vis,
utan den hade jag ju aldrig insett behovet av en förändring.
Men länge, länge har jag tillfrisknat enbart på ytan.
Och lämnat de jobbiga bitarna på botten därhän.
Det är därför skönt för mig att jag kan se en tydlig skillnad på mina tankar och känslor idag,
jämfört med mina tankar och känslor då.
Jag är verkligen på väg.
Nu vet jag det med all säkerhet.
Har inte sett till den på flera månader och idag bara fanns den där.
Så jag läste och begrundade.
Och andades ut.
Jag är så oerhört glad att jag inte befinner mig där jag varit länge.
Att jag är där jag är.
Det har hänt en hel del inom mig,
jag inser det till fullo när jag läser.
Genom hela dagboken finns en underton av offertänkande.
Hur har han kunnat göra såhär mot mig, jag som varit så vit?
Så osjälvisk, så tillmötesgående, så...allt.
Den tjugoandra juli 2005 finns en lista i vilken jag gör upp mina framtidsplaner.
Samtliga fem punkter stämmer till hundra procent med hur utfallet blev.
Jag bockade av dem en efter en.
Men blev jag lyckligare av detta, eller reducerade jag livet till en transportsträcka?
Idag är det exakt sex månader sedan vår son fyllde ett.
På hans ettårsdag hade jag bestämt mig för att lämna sambon.
Dagen innan hade jag nämligen omfattningen av hans svek uppdagats till fullo.
Jag hade då förstått att det inte rörde sig om ett snedsprång, utan om flera.
Och att det pågått under en lång tid.
Så jag var fast besluten att lämna.
Under några dagar...
Det är fascinerande att läsa dagboken från pärm till pärm.
Det gör inte ont längre.
Det känns faktiskt tryggt utifrån där jag är idag.
Jag står med facit.
Jag gjorde rätt.
Valde min väg.
Där och då.
Fram tills idag.
Om framtiden vet jag ju som vanligt ingenting.
Att jag publicerar dagboksanteckningar på bloggen handlar inte om någon skum form av exhibitionism.
Det är bara ett sätt för mig att dela med mig av det jag gått igenom,
till någon som kanske befinner sig mitt i kaoset.
Ett bevis på att jag verkligen varit där.
I helvetet.
Och överlevt.
Det är också ett bevis för mig själv.
På att jag tagit mig vidare.
Med hjälp av andra, absolut.
Men ändå framför allt tack vare mig själv.
Min strävan efter nya insikter, efter nya verktyg, efter en bättre morgondag.
Jag är faktiskt väldigt stolt över att jag inte bara gav upp.
La mig ner och dog.
Även om jag inget hellre ville där och då.
Idag kan jag se att jag ganska tidigt kom att betrakta mig själv som frisk.
Eller relativt frisk, åtminstone.
Jag betraktade uppvaknandet som en mirakelkur.
Och visst var den det på många sätt och vis,
utan den hade jag ju aldrig insett behovet av en förändring.
Men länge, länge har jag tillfrisknat enbart på ytan.
Och lämnat de jobbiga bitarna på botten därhän.
Det är därför skönt för mig att jag kan se en tydlig skillnad på mina tankar och känslor idag,
jämfört med mina tankar och känslor då.
Jag är verkligen på väg.
Nu vet jag det med all säkerhet.
6 månader tillbaka i tiden...
090510
(Dagboksutdrag)
Brev till min son
Du var viktig redan när du föddes, det visste jag.
Du skulle förändra mig, hela mitt liv, jag visste det också.
Men riktigt hur viktig, hur avgörande du skulle komma att bli...
nä, det visste jag nog aldrig.
Det förstår jag först nu.
Jag lever för dig nu, mitt barn.
Varje morgon när jag drar mig ur sängen så är det av kärlek och ansvar gentemot dig.
Gud vet vad som hade varit utan dig.
Ett år gammal och redan så livsavgörande.
Jag är skyldig dig så mycket.
Om tio, femton, tjugo år...då kanske allt känns annorlunda.
Jag har rest mig igen.
Och då ska jag tacka dig genom att överösa dig ännu mer kärlek.
Tacka dig för mitt liv.
___________Mamma.
De första tre dagarna, söndag, måndag, tisdag var nog mest chock.
Chock och kontroll.
Damage control över vad det var som hänt.
Omfattningen.
Sedan kom lättnaden.
Aha.
Det var därför det varit si...
därför det varit så...
Och sedan ilskan.
Men vad i helvete har han lurat mig på hela min familj för
...på mitt liv.
Och så igår kom den första riktiga sorgen.
Den djupa, innerliga, tröstlösa sorgen.
Miljoner av tårar i duschen.
Varje tår en droppe ångest.
Sorg sorg sorg.
Och så ilska igen.
Hat.
Och sedan inget.
Förlamning.
Känslomässig berg- och dalbana.
x säger att han inte orkar mer.
Inte klarar av alla min svängningar.
Men jag kan inte hoppa av, jag är berg- och dalbanan.
Känns som att jag i åtta år rensat ogräs.
Slitit bort maskros efter maskros.
Ingen får se, allt ska se fint ut på ytan.
Syns inte, finns inte.
Nu har hela jävla gräsmattan ryckts upp.
Eller trädgården med för den delen...
Ser helheten istället för delarna.
Äntligen och alltför tidigt.
Eller nåt.
Har inte skrivit ärligt dagbok på hundra år.
Inget ärligt, egentligen.
Allt har indirekt var om eller till x.
Har inte kunnat öppna mig överhuvudtaget.
Låst och stängt igen.
(Dagboksutdrag)
Brev till min son
Du var viktig redan när du föddes, det visste jag.
Du skulle förändra mig, hela mitt liv, jag visste det också.
Men riktigt hur viktig, hur avgörande du skulle komma att bli...
nä, det visste jag nog aldrig.
Det förstår jag först nu.
Jag lever för dig nu, mitt barn.
Varje morgon när jag drar mig ur sängen så är det av kärlek och ansvar gentemot dig.
Gud vet vad som hade varit utan dig.
Ett år gammal och redan så livsavgörande.
Jag är skyldig dig så mycket.
Om tio, femton, tjugo år...då kanske allt känns annorlunda.
Jag har rest mig igen.
Och då ska jag tacka dig genom att överösa dig ännu mer kärlek.
Tacka dig för mitt liv.
___________Mamma.
De första tre dagarna, söndag, måndag, tisdag var nog mest chock.
Chock och kontroll.
Damage control över vad det var som hänt.
Omfattningen.
Sedan kom lättnaden.
Aha.
Det var därför det varit si...
därför det varit så...
Och sedan ilskan.
Men vad i helvete har han lurat mig på hela min familj för
...på mitt liv.
Och så igår kom den första riktiga sorgen.
Den djupa, innerliga, tröstlösa sorgen.
Miljoner av tårar i duschen.
Varje tår en droppe ångest.
Sorg sorg sorg.
Och så ilska igen.
Hat.
Och sedan inget.
Förlamning.
Känslomässig berg- och dalbana.
x säger att han inte orkar mer.
Inte klarar av alla min svängningar.
Men jag kan inte hoppa av, jag är berg- och dalbanan.
Känns som att jag i åtta år rensat ogräs.
Slitit bort maskros efter maskros.
Ingen får se, allt ska se fint ut på ytan.
Syns inte, finns inte.
Nu har hela jävla gräsmattan ryckts upp.
Eller trädgården med för den delen...
Ser helheten istället för delarna.
Äntligen och alltför tidigt.
Eller nåt.
Har inte skrivit ärligt dagbok på hundra år.
Inget ärligt, egentligen.
Allt har indirekt var om eller till x.
Har inte kunnat öppna mig överhuvudtaget.
Låst och stängt igen.
fredag 13 november 2009
Självrannsakan
Gårdagens känslostormar ledde fram till en tillsammanstimme.
"Du. Jag vill bara säga det att jag kommit fram till att det kanske inte handlade så mycket om dig...egentligen. Utan om mig. Och om mina problem med att tillåta mig själv saker. Och så gick det ut över dig."
Jag förklarade att min ilska verkligen var superverklig. Jag hade varit så arg, och så innerligt övertygad om att jag hade rätt. Och han naturligtvis tokfel.
De första tjugo minuterna av vårt samtal gick trögt.
Det var som att tvångsmässigt försöka veva oss framåt med någon slags apparatur från stenåldern.
"Ok. Det var bara det jag ville säga. Vi kan hålla här för idag."
Egentligen skulle mötet kunnat avslutas där.
Det kändes som att vi kört fast.
Av någon anledning så fortsatte vi ändå envist att veva, och som av en händelse så gav motståndet successivt med sig.
Vi började att prata, verkligen att prata.
Eller faktiskt mer än att prata.
Vi såg mönster.
Tillsammans.
Min ovilja att unna mig saker.
Alltifrån nya vinterkläder till egentid.
Till njutning på det intima planet.
Jag förtjänar det inte.
Att prioritera mig själv är förenat med skuldkänslor som jag inte orkar möta.
Jag tillät mig själv att fundera högt.
Det är inte det att jag inte vill.
För på det logiska planet så kan jag jag ju utan tvekan se fördelarna med att unna mig själv saker.
Lite mer egentid skulle kunna resultera i en mer utvilad och energisk fröken Tinto.
Snyggare vinterkläder skulle kunna förhöja min självkänsla så tillvida att jag faktiskt skulle kunna känna mig mer attraktiv.
Att jag inte tillåter mig själv att unna mig saker får konsekvensen att jag inte heller unnar min respektive att tillåta sig själv det.
Vi har hamnat i en relation där minsta lilla lyx i vardagen är förknippad med skuld.
När han på senare tid köpt kläder har han köpt något till mig med.
Inte av köplust, utan av skuld.
Jag unnar mig en enda sak.
I tid och otid.
Godis.
Det är på något sätt legitimt.
Men när jag gör det, så köper jag alltid något som jag själv tycker om och kompletterar med något som sambon föredrar.
Rättvisepatos.
Vi såg detta mönster upprepa sig på flera olika områden.
Jag gillade inte det jag såg hos mig själv.
Men det är trots allt en del av mig, och genom att lyfta fram det i ljuset kan jag försöka förändra.
Tidigare har jag inte ens vetat vad mörkret bestod av.
När jag var liten arbetade min pappa väldigt mycket.
Och när han var ledig unnade han sig gärna saker på egen hand.
Golf.
Umgås med vänner.
Träna.
Det var egoistiskt.
Och min mamma var inte sen med att påpeka det.
Oavsett om det rörde sig om arbete eller nöje så var det egoistiskt, fel och vansinnigt dumt att prioritera något annat än familjen.
Detta mantra är jag uppväxt med.
Det är där min regel etablerats.
Min mamma har förmodligen inte uppfunnit den.
Hon har bara vidareförmedlat en regel hon själv lärt sig från barnsben.
Det är inte bara till att börja unna sig saker.
Det är nästan lika absurt som att säga åt en anorektiker att börja äta.
Det är ingen permanent lösning, inte alls.
Jag kan unna mig saker, men jag blir inte av med skuldkänslan för det.
Att igår kunna hitta roten till min skuld var väldigt viktigt för mig.
Det är inte min regel, det är någon annans.
Och egentligen är den faktiskt inte viktig för mig.
Men jag har inte kunnat se den innan.
Jag har inte vetat varför jag känt sådan ilska.
Min värld har varit svart och vit, och utifrån den regel jag omedvetet gjort till min gjorde han fel.
Godis var det enda vi unnade oss när växte upp.
Det som var legitimt.
Lagom.
Och det bär jag med mig ännu idag.
Jag önskar att jag kunde säga att jag är på väg ut på stan för att fylla hela garderoben med nya kläder, att jag nyss bokat in mig hos frissan och att jag ska spendera helgen på spa.
Men nä.
Problemet är inte löst.
Inte på långa vägar.
Men jag är ändå ett steg närmare lösningen genom att ha identifierat det.
Vill jag gärna tro i varje fall.
Jag som trott att jag varit på god väg att vara tillfrisknad börjar nu mer och mer att inse hur många pusselbitar som måste på plats innan jag är där till fullo.
Och nu inser jag vilket arbete alla ni som gått före mig gjort med er själva.
Jag är en smula avundsjuk...men mer än något annat, full av beundran.
"Du. Jag vill bara säga det att jag kommit fram till att det kanske inte handlade så mycket om dig...egentligen. Utan om mig. Och om mina problem med att tillåta mig själv saker. Och så gick det ut över dig."
Jag förklarade att min ilska verkligen var superverklig. Jag hade varit så arg, och så innerligt övertygad om att jag hade rätt. Och han naturligtvis tokfel.
De första tjugo minuterna av vårt samtal gick trögt.
Det var som att tvångsmässigt försöka veva oss framåt med någon slags apparatur från stenåldern.
"Ok. Det var bara det jag ville säga. Vi kan hålla här för idag."
Egentligen skulle mötet kunnat avslutas där.
Det kändes som att vi kört fast.
Av någon anledning så fortsatte vi ändå envist att veva, och som av en händelse så gav motståndet successivt med sig.
Vi började att prata, verkligen att prata.
Eller faktiskt mer än att prata.
Vi såg mönster.
Tillsammans.
Min ovilja att unna mig saker.
Alltifrån nya vinterkläder till egentid.
Till njutning på det intima planet.
Jag förtjänar det inte.
Att prioritera mig själv är förenat med skuldkänslor som jag inte orkar möta.
Jag tillät mig själv att fundera högt.
Det är inte det att jag inte vill.
För på det logiska planet så kan jag jag ju utan tvekan se fördelarna med att unna mig själv saker.
Lite mer egentid skulle kunna resultera i en mer utvilad och energisk fröken Tinto.
Snyggare vinterkläder skulle kunna förhöja min självkänsla så tillvida att jag faktiskt skulle kunna känna mig mer attraktiv.
Att jag inte tillåter mig själv att unna mig saker får konsekvensen att jag inte heller unnar min respektive att tillåta sig själv det.
Vi har hamnat i en relation där minsta lilla lyx i vardagen är förknippad med skuld.
När han på senare tid köpt kläder har han köpt något till mig med.
Inte av köplust, utan av skuld.
Jag unnar mig en enda sak.
I tid och otid.
Godis.
Det är på något sätt legitimt.
Men när jag gör det, så köper jag alltid något som jag själv tycker om och kompletterar med något som sambon föredrar.
Rättvisepatos.
Vi såg detta mönster upprepa sig på flera olika områden.
Jag gillade inte det jag såg hos mig själv.
Men det är trots allt en del av mig, och genom att lyfta fram det i ljuset kan jag försöka förändra.
Tidigare har jag inte ens vetat vad mörkret bestod av.
När jag var liten arbetade min pappa väldigt mycket.
Och när han var ledig unnade han sig gärna saker på egen hand.
Golf.
Umgås med vänner.
Träna.
Det var egoistiskt.
Och min mamma var inte sen med att påpeka det.
Oavsett om det rörde sig om arbete eller nöje så var det egoistiskt, fel och vansinnigt dumt att prioritera något annat än familjen.
Detta mantra är jag uppväxt med.
Det är där min regel etablerats.
Min mamma har förmodligen inte uppfunnit den.
Hon har bara vidareförmedlat en regel hon själv lärt sig från barnsben.
Det är inte bara till att börja unna sig saker.
Det är nästan lika absurt som att säga åt en anorektiker att börja äta.
Det är ingen permanent lösning, inte alls.
Jag kan unna mig saker, men jag blir inte av med skuldkänslan för det.
Att igår kunna hitta roten till min skuld var väldigt viktigt för mig.
Det är inte min regel, det är någon annans.
Och egentligen är den faktiskt inte viktig för mig.
Men jag har inte kunnat se den innan.
Jag har inte vetat varför jag känt sådan ilska.
Min värld har varit svart och vit, och utifrån den regel jag omedvetet gjort till min gjorde han fel.
Godis var det enda vi unnade oss när växte upp.
Det som var legitimt.
Lagom.
Och det bär jag med mig ännu idag.
Jag önskar att jag kunde säga att jag är på väg ut på stan för att fylla hela garderoben med nya kläder, att jag nyss bokat in mig hos frissan och att jag ska spendera helgen på spa.
Men nä.
Problemet är inte löst.
Inte på långa vägar.
Men jag är ändå ett steg närmare lösningen genom att ha identifierat det.
Vill jag gärna tro i varje fall.
Jag som trott att jag varit på god väg att vara tillfrisknad börjar nu mer och mer att inse hur många pusselbitar som måste på plats innan jag är där till fullo.
Och nu inser jag vilket arbete alla ni som gått före mig gjort med er själva.
Jag är en smula avundsjuk...men mer än något annat, full av beundran.
torsdag 12 november 2009
Trubbel i paradiset
Om gårdagen förknippades med harmoni så har dagen gått i krigets tecken.
Jag har varit arg, besviken, förbaskad...och nu har känslorna äntligen bottnat.
Jag har hittat fram till den riktiga känslan.
Som har föga att göra med min sambo.
Men våldsamt mycket med mig själv...
Jag blev upprörd för att sambon lämnade vår lillkille på dagis trots att han själv var ledig och hade gott om möjlighet att ta hand om honom.
Jag tyckte att han var egoistisk och kall.
Prioriterade sig själv före vårt barn.
Först ska jag kanske nämna att vi är oerhört nöjda med dagis.
Det går absolut ingen nöd på pojken där.
Han stormtrivs.
Det handlar absolut inte om det.
Jag tycker bara att det är ett val man gör som förälder,
när man väljer att skaffa barn.
Då prioriterar man bort de där timmarna i soffan, de där timslånga fikorna och den där egentiden man tidigare kunnat strö omkring sig.
Man väljer att istället umgås med sitt barn.
Tycker jag.
Men så får jag lite hjälp från en god vän att rannsaka mig själv.
Om varför blir så arg.
Inte råd utan bara lösa tankar.
Tankar som sår ett frö, som gror till en planta inom loppet av några sekunder.
Självklart.
Att jag inte såg det på en gång.
Jag skulle också vilja göra så.
Unna mig några timmar för mig själv, att bara slöa med en bra bok, en god kopp te eller en mysig film.
Jag skulle också vilja få vara lite ledig på egen hand, helt utan ansvar och måsten.
Problemet är att jag aldrig skulle tillåta mig själv att vara det.
Jag skulle aldrig tillåta mig själv att lämna sonen på dagis, om jag själv är hemma.
Jag skulle aldrig tillåta mig själv att prioritera mig själv om det finns minsta lilla risk att någon annan inte känner sig prioriterad.
Så problemet bottnar i mig.
Inte i sambon.
Inte i att han är ego.
Utan i att jag har ett handikapp i att aldrig kunna vara det.
Skit också.
Det är så irriterande när man inser att man haft fel.
Att sambon faktiskt haft rätt.
Tur att det inte händer så ofta...;)
Jag har varit arg, besviken, förbaskad...och nu har känslorna äntligen bottnat.
Jag har hittat fram till den riktiga känslan.
Som har föga att göra med min sambo.
Men våldsamt mycket med mig själv...
Jag blev upprörd för att sambon lämnade vår lillkille på dagis trots att han själv var ledig och hade gott om möjlighet att ta hand om honom.
Jag tyckte att han var egoistisk och kall.
Prioriterade sig själv före vårt barn.
Först ska jag kanske nämna att vi är oerhört nöjda med dagis.
Det går absolut ingen nöd på pojken där.
Han stormtrivs.
Det handlar absolut inte om det.
Jag tycker bara att det är ett val man gör som förälder,
när man väljer att skaffa barn.
Då prioriterar man bort de där timmarna i soffan, de där timslånga fikorna och den där egentiden man tidigare kunnat strö omkring sig.
Man väljer att istället umgås med sitt barn.
Tycker jag.
Men så får jag lite hjälp från en god vän att rannsaka mig själv.
Om varför blir så arg.
Inte råd utan bara lösa tankar.
Tankar som sår ett frö, som gror till en planta inom loppet av några sekunder.
Självklart.
Att jag inte såg det på en gång.
Jag skulle också vilja göra så.
Unna mig några timmar för mig själv, att bara slöa med en bra bok, en god kopp te eller en mysig film.
Jag skulle också vilja få vara lite ledig på egen hand, helt utan ansvar och måsten.
Problemet är att jag aldrig skulle tillåta mig själv att vara det.
Jag skulle aldrig tillåta mig själv att lämna sonen på dagis, om jag själv är hemma.
Jag skulle aldrig tillåta mig själv att prioritera mig själv om det finns minsta lilla risk att någon annan inte känner sig prioriterad.
Så problemet bottnar i mig.
Inte i sambon.
Inte i att han är ego.
Utan i att jag har ett handikapp i att aldrig kunna vara det.
Skit också.
Det är så irriterande när man inser att man haft fel.
Att sambon faktiskt haft rätt.
Tur att det inte händer så ofta...;)
onsdag 11 november 2009
Varm choklad för hjärtat
Han vänder sig emot mig i köket och hejdar mig i någon vardaglig syssla.
"Du.
Jag är lycklig."
En blick på min livskamrat för att se om han verkligen menar det han säger.
Bekräftelse.
Han ser trygg ut.
Ser ut som han menar det.
Och jag njuter av att känna lugnet.
Hans såväl som mitt eget.
Jag delar hans lycka.
Och unnar honom varje liten del av den.
"Du.
Jag är lycklig."
En blick på min livskamrat för att se om han verkligen menar det han säger.
Bekräftelse.
Han ser trygg ut.
Ser ut som han menar det.
Och jag njuter av att känna lugnet.
Hans såväl som mitt eget.
Jag delar hans lycka.
Och unnar honom varje liten del av den.
Skärselden
Fy för.
Vilken mardrömstimme det var hos terapeuten igår.
Det var den längsta timme jag upplevt på länge.
En timme som innehöll fler minuter än lovligt.
Jag kom på mig själv med att titta på klockan tre gånger inom loppet av två minuter.
Fångad.
Instängd.
Under våra månader i terapi har det mer eller mindre konstant kommit att handla om sambon.
Om hans missbruk.
Om hans bakgrund.
Jag har suttit vid sidan, nickat instämmande, varit där.
Känt mig delaktig utan att bli för involverad.
För det huvudsakliga problemet var ju inte mitt.
Eller?
Igår skiftade fokus.
Jag visste såklart någonstans att jag också behövde lösas.
Lösas upp.
Blottas.
Ändå gömde jag mig in i det längsta bakom ordens makt.
Välformulerade fraser.
Genomtänkta och aldrig någonsin impulsiva.
Från hjärtat, men först processade i hjärnan.
Jag förstod till fullo efter gårdagens möte att jag tillfrisknat intellektuellt.
Jag vet hur jag ska tänka, vad jag ska tänka på, vilka saker jag ska förändra i mitt sätt att agera.
Men såret blöder fortfarande på insidan.
Och då är det ett sår som varken orsakats eller förvärrats av sambon.
Såret har funnits där betydligt längre än så.
Jag har använt honom och hans problem som tillfälliga kompresser.
För att lindra min smärta.
Glömma mina problem.
När missbruket avslöjas,
undanröjs och hamnar bakom oss blottas ett tomrum.
Ett tomrum i vilket min egen smärta blir påtaglig.
Verklig.
Skitjobbig.
Två tunga bitar avhandlades igår.
En bit handlade om våra intimitetsövningar*.
Det finns fyra steg.
Vi har fortfarande inte kommit längre än till steg två.
Det handlar inte om att steg tre är farligt.
Utan om steg fyra, som skrämmer livet ur mig och som ger mig ångest.
Därför bromsar jag trean.
Leder in oss på andra vägar, duperar, flyr.
Det är märkligt nog inte själva givandet som skrämmer mig.
Det är emottagandet.
Jag vet inte varför.
Bara att det skrämmer mig.
Ger mig prestationsångest och en stor klump i magen.
Att ge mig hän och bara ta emot.
Att bli sårbar i någon annans händer.
Att släppa på kontrollen.
På riktigt.
Antar jag.
Sambon och terapeuten ställde mig mot väggen.
Ställde frågor.
Mjukt men det kändes stenhårt.
Jag kände mig trängd.
Blev ledsen.
Inte för att det var på sin plats, utan för att jag kände mig orättvist behandlad.
Instängd i ett hörn.
Efter att ha samlat ihop mig igen kom nästa prövning.
Och jag var helt oförberedd.
Jag minns inte ens hur det började.
Tror det var sambon som berörde ämnet först.
Jag försökte distansera mig.
Försent.
Jag förstår att ditt förhållande med din mamma är något av en akilleshäl för dig?
Jag nickade.
Försökte hålla ihop.
Ville inte börja gråta igen.
För jag visste att detta var tårar som inte skulle ta slut på en liten stund.
Om de fördämningarna brast, var jag blottad.
Jag klarade det inte.
Berättade om mamma.
I stora drag återgav jag historien om mitt medberoende till henne, och om hennes till sin omvärld.
Det gjorde ont.
Jag kände skam och skuld över att lämna ut henne.
Göra henne till en syndabock.
Min egen mamma.
Som jag visste försökte älska mig, och som innerligt brydde sig om mig.
Men som inte älskade sig själv tillräckligt för att kunna ge hundraprocentig kärlek till någon annan.
Det var en mardrömstimme,
men den viktigaste timmen jag tvingat mig igenom på länge.
Viktiga saker blev sagda.
Och mitt riktiga jag visade sig för första gången.
Det jaget som faktiskt behöver hjälp att läka.
Som slutar gömma sig i tid och otid.
Så...tittut...antar jag.
*Intimitetsövningar 1-4:
1- Beröring baksida kropp, utan att röra någon intim del. Tid: 30 min. Växla.
2- Beröring framsidan, utan att röra intima delar. Tid: 30 min. Växla.
3- Beröring hela framsidan, men utan sexuellt smek. Tid: 30 min. Växla.
4- Beröring hela framsidan, med sexuellt smek som utmynnar i att parterna tillfredsställer varandra. Dock ej genom samlag! Tid: 30 min. Växla.
Vilken mardrömstimme det var hos terapeuten igår.
Det var den längsta timme jag upplevt på länge.
En timme som innehöll fler minuter än lovligt.
Jag kom på mig själv med att titta på klockan tre gånger inom loppet av två minuter.
Fångad.
Instängd.
Under våra månader i terapi har det mer eller mindre konstant kommit att handla om sambon.
Om hans missbruk.
Om hans bakgrund.
Jag har suttit vid sidan, nickat instämmande, varit där.
Känt mig delaktig utan att bli för involverad.
För det huvudsakliga problemet var ju inte mitt.
Eller?
Igår skiftade fokus.
Jag visste såklart någonstans att jag också behövde lösas.
Lösas upp.
Blottas.
Ändå gömde jag mig in i det längsta bakom ordens makt.
Välformulerade fraser.
Genomtänkta och aldrig någonsin impulsiva.
Från hjärtat, men först processade i hjärnan.
Jag förstod till fullo efter gårdagens möte att jag tillfrisknat intellektuellt.
Jag vet hur jag ska tänka, vad jag ska tänka på, vilka saker jag ska förändra i mitt sätt att agera.
Men såret blöder fortfarande på insidan.
Och då är det ett sår som varken orsakats eller förvärrats av sambon.
Såret har funnits där betydligt längre än så.
Jag har använt honom och hans problem som tillfälliga kompresser.
För att lindra min smärta.
Glömma mina problem.
När missbruket avslöjas,
undanröjs och hamnar bakom oss blottas ett tomrum.
Ett tomrum i vilket min egen smärta blir påtaglig.
Verklig.
Skitjobbig.
Två tunga bitar avhandlades igår.
En bit handlade om våra intimitetsövningar*.
Det finns fyra steg.
Vi har fortfarande inte kommit längre än till steg två.
Det handlar inte om att steg tre är farligt.
Utan om steg fyra, som skrämmer livet ur mig och som ger mig ångest.
Därför bromsar jag trean.
Leder in oss på andra vägar, duperar, flyr.
Det är märkligt nog inte själva givandet som skrämmer mig.
Det är emottagandet.
Jag vet inte varför.
Bara att det skrämmer mig.
Ger mig prestationsångest och en stor klump i magen.
Att ge mig hän och bara ta emot.
Att bli sårbar i någon annans händer.
Att släppa på kontrollen.
På riktigt.
Antar jag.
Sambon och terapeuten ställde mig mot väggen.
Ställde frågor.
Mjukt men det kändes stenhårt.
Jag kände mig trängd.
Blev ledsen.
Inte för att det var på sin plats, utan för att jag kände mig orättvist behandlad.
Instängd i ett hörn.
Efter att ha samlat ihop mig igen kom nästa prövning.
Och jag var helt oförberedd.
Jag minns inte ens hur det började.
Tror det var sambon som berörde ämnet först.
Jag försökte distansera mig.
Försent.
Jag förstår att ditt förhållande med din mamma är något av en akilleshäl för dig?
Jag nickade.
Försökte hålla ihop.
Ville inte börja gråta igen.
För jag visste att detta var tårar som inte skulle ta slut på en liten stund.
Om de fördämningarna brast, var jag blottad.
Jag klarade det inte.
Berättade om mamma.
I stora drag återgav jag historien om mitt medberoende till henne, och om hennes till sin omvärld.
Det gjorde ont.
Jag kände skam och skuld över att lämna ut henne.
Göra henne till en syndabock.
Min egen mamma.
Som jag visste försökte älska mig, och som innerligt brydde sig om mig.
Men som inte älskade sig själv tillräckligt för att kunna ge hundraprocentig kärlek till någon annan.
Det var en mardrömstimme,
men den viktigaste timmen jag tvingat mig igenom på länge.
Viktiga saker blev sagda.
Och mitt riktiga jag visade sig för första gången.
Det jaget som faktiskt behöver hjälp att läka.
Som slutar gömma sig i tid och otid.
Så...tittut...antar jag.
*Intimitetsövningar 1-4:
1- Beröring baksida kropp, utan att röra någon intim del. Tid: 30 min. Växla.
2- Beröring framsidan, utan att röra intima delar. Tid: 30 min. Växla.
3- Beröring hela framsidan, men utan sexuellt smek. Tid: 30 min. Växla.
4- Beröring hela framsidan, med sexuellt smek som utmynnar i att parterna tillfredsställer varandra. Dock ej genom samlag! Tid: 30 min. Växla.
måndag 9 november 2009
Söndagslättnad
Det är inte klokt vad en liten bagatell kan gnaga inuti mig.
Eller ja, bagatell och bagatell...det beror kanske på hur man ser på det.
På vem som ser på det.
Det handlar om inlägget jag gjorde häromdagen.
Angående min nyfikenhet att läsa i papper som inte var mina.
Det malde i mig hela helgen.
En liten vass känsla,
inte på något sätt gigantisk.
Men tillräckligt obekväm för att vara besvärande.
Jag har upptäckt att det är av största vikt för mig att värna om min ärlighet,
gentemot min sambo.
Det behöver inte vara stora, omvälvande hemligheter som ska luftas.
Utan det kan vara små saker som bygger in mig.
Som stänger inne mig.
Och ute honom.
Det är för min egen skull.
För att jag inte ska fabricera lögner för mig själv.
Om att han är si eller så.
Utan för att hela tiden hålla mig förankrad i här och nu.
I vad jag gjort, varför jag gjort det och vad det innebar för mig.
Jag blir smickrad och stolt över att tilldelas epitetet modig.
Tills jag inser att det inte alls handlar om mod för min del.
Jag måste vara ärlig nog att erkänna att det handlar om att överleva.
Känslomässigt.
Jag måste skala av saker och ting långt innan de börjar bädda in mig.
Det är för att försöka förbli den jag är,
och att undvika att successivt förvandlas till någon annan.
Någonting annat.
Oavsett vad det än är för bagatell som besvärar mig så färgar den mitt sätt att se om omvärlden.
Jag försöker att hitta fel,
för att rättfärdiga mig själv.
Så.
I söndags kväll valde jag att berätta för sambon om det som hänt.
Det var som sagt ingen stor grej.
Han reagerade inte ens.
Skrattade lite och sa att han förmodligen gjort precis samma sak.
Men det var så himla skönt att få berätta.
Kändes som en lättnad,
även om bördan inte varit så kopiöst tung.
Tänk er att ni är ute och går i regnet längs en gyttjig grusväg.
Det stänker upp smuts från vattenpölarna när ni går igenom dem.
Först får ni en liten fläck på högerkinden.
Och sedan en lite större på vänstra.
Tillslut är hela du ganska smutsig.
Och då är det inte längre bara att torka bort.
Då behöver du ett rejält bad för att bli ren.
Min nya strategi är att torka bort första fläcken i samma sekund den dyker upp.
Inte för att jag på något sätt blir renare än någon annan,
utan för att jag försöker att hålla mig så ren som just jag kan bli.
Eller ja, bagatell och bagatell...det beror kanske på hur man ser på det.
På vem som ser på det.
Det handlar om inlägget jag gjorde häromdagen.
Angående min nyfikenhet att läsa i papper som inte var mina.
Det malde i mig hela helgen.
En liten vass känsla,
inte på något sätt gigantisk.
Men tillräckligt obekväm för att vara besvärande.
Jag har upptäckt att det är av största vikt för mig att värna om min ärlighet,
gentemot min sambo.
Det behöver inte vara stora, omvälvande hemligheter som ska luftas.
Utan det kan vara små saker som bygger in mig.
Som stänger inne mig.
Och ute honom.
Det är för min egen skull.
För att jag inte ska fabricera lögner för mig själv.
Om att han är si eller så.
Utan för att hela tiden hålla mig förankrad i här och nu.
I vad jag gjort, varför jag gjort det och vad det innebar för mig.
Jag blir smickrad och stolt över att tilldelas epitetet modig.
Tills jag inser att det inte alls handlar om mod för min del.
Jag måste vara ärlig nog att erkänna att det handlar om att överleva.
Känslomässigt.
Jag måste skala av saker och ting långt innan de börjar bädda in mig.
Det är för att försöka förbli den jag är,
och att undvika att successivt förvandlas till någon annan.
Någonting annat.
Oavsett vad det än är för bagatell som besvärar mig så färgar den mitt sätt att se om omvärlden.
Jag försöker att hitta fel,
för att rättfärdiga mig själv.
Så.
I söndags kväll valde jag att berätta för sambon om det som hänt.
Det var som sagt ingen stor grej.
Han reagerade inte ens.
Skrattade lite och sa att han förmodligen gjort precis samma sak.
Men det var så himla skönt att få berätta.
Kändes som en lättnad,
även om bördan inte varit så kopiöst tung.
Tänk er att ni är ute och går i regnet längs en gyttjig grusväg.
Det stänker upp smuts från vattenpölarna när ni går igenom dem.
Först får ni en liten fläck på högerkinden.
Och sedan en lite större på vänstra.
Tillslut är hela du ganska smutsig.
Och då är det inte längre bara att torka bort.
Då behöver du ett rejält bad för att bli ren.
Min nya strategi är att torka bort första fläcken i samma sekund den dyker upp.
Inte för att jag på något sätt blir renare än någon annan,
utan för att jag försöker att hålla mig så ren som just jag kan bli.
lördag 7 november 2009
Syns det verkligen inte utanpå vad jag varit med om??!!!
För några dagar sedan var jag hos tandläkaren.
Rutinundersökning.
Hade gjort min hemläxa och sluppit oönskade hål.
Tandsköterskan kom in och skulle avsluta undersökningen med en vanlig putsning.
Jag gapade stort.
Hon småpratade lite sådär artigt i vanlig ordning.
Tystnade lite.
Och sedan sa hon:
"Har du läst den där boken av Janouch, Bedragen?"
Mitt hjärta började slå i hundranittio.
Herregud.
Vad var det här?!
En kvinna som jag inte ens känner med ett sjätte sinne för vad jag varit med om?
Jag försökte gurgla fram ett nejljud, men fick komplettera med en huvudskakning för att budskapet till fullo skulle gå fram.
"Den handlar om en kvinna med fyra barn..."
Nu var det ju lyckligtvis inte alls så att hon var på väg att ge mig handledning i hur jag skulle hantera mitt medberoende.
Hon anade förmodligen inte hur fantastiskt nära hon var ett så brännande ämne.
Bedragen.
Jo tack.
I kubik.
Tänk om hon vetat?
Hade hon ändå berättat historien om kvinnan och hennes fyra barn?
Eller hade hon automatiskt censurerat sig själv?
Tänk så många livsöden som hela tiden omger oss, och som vi har så lite aning om.
Där vi kanske alla lite till mans trampar rakt i klaveret då och då,
i ett läge där vi annars skulle valt att tassa på tå.
Vem vet, ni kanske springer förbi mig på stan,
irriterar er på mig av någon anledning.
Eller träffar på mig i arbetet.
Och tycker att jag är en riktig skata.
Dra er då till minnes att det kan finnas en historia bakom skalet,
och att den kanske inte alltid är vacker.
Att det förmodligen finns en anledning till människors olika sätt att reagera i bestämda situationer.
Vi behöver inte alltid förstå.
Men vi kan alltid kosta på oss lite ödmjukhet.
Det skadar inte.
Inte alls.
Rutinundersökning.
Hade gjort min hemläxa och sluppit oönskade hål.
Tandsköterskan kom in och skulle avsluta undersökningen med en vanlig putsning.
Jag gapade stort.
Hon småpratade lite sådär artigt i vanlig ordning.
Tystnade lite.
Och sedan sa hon:
"Har du läst den där boken av Janouch, Bedragen?"
Mitt hjärta började slå i hundranittio.
Herregud.
Vad var det här?!
En kvinna som jag inte ens känner med ett sjätte sinne för vad jag varit med om?
Jag försökte gurgla fram ett nejljud, men fick komplettera med en huvudskakning för att budskapet till fullo skulle gå fram.
"Den handlar om en kvinna med fyra barn..."
Nu var det ju lyckligtvis inte alls så att hon var på väg att ge mig handledning i hur jag skulle hantera mitt medberoende.
Hon anade förmodligen inte hur fantastiskt nära hon var ett så brännande ämne.
Bedragen.
Jo tack.
I kubik.
Tänk om hon vetat?
Hade hon ändå berättat historien om kvinnan och hennes fyra barn?
Eller hade hon automatiskt censurerat sig själv?
Tänk så många livsöden som hela tiden omger oss, och som vi har så lite aning om.
Där vi kanske alla lite till mans trampar rakt i klaveret då och då,
i ett läge där vi annars skulle valt att tassa på tå.
Vem vet, ni kanske springer förbi mig på stan,
irriterar er på mig av någon anledning.
Eller träffar på mig i arbetet.
Och tycker att jag är en riktig skata.
Dra er då till minnes att det kan finnas en historia bakom skalet,
och att den kanske inte alltid är vacker.
Att det förmodligen finns en anledning till människors olika sätt att reagera i bestämda situationer.
Vi behöver inte alltid förstå.
Men vi kan alltid kosta på oss lite ödmjukhet.
Det skadar inte.
Inte alls.
fredag 6 november 2009
Bekännelse
Japp.
Ja, erkänner.
Jag läste.
Fastän jag kanske inte borde.
Jag försvarar mig med att jag bara är mänsklig, med en nyfikenhet som inte alltid behöver jämställas med ett återfall.
I detta fallet tror jag faktiskt på mina argument.
Det förringar ju dessvärre inte det respektlösa i att helt och hållet gå emot någon annans önskemål.
Jag städade ur lådorna i köket.
Städade - inte snokade!
Tanken existerade inte ens.
Jag hittade en hög med en sisådär fem kollegieblock.
Jag ögnade igenom dem för att se om de skulle sparas, förflyttas eller kastas.
När jag öppnade ett av dem,
såg jag sambons handstil och insåg på en gång att det rörde sig om hans SLAA-anteckningar.
Eftersom jag varit benhård med att låta honom få ha alla de bitarna för sig själv,
slogs jag inte heller denna gången av något begär att snoka.
Jag skulle precis till att lägga blocket ifrån mig då jag ser en notis i hörnet.
OBS! Tinto, läs inte detta!!!
Och genast blev impulsen att fortsätta läsa för stor.
För oemotståndlig.
Den där välbekanta känslan av hög puls och fradga i mungiporna infann sig dock inte,
det var inte alls på den nivån denna gången.
Det handlade om ett av stegen.
Ett i vilket han inventerade vår relation.
Mig.
Det stod egentligen inget nytt.
Allt jag läste har vi pratat om tidigare.
Ändå gjorde det ont att läsa.
Allt det hat som han använt som bränsle för att försvara sina handlingar.
Förakt för den han levde med, för den som var jag.
För den som inget hellre ville än att bli älskad.
Och älskade tillbaka in absurdum, trots att det aldrig räckte till.
Jag vet att det inte är hans sanna åsikter.
Eller att hatet varit äkta.
Men likväl minns jag hur det kändes.
För jag kände av det.
Jag kände varje liten gnutta hat, varje litet uns av förakt.
Det gör ont att få det bekräftat, att det faktiskt var sant där och då.
Att mina känslor åtminstone inte ljög för mig.
När han gjorde det för sig själv.
Men ändå.
Det gör ont.
Förlåt älskling, om du läser.
Det var inte meningen att vara hänsynslös och inte respektera ditt önskemål.
Jag ska försöka att hantera en sådan här situation på ett annat sätt i framtiden.
Jag skulle ändå vilja lyfta en sak, när jag ändå bekänt vilken förfärlig människa jag är.
När jag läste hans rader, hans resonemang kring sitt eget handlande, kring sina egna tankar överväldigades jag av hans sårbarhet.
Av hans vilja att verkligen känna inåt, rannsaka sig själv och ta sig tid att förstå.
Och ännu en gång fick jag ett bevis på hur annorlunda allt faktiskt är idag.
Om hur ödmjuk och nära vår relation är nu, jämfört med tidigare.
Det är inget som på något sätt ska tas för givet,
men det vore ett ödesdigert misstag att inte ta sig tid att uppskatta det vi har, här och nu.
Så.
Jag är inte riktigt den jag skulle vilja vara.
Jag skulle vilja kunna göra som Sanna, som reflekterar över detta i kommentatorsfältet.
Respektera den andres vilja och lägga undan.
Det är mitt mål.
Ännu så länge känns det dock bara som att jag står i startgroparna på det området.
Ja, erkänner.
Jag läste.
Fastän jag kanske inte borde.
Jag försvarar mig med att jag bara är mänsklig, med en nyfikenhet som inte alltid behöver jämställas med ett återfall.
I detta fallet tror jag faktiskt på mina argument.
Det förringar ju dessvärre inte det respektlösa i att helt och hållet gå emot någon annans önskemål.
Jag städade ur lådorna i köket.
Städade - inte snokade!
Tanken existerade inte ens.
Jag hittade en hög med en sisådär fem kollegieblock.
Jag ögnade igenom dem för att se om de skulle sparas, förflyttas eller kastas.
När jag öppnade ett av dem,
såg jag sambons handstil och insåg på en gång att det rörde sig om hans SLAA-anteckningar.
Eftersom jag varit benhård med att låta honom få ha alla de bitarna för sig själv,
slogs jag inte heller denna gången av något begär att snoka.
Jag skulle precis till att lägga blocket ifrån mig då jag ser en notis i hörnet.
OBS! Tinto, läs inte detta!!!
Och genast blev impulsen att fortsätta läsa för stor.
För oemotståndlig.
Den där välbekanta känslan av hög puls och fradga i mungiporna infann sig dock inte,
det var inte alls på den nivån denna gången.
Det handlade om ett av stegen.
Ett i vilket han inventerade vår relation.
Mig.
Det stod egentligen inget nytt.
Allt jag läste har vi pratat om tidigare.
Ändå gjorde det ont att läsa.
Allt det hat som han använt som bränsle för att försvara sina handlingar.
Förakt för den han levde med, för den som var jag.
För den som inget hellre ville än att bli älskad.
Och älskade tillbaka in absurdum, trots att det aldrig räckte till.
Jag vet att det inte är hans sanna åsikter.
Eller att hatet varit äkta.
Men likväl minns jag hur det kändes.
För jag kände av det.
Jag kände varje liten gnutta hat, varje litet uns av förakt.
Det gör ont att få det bekräftat, att det faktiskt var sant där och då.
Att mina känslor åtminstone inte ljög för mig.
När han gjorde det för sig själv.
Men ändå.
Det gör ont.
Förlåt älskling, om du läser.
Det var inte meningen att vara hänsynslös och inte respektera ditt önskemål.
Jag ska försöka att hantera en sådan här situation på ett annat sätt i framtiden.
Jag skulle ändå vilja lyfta en sak, när jag ändå bekänt vilken förfärlig människa jag är.
När jag läste hans rader, hans resonemang kring sitt eget handlande, kring sina egna tankar överväldigades jag av hans sårbarhet.
Av hans vilja att verkligen känna inåt, rannsaka sig själv och ta sig tid att förstå.
Och ännu en gång fick jag ett bevis på hur annorlunda allt faktiskt är idag.
Om hur ödmjuk och nära vår relation är nu, jämfört med tidigare.
Det är inget som på något sätt ska tas för givet,
men det vore ett ödesdigert misstag att inte ta sig tid att uppskatta det vi har, här och nu.
Så.
Jag är inte riktigt den jag skulle vilja vara.
Jag skulle vilja kunna göra som Sanna, som reflekterar över detta i kommentatorsfältet.
Respektera den andres vilja och lägga undan.
Det är mitt mål.
Ännu så länge känns det dock bara som att jag står i startgroparna på det området.
Samvetsfråga
Ponera att du av en slump hittar ett anteckningsblock,
bläddrar lite i det,
och precis ska lägga det ifrån dig när du ser en liten notis längst upp i högra hörnet.
"OBS!! (Ditt namn) Läs inte detta!"
Vad gör du?
Återkommer med mitt facit.
Inte the facit.
Bara mitt.
Ingen annans.
bläddrar lite i det,
och precis ska lägga det ifrån dig när du ser en liten notis längst upp i högra hörnet.
"OBS!! (Ditt namn) Läs inte detta!"
Vad gör du?
Återkommer med mitt facit.
Inte the facit.
Bara mitt.
Ingen annans.
Min alldeles egna väg
För er som läst bloggen ett tag är det väl knappast någon hemlighet att Åsa Hellberg är en stor inspirationkälla på just "att tillfriskna från medberoendet"-området för undertecknad.
Långt innan hon ens fick ett ansikte utan var mer känd som O,
var hon en av de vänliga själar som tog sig tid att kommentera mina vilsna inlägg på forumet.
Det finns flera.
Men eftersom hon är den som valt att träda fram med namn och ansikte,
så blir hon den enklaste att nämna.
Jag lyssnar mycket på det hon har att säga.
Tar in, tar till mig och försöker lära.
Göra om och göra bättre.
Det finns dock ett område som jag valt en annan väg.
Eller fel.
Jag har valt att definera om begrepp, då jag funnit att hennes väg inte riktigt fungerar för mig.
Då måste jag hitta min egen väg.
Och det fungerar alldeles utmärkt.
Det betyder inte att den ena vägen är fel, och den andra rätt i något generellt avseende.
Bara att det ena känns mer rätt för mig.
Och då är det den jag ska välja.
Det handlar om tillit.
Om tilltro.
Jag har funderat mycket kring det.
Jag vet att hon vid något tillfälle sagt ungefär såhär;
Jag har valt att inte känna tilltro till J som person, utan istället till att han kommer att göra sitt allra bästa för att förbli frisk.
(Om du läser det här Åsa och känner dig felciterad så är det fritt fram att korrigera mig!!!)
Jag förstår absolut tanken, och jag har efter att ha benat i den ett tag insett att det egentligen är det enda "riktiga" sättet att tänka om man går efter tolvstegsprogrammet.
Det handlar ju framför allt om att acceptera att problemet ligger utanför den egna kontrollen.
Att det inte är viljestyrt.
Att makten helt och hållet ligger hos en övre makt, av ett eller annat slag.
Om man sätter sin tillit till en person, så innebär det ju också att man tillåter sig själv att tro att personen kan styra sitt agerande med sin blotta viljekraft.
Och då glömmer man bort att det rör sig om ett missbruk.
Ett tvångsmässigt beteende.
Så jag köper ju egentligen resonemanget.
(Därmed inte alls sagt att detta är Åsas resonemang,
utan det är helt och hållet min tolkning av ett sätt att resonera kring frågan!!!)
Men det funkar inte för mig.
Jag vill känna tillit till sambon som person.
Jag vill lita på honom.
Och i det så lägger jag förväntningar som tex att han kommer att be om hjälp om han hamnar i jobbiga situationer, att han inte gömmer sig för svårigheter, att han inte flyr.
Att han tar tjuren vid hornen i samma ögonblick den dyker upp.
Jag vill att han ska känna tryggheten i att jag litar på honom,
lika mycket som att jag känner en frid i att göra det.
Det innebär inte att tilliten på något sätt är villkorslös.
Och det innebär absolut inte att han är den enda som står för tilliten i mitt liv.
Det är nog min viktigaste poäng.
För att min logik ska kunna fungera, så måste jag känna en större tillit till något annat, till någonting mer, än just honom så att jag inte hänger upp mitt liv på honom.
Numera gör jag det.
Jag känner en stor tillit till mig själv, och till att jag faktiskt vågar lyssna inåt.
Jag känner även en stor tilltro till att det finns en utstakad väg för oss människor att gå.
En väg som bara precis är vår egen.
Det finns alldeles säkert återvändsgränder och vägbulor, men tids nog hittar vi rätt.
Vägbeskrivningen bär vi nog alltid med oss i hjärtat,
men ibland försöker hjärnan förse oss med ögonbindel.
Det viktigaste är nog att komma ihåg att vi inte alltid behöver se var eller hur just vår väg slutar,
så länge vi hittat fram till vår alldeles egna början.
Långt innan hon ens fick ett ansikte utan var mer känd som O,
var hon en av de vänliga själar som tog sig tid att kommentera mina vilsna inlägg på forumet.
Det finns flera.
Men eftersom hon är den som valt att träda fram med namn och ansikte,
så blir hon den enklaste att nämna.
Jag lyssnar mycket på det hon har att säga.
Tar in, tar till mig och försöker lära.
Göra om och göra bättre.
Det finns dock ett område som jag valt en annan väg.
Eller fel.
Jag har valt att definera om begrepp, då jag funnit att hennes väg inte riktigt fungerar för mig.
Då måste jag hitta min egen väg.
Och det fungerar alldeles utmärkt.
Det betyder inte att den ena vägen är fel, och den andra rätt i något generellt avseende.
Bara att det ena känns mer rätt för mig.
Och då är det den jag ska välja.
Det handlar om tillit.
Om tilltro.
Jag har funderat mycket kring det.
Jag vet att hon vid något tillfälle sagt ungefär såhär;
Jag har valt att inte känna tilltro till J som person, utan istället till att han kommer att göra sitt allra bästa för att förbli frisk.
(Om du läser det här Åsa och känner dig felciterad så är det fritt fram att korrigera mig!!!)
Jag förstår absolut tanken, och jag har efter att ha benat i den ett tag insett att det egentligen är det enda "riktiga" sättet att tänka om man går efter tolvstegsprogrammet.
Det handlar ju framför allt om att acceptera att problemet ligger utanför den egna kontrollen.
Att det inte är viljestyrt.
Att makten helt och hållet ligger hos en övre makt, av ett eller annat slag.
Om man sätter sin tillit till en person, så innebär det ju också att man tillåter sig själv att tro att personen kan styra sitt agerande med sin blotta viljekraft.
Och då glömmer man bort att det rör sig om ett missbruk.
Ett tvångsmässigt beteende.
Så jag köper ju egentligen resonemanget.
(Därmed inte alls sagt att detta är Åsas resonemang,
utan det är helt och hållet min tolkning av ett sätt att resonera kring frågan!!!)
Men det funkar inte för mig.
Jag vill känna tillit till sambon som person.
Jag vill lita på honom.
Och i det så lägger jag förväntningar som tex att han kommer att be om hjälp om han hamnar i jobbiga situationer, att han inte gömmer sig för svårigheter, att han inte flyr.
Att han tar tjuren vid hornen i samma ögonblick den dyker upp.
Jag vill att han ska känna tryggheten i att jag litar på honom,
lika mycket som att jag känner en frid i att göra det.
Det innebär inte att tilliten på något sätt är villkorslös.
Och det innebär absolut inte att han är den enda som står för tilliten i mitt liv.
Det är nog min viktigaste poäng.
För att min logik ska kunna fungera, så måste jag känna en större tillit till något annat, till någonting mer, än just honom så att jag inte hänger upp mitt liv på honom.
Numera gör jag det.
Jag känner en stor tillit till mig själv, och till att jag faktiskt vågar lyssna inåt.
Jag känner även en stor tilltro till att det finns en utstakad väg för oss människor att gå.
En väg som bara precis är vår egen.
Det finns alldeles säkert återvändsgränder och vägbulor, men tids nog hittar vi rätt.
Vägbeskrivningen bär vi nog alltid med oss i hjärtat,
men ibland försöker hjärnan förse oss med ögonbindel.
Det viktigaste är nog att komma ihåg att vi inte alltid behöver se var eller hur just vår väg slutar,
så länge vi hittat fram till vår alldeles egna början.
onsdag 4 november 2009
Kontrollerande eller livrädd?
Sambon ska förmodligen byta jobb.
På eget initiativ och inte som någon form av bestraffning för det beteende som onekligen drabbade hans arbete under en lång period.
Jag känner en massa saker inför det här.
Jag är glad för hans skull.
Ja.
Jag kan faktiskt känna glädje utan att missunna honom denna möjlighet.
Guldstjärna.
Jag är lättad över att han lämnar det gamla bakom sig, och i det gamla räknas även ett mobilnummer som han då inte längre kommer att vara tillgänglig på.
Jag är stolt över att han vill utvecklas och utmana sig själv.
Å andra sidan är jag fullkomligt livrädd.
Jag är rädd för vad som ska hända om det inte flyter på från första början.
Om han ställs inför en uppförsbacke.
Jag är rädd för att han ska drunkna i ångest och se sitt missbruk som en tillflyktsort.
Jag är rädd för att förlora det vi har hittat fram till.
Jag är rädd för att det nya jobbet kommer att innebära nya frestelser för honom.
I form av nya erövringar.
Jag är rädd.
Det handlar inte om att jag vill tvinga honom att låta bli.
Eller att jag inte är villig att stötta honom från sidlinjen.
Jag tror inte att det handlar om att försöka kontrollera överhuvudtaget.
Jag inbillar mig att det bara är rädslan för förändring som gör sig påmind.
Jag är inte rädd enbart för min egen skull.
Jag vet idag att jag inte står och faller med honom.
Men vår familj gör.
Faller han, faller vår familj sönder.
Det, my dear Watson, är det sanna ursprunget till min rädsla.
På eget initiativ och inte som någon form av bestraffning för det beteende som onekligen drabbade hans arbete under en lång period.
Jag känner en massa saker inför det här.
Jag är glad för hans skull.
Ja.
Jag kan faktiskt känna glädje utan att missunna honom denna möjlighet.
Guldstjärna.
Jag är lättad över att han lämnar det gamla bakom sig, och i det gamla räknas även ett mobilnummer som han då inte längre kommer att vara tillgänglig på.
Jag är stolt över att han vill utvecklas och utmana sig själv.
Å andra sidan är jag fullkomligt livrädd.
Jag är rädd för vad som ska hända om det inte flyter på från första början.
Om han ställs inför en uppförsbacke.
Jag är rädd för att han ska drunkna i ångest och se sitt missbruk som en tillflyktsort.
Jag är rädd för att förlora det vi har hittat fram till.
Jag är rädd för att det nya jobbet kommer att innebära nya frestelser för honom.
I form av nya erövringar.
Jag är rädd.
Det handlar inte om att jag vill tvinga honom att låta bli.
Eller att jag inte är villig att stötta honom från sidlinjen.
Jag tror inte att det handlar om att försöka kontrollera överhuvudtaget.
Jag inbillar mig att det bara är rädslan för förändring som gör sig påmind.
Jag är inte rädd enbart för min egen skull.
Jag vet idag att jag inte står och faller med honom.
Men vår familj gör.
Faller han, faller vår familj sönder.
Det, my dear Watson, är det sanna ursprunget till min rädsla.
En microdipp
När jag slog på datorn häromdagen och surfade runt hajade jag till av ett namn.
Eva Bystedt.
Och jag förflyttades på en enda gång månader tillbaka i tiden.
En tsunami av ångest vällde in över mig.
Men inte utan en oändlig tacksamhet för alla de människor som hjälpte mig upp till ytan då,
som lyssnade fastän de egentligen inte hade tid.
Som tog sig tid.
Eva Bystedt är anhörigterapeut på Dysberoendekliniken i Stockholm.
Jag har aldrig träffat henne.
Vi bor långt ifrån Stockholm så det har aldrig varit aktuellt.
Jag fick numret till henne när jag gråtande ringde kliniken och famlade efter hjälp.
Hjälp till min sambo, hjälp att göra honom frisk.
Jag förstod nog aldrig vad jag skulle ha att säga till Eva.
Varför jag skulle ringa henne.
Men jag ringde.
Hon skulle till ett möte och hade bara någon minut över.
Minuten blev till tio.
I tio minuter lyssnade hon till mig, till min maktlöshet och till min förtvivlan.
Jag minns inte ens vad hon sa, men bara att hon lyssnade räckte för mig.
När jag nu såg hennes namn så blev jag påmind om hur fruktansvärt livet var då.
När allt jag trodde mig ha, höll på att ryckas ifrån mig.
Om hur dåligt jag mådde.
Jag tänker sällan på det nuförtiden.
Vill inte stanna i det.
Men då och då minns jag.
En annan fantastisk människa som tog sig tid att lyssna var läkaren på vårdcentralen här i stan.
Jag hade bokat en tid på tjugo minuter för att diskutera en eventuell sjukskrivning.
Jag var ju som bekant föräldrarledig, men jag kände mig inte precis som en närvarande mamma.
Jag ville bara sova och grät mig igenom dagarna.
Jag visades in till en kvinnlig läkare i övre medelåldern.
Hon såg mig.
Höll om mig.
Lät mig gråta.
I trekvart lyssnade hon till mig.
Berättade för mig att jag var vacker, fin och värdefull.
Att jag skulle resa mig igen, fastän allt kändes hopplöst.
Hon sjukskrev mig aldrig.
En sjukskrivning hade inneburit att även sambon skulle tvingas stanna hemma,
och hon tyckte jag behövde en paus från honom.
Så jag fick ingen sjukskrivning.
Men jag fick så oerhört mycket mer.
Jag fick hennes tid.
Jag fick synas.
Att tänka tillbaka gör mig ledsen,
fast inte på ett dåligt sätt.
Det är skönt att minnas de många livlinor som stod till buds att klamra sig fast vid.
Jag behövde dem alla.
De var alla lika viktiga.
Även om det till slut handlade om att sluta med konstgjord andning,
och att lära mig simma på riktigt så fanns det ingen annan väg just då.
Eva Bystedt.
Och jag förflyttades på en enda gång månader tillbaka i tiden.
En tsunami av ångest vällde in över mig.
Men inte utan en oändlig tacksamhet för alla de människor som hjälpte mig upp till ytan då,
som lyssnade fastän de egentligen inte hade tid.
Som tog sig tid.
Eva Bystedt är anhörigterapeut på Dysberoendekliniken i Stockholm.
Jag har aldrig träffat henne.
Vi bor långt ifrån Stockholm så det har aldrig varit aktuellt.
Jag fick numret till henne när jag gråtande ringde kliniken och famlade efter hjälp.
Hjälp till min sambo, hjälp att göra honom frisk.
Jag förstod nog aldrig vad jag skulle ha att säga till Eva.
Varför jag skulle ringa henne.
Men jag ringde.
Hon skulle till ett möte och hade bara någon minut över.
Minuten blev till tio.
I tio minuter lyssnade hon till mig, till min maktlöshet och till min förtvivlan.
Jag minns inte ens vad hon sa, men bara att hon lyssnade räckte för mig.
När jag nu såg hennes namn så blev jag påmind om hur fruktansvärt livet var då.
När allt jag trodde mig ha, höll på att ryckas ifrån mig.
Om hur dåligt jag mådde.
Jag tänker sällan på det nuförtiden.
Vill inte stanna i det.
Men då och då minns jag.
En annan fantastisk människa som tog sig tid att lyssna var läkaren på vårdcentralen här i stan.
Jag hade bokat en tid på tjugo minuter för att diskutera en eventuell sjukskrivning.
Jag var ju som bekant föräldrarledig, men jag kände mig inte precis som en närvarande mamma.
Jag ville bara sova och grät mig igenom dagarna.
Jag visades in till en kvinnlig läkare i övre medelåldern.
Hon såg mig.
Höll om mig.
Lät mig gråta.
I trekvart lyssnade hon till mig.
Berättade för mig att jag var vacker, fin och värdefull.
Att jag skulle resa mig igen, fastän allt kändes hopplöst.
Hon sjukskrev mig aldrig.
En sjukskrivning hade inneburit att även sambon skulle tvingas stanna hemma,
och hon tyckte jag behövde en paus från honom.
Så jag fick ingen sjukskrivning.
Men jag fick så oerhört mycket mer.
Jag fick hennes tid.
Jag fick synas.
Att tänka tillbaka gör mig ledsen,
fast inte på ett dåligt sätt.
Det är skönt att minnas de många livlinor som stod till buds att klamra sig fast vid.
Jag behövde dem alla.
De var alla lika viktiga.
Även om det till slut handlade om att sluta med konstgjord andning,
och att lära mig simma på riktigt så fanns det ingen annan väg just då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)