Hypnosterapi?

Läste några rader i tidningen häromdagen om hur man skulle kunna nå sitt inre barn via hypnos.
Att denna hypnosen därigenom faktiskt skulle kunna bidra till att skapa en bättre relation till sig själv, och till den historia man bär med sig, om man nu kan uttrycka det så.
Jag skulle förmodligen avfärdat detta som hokus pokus för ett år sedan.
Idag känner jag annorlunda.
Jag blir nyfiken.
Skulle kanske till och med vilja prova.


Är det någon av er som provat på det här med hypnosterapi i praktiken?
Vad är i sådana fall er erfarenhet?


Någonstans inom mig är jag lite rädd att att jag söker en quick fix.
Att jag inte längre riktigt orkar ta mig tid att gräva för djupt,
eller för längre.
Att energidepåerna liksom aldrig riktigt hunnit fyllas på tillräckligt sedan livet vändes upp och ner,
vilket gör att jag fruktar vad som kommer att hända om jag börjar ösa ur dem alltför snart.


Just nu flyter jag mest runt på tillvaron och njuter av julstressen.
Ja, faktiskt.
Jag njuter.
Försöker att insupa varje liten detalj.
Snöflingan som fastnar på handen.
Glöggen som bränner på tungan.
Min lilla guldklimp som dansar lyckligt i takt med musiken från en potentiell julklapp i butiken.

Jag står dock still.
I livet.
Kanske hämtar jag andan.
Kanske provar jag hur det är att bara leva lite.
Men jag känner mig ju ändå samtidigt rädd för att stanna av för gott.
Jag vill ju fortfarande jobba med mig själv.
Vet att det finns massor kvar att göra.

Vet bara inte riktigt vad nästa steg ska bli...