Spegel spegel på väggen där...

Då och då återvänder jag till SLAA:s forum för att ta del av andras berättelser.
Jag skriver sällan själv längre,
men ibland känner jag att jag kanske borde.
Skriva någon rad och berätta min historia.
För alla de som kommit efter mig,
och som befinner sig mitt i stormens öga.


Jag minns nämligen maktlösheten mest av allt från den tiden då livet ställdes på sin spets.
Visst,
jag minns smärtan i viss mån.
Kanske inte särskilt konkret längre,
men ändå.

Jag minns äcklet.
De dagar jag stod i duschen och försökte skrubba mig ren från all den smuts jag dragits genom.
Jag har aldrig drabbats av någon våldtäkt personligen,
men jag kan tänka mig att känslan är nära besläktad.
Hur man paniskt försöker skrubba bort något som fysiskt sett är borta sedan länge,
men som känslomässigt är omöjligt att rå på med tvål och vatten.

Men maktlösheten.
Den var värst.
Villrådigheten.
Vad skulle just jag göra?


Alla goda råd om att lyssna till sig själv.
Men,
vad sa jag då?
Vad var det jag försökte säga, men inte hörde?
Jag sög i mig allt jag kom över,
försökte desperat att skapa en ordning ur kaoset.

Jag minns att jag tre eller fyra dagar efter avslöjandet befann mig i badrummet.
I duschen.
Att jag släppte fram en sorg som var näst intill djurisk.
Dels för att det gjorde så vansinnigt ont,
och dels för att jag verkligen inte hade någon aning om vad jag skulle göra härnäst.
Jag grät in emot spegeln.
Bad om ett svar.
Bad om hjälp.
Bad från djupet av mitt hjärta.
Men spegeln gapade tom.
Det enda jag fick till svar var bilden av en människa i nöd.
En människa i behov av vägledning.
Den enda vägledning jag fick var en tom och bottenlös blick.

I efterhand kan jag se att min väg faktiskt utkristalliserades ganska tidigt.
Varje gång jag lyssnade till någons kloka råd,
så gjorde jag ett val.
Vems ord jag lyssnade till.
Varje gång jag vände en negativ tanke till positiv,
så var det ett aktivt val.
Det var kanske inte nödvändigtvis några stora och livsavgörande val just där och då,
men på det stora hela förändrade de faktiskt mitt liv.
Jag valde att ta ansvar för min del i att det blivit som det blivit.
Det är det viktigaste beslutet jag fattat.

När maktlösheten var som störst,
var jag så oerhört sårbar och framför allt påverkbar.
Jag vajade som ett strå för vinden,
och växlade mellan att lyssna på råd om att lämna i ena stunden,
och sambons ömhetsbetygelser i nästa.
När jag väl insåg just i hur stort behov jag var av att utveckla en egen vilja,
så bad jag sambon att flytta hemifrån på obestämd tid.
Det gjorde ont i hela kroppen,
men det var ett viktigt beslut för mig.
Trots att vi fortsatte att ha en tät kontakt,
kände jag ändå att beslutet om att ge oss en ny chans faktiskt var ett aktivt val.
Vi bodde inte isär mer än några veckor,
men där och då var det tillräckligt för mig.

Maktlösheten.
Det är förmodligen extra smärtsamt eftersom det blir en så brutal kontrast mot den kontroll man tidigare trott sig haft.
Den kontroll som enbart existerat i fantasin, men som fått enorma proportioner.

Att tillåta sig själv att falla är långt ifrån enkelt.
När man ber på sina bara knän om att bli buren i endera riktning,
gör det ont att inte bli bönhörd.
Man letar efter svar på sitt eget liv i andras historier,
något som redan från början är dömt att misslyckas.
Vi är många som delar liknande öden,
men vilka berg och dalar som just vi ska ta oss igenom...det vet bara vi.
Och när vi inte vet,
så är det en trygghet att veta att vi faktiskt tids nog kommer att göra det.
Det är en trygghet nu.
Men det var det inte då.

Idag vet jag ju att jag kan falla fritt.
Och ändå landa till sist.
Jag hoppas att jag på något sätt kan förmedla ett uns av hopp till er som fortfarande faller.
Oavsett om du faller ensam,
eller tillsammans med din partner,
så kommer du att nå fast mark till slut.
Jag lovar.