"Hoppas vi aldrig behöver separera...hoppas verkligen det..."

Jag sa det till sambon i ett ögonblick av frustration.
Frustration över att jag är så trött på det här med dubbla julfiranden till höger och vänster,
vilket ofta blir följden av växelvisa boenden.
Av splittrade familjer.
Jag skulle så gärna vilja fira rejält en gång varje jul.
Julafton.
Varken mer eller mindre.
Och sedan låta resten av julen ägnas åt att bara njuta.

Så blir inte fallet i år heller,
trots att vi denna gången valt att bjuda in alla släktingar till att fira julafton hos oss.
Men omständigheterna har gjort att det ändå kommer att bli firande mer än en dag.
Så jag lackade ur lite av det.
Eller lacka ur och lacka ur.
Jag fällde ovanstående kommentar,
och reaktionen lät inte vänta på sig.

"-Varför säger du så?

-Jamen. Jag bara menar att jag hoppas vi slipper en separation och allt vad det för med sig.
Jag hoppas att vi inte kommer att behöva separera.

-Det är väl klart vi inte ska.

Nä, älskling. Det är faktiskt inte klart...tänker jag.
Inte klart alls.
Det beror helt och hållet på vad som händer, till skillnad från förut.
Jag älskar inte längre förbehållslöst och målinriktat.
Jag älskar med hjärtat vilket innebär att jag satsar med hjärtat.
Och om hjärtat inte längre vill vara med. Ja. Då drar jag mig ur.
Och jag hoppas för din skull att du gör detsamma om din kärlek till mig skulle rinna ut i sanden.
Vi ska inte leva med varandra för att vi tror att vi måste.
Utan för att vi vill.

Högt säger jag något om att det väl är bättre att jag säger så, än att jag istället önskar att vi kommer att separera. Det vore väl en förfärlig sak att höra i sådana fall, inte min önskan om motsatsen.

Vi är olika som natt och dag på den punkten.
Jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer att kunna förklara för honom hur jag känner,
utan att han tar illa upp.
Jag tror faktiskt inte att han skulle vara beredd att lyssna.
Detta kan bero på att vi stod på olika sidor,
då vårt livs största kamp utspelade sig.
Han som tvingades uppleva hur han miste kontrollen över sina lögner,
och jag.
Jag som insåg hur jag aldrig haft någon kontroll överhuvudtaget.

För mig handlar det inte om att jag älskar honom mindre nu,
för att jag resonerar som jag gör.
Det handlar om att min kärlek är realistisk numera.
Och faktiskt mer äkta än någonsin.

Min sambos första otrohetsaffär ramlade ner i huvudet på mig 2004.
Det var några dagar kvar innan vi skulle åka till Paris och förlova oss.
Allt var klart.
Resan var bokad.
Ringarna beställda.
Jag befann mig mentalt redan i Paris, strosade fram längs gatorna med min vackra ring på fingret.
Jag tillhörde någon.
Jag var någons.
På riktigt.

Reperationen efter den affären var minst lika jobbig som denna gång.
Denna gång var det inte lika lätt att se en utväg.
Vi var betydligt mer bundna vid varandra rent praktiskt, med hus och barn.
Det var också en oerhört mycket större omfattning på det hemlighetsmakeri som skedde från 2007 och framåt.
Men jag berövades min oskuld 2004.
Det rosa, romantiska skimmer som jag bäddat in vårt förhållande smutsades ner för allra första gången där och då.
Jag blev medveten om att verkligheten inte riktigt överensstämde med min dikt.
Eller inte alls.
Istället för att försöka acceptera detta,
valde jag med tiden att arbeta hårdare för att låta sanningen stå tillbaka för min bild av verkligheten.
Detta till trots så visste jag ändå.
Längst där inne.
Saker och ting var inte riktigt som jag ville att de skulle vara.
Som jag låtsades att de var.

När jag valde att fortsätta 2004 var det med otaliga hot om vad som skulle komma att ske vid ytterligare snedsprång.
Det var hot, krav och ett enormt kontrollbehov som hjälpte mig att hantera situationen.
Oförklarliga saker hände genom åren.
Mina hot fortsatte, men förverkligades aldrig...

Min initiala reaktion i samband med avslöjandet i maj i år blev densamma.
Jag hotade om vad som skulle hända om han upprepade sitt beteende.
Om han återigen kränkte mig.
Jag krävde ensam vårdnad om sonen om ifall att.
Jag krävde det och jag krävde det.
Som om det skulle spela någon roll?
Som om det skulle kunna hjälpa honom att hålla sig frisk...

Idag resonerar jag annorlunda.
Väldigt annorlunda.
Om det skulle visa sig att min sambo inte orkar hantera sin själsliga smärta, om han faller åter ner i det djupa hål, då kommer jag inte att hata.
Jag kommer inte att hänga ut honom,
jag kommer inte att avkräva något straff.
Jag kommer förmodligen fortfarande att älska honom.
Men jag kommer att gå.
För att jag inte vill leva det livet.
Och för att jag förtjänar trohet, respekt och ärlighet.
För att jag förtjänar det jag numera också ger.

Jag tänker aldrig ta någonting för givet.
Jag vet numera att jag inte bara kan bestämma att vi inte kommer att dela på oss,
eller att vår kärlek kommer att överleva allt.
Vår kärlek har överlevt mycket,
och den har växt sig enormt stark över åren.
Jag kommer alltid att älska honom för den varma, underbara och kärleksfulla man jag vet att han är och vill vara.
Jag kommer alltid att vara stolt över den fantastiska pappa han är till vår son.
Men jag lever här och nu.
Det är den största gåvan jag kan ge mig själv.
Och faktiskt även honom.

Ärlighet.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta.
Här och nu, idag.