En utsträckt hand

Det gör så ont i hjärtat att följa dessa skoningslösa rubriker.
Dessa gamar till kvällstidningar som parasiterar på människor.
Kända som okända.
Om kvällspressen funnits på Dantes tid,
hade dess journalister förmodligen placerats i den värsta kretsen.
Må de ligga sömnlösa då och då och skämmas för sina illdåd.
Oavsett vilket, så handlar det om att dra nytta av andras elände.
Och det smärtar mig så att inget kunna göra.

Jag vill sträcka ut en hand.
Visa att det går att överleva.
Att man faktiskt kan växa av det som verkar omöjligt.
Men hur når man fram?
Ser hur det till och med skrivs på forumet om det som hänt.
Som att dessa personer upphörde med att vara människor i samma stund de valde att bli offentliga.
Eller.
Valde de verkligen det?
Förmodligen hade de aldrig något val.

Jag behövde aldrig förklara mig för en hel värld.
Inte sambon heller.
Vissa i omgivningen vet fortfarande ingenting om det jag genomled i våras.
Det är befriande att inte bli dömd av människor som inte känner mig.
Att inte bli synd om tyckt av folk som inte vet något om vår relation.
Ingen ska behöva genomlida det.
Missbrukare som icke missbrukare.
Att det ändå sker gör så ont.

Jag läste en viktig krönika i helgen.
Paradoxalt nog hämtad från en kvällstidning.
En kvinna vars namn jag för tillfället glömt som ifrågasatte vår tids otrohetshets.
Att det ultimata beviset på att din man inte älskar dig är att han varit otrogen.
Och att du döms för att totalt sakna självrespekt om du väljer att stanna hos en man som bedragit dig.
Ett samhälle som hyllar individens rätt till det egna valet,
men som dömer skoningslöst om du råkar välja fel i detta fall.
Katerina Janouch som skrivit en bok om medberoende,
förstärker denna myt genom att i sin bok påpeka att hennes man trots otaliga återfall inom såväl drogmissbruk som alkoholmissbruk åtminstone aldrig var otrogen.
Han var aldrig med någon annan kvinna.
Som om det skulle spela någon som helst j-la roll för kärlekens skull.

Jag önskar att jag kunde skicka lite extra energi över Atlanten.
Till två personer som just nu befinner sig i världens blickfång.
Som förmodligen bär på lika mycket smärta och sorg som vem som helst i samma situation skulle ha gjort.
Och som tvingas genomlida den offentligt.

Hoppas ni väljer det som känns rätt för er.
Vad det än är.
Men att ni åtminstone återtar makten över det fria valet.
Från alla de som tror att de vet bäst.
Från de som är så snabba att döma,
att de missar det väsentliga.
Att endast den enskilda individen vet vilken väg som är rätt för henne.