Välkommen!

Jag är pinsamt dålig på att hälsa nya läsare välkomna hit.
Detta beror framför allt på att jag glömmer av att det faktiskt kan snubbla in nya läsare
utan att jag har en aning om det.
För jag ser ju inte er.
Ni ser bara mig.
Och det är helt ok.
Om ni däremot vill synas så är ni,
som ni förhoppningsvis vet,
hjärtligt välkomna att förgylla min blogg med kommentarer.

Jag började blogga om mitt liv ungefär två månader efter avslöjandet.
Resan har gått både upp och ner,
och den har varit långt ifrån smärtfri.
Dessutom är den långt ifrån över,
jag har numera accepterat att den kommer att fortsätta så länge jag finns.
Viktigt är dock att lyfta det faktum att den alltid gått framåt,
även de dagar då det känts som att jag tagit sjumilakliv tillbaka...
Med lite perspektiv,
så kan de flesta snårigheter föra med sig nya lärdomar.

För dig som söker igenkänning,
kanske stöd,
eller bara vill ta del av någon annans berättelse,
så är mitt råd att börja läsa min blogg från första början.
Min berättelse är i stort sett presenterad i rak kronologisk ordning.
Då.
Och nu.
Från A till B.
Men självklart är valet helt upp till dig.

Så välkommen,
om du nyss hittat hit.
Och lika välkommen,
till dig som varit här förut.

Att stå upp för sig själv

Jag tror att jag talar för de allra flesta av oss som levt eller lever med medberoendeproblem,
när jag säger att ett viktigt led i tillfrisknandet är att verkligen börja värdesätta det egna jaget.
Sina tankar.
Sina känslor.
Sina drömmar.
Livet blir helt plötsligt väldigt spännande.
Jag får lov att stå i centrum för mig själv.
Jag får lov att känna efter vad som är viktigt för mig.
Vad jag vill och vad jag behöver.
Och priset jag betalar är egentligen enbart att ge upp de negativa tankespiralerna,
fokus på andra människors liv,
och behovet av att få framstå som offer.

Problemet blir när man inser att det inte enbart är i sin relation som man varit medberoende.
Utan att det har flutit över på flera andra områden i livet.
Det har exempelvis sipprat in i min yrkesroll,
och gjort mig till en überlojal medarbetare.
En medarbetare som på det hela taget sett ut att älska allt och alla,
men som invärtes kräkts av tvånget att ständigt förväntas vara till lags.

Men så när du plötsligt bestämmer dig för att stå upp för dig själv,
blir det påtagligt att du inte kan fortsätta i samma banor som tidigare.
Någonstans.
På något plan.
Du måste bryta dig ur dina egna bojor.
När vetskapen om detta slår till,
slår det också följe med rädslan och ovissheten.
Ekonomi och trygghet i ena vågskålen.
Självrespekt och mod i andra.
Det är inte enkelt att förändra sitt liv.
Ett litet steg i taget sägs det,
men när ett steg känns för stort...
...är det lätt att känna sig liten.

Livstecken...

Ett litet livstecken från en till synes stendöd Tintomara.
Om nu någon undrat.
Först och främst.
Familjen flyter på hur bra som helst.
Inga återfall för någondera av parterna.
Så på den punkten är allt frid och fröjd.
Det är på andra områden som livet för tillfället är kaosartat.
Och på andra områden menar jag framför allt på jobbfronten.
Min arbetsplats är minst sagt turbulent för tillfället,
och trots att jag inte arbetar på ett välkänt bilföretag så är turerna snarlika.
Spekulationer om ledningens vara eller icke vara.
Personal som står handfallen utan information.
En ovisshetens vaccum.
När något bara förbrukar en massa energi utan att ge någon tillbaka,
är det svårt att bibehålla motivation och lust.
Trots att man i grund och botten faktiskt trivs med sitt arbete.
Därför har jag inte kunnat prioritera bloggen under veckan som gått.
Jag, lilleman och sambon måste få gå före.
Och så bebisen i magen förstås.

Missa inte chansen...

...att möta andra i liknande situation som dig!


Om du liksom många andra,
bor alltför långt ifrån Dysberoendekliniken,
och dessutom saknar ett s-anon i närheten,
så kanske detta kan vara något för dig?


www.malmo.se/Medborgare/Social---familjefragor/Personligt-stod/Kompetenscenter-prostitution.html


När min värld rasade samman i maj förra året tipsades jag om samma kurs
av en vänlig kurator.
Jag famlade minst sagt i ett becksvart rum,
efter någonting konkret att hålla mig i.
Någon eller något som kunde rädda mig.
Efter en utväg.
Jag hade egentligen ingen aning om vad jag letade efter.
Bara att jag behövde hjälp att ta mig igenom mardrömmen.


Första veckan jag deltog lyssnade jag till de andras historier.
Tack gode gud att det bara rör sig om en kvinna för min sambos del...minns jag att jag tänkte då.
Jag hade fel.
Så väldigt fel.
Under de fem veckor kursen pågick,
ramlade min värld samman bit för bit.
En kvinna blev två.
Tre.
Fyra.
Osv...

De handfasta råd som gavs under mötena hade jag inte riktigt nytta av just då.
Ta hand om dig själv.
Prioritera dina egna känslor.
För att nämna några.
Jag befann mig i mitt livs värsta kris,
och jag kunde inte för mitt liv fokusera på något annat än att överleva just då.

Men tisdagskvällarna blev ändå en hållpunkt i veckan.
När allt kändes som värst,
räknade jag ner dagarna..timmarna...minuterna tills tisdagens träff.
Inte för att det skulle förändra något,
men för att jag inte behövde vara ensam i det jag gick igenom längre.
För att det faktiskt fanns någon eller några som faktiskt förstod.

Så även om det känns jobbigt att ta sig dit.

Pinsamt.

Obekvämt.

Förnedrande.

(var några av de känslor som fanns hos mig...)

Om du känner att du vill,

så bara gör.

Strunta i att tänka så himla mycket, bara gör.

Strömavbrott mitt i natten

I natt vaknade jag av en obehaglig tanke.
En tanke som faktiskt inte ens slagit mig i vaket tillstånd.
Men plötsligt så bara fanns den där,
och det var alldeles uppenbart att den berörde mig tillräckligt mycket för att väcka mig.

"Tänk om han vill träffa henne igen?
Om han helt plötsligt börjar fundera på hur det skulle vara att ses, bara en enda gång till..."

Nix.
Jag satte mig inte käpprätt upp,
som de så ofta gör i fiktiva sammanhang.
Istället låg jag alldeles stilla i sängen.
Hörde sambons andetag i kapp med lillemans,
medan det från eget håll var alldeles tyst.
Höll jag andan eller varför hördes inte mina andetag?
Att jag det facto levde tvivlade jag inte det minsta på,
mitt hjärta klappade på så hårt att det var fullkomligt osannolikt att det inte syntes genom huden.

Långsamt började jag återta makten över de egna tankarna.
Andas.
In.
Ut.

Hans tankar är inget jag vare sig kan styra över,
eller nå heller, för den delen.
Det är inte hans tankar jag behöver frukta.
Det är hans utagerande.
Och i det avseendet känner jag mig faktiskt lugn för tillfället.

Med den insikten färsk i minnet,
kunde jag återigen lägga huvudet till rätta på kudden,
redo att falla tillbaka in i drömmarnas värld.
Ljudet av den djupt snarkande familjen vid min sida,
vaggade mig tillbaka till lugnet.
Och när så morgonen kom,
var allting precis som vanligt igen.

En enda mening

Det är allt som krävs.
För att helt plötsligt vända den till synes harmlösa vardagen till ett kaos på insidan.
En endaste liten mening.

Som jag skrev i mitt senaste inlägg så präglas allt mer av mitt liv av vardag.
Det är fantastiskt skönt,
men samtidigt förrädiskt.
För smärtan är inte så våldsamt långt bort ändå.
Och ibland kan den väckas till liv av en förhållandevis oskyldig mening.
En mening som onekligen kittlar känsliga och ömma delar av mig,
och som gör så ont.

Det var egentligen sagt som ett skämt.
Och vi har skämtat om det tusen gånger förut.
Och ja.
Egentligen är faktiskt meningen också helt sant.
Så här gick det till.

Jag skulle sätta mig ner på golvet.
Med benen utåt.
Vinkeln var i ärlighetens namn minimal.
Jag är ungefär lika vig som ett kylskåp.
Sambon flinade lite,
och sedan sa han;
"Men, det är inte klokt vad du är ovig."

Och nä.
Det är nog egentligen inte riktigt klokt.
Men bortsett från det så satte denna mening,
igång en lång kedja av tankar hos mig.
Jag är medveten om att den nu,
ryckt ur sitt sammanhang,
kan misstas för ett elakt personangrepp,
men jag försäkrar er,
så var inte fallet.

Trots att vår situation idag var långt ifrån sexuell på något sätt,
så var det ändå dit mina tankar vandrade.
Huruvida de var atletiska, spänstiga och villiga?
Viga som underåriga kinesiska gymnaster.
Jämför han mig med dem?
Och vem av dem i sådana fall?
Vem är det jag tävlar emot?

Och så hann det hålla på en liten stund.
Paniken på insidan.
Rädslan för att inte duga.
För att inte vara tillräcklig.

Misstaget jag gjorde idag var att inget säga.
Jag lät tårarna komma i smyg och undvek att låta honom veta varför jag förändrades.
Att jag förändrades märkte han.
Men varför behöll jag för mig själv.

Och varför gjorde jag det?

Jag skämdes.
Skämdes över att dra upp det där gamla igen.
Över att smutsa ner vår fina vardag,
med det där ytterligare en gång.
Så jag teg.
Och tillslut rann bägaren över.

Jag kröp upp till honom i soffan för att få känna lite närhet.
Satte mig tätt intill.
Lutade huvudet mot hans bröst.
Och då.
Då kunde jag inte längre dölja tårarna.
De blev helt enkelt för många,
och jag orkade inte bromsa dem.

Efter en stund berättade jag.
Jag behövde ingen försäkran från honom om att han inte tänkt som jag.
Det enda jag ville var att han skulle få veta.
Hur en simpel mening kan punktera min självkänsla på en enda sekund.
Att jag kämpar mot mig själv,
och mot de tankar om otillräcklighet som alltid finns inom räckhåll.
Och han höll om mig.
Strök mig över ryggen.
Sa ingenting utan bara fanns där.

Jag klandrar honom inte för det han sa.
Det var menat som ett skämt,
och han kan inte alltid vara skyldig att väga varje mening för att garantera att jag kan hantera den.
Idag kunde jag inte hantera just denna.
Imorgon är det kanske en annan.

Det finns en del saker att dra lärdom av utifrån dagens händelse.
Här är några.
Ett.
Det är viktigt att berätta. Att riva muren så snart som möjligt. Det som händer, det händer inuti mig och det är omöjligt för någon annan att förstå om jag inte tar mig tid att försöka förklara.
Två.
Det är inget fel i att dra upp det där gamla igen. Det där gamla är ju en del av vårt nya, och det kommer sannolikt att leda till fler oväntade reaktioner i framtiden.
Tre.
En kram kan göra fantastiskt mycket för välbefinnandet.
På rätt tid, rätt plats och med rätt person så är en varm och välkomnande famn helt enkelt oslagbar.

Livet

Det fanns dagar då jag gett upp hoppet om en vardag.
Då jag inbillade mig att varje dag skulle förbli en kamp,
så länge jag höll fast vid att leva med sambon.
Det kändes som priset vi båda fick betala.
För obetalda skulder som skapats långt före vår tid.

Sambon talade ofta om att han längtade efter just en vardag igen.
En vardag då allt slutade kretsa kring friskt och sjukt.
Då vi kunde njuta av vin, vänner och världen i största allmänhet,
precis som vilket annat par i världen.

Jag minns inte om jag sa något till honom då.
Men jag trodde att hans dröm var en utopi.
Jag trodde att jag alltid skulle tvingas betrakta livet genom en grumlig lins,
skapad av minnen från det plågsamma som hänt.

Det gick ändå förhållandevis snabbt.
Hela förra hösten bestod av mycket arbete.
Mycket uppgifter från terapeuten,
som vi ägnade kvällarna åt att lösa.
Mycket tankar, funderingar och analyser,
som jag försökte omvandla till insikter här på bloggen.
Det var jobbigt,
tröttsamt,
krävande.
Men det var enormt viktigt.

För just detta maratonlopp,
har lett oss fram till,
just det,
vår vardag.

Jag är så tacksam för varje dag jag vaknar upp och inser att mina första tankar kretsar kring om blöjorna är slut.
Eller huruvida jag ska slänga in en maskin tvätt idag eller vänta tills helgen?
Eller inte minst, när nästa tid är schemalagd på BVC?

Vardagen.

Jag skulle inte vilja byta ut den för allt i världen.
För jag vet vad en verklighet helt utan vardag kan innebära.

Så nästa gång jag hör en lillgammal tonåring stå och muttra någonstans på stan om att denne minsann aldrig vill ha vare sig villa, volvo eller vovve,
så kommer jag att le inombords.
Det är så sjukt underskattat med vardag.
Men i vanlig ordning,
så krävs det något alldeles särskilt för att uppskatta det där lilla.
Det där lilla som faktiskt,
på det stora hela,
gör självaste livet värt att leva.

Skuldsatt

Jag proklamerar högt och tydligt att jag tar avstånd från skuldbegreppet.
Och jag gör det verkligen, tro inget annat.

På ett logiskt plan är jag väl medveten om att jag bara har skuld i de saker jag utsätter mig själv för, de tankar jag tänker och de känslor jag stjäl åt mig från andra.
Men på ett annat plan kan jag aldrig riktig välja.
Jag är nämligen inte riktigt där.


Jag hade en diskussion häromdagen på forumet, som för ovanlighetens skull varken slutade i personangrepp eller ilska från min sida. Det var en lugn och stillsam diskussion, och båda parter fick komma till tals. För första gången på länge kändes det riktigt bra att ta lite plats på forumet.


Men skuld är något som jag helt enkelt måste leva med ett tag till.
Det är min definitiva akilleshäl.
Jag känner skuld även i de lägen jag uppenbarligen inte är skyldig till något.
En sak vill jag dock lyfta fram,
för det känns enormt viktigt.
När jag talar om skuld så talar jag inte om sambons missbruk eller de bitar det förde med sig, för just i det fallet är det märkligt nog solklart för mig.
Jag känner ingen som helst skuld i det.
Det var hans val, hans misstag och jag hade aldrig kunnat göra något för att förhindra det.
Det är inte bara ord,
det är faktiskt min fasta övertygelse.
Önskar att jag kunnat vara lika klarsynt på andra områden.

Jag talar om det vardagliga.
Om de dagar sambon kanske ser lite sur ut.
Hur min instinktiva känsla är att jag gjort något fel.
Sagt något fel.
Varit fel.
Eller på jobbet.
Om chefen har en dålig dag.
Om det beror på att jag varit dålig?
Eller åtminstone inte tillräckligt bra?
Eller att jag bara varit...?
Och när min älskade lillasyster börjar prata om universitetsstudier så börjar skulden gro på en gång.
Tänk om inte hennes betyg räcker,
tänk om hon kommer att må dåligt för detta.
Jag borde ha stöttat henne under hennes gymnasietid.
Funnits där mer.
Varit den klippa jag själv saknade.

Och så vidare.


Precis som jag sa inledningsvis så är jag mycket väl medveten på ett logiskt plan om att hela världen faktiskt inte snurrar kring mig.
Jag är faktiskt inte det nav i vilket allt och alla är fastsurrade.


Igår träffade vi terapeuten igen efter ett långt juluppehåll.
Det kändes riktigt bra.
Det kändes som att komma tillbaka till skolan och pricka in alla rätt på ett läxförhör.
Vi har i ärlighetens namn haft våra duster under jul och nyår,
men vi har lärt oss hur vi kan reda ut dem.
Inte bara hur vi bäst sopar dem under mattan,
utan hur vi faktiskt tar oss över dem och vidare till andra sidan.
Så det kändes riktigt bra.


Skuldbegreppet kom upp till ytan och jag insåg en sak som jag nog inte riktigt förstått tidigare.
Jag har känt det som att sambon i vissa lägen försöker använda sig av just skuld som ett maktmedel,
då jag är så oerhört mottaglig för det.
Igår insåg jag att det är jag själv som tolkar in skulden i olika situationer.
Skulden bor i mig.
Och faktum är att det är jag själv som väljer att känna skuld i de lägen jag upplever det.
Sambon må vara sur eller tvär av någon anledning,
men han har ganska lite att göra med den skuld jag själv bygger in mig i.


Dock rekommenderade terapeuten mig att ligga lågt under graviditeten och även under den första bebistiden, och att inte göra några djupgående analyser av vad just denna skuld beror på i nuläget.
Så det ligger på is.


Men ändå kan jag inte släppa tankarna på varför just jag lever med en sådan fallenhet att känna skuld.

Blev jag mycket skuldbelagd för något som liten?
Eller tog jag på mig skulden självmant för något jag inte kunde rå för?
Minns inte.


Har hittat små, små lappar från långt tillbaka där jag skrivit gripande meddelande till min mamma med spretiga bokstäver.
En liten flicka som ville försöka göra någon annan hel,
en flicka som såg att någon hon älskade var trasig.
Det gjorde ont att läsa.
Värmde samtidigt, men gjorde ont.
Jag var för liten då för att känna så stora känslor.
Var det kanske skuld jag kände redan då?
Jag kanske var för liten för att förstå att ingenting av det som hände med mamma hade med mig att göra. Jag var ju trots allt bara sex år...

Nåväl.
Jag tror likaväl att det är viktigt för mig att hålla fast vid mina övertygelser.
Att kunna ta avstånd från skuldbegreppet i huvudet,
även om jag inte alltid lyckas göra det i hjärtat.
För jag tror att jag med tiden kommer att bli fri.
Skuldfri.
När tiden är mogen ska jag gå till botten med det en gång för alla och bara rensa ut.

Fram tills dess får jag väl lov att erkänna att jag har en hel del kvar att arbeta med...

Upprättelse

Det går i perioder.
Fast det inser jag inte förräns jag tagit mig ur en period.
Det är då jag minns hur det faktiskt ska kännas när det är bra.
Väl inuti en period inbillar jag mig att det är såhär det kommer att vara alltid.
Att det är priset jag betalar för att ha förlåtit det som hänt.

Jag talar om upprättelsen.
Den definitiva upprättelsen.
I vilken jag berättar för dem att det aldrig betydde något.
Att jag är den enda som älskats på riktigt.
Som älskats med på riktigt.
Upprättelsen.
Att jag vet.
Att det inte längre är deras lilla smutsiga hemlighet.

Jag är inte i någon period just nu.
Just därför kan jag också skriva om det.
Annars hade det känts för jobbigt.
Med med distans blir det lättare att reflektera över.

Det är vissa av kvinnorna som figuerar oftare än andra i mina upprättelsetankar.
Särskilt en.
Eller kanske möjligen två.
Den första och den sista.
Jag kan fastna i tankar på hur ett telefonsamtal skulle kunna te sig.
Hur jag avslöjar för den första att jag vet allt.
Att jag vet att hon är gift och har barn.
Att hon bara var en i mängden.
Att han utnyttjade henne för sitt eget sjuka egos skull.
Inte för att hon var speciell.
Utan för att hon var tillgänglig.

Den sista vill jag bara triumfera över.
Hon vet att jag vet.
Men jag vill berätta igen.
Hur betydelselöst det var.
Hur meningslös hon var.
Hur allt han sagt, skrivit eller gjort var brickor i ett spel för att få tillgång till en drog hon för tillfället var i besittning av.
Hur ingenting handlade om henne.
Och allting om honom.

Jag vet, och det är huvudsaken.

Min sköld.
Mitt mantra.
Varje gång de svåra tankarna dyker upp,
och börjar cirkulera i huvudet så plockar jag fram mitt ess.
Att jag vet, och att det faktiskt är det som är huvudsaken.
Jag vet att han älskar mig.
Att det är jag som betyder något för honom.
Och ingenting av det han delat med någon annan.
Jag vet.
Han vet.
Och ingenting annat spelar någon roll.

Ändå.
De återkommer.
Jag håller upp min sköld,
och de studsar till marken.
Om och om igen.
Tröttsamt.
Men nödvändigt.

Jag tror att striderna kommer att bli färre.
Att mitt envisa försvar kommer att leda till permanent fred.
Kanske inte riktigt än.
Men snart.
Längtar.

Lova att inte glömma bort dig själv...

Jag blir alltid varm av att läsa kommentarerna här på sidan.
Att andra människor tar sig tid att kommentera mina tankar gör att jag känner att det jag gör är betydelsefullt.
Att mina erfarenheter är värdefulla, och kanske inte längre bara för mig själv.
Alla kommentarer är viktiga, från nya besökare såväl som från välkända.
Så återigen tack för att ni finns.

Jag läste några rader nyss som berörde mig starkt.
Det handlar om att vilja finnas där för den man älskar,
att våga stanna kvar och att ge personen en chans.
Jag kände igen mig så mycket.
När jag väl vågade stå för mitt beslut att stanna,
kände jag mig oövervinnelig.
Jag visste att vår kärlek kunde bli äkta.
Till slut.

Jag har aldrig provat någon annan väg att gå,
så jag kan bara spekulera i hur livet hade tett sig om jag inte punkterat de lögner som fullkomligt tagit över vårt liv.
Om jag inte grävt sönder de sanningar som serverades,
om jag inte trampat vatten efter logik i ett hav av känslokaos.
Ord efter ord som rycktes ur sitt sammanhang, för att pusslas ihop och få mening i ett annat.
Jag vände och vred på det jag fick höra,
jag kände när kanterna inte passade.
Jag hörde hur de skavde mot varandra.
Ändå stod jag in i det längsta vid hans sida,
såg honom i ögonen och sa;
"Jag tror på dig. Jag tror du berättat sanningen."

Det hade han inte gjort.
Och jag vaknade plötsligt en dag med hetsjakten i magen.
Visste vad jag behövde göra.
Ljög och manipulerade,
tills sanningen slutligen fick mig på knockout.
Han sprang inte längre.
Och jag följde inte efter.
Då kunde jag andas ut.
Jakten var över.

Inte jakten på den absoluta sanningen,
såtillvida att alla detaljer vänts ut och in på.
Vilket de förvisso gjort också,
men det är en helt annan historia.
Utan helt enkelt på vetskapen om att min känsla var värd att litas på.
Min intuition.
Om vad som var lögn och vad som var sanning.

För mig var det viktigt att slå i botten.
Att verkligen kraschlanda,
även om det gjorde sanslöst ont.
Att bli uppfångad i ett nät av lögner några meter ovan mark,
av en sambo som försökt skydda sig själv såväl som mig hade inte kunnat hjälpa mig i längden.
Jag behövde få bekräftat det jag anade, men inte ville tro på.
För om jag inte fick svar på hur rätt jag faktiskt hade,
så skulle jag hellre aldrig se poängen i att våga lyssna inåt.

Att finnas där vid någons sida kan vara viktigt,
men är inte primärt.
Att finnas där för sig själv är däremot livsviktigt.
Det är så berusande att få känna sig behövd, värdefull, stark och viktig.
Att få vara den klippa som missbrukaren kan luta sig emot,
i med- och motgång.
Att efter månader eller år av känslomässigt förtryck,
få bli den starka.
Den som bär den älskade framåt,
då vederbörande inte har kraften att gå själv.

Det är då vi måste minnas att vår styrka kan vara en illusion.
Att den kraft vi vill dela med oss av,
kan vara ett undermedvetet sätt att uppnå vår egen drog.
Bekräftelsen.
Beviset på att vi är värdefulla.
Att vi är viktiga.
Att vi är oumbärliga.

Vi är alldeles säkert allt det ovanstående.
Värdefulla.
Viktiga.
Oumbärliga.
Men inte för någon annan.
Inte på grund av någon annan.
Utan för oss själva.
För vårt eget välbefinnandes skull.

Jag minns att jag läste några rader på Dysberoendeklinikens hemsida,
som jag bar med mig under den svåraste tiden.
Ungefär;
"De bästa resultaten får de par som fokuserar på sitt individuella tillfrisknande först."

Det var då jag började tänka på våra tillfrisknanden som två parallella vägar,
istället för en sammanflätad.
Som två igenväxta sådana,
där vi var och en var tvingade att möjliggöra vår egen framkomlighet.
Jag kan ibland få stanna upp och vänta,
om sambons arbete tar lite mer tid.
Han kan vänta in mig,
när han befinner sig några steg framför mig.
Vi vet båda att vi ansvarar för vår egen del,
men målet är likväl gemensamt.
Ett lyckligt vi.

Jag finns där genom att säga Jag tror på dig.
Inte Jag bär dig.
För jag vill inte heller bli buren.
Inte längre.
Inte nu när offerkoftan är bränd.
Nu står jag på egna ben.
Men när jag väljer att gå framåt,
så går jag gärna hand i hand med sambon.

Varm förståelse kontra rabiat övertygelse

Det verkar finnas två sidor av hur livet efter mötet med en sexmissbrukare kan te sig.
Antingen finner man styrka i att hata, förakta och smutskasta.
I att trycka den andra personen så långt ner i marken,
att man automatiskt själv helt enkelt bara måste bli mera värd.

Eller så försöker man att inse att man själv haft en roll i det drama som utspelat sig.
Med detta menar jag absolut inte att man bär skulden för någon annan människas utagerande.
Inte under några som helst omständigheter.
Utan snarare att man automatiskt polariserat sig som altruistisk,
då spektrat av kvaliteter borde vara betydligt mer nyanserat än så.
Man rannsakar sig själv,
hittar saker man vill åtgärda.
Och åtgärdar.
Lite åt gången.
Pö om pö.
Pusselbitar som för första gången någonsin hamnar rätt.

Jag erkänner.
Jag tillhörde tidigare en av dem som ropade högt att Hillary Clinton var symbolen för en verkligt svag kvinna.
Att Victoria Beckham var en patetisk wannabe som inte vågade lämna sitt äktenskap.
Och att Liz Hurley var mer än lite korkad som stannade kvar hos sin Mr. Torsk.

Männens agerande väckte aldrig lika starka känslor eller reaktioner som just deras kvinnors.
Eller vad jag i det läget betraktade som brist på agerande.
För där och då var jag övertygad om att det enda sättet att agera var att lämna.
Att gå vidare på egen hand.

Idag är jag tyst när mediedreven drar förbi.
För idag vet jag hur det verkligen kan te sig på insidan.
Jag vet att det inte behöver vara ett tecken på svaghet att våga tillfriskna tillsammans.
Eller ett tecken på rädsla att stanna kvar.

Det gäller inte bara offentliga personer,
utan även på så små arenor som diskussionsforum.
Det är två läger,
och förståelsen däremellan är inte alltid vad den borde vara.

Jag ser sjuka människor bakom ord som propagerar om att lämna i tid och otid.
Människor som inte inser sina egna begränsningar och som inte respekterar att vi alla delar olika öden.
Människor som tror sig veta lösningen på alla andras problem.
Människor som fortfarande sitter fastlimmade i någonting gammalt.
I mina ögon är man inte frisk för att man lämnat sin sexmissbrukande partner och ägnar resten av livet åt att försvara det val man gjorde då.

Att vara frisk är för mig att stå upp för sig själv.
Att lyssna inåt och våga agera på det man hör och det man känner.
Ett tillstånd då ens livsval varken behöver försvaras eller förklaras.
Att jag själv vet varför jag gjort just mina val, är fullt tillräckligt.

Kanske är det så att det underlättar mer än vad jag först trodde för den medberoende att missbrukaren kommer till verklig insikt om sitt problem i samband med avslöjandet?
Att hela korthuset raseras på en och samma gång,
är kanske den faktiska förutsättningen för att något nytt och beständligt ska kunna byggas upp från grunden?

Jag ser inte längre på min sambo som en missbrukare.
I honom ser jag en person som trasats sönder genom omständigheter i livet,
och som sökte efter hjälp och lösningar på fel ställen.
Jag ser många beröringspunkter med mig själv.
Jag ser även många likheter hos enormt många andra personer jag känner.

När jag väl kommit över den värsta chocken om vad ett sexmissbruk innebär,
så har jag idag lärt mig att leva med insikten om att vi båda bär med oss sorger som aldrig bearbetats klart.
Att det är tomrum vi bär på, kanske egentligen inte sjukdomstillstånd.
Vissa fyller sina tomrum med alltför mycket arbete.
Andra med åsikter om allt och alla.
Och några väljer att försöka fylla dem med meningslöst sex.

Idag försöker vi lära om,
lära nytt.
Göra om,
göra rätt.
Ibland blir det fel,
men oftast blir det faktiskt riktigt bra.
Vi reflekterar över saker som händer,
uppmärksammar varandra.
Men kanske framför allt.
Vi uppmärksammar oss själva.
Eller åtminstone jag.
Han kämpar väl kanske i sanningens namn ibland för att tona ner den delen av sin personlighet.

Genom att uttala mig om andra människors tillfrisknande eller kanske snarare avsaknad av det,
så inser jag att jag är ute på djupt vatten.
Därför vill jag samtidigt poängtera att jag inte ser ner på någon för att jag inte litar på deras egen diagnos.
Jag är mer än öppen för dialog.
Problemet är kanske snarare att dörren är stängd från andra sidan...