Att stå upp för sig själv

Jag tror att jag talar för de allra flesta av oss som levt eller lever med medberoendeproblem,
när jag säger att ett viktigt led i tillfrisknandet är att verkligen börja värdesätta det egna jaget.
Sina tankar.
Sina känslor.
Sina drömmar.
Livet blir helt plötsligt väldigt spännande.
Jag får lov att stå i centrum för mig själv.
Jag får lov att känna efter vad som är viktigt för mig.
Vad jag vill och vad jag behöver.
Och priset jag betalar är egentligen enbart att ge upp de negativa tankespiralerna,
fokus på andra människors liv,
och behovet av att få framstå som offer.

Problemet blir när man inser att det inte enbart är i sin relation som man varit medberoende.
Utan att det har flutit över på flera andra områden i livet.
Det har exempelvis sipprat in i min yrkesroll,
och gjort mig till en überlojal medarbetare.
En medarbetare som på det hela taget sett ut att älska allt och alla,
men som invärtes kräkts av tvånget att ständigt förväntas vara till lags.

Men så när du plötsligt bestämmer dig för att stå upp för dig själv,
blir det påtagligt att du inte kan fortsätta i samma banor som tidigare.
Någonstans.
På något plan.
Du måste bryta dig ur dina egna bojor.
När vetskapen om detta slår till,
slår det också följe med rädslan och ovissheten.
Ekonomi och trygghet i ena vågskålen.
Självrespekt och mod i andra.
Det är inte enkelt att förändra sitt liv.
Ett litet steg i taget sägs det,
men när ett steg känns för stort...
...är det lätt att känna sig liten.