Strömavbrott mitt i natten

I natt vaknade jag av en obehaglig tanke.
En tanke som faktiskt inte ens slagit mig i vaket tillstånd.
Men plötsligt så bara fanns den där,
och det var alldeles uppenbart att den berörde mig tillräckligt mycket för att väcka mig.

"Tänk om han vill träffa henne igen?
Om han helt plötsligt börjar fundera på hur det skulle vara att ses, bara en enda gång till..."

Nix.
Jag satte mig inte käpprätt upp,
som de så ofta gör i fiktiva sammanhang.
Istället låg jag alldeles stilla i sängen.
Hörde sambons andetag i kapp med lillemans,
medan det från eget håll var alldeles tyst.
Höll jag andan eller varför hördes inte mina andetag?
Att jag det facto levde tvivlade jag inte det minsta på,
mitt hjärta klappade på så hårt att det var fullkomligt osannolikt att det inte syntes genom huden.

Långsamt började jag återta makten över de egna tankarna.
Andas.
In.
Ut.

Hans tankar är inget jag vare sig kan styra över,
eller nå heller, för den delen.
Det är inte hans tankar jag behöver frukta.
Det är hans utagerande.
Och i det avseendet känner jag mig faktiskt lugn för tillfället.

Med den insikten färsk i minnet,
kunde jag återigen lägga huvudet till rätta på kudden,
redo att falla tillbaka in i drömmarnas värld.
Ljudet av den djupt snarkande familjen vid min sida,
vaggade mig tillbaka till lugnet.
Och när så morgonen kom,
var allting precis som vanligt igen.