En enda mening

Det är allt som krävs.
För att helt plötsligt vända den till synes harmlösa vardagen till ett kaos på insidan.
En endaste liten mening.

Som jag skrev i mitt senaste inlägg så präglas allt mer av mitt liv av vardag.
Det är fantastiskt skönt,
men samtidigt förrädiskt.
För smärtan är inte så våldsamt långt bort ändå.
Och ibland kan den väckas till liv av en förhållandevis oskyldig mening.
En mening som onekligen kittlar känsliga och ömma delar av mig,
och som gör så ont.

Det var egentligen sagt som ett skämt.
Och vi har skämtat om det tusen gånger förut.
Och ja.
Egentligen är faktiskt meningen också helt sant.
Så här gick det till.

Jag skulle sätta mig ner på golvet.
Med benen utåt.
Vinkeln var i ärlighetens namn minimal.
Jag är ungefär lika vig som ett kylskåp.
Sambon flinade lite,
och sedan sa han;
"Men, det är inte klokt vad du är ovig."

Och nä.
Det är nog egentligen inte riktigt klokt.
Men bortsett från det så satte denna mening,
igång en lång kedja av tankar hos mig.
Jag är medveten om att den nu,
ryckt ur sitt sammanhang,
kan misstas för ett elakt personangrepp,
men jag försäkrar er,
så var inte fallet.

Trots att vår situation idag var långt ifrån sexuell på något sätt,
så var det ändå dit mina tankar vandrade.
Huruvida de var atletiska, spänstiga och villiga?
Viga som underåriga kinesiska gymnaster.
Jämför han mig med dem?
Och vem av dem i sådana fall?
Vem är det jag tävlar emot?

Och så hann det hålla på en liten stund.
Paniken på insidan.
Rädslan för att inte duga.
För att inte vara tillräcklig.

Misstaget jag gjorde idag var att inget säga.
Jag lät tårarna komma i smyg och undvek att låta honom veta varför jag förändrades.
Att jag förändrades märkte han.
Men varför behöll jag för mig själv.

Och varför gjorde jag det?

Jag skämdes.
Skämdes över att dra upp det där gamla igen.
Över att smutsa ner vår fina vardag,
med det där ytterligare en gång.
Så jag teg.
Och tillslut rann bägaren över.

Jag kröp upp till honom i soffan för att få känna lite närhet.
Satte mig tätt intill.
Lutade huvudet mot hans bröst.
Och då.
Då kunde jag inte längre dölja tårarna.
De blev helt enkelt för många,
och jag orkade inte bromsa dem.

Efter en stund berättade jag.
Jag behövde ingen försäkran från honom om att han inte tänkt som jag.
Det enda jag ville var att han skulle få veta.
Hur en simpel mening kan punktera min självkänsla på en enda sekund.
Att jag kämpar mot mig själv,
och mot de tankar om otillräcklighet som alltid finns inom räckhåll.
Och han höll om mig.
Strök mig över ryggen.
Sa ingenting utan bara fanns där.

Jag klandrar honom inte för det han sa.
Det var menat som ett skämt,
och han kan inte alltid vara skyldig att väga varje mening för att garantera att jag kan hantera den.
Idag kunde jag inte hantera just denna.
Imorgon är det kanske en annan.

Det finns en del saker att dra lärdom av utifrån dagens händelse.
Här är några.
Ett.
Det är viktigt att berätta. Att riva muren så snart som möjligt. Det som händer, det händer inuti mig och det är omöjligt för någon annan att förstå om jag inte tar mig tid att försöka förklara.
Två.
Det är inget fel i att dra upp det där gamla igen. Det där gamla är ju en del av vårt nya, och det kommer sannolikt att leda till fler oväntade reaktioner i framtiden.
Tre.
En kram kan göra fantastiskt mycket för välbefinnandet.
På rätt tid, rätt plats och med rätt person så är en varm och välkomnande famn helt enkelt oslagbar.