Skuldsatt

Jag proklamerar högt och tydligt att jag tar avstånd från skuldbegreppet.
Och jag gör det verkligen, tro inget annat.

På ett logiskt plan är jag väl medveten om att jag bara har skuld i de saker jag utsätter mig själv för, de tankar jag tänker och de känslor jag stjäl åt mig från andra.
Men på ett annat plan kan jag aldrig riktig välja.
Jag är nämligen inte riktigt där.


Jag hade en diskussion häromdagen på forumet, som för ovanlighetens skull varken slutade i personangrepp eller ilska från min sida. Det var en lugn och stillsam diskussion, och båda parter fick komma till tals. För första gången på länge kändes det riktigt bra att ta lite plats på forumet.


Men skuld är något som jag helt enkelt måste leva med ett tag till.
Det är min definitiva akilleshäl.
Jag känner skuld även i de lägen jag uppenbarligen inte är skyldig till något.
En sak vill jag dock lyfta fram,
för det känns enormt viktigt.
När jag talar om skuld så talar jag inte om sambons missbruk eller de bitar det förde med sig, för just i det fallet är det märkligt nog solklart för mig.
Jag känner ingen som helst skuld i det.
Det var hans val, hans misstag och jag hade aldrig kunnat göra något för att förhindra det.
Det är inte bara ord,
det är faktiskt min fasta övertygelse.
Önskar att jag kunnat vara lika klarsynt på andra områden.

Jag talar om det vardagliga.
Om de dagar sambon kanske ser lite sur ut.
Hur min instinktiva känsla är att jag gjort något fel.
Sagt något fel.
Varit fel.
Eller på jobbet.
Om chefen har en dålig dag.
Om det beror på att jag varit dålig?
Eller åtminstone inte tillräckligt bra?
Eller att jag bara varit...?
Och när min älskade lillasyster börjar prata om universitetsstudier så börjar skulden gro på en gång.
Tänk om inte hennes betyg räcker,
tänk om hon kommer att må dåligt för detta.
Jag borde ha stöttat henne under hennes gymnasietid.
Funnits där mer.
Varit den klippa jag själv saknade.

Och så vidare.


Precis som jag sa inledningsvis så är jag mycket väl medveten på ett logiskt plan om att hela världen faktiskt inte snurrar kring mig.
Jag är faktiskt inte det nav i vilket allt och alla är fastsurrade.


Igår träffade vi terapeuten igen efter ett långt juluppehåll.
Det kändes riktigt bra.
Det kändes som att komma tillbaka till skolan och pricka in alla rätt på ett läxförhör.
Vi har i ärlighetens namn haft våra duster under jul och nyår,
men vi har lärt oss hur vi kan reda ut dem.
Inte bara hur vi bäst sopar dem under mattan,
utan hur vi faktiskt tar oss över dem och vidare till andra sidan.
Så det kändes riktigt bra.


Skuldbegreppet kom upp till ytan och jag insåg en sak som jag nog inte riktigt förstått tidigare.
Jag har känt det som att sambon i vissa lägen försöker använda sig av just skuld som ett maktmedel,
då jag är så oerhört mottaglig för det.
Igår insåg jag att det är jag själv som tolkar in skulden i olika situationer.
Skulden bor i mig.
Och faktum är att det är jag själv som väljer att känna skuld i de lägen jag upplever det.
Sambon må vara sur eller tvär av någon anledning,
men han har ganska lite att göra med den skuld jag själv bygger in mig i.


Dock rekommenderade terapeuten mig att ligga lågt under graviditeten och även under den första bebistiden, och att inte göra några djupgående analyser av vad just denna skuld beror på i nuläget.
Så det ligger på is.


Men ändå kan jag inte släppa tankarna på varför just jag lever med en sådan fallenhet att känna skuld.

Blev jag mycket skuldbelagd för något som liten?
Eller tog jag på mig skulden självmant för något jag inte kunde rå för?
Minns inte.


Har hittat små, små lappar från långt tillbaka där jag skrivit gripande meddelande till min mamma med spretiga bokstäver.
En liten flicka som ville försöka göra någon annan hel,
en flicka som såg att någon hon älskade var trasig.
Det gjorde ont att läsa.
Värmde samtidigt, men gjorde ont.
Jag var för liten då för att känna så stora känslor.
Var det kanske skuld jag kände redan då?
Jag kanske var för liten för att förstå att ingenting av det som hände med mamma hade med mig att göra. Jag var ju trots allt bara sex år...

Nåväl.
Jag tror likaväl att det är viktigt för mig att hålla fast vid mina övertygelser.
Att kunna ta avstånd från skuldbegreppet i huvudet,
även om jag inte alltid lyckas göra det i hjärtat.
För jag tror att jag med tiden kommer att bli fri.
Skuldfri.
När tiden är mogen ska jag gå till botten med det en gång för alla och bara rensa ut.

Fram tills dess får jag väl lov att erkänna att jag har en hel del kvar att arbeta med...