Varm förståelse kontra rabiat övertygelse

Det verkar finnas två sidor av hur livet efter mötet med en sexmissbrukare kan te sig.
Antingen finner man styrka i att hata, förakta och smutskasta.
I att trycka den andra personen så långt ner i marken,
att man automatiskt själv helt enkelt bara måste bli mera värd.

Eller så försöker man att inse att man själv haft en roll i det drama som utspelat sig.
Med detta menar jag absolut inte att man bär skulden för någon annan människas utagerande.
Inte under några som helst omständigheter.
Utan snarare att man automatiskt polariserat sig som altruistisk,
då spektrat av kvaliteter borde vara betydligt mer nyanserat än så.
Man rannsakar sig själv,
hittar saker man vill åtgärda.
Och åtgärdar.
Lite åt gången.
Pö om pö.
Pusselbitar som för första gången någonsin hamnar rätt.

Jag erkänner.
Jag tillhörde tidigare en av dem som ropade högt att Hillary Clinton var symbolen för en verkligt svag kvinna.
Att Victoria Beckham var en patetisk wannabe som inte vågade lämna sitt äktenskap.
Och att Liz Hurley var mer än lite korkad som stannade kvar hos sin Mr. Torsk.

Männens agerande väckte aldrig lika starka känslor eller reaktioner som just deras kvinnors.
Eller vad jag i det läget betraktade som brist på agerande.
För där och då var jag övertygad om att det enda sättet att agera var att lämna.
Att gå vidare på egen hand.

Idag är jag tyst när mediedreven drar förbi.
För idag vet jag hur det verkligen kan te sig på insidan.
Jag vet att det inte behöver vara ett tecken på svaghet att våga tillfriskna tillsammans.
Eller ett tecken på rädsla att stanna kvar.

Det gäller inte bara offentliga personer,
utan även på så små arenor som diskussionsforum.
Det är två läger,
och förståelsen däremellan är inte alltid vad den borde vara.

Jag ser sjuka människor bakom ord som propagerar om att lämna i tid och otid.
Människor som inte inser sina egna begränsningar och som inte respekterar att vi alla delar olika öden.
Människor som tror sig veta lösningen på alla andras problem.
Människor som fortfarande sitter fastlimmade i någonting gammalt.
I mina ögon är man inte frisk för att man lämnat sin sexmissbrukande partner och ägnar resten av livet åt att försvara det val man gjorde då.

Att vara frisk är för mig att stå upp för sig själv.
Att lyssna inåt och våga agera på det man hör och det man känner.
Ett tillstånd då ens livsval varken behöver försvaras eller förklaras.
Att jag själv vet varför jag gjort just mina val, är fullt tillräckligt.

Kanske är det så att det underlättar mer än vad jag först trodde för den medberoende att missbrukaren kommer till verklig insikt om sitt problem i samband med avslöjandet?
Att hela korthuset raseras på en och samma gång,
är kanske den faktiska förutsättningen för att något nytt och beständligt ska kunna byggas upp från grunden?

Jag ser inte längre på min sambo som en missbrukare.
I honom ser jag en person som trasats sönder genom omständigheter i livet,
och som sökte efter hjälp och lösningar på fel ställen.
Jag ser många beröringspunkter med mig själv.
Jag ser även många likheter hos enormt många andra personer jag känner.

När jag väl kommit över den värsta chocken om vad ett sexmissbruk innebär,
så har jag idag lärt mig att leva med insikten om att vi båda bär med oss sorger som aldrig bearbetats klart.
Att det är tomrum vi bär på, kanske egentligen inte sjukdomstillstånd.
Vissa fyller sina tomrum med alltför mycket arbete.
Andra med åsikter om allt och alla.
Och några väljer att försöka fylla dem med meningslöst sex.

Idag försöker vi lära om,
lära nytt.
Göra om,
göra rätt.
Ibland blir det fel,
men oftast blir det faktiskt riktigt bra.
Vi reflekterar över saker som händer,
uppmärksammar varandra.
Men kanske framför allt.
Vi uppmärksammar oss själva.
Eller åtminstone jag.
Han kämpar väl kanske i sanningens namn ibland för att tona ner den delen av sin personlighet.

Genom att uttala mig om andra människors tillfrisknande eller kanske snarare avsaknad av det,
så inser jag att jag är ute på djupt vatten.
Därför vill jag samtidigt poängtera att jag inte ser ner på någon för att jag inte litar på deras egen diagnos.
Jag är mer än öppen för dialog.
Problemet är kanske snarare att dörren är stängd från andra sidan...