Ett riktigt Gott nytt år till er alla!

Jag önskar er alla ett riktigt Gott nytt år.
Ett 2010 fyllt av ärlighet och värme.
Utan lögner och manipulation.
Ett helt nytt år som på alla tänkbara sätt kommer att bli annorlunda än det som just passerat.
Tack gode gud för det.

Hoppas vi ses igen nästa år!

Spegel spegel på väggen där...

Då och då återvänder jag till SLAA:s forum för att ta del av andras berättelser.
Jag skriver sällan själv längre,
men ibland känner jag att jag kanske borde.
Skriva någon rad och berätta min historia.
För alla de som kommit efter mig,
och som befinner sig mitt i stormens öga.


Jag minns nämligen maktlösheten mest av allt från den tiden då livet ställdes på sin spets.
Visst,
jag minns smärtan i viss mån.
Kanske inte särskilt konkret längre,
men ändå.

Jag minns äcklet.
De dagar jag stod i duschen och försökte skrubba mig ren från all den smuts jag dragits genom.
Jag har aldrig drabbats av någon våldtäkt personligen,
men jag kan tänka mig att känslan är nära besläktad.
Hur man paniskt försöker skrubba bort något som fysiskt sett är borta sedan länge,
men som känslomässigt är omöjligt att rå på med tvål och vatten.

Men maktlösheten.
Den var värst.
Villrådigheten.
Vad skulle just jag göra?


Alla goda råd om att lyssna till sig själv.
Men,
vad sa jag då?
Vad var det jag försökte säga, men inte hörde?
Jag sög i mig allt jag kom över,
försökte desperat att skapa en ordning ur kaoset.

Jag minns att jag tre eller fyra dagar efter avslöjandet befann mig i badrummet.
I duschen.
Att jag släppte fram en sorg som var näst intill djurisk.
Dels för att det gjorde så vansinnigt ont,
och dels för att jag verkligen inte hade någon aning om vad jag skulle göra härnäst.
Jag grät in emot spegeln.
Bad om ett svar.
Bad om hjälp.
Bad från djupet av mitt hjärta.
Men spegeln gapade tom.
Det enda jag fick till svar var bilden av en människa i nöd.
En människa i behov av vägledning.
Den enda vägledning jag fick var en tom och bottenlös blick.

I efterhand kan jag se att min väg faktiskt utkristalliserades ganska tidigt.
Varje gång jag lyssnade till någons kloka råd,
så gjorde jag ett val.
Vems ord jag lyssnade till.
Varje gång jag vände en negativ tanke till positiv,
så var det ett aktivt val.
Det var kanske inte nödvändigtvis några stora och livsavgörande val just där och då,
men på det stora hela förändrade de faktiskt mitt liv.
Jag valde att ta ansvar för min del i att det blivit som det blivit.
Det är det viktigaste beslutet jag fattat.

När maktlösheten var som störst,
var jag så oerhört sårbar och framför allt påverkbar.
Jag vajade som ett strå för vinden,
och växlade mellan att lyssna på råd om att lämna i ena stunden,
och sambons ömhetsbetygelser i nästa.
När jag väl insåg just i hur stort behov jag var av att utveckla en egen vilja,
så bad jag sambon att flytta hemifrån på obestämd tid.
Det gjorde ont i hela kroppen,
men det var ett viktigt beslut för mig.
Trots att vi fortsatte att ha en tät kontakt,
kände jag ändå att beslutet om att ge oss en ny chans faktiskt var ett aktivt val.
Vi bodde inte isär mer än några veckor,
men där och då var det tillräckligt för mig.

Maktlösheten.
Det är förmodligen extra smärtsamt eftersom det blir en så brutal kontrast mot den kontroll man tidigare trott sig haft.
Den kontroll som enbart existerat i fantasin, men som fått enorma proportioner.

Att tillåta sig själv att falla är långt ifrån enkelt.
När man ber på sina bara knän om att bli buren i endera riktning,
gör det ont att inte bli bönhörd.
Man letar efter svar på sitt eget liv i andras historier,
något som redan från början är dömt att misslyckas.
Vi är många som delar liknande öden,
men vilka berg och dalar som just vi ska ta oss igenom...det vet bara vi.
Och när vi inte vet,
så är det en trygghet att veta att vi faktiskt tids nog kommer att göra det.
Det är en trygghet nu.
Men det var det inte då.

Idag vet jag ju att jag kan falla fritt.
Och ändå landa till sist.
Jag hoppas att jag på något sätt kan förmedla ett uns av hopp till er som fortfarande faller.
Oavsett om du faller ensam,
eller tillsammans med din partner,
så kommer du att nå fast mark till slut.
Jag lovar.

I backspegeln

Efter en något stressig, men absolut mysig jul ska jag nu försöka att sammanfatta de känslostormar som dragit fram på insidan av denna fröken.
Julafton började med tårar.
Idag minns jag inte ens varför längre.
Det var nog kombinationen av höga förväntningar, ett förflutet som gjorde sig påmint, en vresig sambo och ett allmäntillstånd som är lite känsligare än normalt.
Jag lämnade hemmet för att handla lite frukost och när jag kom tillbaka hem så tog sambon emot mig med en stor varm kram.
Det räckte långt.
Den kyla jag känt på insidan, och som enkelt skulle kunnat dra igång ett helt maskineri av självömkan, smälte bort och kvar fanns bara värme.

Det har varit en jättehärlig jul, men jag skulle ljuga om jag sa att det som hänt det senaste året inte funnits närvarande hos mig.
Rädslan för att plötsligt behöva ge upp allt jag har gjorde sig påmind på allvar häromkvällen,
och sambon och jag pratade en lång stund om det.
Jag är inte rädd i bemärkelsen att jag gömmer mig bakom kontroll.
Jag jagar inte spår eller bevis.
Men rädd som i att jag verkligen inte vill ge upp det vi har.
Det vi faktiskt kämpat oss fram till.
Det som kostat mycket blod, svett och tårar.
Jag blir rädd för att jag faktiskt inte har något riktigt val,
om jag skulle hamna i den sitsen igen.
För att jag måste lämna, för att jag måste splittra familjen.
Det gör mig rädd.

När jag ser sambon tillsammans med vår lille son kan jag inte annat än fyllas av kärlek.
Vad de två delar är något enastående.
Och tanken på att jag kunnat beröva dem båda det,
får mig nästan att gå sönder.

Nä, jag vet att det inte är mitt agerande som skulle splittra familjen.
Utan konsekvenserna av någon annans.
Men likaväl så blir det ändå mitt beslut.
I slutänden.
Om ifall att.

I maj månad,
då avslöjande kom,
tog allt i vårt liv en ny vändning.
Många saker förändrades.
En utav dessa var sonens mammighet.
Inom loppet av några dagar vändes all hans uppmärksamhet och hans största fokus mot hans pappa.
Där och då var det fruktansvärt.
Jag var inget annat än ett tomt skal, som försökte överleva dagen.
Jag hade ingenting att ge,
jag var känslomässigt avskärmad och fullkomligt inkapslad i min egen sorg.
Men när min enda lilla solstråle i världen valde bort mig,
till förmån för sin pappa så gick jag i tusen bitar.
Jag vet inte om det var en tillfällighet,
eller om det handlade om att jag inte kunde tillgodose hans behov.
Än idag är han pappas pojke,
och jag kan fortfarande känna ett sting i hjärtat när jag tänker på anledningen.
Beror det på att jag vände honom ryggen känslomässigt,
och inte kunde ge honom den kärlek han behövde?
På att jag under några dagar i maj var i livet, men utan att leva på riktigt?
Berövade jag honom den trygghet ett barn ska känna till sin mamma?
Eller är jag bara lyckligt lottad som har ett barn som älskar sin pappa?...

God jul till er alla!

Jag tar tillfället i akt att önska alla som tittar förbi en riktigt God jul.
Jag misstänker att morgondagen kommer att ha en väldans massa i sitt sköte,
så att sitta vid datorn då lär inte bli till att tänka på.
Så en riktigt god jul på er, det är ni värda!

Julen är på många sätt en prövningens tid.
Jag älskar juletid, med allt vad det innebär.
Värmen och ljusen i fönstren, närheten till människor man knappt känner, förväntningarna, upprymdheten, en lagom dos av stress, hemlighetsmakeriet... listan kan göras hur lång som helst.
Men på något sätt är det just i dessa stunder som kontrasterna blir som störst,
det vill säga,
när lyckan blir som mest påtaglig,
som det förflutna också känns mer närvarande.
Tankar på förra julen då ingenting var som jag trodde skymtar förbi,
och jag måste kämpa för att ta makten över mina tankar.
Över mina känslor.
Idag vet jag ju att jag faktiskt kan välja.
Att jag inte behöver bli en slav under destruktiva tankar.
Utan istället herre över de positiva...

Jag hoppas att vi alla får en varm och kärleksfull jul.
Att vi får igen lika mycket som vi ger,
och att vi tar oss tid att njuta av nuet istället för att planera morgondagen.
Gå inte vilse i orimliga förväntningar på en jul som saknar verklighetsanknytning,
utan försök att göra det bästa av just dina förutsättningar.
Oavsett var i din process du befinner dig,
så försök att ge dig själv den finaste julklappen av alla.
Villkorslös kärlek.

Tack till er alla.
Ingen nämnd ingen glömd.

Jag vet nåt som inte du vet

Den senaste tiden har paret Woods/Nordengren diskuterats flitigt i fikarummet.
Undertecknad har istället för att delta i diskussionen lutat sig tillbaka och fördjupat sig i en dagstidning.
Känner att jag inte har så mycket att tillföra.
Åsikterna har haglat.
Alla vet exakt vad de hade gjort i egenskap av Elin.
Och ingen skulle någonsin kunna göra något sånt som Tiger gjort.
Såklart.

Jag arbetar tillsammans med en jätterar kollega. Hon är enormt godhjärtad och ställer alltid upp till hundra procent.

När det gäller den sanna historien om vad som hänt mig det senaste året, så vet hon däremot ingenting. Inte för att hon inte skulle ha stöttat mig, för det vet jag att hon hade gjort fullt ut. Hon hade däremot aldrig förstått. Därför att hennes värld är väldigt svart och vit. God eller ond.

Jag fick detta bekräftat häromdagen då hon plötsligt vände sig mot mig och sa:

"Ja, nu är det klart. Nu ska de skiljas. Elin kommer att begära halva hans förmögenhet, och dessutom vårdnaden om barnen. Ja, det gör hon rätt i. Hade jag också gjort. Jäkla skit, den där Tiger. "

Och självklart förstår jag henne. Jag hade förmodligen tyckt likadant om jag inte traskat runt i ett par liknande skor som den omnämnda Elin för några månader sedan. Det är så oerhört befriande att kunna se världen på ett mer nyanserat sätt, samtidigt som det såklart är frustrerande att hålla inne med en historia som känns viktigare och viktigare.

Det är ingen på min arbetsplats som vet. Det har funnit tillfällen då jag önskat att min chef varit införstådd med att jag haft det kämpigt på hemmaplan, men nu i efterhand är jag nöjd med beslutet att hålla det för mig själv. Vi har ingen nära relation och jag är osäker på om han överhuvudtaget skulle kunna sätta sig in i min situation. Det är trots allt enormt svårt för någon som inte upplevt något liknande att förstå, och jag är inte intresserad av att lägga energi på att förändra någon annans uppfattning. Huvudsaken är att jag vet. Och att ni som vill veta hur livet kan se ut efter ett missbruk, får veta.

När jag loggar in på min blogg, förvandlas datorn till en telefonkiosk och jag till Tintomaran. Tiden däremellan är jag bara en helt vanlig Clark Kent...

Favorit i repris...

Jag har skrivit om det tidigare.
Nu skriver jag om det igen.
Det gör det inte mindre viktigt.
Bara viktigare att minnas.

Om du fyller upp en ballong med luft,
tar den plats.
Kanske till och med plats från något annat, viktigare.
Om du dessutom samlar på dig flera stycken,
kommer du till slut att ha ett helt knippe.
Och när du väl samlat på dig ett tillräckligt stort knippe,
då kommer du inte längre att kunna hålla dig på marken.
Du kommer att segla upp i det blå,
lika lite förankrad i verkligheten som en Tintomara i sitt värsta medberoendestim...

Som små, små ballonger som fylls upp lite då och då.
Om de inte punkteras i tid,
får de möjlighet att växa.
Möjlighet att ta plats.
Sticker du däremot hål på dem så får de ingen chans att svepa med dig.
Du står stadigt med fötterna på jorden.

I lördags morse steg jag upp, och gick ner på bottenvåningen.
Jag plockade undan lite på soffbordet, däribland sambons mobiltelefon.
Drabbades inte av någon särskilt snok-reflex, utan råkade faktiskt bara komma åt en av knapparna när jag lyfte upp den för att flytta undan den.
Skärmen lös upp med en gång och vips.
Knut i magen.
Telefonen inställd på ljudlös...

Det pågick en inre konflikt mellan mitt tvivlande jag, och den delen av jaget som kämpade för att fortfarande tänka logiskt.
Eftersom alarmet på hans mobil vid ett flertal tillfällen gått igång under tidigare helger,
så misstänkte jag ganska snart att det handlade om ett sätt att undvika detta.
Jag skulle dock ljuga om jag sa att det inte dök upp andra tankar i mitt huvud.
Tankar som fick mig att må lite illa.
Att frukta det värsta.

Jag sa inget till sambon när han steg upp.
Jag undvek ämnet.
Såg istället på hur han lite senare satte i gång ljudet i förbifarten.
Iakttog för att se om han visade spår av något annat.
men ingen reaktion.

Dagen gick.
Jag kände mig olustig till mods.
Jag minns inte exakt när det var jag bestämde mig,
men jag tror att det var under lördagskvällen.
Jag var helt enkelt tvungen.
För min egen skull.

"Jag såg att du hade din mobil på ljudlös i natt,
jag antar att det var för att slippa från alarmet?"

Och så var det sagt.
Han tittade lite frågande på mig.

"Ja, det stämmer."

Sedan var det över.
Och det var så skönt.
Jag har sagt det tidigare, men det tål att sägas igen.
Det handlar inte nödvändigtvis om att sambon till hundra procent var tvingad att säga sanningen.
Hans sanning är hans ansvar.
Den kan jag aldrig komma åt, om han förvägrar mig den.

Men jag kan vara sann mot mig själv.
Jag kan punktera ballongen innan den blir tillräckligt stor att den får eget liv.
Jag kan vägra att ställa upp på det.
Och stanna med fötterna på jorden.

Om jag inte sagt något till honom?
Vad hade hänt då?
Ja, förmodligen inte särskilt mycket denna gången.
Den här lilla saken hade gnagt lite inom mig,
men troligtvis drunknat i julbestyr och annat trevligt.
Till nästa gång.
Och nästa gång igen.
Och tillslut är antalet bagateller så många att jag inte längre kan punktera dem lika enkelt.
Att dra fram det i ljuset blir så mycket svårare när mörkret är för stort.
När man glömt vad det var som skapade mörkret från första början...

Mindre-al, ja tack...

Har nyss sett programmet Debatt på Svt och måste helt enkelt kommentera mina känslor såhär i efterhand.
Jag borde inte.
Vill inte.
Men ändå.
Skit.
Hon provocerar mig så enormt genom sin blotta uppenbarelse.
Än mer när hon sätter i gång att prata, och frågan om hon någonsin kommer att tystna igen dyker upp varje gång hon tar ton.
Varför i all sin dar är hon inbjuden till tv-programmet?
I egenskap av tv-profil, jo jag tackar jag.
I ett bortglömd dokusåpa för cirka tio år sedan.

Tyckte Åsa Hellberg gjorde ett fantastiskt jobb som lyckades leverera ett viktigt budskap under den korta tid hon blev tilldelad.
Tyckte även att Anna Anka representerade sig själv och den något cyniska livsåskådning hon verkar vara anhängare av på ett underhållande sätt.
Betraktar Roger Nilson som ett viktigt inslag i debatten, något som dessvärre drunknade i havet mellan en förvirrad livscoach och den tidigare nämnda sk. tv-profilen.
Tyckte för övrigt att Belinda misslyckades med att ge debatten rättvisa, eftersom hon envisades med att snö in på sidospår som Anna Ankas äktenskapsproblem och kyrkans sexualsyn i tid och otid.

Jag vill verkligen inte bry mig det minsta om fröken Baren, eller hennes åsikter för den delen.
Vad hon tycker är ju fullständigt irrelevant för mig i mitt liv.
Att hon dessutom har som självända mål att just provocera stör mig ännu mer.
Det betyder ju onekligen att jag faller för hennes knep.
Trots att jag genomskådar henne.
Usch.
Vilket nederlag.

Frågan jag borde ställa mig är:
Varför provoceras jag av henne och hennes åsikter?
Vad är det hos henne som gör mig så irriterad?

Jag tror att det handlar om hennes totala brist på ödmjukhet,
och på hennes självupptagna och obehagliga attityd.
Jag borde vara en bättre människa och inte döma, jag vet det.
Jag har ju ingen aning om varför hon är som hon är.
Det finns säkert en god människa därinne bakom hennes osympatiska fasad.
Jag har bara aldrig sett tillstymmelsen till den de gånger jag sett henne på tv...
Men såklart att den finns.

Tråkigt bara att hon fick alltför stort utrymme i kvällens program.
Fanns gott om människor med viktiga historier att berätta,
och då känns det smått patetiskt att hon tog sig rätten att stå i centrum.

Hrm.
Kanske är det där skon klämmer.
Att jag någonstans långt därinne är grön av avundsjuka för att jag själv saknar förmågan att ställa mig själv i centrum så som hon gärna gör...
Eller så är det inte mycket mer komplicerat än att vår personkemi helt enkelt inte klickar.
Tja.
Vi får väl se om hon dyker upp som gubben i lådan i fler sammanhang framöver.

Tänk om...igen.

Tänk om jag lagt lite mindre tid på att vara ledsen för hur saker och ting skulle kunna ha varit.
Om jag istället för att fastna i längtan efter en mer närvarande mamma,
uppskattat de stunder hon faktiskt är hos oss.

Tänk om jag tagit tillvara de kärleksbevis hon ger mig,
även om de tar sig andra uttryck än jag kanske skulle önska.
Och om jag till fullo accepterade att hon är den hon är.

Tänk om jag inte var så rädd för att berätta att jag älskar henne.
Om jag genom lite mer öppen kärlek skulle visa henne att hon faktiskt är värd den.

Tänk om jag upptäckt en manual.
En skrift som berättade hur just jag ska göra.
Hur just jag hanterar mina svårigheter.

Det blir bara så väldigt tröttsamt i längden att famla i blindo.
Även om man gång på gång kämpar för att försäkra sig själv om att allting kommer att leda fram till något positivt.
Om att allting följer en plan.
Just min plan.
Men att det är ok att släppa på kontrollen för min plan kommer att genomföras vare sig jag vill eller inte.
Vare sig jag kämpar emot eller följer med.
Ibland tar det lite längre tid än väntat bara, för att jag kanske råkar snöa in på en omväg.

Men ibland vill man bara att någon tar en i handen och leder en rätt.
Vill kunna krypa ihop och få be om hjälp.
Ibland.

Hypnosterapi?

Läste några rader i tidningen häromdagen om hur man skulle kunna nå sitt inre barn via hypnos.
Att denna hypnosen därigenom faktiskt skulle kunna bidra till att skapa en bättre relation till sig själv, och till den historia man bär med sig, om man nu kan uttrycka det så.
Jag skulle förmodligen avfärdat detta som hokus pokus för ett år sedan.
Idag känner jag annorlunda.
Jag blir nyfiken.
Skulle kanske till och med vilja prova.


Är det någon av er som provat på det här med hypnosterapi i praktiken?
Vad är i sådana fall er erfarenhet?


Någonstans inom mig är jag lite rädd att att jag söker en quick fix.
Att jag inte längre riktigt orkar ta mig tid att gräva för djupt,
eller för längre.
Att energidepåerna liksom aldrig riktigt hunnit fyllas på tillräckligt sedan livet vändes upp och ner,
vilket gör att jag fruktar vad som kommer att hända om jag börjar ösa ur dem alltför snart.


Just nu flyter jag mest runt på tillvaron och njuter av julstressen.
Ja, faktiskt.
Jag njuter.
Försöker att insupa varje liten detalj.
Snöflingan som fastnar på handen.
Glöggen som bränner på tungan.
Min lilla guldklimp som dansar lyckligt i takt med musiken från en potentiell julklapp i butiken.

Jag står dock still.
I livet.
Kanske hämtar jag andan.
Kanske provar jag hur det är att bara leva lite.
Men jag känner mig ju ändå samtidigt rädd för att stanna av för gott.
Jag vill ju fortfarande jobba med mig själv.
Vet att det finns massor kvar att göra.

Vet bara inte riktigt vad nästa steg ska bli...

Facit

Ungefär samtidigt som jag skrivit ihop förra inlägget,
(men dock inte hunnit publicera det)
ringer sambon.

Hur är det?
Bra, muttrar jag och försöker å det bestämdaste förmedla allt det missnöje jag känt under morgonen i ett enda ord.
Hur är det själv?
Äh. Det är inte så bra...
Nähä??!! Vaddå då?
Mitt knä gick fullständigt i sönder i morse. Jag bröt ihop däruppe...så tja..det är inget vidare. Har pratat med sjukhuset nu så jag ska in på en akuttid.

Goddag mina gamla "vänner".
SKULD.
SKAM.

Hur kunde jag bara gå igång på alla cylindrar utan att först stämma av?
Och visst.
I ärlighetens namn.
När jag väl drog mig till minnes morgonen..så visst såg jag hans uttryck av sorgsenhet i ögonen precis innan jag smällde igen dörren.
Hans sorgsna som mötte mina iskalla.
Mina som symboliserade ett oerhört minus på empatikontot.

Tänk om han bara sagt som det var med en gång.
Om han kallat på mig.
Berättat vad som hänt.
Innan jag vred om kniven i såret genom att vansinnesvråla:
"Nu får du väl ändå ta och pallra dig ner innan vi sticker"
Om jag bara fått chansen att veta?
Och inte låtit just denna morgon bli den som bägaren slutligen rann över?

Eller om jag tagit mig tid att lyssna.
Stannat och frågat vad som var fel istället för att rusa iväg i ilska.
Det är lätt att skylla på tidsbrist.
Stress.
Men i morgon bitti ställer jag klockan en halvtimme tidigare.

Om du läser älskling.
Förlåt.
Förlåt så mycket.

Vikten av kommunikation

Jaha.
Så var det dags igen.
Att ännu en gång konstatera att jag lever tillsammans med ett barn.
Eller nä.
Två barn.
Ett som är ett och ett halvt.
Och ett som är 37.


##@!!??!!&!%%


Jag känner mig så vansinnigt orättvist behandlad på morgonen.
Som att jag får dra ett gigantiskt lass medan en viss sambo slipper minst sagt lindrigt undan.
Och ja.
Jag är säkert omogen och ego vissa tider på dygnet jag med.
Men inte lika förbannat förutsägbar.
Jag är så arg för att jag inte vet hur jag ska komma vidare med det här.
Som att vår kommunikation kring detta fastnar i förutbestämda loopar.
Vi kommer inte vidare.


"Jag är så här.


Jag är bara så himla trött.


Jag orkar bara inte stiga upp..."


Och det hela blir inte bättre när undertecknad,
fullkomligt kokandes,
och precis i färd med att lasta ut lillemannen i bilen möts av en haltandes sambo i hallen.


En gammal skada som gått upp.
Som handikappat honom.
Vilket undgått mig fullkomligt då haltandet fram tills dess skett på ovanvåningen.


Ett potpurri av vansinne, ilska, omhändertagandelust, kärlek och frustration sköljer över mig och kompletterar morgonstressen.
Jag springer till bilen fylld av motsägelsefulla känslor.
Försöker öppna bildörren, men låset kärvar.
Gråten i halsen.
Och fuktiga ögon.

Inte mer nu.
Orkar inte.
Lyckas ta mig in genom ett olåst passagerarsäte.
Sätter in sonen som med ett leende på läpparna försöker förgylla min morgon med sina underbara dagissånger.
Jag fylls av en innerlig kärlek i förbifarten.
Hinner knappt känna på den.
Men jag vet att den finns.


Lämnar på dagis.
De vanliga skuldkänslorna får stå tillbaka för stoltheten när min lilla pepparkakskille marcherar in bland sina för dagen lusseklädda kompisar.
En halvtimme försenad till jobbet.

Smyger in som en skamsen hund med svansen mellan benen.


Och vem står och blänger på mig i ögonvrån om inte chefen?
Så klart.
Och ännu en underbar måndagmorgon har tagit sin början...

Uppskattning

Jag tycker faktiskt att jag är bra på mitt arbete.
Jag trivs kanske inte alltid fantastiskt bra,
men själva kärnan av arbetet är jag på det stora hela mycket nöjd med.
Jag ser potentialen i min yrkesroll,
och jag tänker att jag en dag kommer att få tillräckligt med kraft och energi att göra exakt det jag vill utifrån min utbildning.

I nuläget är det ganska turbulent på mitt jobb.
Till stor del beror det på yttre omständigheter,
men för min del så handlar det också mycket om ett känslomässigt avstånd till chefen.
Det är en stor organisation,
och det är svårt att verkligen ta sig tid att se varje liten medarbetare.
Om det sedan dessutom råkar vara en medarbetare som har lite svårt att ta plats sådär i största allmänhet,
så är det inte direkt en fördel för denne.

Personligen känner jag att jag skulle kunna behöva mer uppskattning,
mer bekräftelse på att jag gör något viktigt i organisationen eller kanske egentligen bara feedback överhuvudtaget.
Jag vet inte om det är en del av mitt mindre friska jag som ger sig till känna,
eller om det helt enkelt bara är mänskligt.

Att vilja synas.
Bli sedd.
Bli värdesatt.
I en diskussion med sambon så vidhöll denne att jag lever i en illusion.
Att den bekräftelse jag drömmer om helt enkelt existerar i verkligheten.
Och kanske är det just så.

Jag fortsätter ändå att hoppas...

Återvändsdiskussion

"Jag har läst din blogg.

Jaha. Där ser man.

Jag tycker bara det är så hiiiimla märkligt hur man kan resonera så som du gör...mummel mummel......Men jag antar att det är sviterna efter det som hänt...

AAAAArrrrrrgggghhhhhh.
MEN SÅ FÖRSÖÖÖÖÖK FÖRSTÅ!!!!!!!!!!!!!!!!

Lusten att ställa mig upp på stolen och bara vråla högt sköljer över mig,
men i sista stund lyckas jag lägga band på mig.
Tror att det skulle kunna uppfattas som aningen labilt.
Vilket jag för övrigt beskyllts för x antal gånger den senaste tiden.
Att vara labil.
Att bli arg i tid och otid.
Och ja, till viss del kanske det faktiskt stämmer.
Jag ryter till när det är något som inte passar.
Och ibland ryter jag till när jag blir frustrerad, ledsen och känner mig sårad också.
Jag är inte längre rädd för att bli arg eller för att mötas i en konflikt,
vilket förmodligen gör att de ligger betydligt närmare till hands än förut.
Jag vet ju att vi inte fastnar där,
utan att vi tvärtom faktiskt kan få hjälp att ta oss vidare tack vare en konflikt.
Att det för tillfället är något fler hormoner i omlopp kan ju också vara en bidragande orsak,
men inget jag vill skylla ifrån mig på...

För mig är det någonstans provocerande att han resonerar på samma sätt som jag tidigare gjorde.
Att det är vi nu,
att det är så det ska vara.
Missförstå mig inte.
Jag vill leva med honom i vår familj.
Ingen annanstans.
Men inte till vilket pris som helst.
Och det menar jag inte enbart som en markering på att jag inte skulle acceptera framtida otrohet.
Utan som en markering överhuvudtaget.
Livet är inte konstant,
utan ett ständigt energiflöde.
Och när någonting tar mer energi än vad det ger på lång sikt,
då vill jag inte längre betala priset.
Om det så gäller förhållandet, arbetet, vännerna...

En annan sak som nämndes i förbifarten av sambon var hur mitt Anka-inlägg föreföll genomsyrat med bitterhet.
Jag måste naturligtvis förklara mig om det är så inlägget uppfattades.
Jag har inga som helst problem med Mrs Anka.
Hon är förvisso lite egen och verkar ha en ganska bestämd uppfattning om hur hon vill ha saker och ting i livet,
men detta behöver inte nödvändigtvis vara något negativt.
Jag är övertygad om att hon har massor av positiva egenskaper.
Visst har hon diskuterats flitigt av arbetskamraterna i fikarummet,
och många har en väldigt bestämd åsikt om henne.
Själv har jag egentligen ingen alls.
Jag hatar inte henne, älskar inte henne.
Känner ingenting alls, om jag ska vara helt ärlig, mer än möjligen viss förvåning över hennes oerhörda genomslag.
Det enda jag ville med mitt inlägg var att lyfta fram ett av hennes tidigare uttalanden i ljuset.
Ett av hennes kanske mindre genomtänkta, om ni frågar mig.
Å andra sidan ska jag inte sticka under stol med att jag resonerat på liknande sätt tidigare i mitt liv,
så jag är ingalunda bättre än henne.
Bara pyttelite mer rik på livserfarenhet,
just på detta området...

En utsträckt hand

Det gör så ont i hjärtat att följa dessa skoningslösa rubriker.
Dessa gamar till kvällstidningar som parasiterar på människor.
Kända som okända.
Om kvällspressen funnits på Dantes tid,
hade dess journalister förmodligen placerats i den värsta kretsen.
Må de ligga sömnlösa då och då och skämmas för sina illdåd.
Oavsett vilket, så handlar det om att dra nytta av andras elände.
Och det smärtar mig så att inget kunna göra.

Jag vill sträcka ut en hand.
Visa att det går att överleva.
Att man faktiskt kan växa av det som verkar omöjligt.
Men hur når man fram?
Ser hur det till och med skrivs på forumet om det som hänt.
Som att dessa personer upphörde med att vara människor i samma stund de valde att bli offentliga.
Eller.
Valde de verkligen det?
Förmodligen hade de aldrig något val.

Jag behövde aldrig förklara mig för en hel värld.
Inte sambon heller.
Vissa i omgivningen vet fortfarande ingenting om det jag genomled i våras.
Det är befriande att inte bli dömd av människor som inte känner mig.
Att inte bli synd om tyckt av folk som inte vet något om vår relation.
Ingen ska behöva genomlida det.
Missbrukare som icke missbrukare.
Att det ändå sker gör så ont.

Jag läste en viktig krönika i helgen.
Paradoxalt nog hämtad från en kvällstidning.
En kvinna vars namn jag för tillfället glömt som ifrågasatte vår tids otrohetshets.
Att det ultimata beviset på att din man inte älskar dig är att han varit otrogen.
Och att du döms för att totalt sakna självrespekt om du väljer att stanna hos en man som bedragit dig.
Ett samhälle som hyllar individens rätt till det egna valet,
men som dömer skoningslöst om du råkar välja fel i detta fall.
Katerina Janouch som skrivit en bok om medberoende,
förstärker denna myt genom att i sin bok påpeka att hennes man trots otaliga återfall inom såväl drogmissbruk som alkoholmissbruk åtminstone aldrig var otrogen.
Han var aldrig med någon annan kvinna.
Som om det skulle spela någon som helst j-la roll för kärlekens skull.

Jag önskar att jag kunde skicka lite extra energi över Atlanten.
Till två personer som just nu befinner sig i världens blickfång.
Som förmodligen bär på lika mycket smärta och sorg som vem som helst i samma situation skulle ha gjort.
Och som tvingas genomlida den offentligt.

Hoppas ni väljer det som känns rätt för er.
Vad det än är.
Men att ni åtminstone återtar makten över det fria valet.
Från alla de som tror att de vet bäst.
Från de som är så snabba att döma,
att de missar det väsentliga.
Att endast den enskilda individen vet vilken väg som är rätt för henne.

Livet kommer emellan...

Ibland blir det bara så.
Dagar som springer iväg, och som övergår till veckor utan att man märker det.
Jag bloggar inte mer sällan för att jag inte längre roas av det.
Det är helt och hållet en fråga om tid.
Eller snarare tidsbrist.

December månad med allt vad det innebär.
Jag tror det är ett gott tecken för mig.
Att livet mer och mer börjar ta plats från mitt tidigare fokus på tillfrisknande.
Eller att de båda flätas in i varandra.
På ett naturligt sätt.

Det finns saker jag grubblat över den senaste tiden,
som jag helt enkelt känner att jag bara måste skriva om.
Dessvärre är det varken rätt tid eller plats för mig just nu,
men jag lovar att återkomma snart.

Tills dess,
njut av de varmt upplysta fönstrena och alla människor med barnsligt tindrande julögon.

Kall Anka

Gårdagens stora rubrik i en av våra större kvällstidningar var att det glamorösa Hollywoodparet Mr och Mrs Anka går skilda vägar.
Jag lägger ingen som helst värdering i detta, och har absolut inget intresse av att vältra mig i deras elände.

Jag kan dock tyst konstatera för mig själv att Mrs Anka förmodligen numera insett att det där morgon-blowjobbet "för pliktens skull" trots allt inte är någon mirakelkur.

Hrm.
Kunde jag berättat för henne för länge sedan,
så hade hon ju sparat in massor med sovmornar.

Lugn och ro. Inuti.

Fredag kväll.
Sambon är ute på egen hand för första gången på hur länge som helst.
Jag känner mig fullkomligt avslappnad.
Som att jag äntligen förstått innebörden av sinnesro.
Och verkligen upplever den.
Känner mig till och med lite uppspelt över att få disponera min fredagskväll precis som jag vill.
Lite läsning, lite godis, lite surfande i soffan.
Och så naturligtvis.
Idol.
Inte att förglömma.

För ett år sedan hade jag spenderat dagen med att sura.
Vara irriterad och svår.
Stressmage och nervöst allmäntillstånd.
När sedan sambon väl lämnade hemmet, upplevde jag det nästan som en lättnad.
Då behövde jag varken vara arg, sur eller irriterad förrän han kom hem igen.
Jag kunde ta paus.
Försöka njuta av tiden.
Såvida inte det där behovet av att snoka smög sig på.
Det kom oftast lite krypande.
Sedan gick det helt enkelt inte att stå emot.
Jag ägnade timmar åt meningslösa aktiviteter.
Timmar som jag istället kunnat ägna åt att njuta av lugnet.
Av att bara vara.

Ikväll känns allt så lugnt och skönt.
Såväl i huset som på insidan.
Jag njuter.
Av min frihet.
Från mitt gamla jag.

De första tre hundra gångerna jag rabblade sinnesrobönen var det bara ord.
Ord för att distrahera mig från något annat.
Nu känner jag den.
På riktigt.

Jag känner mig så trygg.
I att jag alltid har mig att förlita mig på.
Och på att jag aldrig kommer att svika.
Trygghet.
Ja.
Att det var såhär den kunde kännas,
det hade jag faktiskt ingen aning om för några månader sedan...

"Hoppas vi aldrig behöver separera...hoppas verkligen det..."

Jag sa det till sambon i ett ögonblick av frustration.
Frustration över att jag är så trött på det här med dubbla julfiranden till höger och vänster,
vilket ofta blir följden av växelvisa boenden.
Av splittrade familjer.
Jag skulle så gärna vilja fira rejält en gång varje jul.
Julafton.
Varken mer eller mindre.
Och sedan låta resten av julen ägnas åt att bara njuta.

Så blir inte fallet i år heller,
trots att vi denna gången valt att bjuda in alla släktingar till att fira julafton hos oss.
Men omständigheterna har gjort att det ändå kommer att bli firande mer än en dag.
Så jag lackade ur lite av det.
Eller lacka ur och lacka ur.
Jag fällde ovanstående kommentar,
och reaktionen lät inte vänta på sig.

"-Varför säger du så?

-Jamen. Jag bara menar att jag hoppas vi slipper en separation och allt vad det för med sig.
Jag hoppas att vi inte kommer att behöva separera.

-Det är väl klart vi inte ska.

Nä, älskling. Det är faktiskt inte klart...tänker jag.
Inte klart alls.
Det beror helt och hållet på vad som händer, till skillnad från förut.
Jag älskar inte längre förbehållslöst och målinriktat.
Jag älskar med hjärtat vilket innebär att jag satsar med hjärtat.
Och om hjärtat inte längre vill vara med. Ja. Då drar jag mig ur.
Och jag hoppas för din skull att du gör detsamma om din kärlek till mig skulle rinna ut i sanden.
Vi ska inte leva med varandra för att vi tror att vi måste.
Utan för att vi vill.

Högt säger jag något om att det väl är bättre att jag säger så, än att jag istället önskar att vi kommer att separera. Det vore väl en förfärlig sak att höra i sådana fall, inte min önskan om motsatsen.

Vi är olika som natt och dag på den punkten.
Jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer att kunna förklara för honom hur jag känner,
utan att han tar illa upp.
Jag tror faktiskt inte att han skulle vara beredd att lyssna.
Detta kan bero på att vi stod på olika sidor,
då vårt livs största kamp utspelade sig.
Han som tvingades uppleva hur han miste kontrollen över sina lögner,
och jag.
Jag som insåg hur jag aldrig haft någon kontroll överhuvudtaget.

För mig handlar det inte om att jag älskar honom mindre nu,
för att jag resonerar som jag gör.
Det handlar om att min kärlek är realistisk numera.
Och faktiskt mer äkta än någonsin.

Min sambos första otrohetsaffär ramlade ner i huvudet på mig 2004.
Det var några dagar kvar innan vi skulle åka till Paris och förlova oss.
Allt var klart.
Resan var bokad.
Ringarna beställda.
Jag befann mig mentalt redan i Paris, strosade fram längs gatorna med min vackra ring på fingret.
Jag tillhörde någon.
Jag var någons.
På riktigt.

Reperationen efter den affären var minst lika jobbig som denna gång.
Denna gång var det inte lika lätt att se en utväg.
Vi var betydligt mer bundna vid varandra rent praktiskt, med hus och barn.
Det var också en oerhört mycket större omfattning på det hemlighetsmakeri som skedde från 2007 och framåt.
Men jag berövades min oskuld 2004.
Det rosa, romantiska skimmer som jag bäddat in vårt förhållande smutsades ner för allra första gången där och då.
Jag blev medveten om att verkligheten inte riktigt överensstämde med min dikt.
Eller inte alls.
Istället för att försöka acceptera detta,
valde jag med tiden att arbeta hårdare för att låta sanningen stå tillbaka för min bild av verkligheten.
Detta till trots så visste jag ändå.
Längst där inne.
Saker och ting var inte riktigt som jag ville att de skulle vara.
Som jag låtsades att de var.

När jag valde att fortsätta 2004 var det med otaliga hot om vad som skulle komma att ske vid ytterligare snedsprång.
Det var hot, krav och ett enormt kontrollbehov som hjälpte mig att hantera situationen.
Oförklarliga saker hände genom åren.
Mina hot fortsatte, men förverkligades aldrig...

Min initiala reaktion i samband med avslöjandet i maj i år blev densamma.
Jag hotade om vad som skulle hända om han upprepade sitt beteende.
Om han återigen kränkte mig.
Jag krävde ensam vårdnad om sonen om ifall att.
Jag krävde det och jag krävde det.
Som om det skulle spela någon roll?
Som om det skulle kunna hjälpa honom att hålla sig frisk...

Idag resonerar jag annorlunda.
Väldigt annorlunda.
Om det skulle visa sig att min sambo inte orkar hantera sin själsliga smärta, om han faller åter ner i det djupa hål, då kommer jag inte att hata.
Jag kommer inte att hänga ut honom,
jag kommer inte att avkräva något straff.
Jag kommer förmodligen fortfarande att älska honom.
Men jag kommer att gå.
För att jag inte vill leva det livet.
Och för att jag förtjänar trohet, respekt och ärlighet.
För att jag förtjänar det jag numera också ger.

Jag tänker aldrig ta någonting för givet.
Jag vet numera att jag inte bara kan bestämma att vi inte kommer att dela på oss,
eller att vår kärlek kommer att överleva allt.
Vår kärlek har överlevt mycket,
och den har växt sig enormt stark över åren.
Jag kommer alltid att älska honom för den varma, underbara och kärleksfulla man jag vet att han är och vill vara.
Jag kommer alltid att vara stolt över den fantastiska pappa han är till vår son.
Men jag lever här och nu.
Det är den största gåvan jag kan ge mig själv.
Och faktiskt även honom.

Ärlighet.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta.
Här och nu, idag.