Återvändsdiskussion

"Jag har läst din blogg.

Jaha. Där ser man.

Jag tycker bara det är så hiiiimla märkligt hur man kan resonera så som du gör...mummel mummel......Men jag antar att det är sviterna efter det som hänt...

AAAAArrrrrrgggghhhhhh.
MEN SÅ FÖRSÖÖÖÖÖK FÖRSTÅ!!!!!!!!!!!!!!!!

Lusten att ställa mig upp på stolen och bara vråla högt sköljer över mig,
men i sista stund lyckas jag lägga band på mig.
Tror att det skulle kunna uppfattas som aningen labilt.
Vilket jag för övrigt beskyllts för x antal gånger den senaste tiden.
Att vara labil.
Att bli arg i tid och otid.
Och ja, till viss del kanske det faktiskt stämmer.
Jag ryter till när det är något som inte passar.
Och ibland ryter jag till när jag blir frustrerad, ledsen och känner mig sårad också.
Jag är inte längre rädd för att bli arg eller för att mötas i en konflikt,
vilket förmodligen gör att de ligger betydligt närmare till hands än förut.
Jag vet ju att vi inte fastnar där,
utan att vi tvärtom faktiskt kan få hjälp att ta oss vidare tack vare en konflikt.
Att det för tillfället är något fler hormoner i omlopp kan ju också vara en bidragande orsak,
men inget jag vill skylla ifrån mig på...

För mig är det någonstans provocerande att han resonerar på samma sätt som jag tidigare gjorde.
Att det är vi nu,
att det är så det ska vara.
Missförstå mig inte.
Jag vill leva med honom i vår familj.
Ingen annanstans.
Men inte till vilket pris som helst.
Och det menar jag inte enbart som en markering på att jag inte skulle acceptera framtida otrohet.
Utan som en markering överhuvudtaget.
Livet är inte konstant,
utan ett ständigt energiflöde.
Och när någonting tar mer energi än vad det ger på lång sikt,
då vill jag inte längre betala priset.
Om det så gäller förhållandet, arbetet, vännerna...

En annan sak som nämndes i förbifarten av sambon var hur mitt Anka-inlägg föreföll genomsyrat med bitterhet.
Jag måste naturligtvis förklara mig om det är så inlägget uppfattades.
Jag har inga som helst problem med Mrs Anka.
Hon är förvisso lite egen och verkar ha en ganska bestämd uppfattning om hur hon vill ha saker och ting i livet,
men detta behöver inte nödvändigtvis vara något negativt.
Jag är övertygad om att hon har massor av positiva egenskaper.
Visst har hon diskuterats flitigt av arbetskamraterna i fikarummet,
och många har en väldigt bestämd åsikt om henne.
Själv har jag egentligen ingen alls.
Jag hatar inte henne, älskar inte henne.
Känner ingenting alls, om jag ska vara helt ärlig, mer än möjligen viss förvåning över hennes oerhörda genomslag.
Det enda jag ville med mitt inlägg var att lyfta fram ett av hennes tidigare uttalanden i ljuset.
Ett av hennes kanske mindre genomtänkta, om ni frågar mig.
Å andra sidan ska jag inte sticka under stol med att jag resonerat på liknande sätt tidigare i mitt liv,
så jag är ingalunda bättre än henne.
Bara pyttelite mer rik på livserfarenhet,
just på detta området...