Tänk om...igen.

Tänk om jag lagt lite mindre tid på att vara ledsen för hur saker och ting skulle kunna ha varit.
Om jag istället för att fastna i längtan efter en mer närvarande mamma,
uppskattat de stunder hon faktiskt är hos oss.

Tänk om jag tagit tillvara de kärleksbevis hon ger mig,
även om de tar sig andra uttryck än jag kanske skulle önska.
Och om jag till fullo accepterade att hon är den hon är.

Tänk om jag inte var så rädd för att berätta att jag älskar henne.
Om jag genom lite mer öppen kärlek skulle visa henne att hon faktiskt är värd den.

Tänk om jag upptäckt en manual.
En skrift som berättade hur just jag ska göra.
Hur just jag hanterar mina svårigheter.

Det blir bara så väldigt tröttsamt i längden att famla i blindo.
Även om man gång på gång kämpar för att försäkra sig själv om att allting kommer att leda fram till något positivt.
Om att allting följer en plan.
Just min plan.
Men att det är ok att släppa på kontrollen för min plan kommer att genomföras vare sig jag vill eller inte.
Vare sig jag kämpar emot eller följer med.
Ibland tar det lite längre tid än väntat bara, för att jag kanske råkar snöa in på en omväg.

Men ibland vill man bara att någon tar en i handen och leder en rätt.
Vill kunna krypa ihop och få be om hjälp.
Ibland.