Så märkligt...

Fick alldeles nyss ett jätterart sms från sambon.
Bara sådär liksom,
helt apropå.

"Hej hjärtat ;) Puss puss."

Första känslorna.
Glädje. Värme. Och naturligtvis bekräftelse.

Andra känslan.
Tänk om han skickat meddelandet fel?
Tänk om det var avsett för någon annan och inte för mig?

Men herregud,
var kom den paranoida tanken ifrån?
Helt plötsligt bara.
Från ingenstans.

Tur att den kändes så märklig att jag inte tog fasta på den.
Men jag måste medge att den förvånade mig rejält.
Jag brukar aldrig fundera i de banorna längre.
Från att ha varit ett kontrollerande svartsjukemonster,
betraktar jag mig själv numera som hyfsat normal.
Och just därför förvånas jag när jag uppenbarligen bär runt på en påtaglig osäkerhet som vilar alldeles under ytan.

Vill inte säga att det handlar om tillitsproblem.
Inte heller om förtroendekris.
Bara om en inneboende osäkerhet hos mig,
i form av ett sår som inte fått läka färdigt.

Men jag tackar och tar emot,
och försöker hitta tillbaka till de ursprungliga känslorna.
De där varma och mysiga, ni vet.

Ett litet visitkort

Ett alldeles vanligt visitkort i min jackficka.
Med ett handskrivet litet meddelande i marginalen.
Och ett litet hjärta.
Ibland är han bara så fin.
Då minns jag extra mycket varför jag älskar honom.

Och tydligen var det ditlagt före vår meningsskiljaktighet i går.
Inte som en samvetsgåva,
utan som ett kärleksbevis.
Ja, till och med ännu bättre.

Nä. Allt blir inte guld och gröna skogar bara för att man väljer att gå vidare tillsammans...

Ifall någon undrade.
Som inte redan visste.
Det dyker upp saker som måste redas ut fortfarande.
Och jag reagerar förvånansvärt starkt på vissa saker.
Som igår.

Jag blev så fly förbannad att jag bara ville försvinna hemifrån.
Så förbaskat arg att jag inte kunde lägga det bakom mig på flera timmar.
Och då är jag verkligen inte en långsint själ i grunden.
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på exakt vad det var som gjorde mig så förgrymmad.
Alltså,
jag vet varför jag blev arg.
Men bara inte riktigt varför jag blev fullt så arg som jag blev.

Det började som en oskyldig kommentar.
Som så många gånger förut.

"Är det för att jag blivit lite småtjock som du inte vill ha sex med mig?"

Jag tittade upp från middagen och funderade några sekunder på om det var värt att bemötas med ett svar.

-Menar du allvar?!

-Ja, men du vill ju aldrig det längre. Vare sig tillsammans eller sex där du tillfredsställer mig...

Om jag hade kunnat hade jag gärna rest mig upp,
tagit en hård kastrull och drämt den hårt i huvudet på honom.
En, två, tja.
Tre gånger till och med.
Men eftersom jag lyckligtvis inte är så våldsamt lagd (mer än i fantasin då, uppenbarligen)
så suckade jag mest djupt och koncentrerade mig på att fullfölja middagen.

Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt inte riktigt minns hur resten av konversationen fortlöpte.
Jag var så heligt förbannad.
Jag kände mig så oerhört kränkt.

Sedan en tid tillbaka har jag,
vilket jag tjatat om några gånger här på bloggen,
varit oändligt trött.
Jag har stupat i min tv-soffa efter att kvällsbestyren varit avslutade,
och så gott som varje kväll har jag växlat mellan ett passionerat deltagande i diverse OS-sändningar och ett högljutt snarkande.
Mycket energi går i nuläget åt på en arbetsplats som är oerhört turbulent.
Ännu mer energi går åt till att försöka få vardagen att fungera med en tvååring som vägrar promenera på egen hand, utan ska bli buren till höger och vänster.
Och som gärna vill demonstrera den egna viljan,
i tid och otid.
Och så den allt tyngre kroppen,
som förvisso härbärgerar ett litet mirakel men som ändå är ett smärre projekt att släpa runt på.

För ett år sedan hade jag sett förhållandet (läs: sexlivet) som ytterligare en boll jag varit tvingad att hålla i luften.
Trots att jag saknat energi och lust,
så hade jag ändå inte kunnat välja bort.
Några gånger i veckan hade jag iklätt mig rollen som den tillmötesgående sambon,
och sett till att partnerns behov tillfredsställdes.
Mina behov?
Va??!!
Nu förstår jag inte vad du menar?...

Men idag är det faktiskt annorlunda.
Jag har behov.
Och just nu är mitt dominerande behov att få vila så fort tillfälle ges.
Det konkurrerar ut allt annat.

Och jag tycker han borde förstå.
Vilket han säkert också gör.
Någonstans.
På någon nivå.
Problemet är bara att han nog inte förstår vad det är han gör mot mig när han fäller en sådan kommentar.
Han kittlar min akilleshäl.
Min absolut svagaste punkt.
Att ställa upp.
Att ta hand om.

Det är som att jag skulle utsätta honom för samma behandling som huvudpersonen i A clockwork orange ställs inför,
med den stora skillnaden att filmvisningen endast skulle innehålla porrfilmer.
Av alla de slag.
Jag skulle mata honom med det,
och han skulle inte ens kunna blunda.
Skulle han triggas igång av det?
Eller kan han stå emot?
Ungefär så känns det för mig.
Som att han sätter mig på prov.
Utan att ens förstå det själv.

Nä.
Jag skulle inte atttraheras mindre av honom om han så dubblade sin vikt.
Tror jag.
Det handlar nämligen inte om honom.
Det handlar om mig.
Om vad jag orkar, vill och kan.
Och just nu är det egentligen mest att ta hand om mig själv.

Ja, det är väl kanske priset man får betala för att fortsätta leva med en tillfrisknande medberoende...

En liten flicka

Det blir en liten flicka.
En lillasyster.
En dotter.
Vi hade inte tänkt ta reda på det.
Eller jag hade inte tänkt ta reda på det.
Men sambon insisterade.
Och jag hade inte karaktär nog att stå emot.
Jag var ju också nyfiken på det lilla livet därinne.

Av någon outgrundlig anledning kändes kraven med ens mycket större på mig som mamma.
En dotter,
vars viktigaste förebild är jag.
Jag som måste respektera mig själv, ta hand om mig själv och verkligen älska mig själv,
för att hon överhuvudtaget ska kunna göra detsamma.
För att hon ska kunna växa upp till en självständig individ,
som inte lever för att försöka foga sig efter andra.
Som lyssnar till sig själv och till sina innersta drömmar.
Som formar sin egen verklighet.

Mina barn kommer att bli min största utmaning,
i vilken jag tvingas omsätta all teori i praktik.
Jag ser fram emot det med spänd förväntan.
Redo,
men lite rädd.
Rädd,
men absolut redo.

Alla känslor är okej

Ja, faktiskt.
Alla känslor är okej.
Det var en av de där viktiga fraserna som jag lärde mig under mina kämpigaste månader i fjol.
Det är inte fel att känna en känsla.
Jag behöver inte försöka trycka undan den.
Gömma den.
Låtsas som att den inte finns.
Oavsett vad det är för typ av känsla.
Rädsla.
Otillräcklighet.
Skuld.
Eller vad det nu än kan tänkas vara.
Själva känslan är inte fel.
Det är viktigt att acceptera att känslan faktiskt finns,
att lyssna till den och att sedan därifrån ta ställning till om den är värd att omsättas i praktik.


Att fiska fram en känsla infrån är snarare att sätta en etikett på något man tidigare inte riktigt kunnat.
På något som är så suddigt i kanterna att det inte riktigt gått att fånga upp.
Att då hitta känslan kan faktiskt vara frigörande.

Jag kan ta några exempel.

Jag älskar min son över allt annat.
Han är det viktigaste i mitt liv,
och utan honom vet jag faktiskt inte riktigt var jag hade befunnit mig i dag.
Det må låta som en sliten klyscha,
men i detta fall är det så otroligt sant att jag inte kan upprepa det tillräckligt många gånger.


Jag har även en bonusson i form av en jättefin tonåring.
En omtänksam, rar och riktigt rolig kille för att bara nämna några av hans många fina egenskaper.
Han är helt enkelt en supergo kille.
Lite slarvig, visst.
Som de flesta tonåringar som ännu kämpar med att skapa struktur i livet.
Men utan tvekan med hjärtat på rätta stället.

Jag har länge levt med ett slags komplex för att jag inte älskat honom tillräckligt.
För att jag inte känt en lika stor kärlek till honom som jag tyckt att jag "borde" ha gjort.
En dag valde jag kort och gott att acceptera att kärleken till min egen son är större.
Oerhört mycket större.
Djupare.
Ärligare.
Och framför allt, totalt villkorslös.
Detta betyder ingalunda att jag har rätt att behandla min bonusson annorlunda.
Han måste känna sig välkommen precis närsomhelst.
Han ska aldrig behöva känna sig utanför.
Han måste få veta att jag tycker oerhört mycket om honom.


Men att jag älskar min egen son,
ljusår mer än vad jag känner för honom är en känsla som jag helt enkelt inte kan rå för.
Och den är helt okej.


En annan situation var när jag för första gången vågade tänka tanken att jag faktiskt kanske behöva att lämna min sambo.
Det var fruktansvärt.
I några dagar var allt ett enda virrevarr i huvudet.
Jag var kaos.
Upp och ner.
Mitt liv var långt ifrån det jag låtsats om under så lång tid.
Jag var inte den jag trodde.
Min sambo var inte den jag ville.
Vi.
Ja.
Vårt vi existerade knappt ens.
Inte på riktigt.

Så en kväll,
i bilen på väg hem från ett möte så slog det mig plötsligt.
Det kanske inte går att lösa.
Vi kanske inte kan fortsätta tillsammans.
Och trots att det skrämmer livet ur mig (rädsla) så är det helt enkelt en känsla jag måste acceptera.


När väl känslan var satt på pränt,
så infann sig lättnaden.
Jag behövde inte lämna honom för att jag upptäckt denna känsla i mig själv.
Men jag visste då att det var en möjlig utgång.
Jag hade bara fångat in den där obehagliga känslan som cirkulerade i mitt turbulenta inre och naglat fast den.
Gett den ett namn.

Det finns fler exempel.

Häromdagen när min kollega vräkte ur sig den ena kommentaren efter den andra om Tigers förehavanden kände jag mig kränkt.
Jag kände mig orättvist dömd,
för jag gjorde drog en ganska omedelbar parallell mellan mig och golfarens bedragna hustru.
Jag kände mig samtidigt stolt.
Över det jag gått igenom,
tagit mig ur,
och växt utifrån.
Men inga av dessa känslor släpptes fram så tillvida att jag agerade på dem.
De gömdes bakom ett diskret leende.
Och det var också helt okej.
Det var mitt val just där och då.
Mitt försynta leende förringar inte själva känslorna,
jag använder mig bara av makten att agera som jag vill utifrån dem.
För känslorna finns ju.
Vare sig jag väljer att blunda för dem eller inte.

Alla känslor är okej.

Tyst protest

Kollegan vände sig mot mig.
Hon suckade djupt över sin rubriken på Aftonbladets nätupplaga och sa sedan;


"Ja men, alltså det här med Elin och Tiger. Tacka sjutton för att hon lämnar honom. Det hade ju jag också gjort om min xxx hade varit med tjugofem andra. Inte hade jag väl bara sagt puss puss, det är ok älskling, och gått vidare med honom. Fnys."


Jag log mot henne.
Och jag antar att hon tolkade det leendet som instämmande.
Men det var faktiskt allt annat än instämmande.
I själva verket var det mitt tysta sätt att säga att hon faktiskt inte förstår någonting av det hon uttalar sig om.
Kanske gör Elin rätt.
Kanske gör hon fel.
Kanske handlar allt om lösa spekulationer från vår skvallertidning nummer ett.
Kanske.
Det enda jag vet med ett hundraprocentig säkerhet är att man inte kan uttala sig så kategoriskt om saker och ting.
Det har jag lärt mig the hard way.


Så hur skulle jag egentligen ha hanterat denna situation?
Skulle jag ha stått upp för mig själv och för alla andra som är eller som varit i min situation?
Och sagt att

Nä, vet du vad.
Allt är inte så svart eller vitt som du tror.

Hade det spelat någon roll?
Hade hon förstått?
Kan någon som inte varit i samma sits någonsin förstå?

Jag är ytterst tveksam.


Det är som att våra uppvaknanden lämnat oss nakna,
så att minsta lilla beröring kan nå oss.
Kan få oss att reagera.
Att känna.
Motsatsen är de som knallar runt i termodräkter hela livet.
Som tror sig veta facit på allt.


Om jag fortfarande burit min termooverall hade jag förmodligen också ryckts med i kritiken.
Jag hade förmodligen också vetat bäst.
Men livet har lämnat mig lite mer ödmjuk än så efter allt som hänt.
Idag vet jag väldigt mycket om mig själv.
Men väldigt lite om andra människor.
Och det känns som att det är precis så det ska vara.

Jag lägger ingen värdering i detta.
Jag kan inte påstå att jag gjorde ett aktivt val när jag blev medberoende.
Eller när jag drunknade i vårt Avslöjande.
Jag är däremot tacksam för det idag.

Liten och rädd

Livet kan verkligen förändras på några ögonblick.
Det är ofattbart hur mycket man tar vissa saker för givna.
Jag tycker att jag blivit betydligt bättre på att uppskatta alltifrån det lilla till det stora.
Att verkligen ta mig tid att njuta av livet och av människorna runt omkring mig.
Ändå kan allt ställas på sin spets på mindre än några minuter,
och plötsligt är ingenting sig likt.

Jag bokade in läkartid igår på grund av min segdragna förkylning,
och min abnorma trötthet,
och pinnade dit helt överygad om att jag skulle mötas av samma standardsvar som alltid.
Virus.
Denna gången kompletterades standardsvaret med ytterligare en faktor.
Han hittade blåsljud på hjärtat.
Mitt hjärta.
Det viktigaste jag har.
Hur i all sin dar ska jag klara en förlossning om mitt hjärta inte kan ge hundra procent?

Jag har fortfarande inga svar.
En del av mig är övertygad om att det inte är någon fara.
Att det är vanligt bland gravida,
och att jag kommer att fixa det här galant.

En annan del av mig är livrädd.
Tänk om jag är på väg att förlora allt?
Efter allt som hänt,
efter allt vi gått igenom...
och nu detta.

Nytt läkarbesök är inbokat,
och som sagt,
det är förmodligen inget att oroa sig över.
Men tänk att jag spenderat en massa tid med att fundera kring
återfall hit,
återfall dit,
medan jag i själva verket helt glömt bort att vara tacksam över det viktigaste jag har.
Livet.

Leukemi

Vi pratade lite i går kväll.
Vi gör det inte så ofta längre,
inte som tidigare.
Vi har tagit en liten paus i analyserandet och försöker nog framför allt att i nuläget förbereda oss för vår växande familj.
Men igår så ville jag prata lite.
Mötas.

Jag ville veta svaren på mina frågor,
men samtidigt är det alltid läskigt att ställa dem.
Att han mår bra på det hela taget för tillfället är jag egentligen ganska väl medveten om.
Vägen tillbaka till att vara fysiskt otrogen känns ganska lång för närvarande,
och det är många varningslampor som bör lysa för honom innan han hamnar i en sådan situation.

Vi pratade lite framtid.
Att höra honom ärligt erkänna att han inte vet om han kan ramla ner i ett missbruksbeteende igen,
är både en befrielse och en börda.
När han säger det så vet jag att han är ärlig.
Att han vågar öppna sig för mig och berätta hur han känner.
Men det är samtidigt en börda.
Det blir så påtagligt att detta inte är något vi bara kan lägga bakom oss,
och gå vidare från.
Vi måste lära oss att leva med det.

Jag fick en sådan skön insikt igår när vi pratat om det.
Med en gång kände jag precis hur jag skulle förhålla mig till det,
och då återvände lugnet till min kropp igen.

Enligt en arbetskollega till mig som varit svårt sjuk i leukemi,
så är ett av leukemins dilemman att han aldrig kan friskförklaras helt och hållet.
Han kan känna sig cancerfri.
Må gott.
Ta hand om sig,
sköta om sin kost och sin kropp.
Vila mycket och överhuvudtaget lyssna till sig själv.

Men minsta lilla tecken på att sjukdomen återigen aktiverats måste tas på allvar.
Minsta lilla avvikelse från det som betraktas som normalt.
Och då är det vederbörandes skyldighet att söka upp läkaren,
och att ta hjälp innan det hunnit gå för långt.
För sin, sin familj och sina vänners skull.

Precis så ska jag förhålla mig till vår framtid.
Jag har rätt att bli förbannad om han inte tar hjälp i tid.
Om han inte utnyttjar sitt skyddsnät.
Han är skyldig oss det.
Mig, barnen och framför allt sig själv.
Så det så.

Alla hjärtans dag

Att leva i nuet kan vilseleda en att tro att det inte går att planera för framtiden.
Att man inte vågar tänka för långt fram,
av rädsla för att verkligheten ännu en gång kan överraska en med en kalldusch.
Jag vill ändra detta och sprida lite hopp på den punkten.
Lite positiv anda såhär på Alla hjärtans dag.


För tre år sedan spenderade jag Alla hjärtans dag på sjukhus.
Jag låg där ensam, förtvivlad och tom.
Jag hade nyss genomgått en abort,
och jag svor tyst för mig själv att aldrig någonsin fira Alla hjärtans dag igen.


Anledningen till aborten var självklar då,
men desto grumligare idag.
Jag hade precis fått en fast tjänst.
Jag ville visa mig på tårna.
Ville vara lojal.
Vara den som jag förväntades vara,
inte nödvändigtvis den jag ville vara.

Jag ångrar mig inte längre,
det tjänar inget till.
Min räddning ur mörkret blev framför allt att jag blev gravid kort därefter och tanken på att min underbara son aldrig hade funnits i mitt liv om jag valt att behålla det andra barnet.
Men jag har inte firat Alla hjärtans dag sedan dess.

I år ville jag ändra på detta.
Jag ville fira vår kärlek.
Om än på denna kommersiella jippodag.


I samband med avslöjandet la jag min förlovningsring på hyllan och tvingade sambon att göra detsamma.
De ringarna saknade då värde för mig.
De var tomma, hånfulla och representerade lögner snarare än kärlek.
De beställdes och tillverkades utifrån illusioner och drömmar,
och när avslöjandet kom fanns det inte längre plats för sådant i min verklighet.

För några veckor sedan kände jag mig redo igen.
Jag kände en längtan att återigen bära min ring,
att få känna stolthet över den och att låta dem tillsammans representera något nytt.
Jag lämnade in dem i smyg och fick dem omgjorda.
Istället för de släta ringar som tidigare prytt våra fingrar,
bär de nu varsin extra förstärkning på mitten av frostat vitguld.
För att symbolisera att vi gick sönder,
men att vi nu är starkare än någonsin.

Det är förvisso bara ringar,
men symbolvärdet är ibland större än man tror.
Jag trodde aldrig att jag skulle vilja bära den igen.
Jag trodde heller aldrig att jag skulle varken kunna eller vilja känna stolthet över oss igen.
Men jag hade fel...

En sällan skådad, plågsam ända in i märgen, men mest utav allt, olidlig trötthet har mig i sitt totala grepp...

Den uppmärksamme läsaren har nog märkt att blogginläggen glesnat betydligt de senaste veckorna.
Jag skulle kunna skylla på jobbet.
Eller på det aktiva lilla yrvädret som håller mig sysselsatt på hemmaplan.
Kanske på min envisa och superdryga förkylning.
Eller på att jag upptas mer och mer av det lilla livet i magen.

Men den gemensamma nämnaren för alltsammans är trots allt att jag ramlat ner i ett hål av kolossal trötthet.
En trötthet som känns i varje liten del av kroppen, såväl som i själen.
Att planera något efter klockan 20.00 känns som att smida "efter-midnattsplaner" mitt i veckan.
Omöjligt för en som även i vanliga fall gillar att krypa till sängs vid 22.30-tiden.
Men numera känns till och med den tiden oöverstiglig.
Efter de nödvändiga kvällsbestyren är jag helt slut och ligger parkerad i soffan med en nässpray och en paket kleenex.
En riktigt bra kväll rymmer soffbordet även en tom glasskål med spår av vaniljglass med en rejäl klick chokladsås.

När denna förlamande trötthet slagit rot i min kropp verkar det stört omöjligt att fundera i medberoendebanor.
Jag vet inte om det beror på att jag helt enkelt funderat så mycket de senaste månaderna att kroppen (och själen!) anser sig ha rätt till lite välförtjänt semester.
Eller om det är så att tröttheten blockerar mig.
Jag vet faktiskt inte.

Jag har påbörjat flera inlägg de senaste veckorna som parkerats i arkivet, men därefter aldrig färdigställts för publicering.
De har helt enkelt inte känts färdiga.
Och med min nyvunna apati så verkar de inte heller möjliga att avsluta.
Jag kan inte riktigt känna om jag står för dem eller inte.
Eller om jag bara skrivit ner fragment i hopp om att röra om lite i gröthjärnan.
Det är som att jag inte riktigt är i kontakt med mig själv.
På något sätt.
Kan inte förklara det.

Idag är min plan att uthärda fram till lunch,
och att sedan sjukanmäla mig och gå hem.
Bädda ner mig.
Unna mig lite vila.
Skitförkylning.
Tror faktiskt att den är skuld till det mesta av eländet just nu.
Hoppas ni mår betydligt bättre än undertecknad i skrivande stund.

Ps. Ett underbart ultraljud i går fick mig å andra sidan att sväva på moln hela dagen, så det är verkligen tal om höga berg och djupa dalar i den här lilla Tintomarans liv för tillfället. Vår bebis mår prima och är såklart världens finaste.

Ibland sårar man utan att mena det...

Jag har aldrig hymlat med att denna blogg handlar om mig.
Om mitt medberoende, om mina känslor och om mina val i livet.
Naturligtvis består mitt liv av mer än bara tankar och funderingar kring dessa saker,
men de har jag valt att lämna utanför bloggen.

Igår sa sambon för vilken gång i ordningen det nu än var att han läst min blogg för sista gången.
Han mår uppenbarligen dåligt av det,
och då håller jag helt och hållet med om att han inte ska fortsätta med det.
Han konstaterade att den mest frekventa sats jag använt mig av genom bloggen är Lämna honom.
Gör han si så lämnar jag.
Gör han så så lämnar jag.
Som att hela min blogg är ett enda stort hot.

Det gör mig ledsen att mina ord drabbar honom på det sättet.
Det är möjligt att jag berört ämnet "att lämna" många gånger.
Och att jag funderat mycket i de banorna,
mycket eftersom jag aldrig vågat göra det förut.

Jag tänker inte be om ursäkt för några inlägg.
Jag står för allt jag skrivit.
Jag är däremot ledsen om jag sårat med dem.
Det har aldrig varit min mening.

Oavsett hur många gånger jag berör ämnet lämna i fortsättningen,
så vill jag ändå vara tydlig med att jag mest av allt vill stanna.
Stanna i oss.
Stanna i vår familj.
För att jag tror på oss.
Jag tror på dig, mig och våra fina barn.

Den röda tråden genom hela bloggen är trots allt kärlek.
Inte att lämna.
Utan innerlig och äkta kärlek.
Jag älskar dig.

Så synd bara att du bestämt dig för att inte komma tillbaka hit för att kunna läsa det... ;)

Mindre och mindre sjukdom, mer och mer förutsättningar...

Följande inlägg riskerar att bli en aning kontroversiellt.
Därför vill jag inleda med att skriva att jag saknar all form av vetenskaplig grund för mina antaganden.
Allt som skrivs grundas på egna funderingar, egna slutsatser och egna känslor.
Detta är min sanning.
En sanning som växt fram under de månader som gått,
och som kommit att kännas mer och mer övertygande.
Det behöver inte innebära att det är din.
Du har all rätt i världen att ifrågasätta eller förkasta den.


När jag, tillsammans med sambon, insåg att det handlade om ett sexmissbruk
var jag helt övertygad om att det var en lömsk och djävulsk sjukdom.
Jag förbannade de som sa något annat.
Det var ju inte så att min sambo valt sitt missbruk frivilligt.
En sjukdom kan man faktiskt inte rå för.
Den kan man inte heller klandras för.
Man blir ett offer för omständigheterna.


Jag vill fortfarande å det bestämdaste hålla fast vid vissa grundläggande saker.
Att jag inte längre kallar missbruket för en sjukdom innebär inte att jag betraktar det som något frivilligt.
Jag betraktar det som en överlevnadsstrategi.
Inte som ett fritt val.
Det är min fasta övertygelse att individer som hamnar i missbruksproblematik är människor som lider av själsliga skador.
Som på ett eller annat sätt dras med ett tomrum.
Tomrummet kan tillfälligt fyllas igen med mat, med sex, med droger.
Det kan slutas för några sekunder,
för att stunden efter återigen stå vidöppet och gapa efter mer.


Att jag inte längre betraktar det som en sjukdom är nog för att det helt enkelt varit enklare för mig att se fenomenet från ett annat perspektiv.
Som en sjukdom kändes det oberäkneligt.
Hotfullt.
Som tomrum känns det mer greppbart.
Jag bär ju också på ett...

Då din personlighet tar form i unga år,
är det oundvikligt så att den präglas av luckor då grundläggande behov förbises.
Som trygghet.
Uppmärksamhet.
Närhet.
Du kanske växer upp med orealistiska förväntningar på dig,
och då kommer du förmodligen aldrig någonsin att känna dig tillräcklig.
Du kan sedan ägna resten av livet åt att försöka fylla igen dessa luckor.
Du kanske inte vet varför de finns, eller ens att de finns.
Bara att det finns något inom dig som förtär dig.

Vi har identifierat våra tomrum.
Vi vet att vi försökt fylla dem med missbrukare.
Med problem.
Med överdriven empati.
Kanske mest utav allt för att slippa se dem.
Att bli kvitt risken att ramla ner i dem,
och tvingas ta itu med dem.

Tolvstegsprogrammet bygger exempelvis på att fylla tomrummet med en andlighet.
Personligen har jag valt att ta åt mig de delar av tolvstegsprogrammet som passar mig.
Jag tyckte till exempel att det var fantastiskt skönt att släppa på kontrollen.
Att acceptera att kontrollen låg utanför mig.
Det var en oerhört viktig byggsten för mig.
En annan vara att ärligt rannsaka mig själv.
Att erkänna de saker som jag sopat under mattan som att framstå som mer och mer ren.
En sann inventering var nödvändig.

Men att fylla tomrummet med andlighet helt och hållet har helt enkelt inte riktigt funkat för mig.
Jag har inte lyckats fylla igen mitt ännu.
Vi har inte pratat om det ännu, men jag kan misstänka att sambon står inför samma dilemma.
Att hitta något meningsfullt som kan sluta cirkeln kring jaget.
Kring mig.
Kring honom.
Så att vi en gång för alla blir hela, var och en för sig.

Men jag ser oss inte som sjuka längre.
Inte sjuka i den bemärkelsen jag brukade se oss.
Jag ser oss möjligen som ofullständiga.
Som sökande.
Behövande.
Och som på darriga ben försöker hitta nya sätt att bli hela.
Eftersom de gamla sätten inte fungerade....

Om ni förstår hur jag menar?

Kontrollbehovet

Det tog ett tag för mig att inse att jag använde kontrollbehovet som ett redskap att hantera ångest.
Att hantera min omvärld när jag kände mig vilsen.
Ett ganska bra tag, faktiskt.
Jag försvarade det länge med att jag ju alltid funnit något då jag letat.
Att det handlade om ett sjätte sinne.
Jag till och med efterhandskonstruerade hur jag snubblat över olika spår.
För sambon.
Och för mig själv.

"Jag skulle ju bara..."

Den stora insikten handlade nog för min del om att förstå att det inte var för att skydda sambon som jag behövde ge upp mitt kontrollbehov. Det handlade inte om att låta honom verka i det dolda. Och att blunda för några problem. Det handlade kanske framför allt om att acceptera att jag aldrig skulle kunna kontrollera honom, oavsett hur många timmar jag avsatte åt uppgiften. Vill han låta sitt liv gå åt h-vete, så är det till syvende och sist hans eget val.

Det handlade om att ge upp ett beteende som bara stal energi från mig. Ett beteende som fick mig att fokusera på destruktiva saker, att fastna i gamla tankebanor och att glömma bort mig själv och det som verkligen var viktigt.

Om min sambo skulle trilla in i gamla mönster igen så behöver jag inga bevis. Jag behöver inte kunna sätta ord på vad det är som är fel. Om jag mår dåligt i förhållandet, om jag upplever att jag inte når fram, om jag inte får någon respons på mina kommunikationsförsök, om jag hamnat i ett förhållande som skadar mig, ja, då tackar jag för mig. Oavsett om det finns andra kvinnor inblandade, eller om det har ersatts av alkohol, spel eller gudvetevad, så vill jag inte längre vara en del i det sjuka.

Jag behöver inga bevis. För när jag slutar leta efter dem, slutar försöka fly livet, så kommer jag också att få tid över till att känna efter så att jag får det jag behöver. Det jag förtjänar.

Jag trodde det handlade om rädsla.
Att ge upp min "rätt" att kontrollera alltifrån telefoner till datorer av rädsla för vad jag kunde hitta.
Idag vet jag att jag hade fel.
Åtminstone för egen del.
Jag är inte rädd för vad jag kan hitta.
Jag är rädd för allt det jag riskerar att gå miste om.