En sällan skådad, plågsam ända in i märgen, men mest utav allt, olidlig trötthet har mig i sitt totala grepp...

Den uppmärksamme läsaren har nog märkt att blogginläggen glesnat betydligt de senaste veckorna.
Jag skulle kunna skylla på jobbet.
Eller på det aktiva lilla yrvädret som håller mig sysselsatt på hemmaplan.
Kanske på min envisa och superdryga förkylning.
Eller på att jag upptas mer och mer av det lilla livet i magen.

Men den gemensamma nämnaren för alltsammans är trots allt att jag ramlat ner i ett hål av kolossal trötthet.
En trötthet som känns i varje liten del av kroppen, såväl som i själen.
Att planera något efter klockan 20.00 känns som att smida "efter-midnattsplaner" mitt i veckan.
Omöjligt för en som även i vanliga fall gillar att krypa till sängs vid 22.30-tiden.
Men numera känns till och med den tiden oöverstiglig.
Efter de nödvändiga kvällsbestyren är jag helt slut och ligger parkerad i soffan med en nässpray och en paket kleenex.
En riktigt bra kväll rymmer soffbordet även en tom glasskål med spår av vaniljglass med en rejäl klick chokladsås.

När denna förlamande trötthet slagit rot i min kropp verkar det stört omöjligt att fundera i medberoendebanor.
Jag vet inte om det beror på att jag helt enkelt funderat så mycket de senaste månaderna att kroppen (och själen!) anser sig ha rätt till lite välförtjänt semester.
Eller om det är så att tröttheten blockerar mig.
Jag vet faktiskt inte.

Jag har påbörjat flera inlägg de senaste veckorna som parkerats i arkivet, men därefter aldrig färdigställts för publicering.
De har helt enkelt inte känts färdiga.
Och med min nyvunna apati så verkar de inte heller möjliga att avsluta.
Jag kan inte riktigt känna om jag står för dem eller inte.
Eller om jag bara skrivit ner fragment i hopp om att röra om lite i gröthjärnan.
Det är som att jag inte riktigt är i kontakt med mig själv.
På något sätt.
Kan inte förklara det.

Idag är min plan att uthärda fram till lunch,
och att sedan sjukanmäla mig och gå hem.
Bädda ner mig.
Unna mig lite vila.
Skitförkylning.
Tror faktiskt att den är skuld till det mesta av eländet just nu.
Hoppas ni mår betydligt bättre än undertecknad i skrivande stund.

Ps. Ett underbart ultraljud i går fick mig å andra sidan att sväva på moln hela dagen, så det är verkligen tal om höga berg och djupa dalar i den här lilla Tintomarans liv för tillfället. Vår bebis mår prima och är såklart världens finaste.