Liten och rädd

Livet kan verkligen förändras på några ögonblick.
Det är ofattbart hur mycket man tar vissa saker för givna.
Jag tycker att jag blivit betydligt bättre på att uppskatta alltifrån det lilla till det stora.
Att verkligen ta mig tid att njuta av livet och av människorna runt omkring mig.
Ändå kan allt ställas på sin spets på mindre än några minuter,
och plötsligt är ingenting sig likt.

Jag bokade in läkartid igår på grund av min segdragna förkylning,
och min abnorma trötthet,
och pinnade dit helt överygad om att jag skulle mötas av samma standardsvar som alltid.
Virus.
Denna gången kompletterades standardsvaret med ytterligare en faktor.
Han hittade blåsljud på hjärtat.
Mitt hjärta.
Det viktigaste jag har.
Hur i all sin dar ska jag klara en förlossning om mitt hjärta inte kan ge hundra procent?

Jag har fortfarande inga svar.
En del av mig är övertygad om att det inte är någon fara.
Att det är vanligt bland gravida,
och att jag kommer att fixa det här galant.

En annan del av mig är livrädd.
Tänk om jag är på väg att förlora allt?
Efter allt som hänt,
efter allt vi gått igenom...
och nu detta.

Nytt läkarbesök är inbokat,
och som sagt,
det är förmodligen inget att oroa sig över.
Men tänk att jag spenderat en massa tid med att fundera kring
återfall hit,
återfall dit,
medan jag i själva verket helt glömt bort att vara tacksam över det viktigaste jag har.
Livet.