Att hantera min omvärld när jag kände mig vilsen.
Ett ganska bra tag, faktiskt.
Jag försvarade det länge med att jag ju alltid funnit något då jag letat.
Att det handlade om ett sjätte sinne.
Jag till och med efterhandskonstruerade hur jag snubblat över olika spår.
För sambon.
Och för mig själv.
"Jag skulle ju bara..."
Den stora insikten handlade nog för min del om att förstå att det inte var för att skydda sambon som jag behövde ge upp mitt kontrollbehov. Det handlade inte om att låta honom verka i det dolda. Och att blunda för några problem. Det handlade kanske framför allt om att acceptera att jag aldrig skulle kunna kontrollera honom, oavsett hur många timmar jag avsatte åt uppgiften. Vill han låta sitt liv gå åt h-vete, så är det till syvende och sist hans eget val.
Det handlade om att ge upp ett beteende som bara stal energi från mig. Ett beteende som fick mig att fokusera på destruktiva saker, att fastna i gamla tankebanor och att glömma bort mig själv och det som verkligen var viktigt.
Om min sambo skulle trilla in i gamla mönster igen så behöver jag inga bevis. Jag behöver inte kunna sätta ord på vad det är som är fel. Om jag mår dåligt i förhållandet, om jag upplever att jag inte når fram, om jag inte får någon respons på mina kommunikationsförsök, om jag hamnat i ett förhållande som skadar mig, ja, då tackar jag för mig. Oavsett om det finns andra kvinnor inblandade, eller om det har ersatts av alkohol, spel eller gudvetevad, så vill jag inte längre vara en del i det sjuka.
Jag behöver inga bevis. För när jag slutar leta efter dem, slutar försöka fly livet, så kommer jag också att få tid över till att känna efter så att jag får det jag behöver. Det jag förtjänar.
Jag trodde det handlade om rädsla.
Att ge upp min "rätt" att kontrollera alltifrån telefoner till datorer av rädsla för vad jag kunde hitta.
Idag vet jag att jag hade fel.
Åtminstone för egen del.
Jag är inte rädd för vad jag kan hitta.
Jag är rädd för allt det jag riskerar att gå miste om.
SÅ himla bra text, så bra uttryckt exakt det jag också känner!! TACK. Jag behöver upprepa det för mig själv ibland, eftersom det där i mig som vill fly livet är så envist och ibland knackar på och vill att jag ska agera.. bara en gång till.. på kontrollbehovet. Men jag VILL INTE slösa bort mer av min tid och energi. (för mig var kontrollerandet ungefär som knark; lika starkt och svårt att sluta med. Och destruktivt.)
SvaraRaderaDet är SKÖNT att vara kontrollfri! Och att LEVA. Hur knaggligt och bökigt livet än kan vara. Heja dig och heja oss. VARM KRAM! /Lizzie
Tänk vilkenn ocean av tid vi får över till oss själva när vi lämnar kontrollen:)
SvaraRaderaKram till dig Tinto
Mitt i prick! Som vanligt... Jag brukar få ett eller två återfall i månaden, då jag kollar igenom mobilen, dock utan den hjärtklappning som jag hade förut, för nu vet jag att jag inte kommer att hitta något.
SvaraRaderaOch jag talar alltid om för min man när jag gjort det (för visst måste ärligheten komma från båda håll?) Och varför i helskotta skulle han göra något dumt (med mobilen) när han vet att jag kollar?
Jag upplever också att jag fått mer tid över sen jag slutade gå igenom hårddisken varenda dag, ungefär två dygn extra per månad. Hjälp!!!
Kram på dig, Tinto och tack för att du tar dig tid att skriva för oss. Du är underbar!
Susanne
Jag tänker mycket på vad kontrollbehovet står för. har inte helt lämnat det baom mig. jag får ett och annat "återfall" och det har hänt att det dykt upp sådant som inte ökar min tillit till honom. Jag vet att han jobbar hårt med sig själv för att sluta. Men lite rester av hans beteende dyker upp dock allt mer sällan. Och det handlar om att han inte helt kan släppa chattandet med kvinnor. Jag tror att även denna drog innebär återfall. Även om det är svårt att helt acceptera detta.
SvaraRaderaKontrollbehovet eller snokandet, (för kontroll har man ju inte)är också ett sjukt beteende som i alla fall för mig kommit som följd av alla lögner och så vidare.
Och han skulle ju kunna fortätta utan att jag upptäcker något. Är allt bra då?För mig känns det som jag sakta men säkert kpommer mer och mer ifrån mitt snokande. Men helt borta är det inte.Tyvärr! Det måste vara en befrielse!
Ibland tror jag att återfallen av kontrollbehov kan vara en måttstock på att någonting i relationen inte är riktigt som man skulle önska, därmed absolut inte sagt att det rör sig om ett återaktiverat missbruk. Det kanske rör sig om lite kommunikationsbrister...eller bara lite missförstånd i största allmänhet. Idag försöker jag ta fasta på de känslorna istället, och att konfrontera dem så snart som möjligt. Jag släpper ner guarden och frågar sambon rakt ut om han medvetet försöker stänga mig ute känslomässigt i någon särskild situation? Om det är något som är fel? Och oftast är det faktiskt så, och vi kan då prata om det som kommit emellan oss. Det går inte alltid att prata om ämnet på en gång, ibland kommer prestige och andra märkligheter ivägen och det kan dröja ett litet tag innan den andre erkänner att det faktiskt fastnat lite grus i maskineriet. Men sakta men säkert blir vi bättre på det...
SvaraRaderaJag fick också återfall några gånger innan jag helt släppte taget, och för min del tror jag det handlade mycket om att "fasa ut" ett invant beteende. Jag tror fortfarande att det handlade om ett redskap som jag vant mig vid att använda, men som jag till slut insåg inte hjälpte mig framåt.
Ibland kan tanken på att snoka slå mig när hans mobil ligger framme. Eller om jag ser något obekant sticka fram ur ett fack i bilen. Jag kanske skulle... Då är det i själva verket något annat som stör mig. Jag väljer då att försöka hitta roten till det, istället för att fasta i det där andra...i det där som ändå inte ger mig någonting.
Tack för era fina ord och tankar.
Kram
Tinto
Hej Tinto!
SvaraRaderaJag hittade din blogg nyligen och undrar varför du slutade blogga?
Hade varit intressant att höra hur ditt liv blivit efter dotterns födelse.
Det har gått 2 år sedan du skrev sist och mycket kan ha hänt.
Men i mina ögon sett när jag läst hela din blogg så tycker jag personligen att: Din sambo har ett konstigt sätt mot dig, verkar till att ha makt över dig.Jag har upplevt samma som dig men jag lämnade honom och mår idag utomordentligt bra.
Alla problem som jag tyckte var stora som berg löste sig till det bättre.Tänkte mycket på hur mina barn skulle reagera,bostad,ekonomi och mycket mer men allt löste sig och jag har även träffat en man som är helt underbar mot både mig och mina barn och slipper att bli trampad på och känna mig "liten" och framför allt slippa att gråta eller bli stel vid blotta tanken att gå till sängs.
Jag uppfattar din sambo som om han saknar en mamma som tar hand om honom, förlåt om det är hårda ord, men med facit i min egen hand så vet jag......
Lev livet, det är alldeles för kort att haka upp sig på en annan människa som inte uppskattar dig för den du är.
Hoppas det löst sig för dig Kram Tinto