Så märkligt...

Fick alldeles nyss ett jätterart sms från sambon.
Bara sådär liksom,
helt apropå.

"Hej hjärtat ;) Puss puss."

Första känslorna.
Glädje. Värme. Och naturligtvis bekräftelse.

Andra känslan.
Tänk om han skickat meddelandet fel?
Tänk om det var avsett för någon annan och inte för mig?

Men herregud,
var kom den paranoida tanken ifrån?
Helt plötsligt bara.
Från ingenstans.

Tur att den kändes så märklig att jag inte tog fasta på den.
Men jag måste medge att den förvånade mig rejält.
Jag brukar aldrig fundera i de banorna längre.
Från att ha varit ett kontrollerande svartsjukemonster,
betraktar jag mig själv numera som hyfsat normal.
Och just därför förvånas jag när jag uppenbarligen bär runt på en påtaglig osäkerhet som vilar alldeles under ytan.

Vill inte säga att det handlar om tillitsproblem.
Inte heller om förtroendekris.
Bara om en inneboende osäkerhet hos mig,
i form av ett sår som inte fått läka färdigt.

Men jag tackar och tar emot,
och försöker hitta tillbaka till de ursprungliga känslorna.
De där varma och mysiga, ni vet.