Nä. Allt blir inte guld och gröna skogar bara för att man väljer att gå vidare tillsammans...

Ifall någon undrade.
Som inte redan visste.
Det dyker upp saker som måste redas ut fortfarande.
Och jag reagerar förvånansvärt starkt på vissa saker.
Som igår.

Jag blev så fly förbannad att jag bara ville försvinna hemifrån.
Så förbaskat arg att jag inte kunde lägga det bakom mig på flera timmar.
Och då är jag verkligen inte en långsint själ i grunden.
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på exakt vad det var som gjorde mig så förgrymmad.
Alltså,
jag vet varför jag blev arg.
Men bara inte riktigt varför jag blev fullt så arg som jag blev.

Det började som en oskyldig kommentar.
Som så många gånger förut.

"Är det för att jag blivit lite småtjock som du inte vill ha sex med mig?"

Jag tittade upp från middagen och funderade några sekunder på om det var värt att bemötas med ett svar.

-Menar du allvar?!

-Ja, men du vill ju aldrig det längre. Vare sig tillsammans eller sex där du tillfredsställer mig...

Om jag hade kunnat hade jag gärna rest mig upp,
tagit en hård kastrull och drämt den hårt i huvudet på honom.
En, två, tja.
Tre gånger till och med.
Men eftersom jag lyckligtvis inte är så våldsamt lagd (mer än i fantasin då, uppenbarligen)
så suckade jag mest djupt och koncentrerade mig på att fullfölja middagen.

Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt inte riktigt minns hur resten av konversationen fortlöpte.
Jag var så heligt förbannad.
Jag kände mig så oerhört kränkt.

Sedan en tid tillbaka har jag,
vilket jag tjatat om några gånger här på bloggen,
varit oändligt trött.
Jag har stupat i min tv-soffa efter att kvällsbestyren varit avslutade,
och så gott som varje kväll har jag växlat mellan ett passionerat deltagande i diverse OS-sändningar och ett högljutt snarkande.
Mycket energi går i nuläget åt på en arbetsplats som är oerhört turbulent.
Ännu mer energi går åt till att försöka få vardagen att fungera med en tvååring som vägrar promenera på egen hand, utan ska bli buren till höger och vänster.
Och som gärna vill demonstrera den egna viljan,
i tid och otid.
Och så den allt tyngre kroppen,
som förvisso härbärgerar ett litet mirakel men som ändå är ett smärre projekt att släpa runt på.

För ett år sedan hade jag sett förhållandet (läs: sexlivet) som ytterligare en boll jag varit tvingad att hålla i luften.
Trots att jag saknat energi och lust,
så hade jag ändå inte kunnat välja bort.
Några gånger i veckan hade jag iklätt mig rollen som den tillmötesgående sambon,
och sett till att partnerns behov tillfredsställdes.
Mina behov?
Va??!!
Nu förstår jag inte vad du menar?...

Men idag är det faktiskt annorlunda.
Jag har behov.
Och just nu är mitt dominerande behov att få vila så fort tillfälle ges.
Det konkurrerar ut allt annat.

Och jag tycker han borde förstå.
Vilket han säkert också gör.
Någonstans.
På någon nivå.
Problemet är bara att han nog inte förstår vad det är han gör mot mig när han fäller en sådan kommentar.
Han kittlar min akilleshäl.
Min absolut svagaste punkt.
Att ställa upp.
Att ta hand om.

Det är som att jag skulle utsätta honom för samma behandling som huvudpersonen i A clockwork orange ställs inför,
med den stora skillnaden att filmvisningen endast skulle innehålla porrfilmer.
Av alla de slag.
Jag skulle mata honom med det,
och han skulle inte ens kunna blunda.
Skulle han triggas igång av det?
Eller kan han stå emot?
Ungefär så känns det för mig.
Som att han sätter mig på prov.
Utan att ens förstå det själv.

Nä.
Jag skulle inte atttraheras mindre av honom om han så dubblade sin vikt.
Tror jag.
Det handlar nämligen inte om honom.
Det handlar om mig.
Om vad jag orkar, vill och kan.
Och just nu är det egentligen mest att ta hand om mig själv.

Ja, det är väl kanske priset man får betala för att fortsätta leva med en tillfrisknande medberoende...