Alla känslor är okej

Ja, faktiskt.
Alla känslor är okej.
Det var en av de där viktiga fraserna som jag lärde mig under mina kämpigaste månader i fjol.
Det är inte fel att känna en känsla.
Jag behöver inte försöka trycka undan den.
Gömma den.
Låtsas som att den inte finns.
Oavsett vad det är för typ av känsla.
Rädsla.
Otillräcklighet.
Skuld.
Eller vad det nu än kan tänkas vara.
Själva känslan är inte fel.
Det är viktigt att acceptera att känslan faktiskt finns,
att lyssna till den och att sedan därifrån ta ställning till om den är värd att omsättas i praktik.


Att fiska fram en känsla infrån är snarare att sätta en etikett på något man tidigare inte riktigt kunnat.
På något som är så suddigt i kanterna att det inte riktigt gått att fånga upp.
Att då hitta känslan kan faktiskt vara frigörande.

Jag kan ta några exempel.

Jag älskar min son över allt annat.
Han är det viktigaste i mitt liv,
och utan honom vet jag faktiskt inte riktigt var jag hade befunnit mig i dag.
Det må låta som en sliten klyscha,
men i detta fall är det så otroligt sant att jag inte kan upprepa det tillräckligt många gånger.


Jag har även en bonusson i form av en jättefin tonåring.
En omtänksam, rar och riktigt rolig kille för att bara nämna några av hans många fina egenskaper.
Han är helt enkelt en supergo kille.
Lite slarvig, visst.
Som de flesta tonåringar som ännu kämpar med att skapa struktur i livet.
Men utan tvekan med hjärtat på rätta stället.

Jag har länge levt med ett slags komplex för att jag inte älskat honom tillräckligt.
För att jag inte känt en lika stor kärlek till honom som jag tyckt att jag "borde" ha gjort.
En dag valde jag kort och gott att acceptera att kärleken till min egen son är större.
Oerhört mycket större.
Djupare.
Ärligare.
Och framför allt, totalt villkorslös.
Detta betyder ingalunda att jag har rätt att behandla min bonusson annorlunda.
Han måste känna sig välkommen precis närsomhelst.
Han ska aldrig behöva känna sig utanför.
Han måste få veta att jag tycker oerhört mycket om honom.


Men att jag älskar min egen son,
ljusår mer än vad jag känner för honom är en känsla som jag helt enkelt inte kan rå för.
Och den är helt okej.


En annan situation var när jag för första gången vågade tänka tanken att jag faktiskt kanske behöva att lämna min sambo.
Det var fruktansvärt.
I några dagar var allt ett enda virrevarr i huvudet.
Jag var kaos.
Upp och ner.
Mitt liv var långt ifrån det jag låtsats om under så lång tid.
Jag var inte den jag trodde.
Min sambo var inte den jag ville.
Vi.
Ja.
Vårt vi existerade knappt ens.
Inte på riktigt.

Så en kväll,
i bilen på väg hem från ett möte så slog det mig plötsligt.
Det kanske inte går att lösa.
Vi kanske inte kan fortsätta tillsammans.
Och trots att det skrämmer livet ur mig (rädsla) så är det helt enkelt en känsla jag måste acceptera.


När väl känslan var satt på pränt,
så infann sig lättnaden.
Jag behövde inte lämna honom för att jag upptäckt denna känsla i mig själv.
Men jag visste då att det var en möjlig utgång.
Jag hade bara fångat in den där obehagliga känslan som cirkulerade i mitt turbulenta inre och naglat fast den.
Gett den ett namn.

Det finns fler exempel.

Häromdagen när min kollega vräkte ur sig den ena kommentaren efter den andra om Tigers förehavanden kände jag mig kränkt.
Jag kände mig orättvist dömd,
för jag gjorde drog en ganska omedelbar parallell mellan mig och golfarens bedragna hustru.
Jag kände mig samtidigt stolt.
Över det jag gått igenom,
tagit mig ur,
och växt utifrån.
Men inga av dessa känslor släpptes fram så tillvida att jag agerade på dem.
De gömdes bakom ett diskret leende.
Och det var också helt okej.
Det var mitt val just där och då.
Mitt försynta leende förringar inte själva känslorna,
jag använder mig bara av makten att agera som jag vill utifrån dem.
För känslorna finns ju.
Vare sig jag väljer att blunda för dem eller inte.

Alla känslor är okej.