Leukemi

Vi pratade lite i går kväll.
Vi gör det inte så ofta längre,
inte som tidigare.
Vi har tagit en liten paus i analyserandet och försöker nog framför allt att i nuläget förbereda oss för vår växande familj.
Men igår så ville jag prata lite.
Mötas.

Jag ville veta svaren på mina frågor,
men samtidigt är det alltid läskigt att ställa dem.
Att han mår bra på det hela taget för tillfället är jag egentligen ganska väl medveten om.
Vägen tillbaka till att vara fysiskt otrogen känns ganska lång för närvarande,
och det är många varningslampor som bör lysa för honom innan han hamnar i en sådan situation.

Vi pratade lite framtid.
Att höra honom ärligt erkänna att han inte vet om han kan ramla ner i ett missbruksbeteende igen,
är både en befrielse och en börda.
När han säger det så vet jag att han är ärlig.
Att han vågar öppna sig för mig och berätta hur han känner.
Men det är samtidigt en börda.
Det blir så påtagligt att detta inte är något vi bara kan lägga bakom oss,
och gå vidare från.
Vi måste lära oss att leva med det.

Jag fick en sådan skön insikt igår när vi pratat om det.
Med en gång kände jag precis hur jag skulle förhålla mig till det,
och då återvände lugnet till min kropp igen.

Enligt en arbetskollega till mig som varit svårt sjuk i leukemi,
så är ett av leukemins dilemman att han aldrig kan friskförklaras helt och hållet.
Han kan känna sig cancerfri.
Må gott.
Ta hand om sig,
sköta om sin kost och sin kropp.
Vila mycket och överhuvudtaget lyssna till sig själv.

Men minsta lilla tecken på att sjukdomen återigen aktiverats måste tas på allvar.
Minsta lilla avvikelse från det som betraktas som normalt.
Och då är det vederbörandes skyldighet att söka upp läkaren,
och att ta hjälp innan det hunnit gå för långt.
För sin, sin familj och sina vänners skull.

Precis så ska jag förhålla mig till vår framtid.
Jag har rätt att bli förbannad om han inte tar hjälp i tid.
Om han inte utnyttjar sitt skyddsnät.
Han är skyldig oss det.
Mig, barnen och framför allt sig själv.
Så det så.