Mindre och mindre sjukdom, mer och mer förutsättningar...

Följande inlägg riskerar att bli en aning kontroversiellt.
Därför vill jag inleda med att skriva att jag saknar all form av vetenskaplig grund för mina antaganden.
Allt som skrivs grundas på egna funderingar, egna slutsatser och egna känslor.
Detta är min sanning.
En sanning som växt fram under de månader som gått,
och som kommit att kännas mer och mer övertygande.
Det behöver inte innebära att det är din.
Du har all rätt i världen att ifrågasätta eller förkasta den.


När jag, tillsammans med sambon, insåg att det handlade om ett sexmissbruk
var jag helt övertygad om att det var en lömsk och djävulsk sjukdom.
Jag förbannade de som sa något annat.
Det var ju inte så att min sambo valt sitt missbruk frivilligt.
En sjukdom kan man faktiskt inte rå för.
Den kan man inte heller klandras för.
Man blir ett offer för omständigheterna.


Jag vill fortfarande å det bestämdaste hålla fast vid vissa grundläggande saker.
Att jag inte längre kallar missbruket för en sjukdom innebär inte att jag betraktar det som något frivilligt.
Jag betraktar det som en överlevnadsstrategi.
Inte som ett fritt val.
Det är min fasta övertygelse att individer som hamnar i missbruksproblematik är människor som lider av själsliga skador.
Som på ett eller annat sätt dras med ett tomrum.
Tomrummet kan tillfälligt fyllas igen med mat, med sex, med droger.
Det kan slutas för några sekunder,
för att stunden efter återigen stå vidöppet och gapa efter mer.


Att jag inte längre betraktar det som en sjukdom är nog för att det helt enkelt varit enklare för mig att se fenomenet från ett annat perspektiv.
Som en sjukdom kändes det oberäkneligt.
Hotfullt.
Som tomrum känns det mer greppbart.
Jag bär ju också på ett...

Då din personlighet tar form i unga år,
är det oundvikligt så att den präglas av luckor då grundläggande behov förbises.
Som trygghet.
Uppmärksamhet.
Närhet.
Du kanske växer upp med orealistiska förväntningar på dig,
och då kommer du förmodligen aldrig någonsin att känna dig tillräcklig.
Du kan sedan ägna resten av livet åt att försöka fylla igen dessa luckor.
Du kanske inte vet varför de finns, eller ens att de finns.
Bara att det finns något inom dig som förtär dig.

Vi har identifierat våra tomrum.
Vi vet att vi försökt fylla dem med missbrukare.
Med problem.
Med överdriven empati.
Kanske mest utav allt för att slippa se dem.
Att bli kvitt risken att ramla ner i dem,
och tvingas ta itu med dem.

Tolvstegsprogrammet bygger exempelvis på att fylla tomrummet med en andlighet.
Personligen har jag valt att ta åt mig de delar av tolvstegsprogrammet som passar mig.
Jag tyckte till exempel att det var fantastiskt skönt att släppa på kontrollen.
Att acceptera att kontrollen låg utanför mig.
Det var en oerhört viktig byggsten för mig.
En annan vara att ärligt rannsaka mig själv.
Att erkänna de saker som jag sopat under mattan som att framstå som mer och mer ren.
En sann inventering var nödvändig.

Men att fylla tomrummet med andlighet helt och hållet har helt enkelt inte riktigt funkat för mig.
Jag har inte lyckats fylla igen mitt ännu.
Vi har inte pratat om det ännu, men jag kan misstänka att sambon står inför samma dilemma.
Att hitta något meningsfullt som kan sluta cirkeln kring jaget.
Kring mig.
Kring honom.
Så att vi en gång för alla blir hela, var och en för sig.

Men jag ser oss inte som sjuka längre.
Inte sjuka i den bemärkelsen jag brukade se oss.
Jag ser oss möjligen som ofullständiga.
Som sökande.
Behövande.
Och som på darriga ben försöker hitta nya sätt att bli hela.
Eftersom de gamla sätten inte fungerade....

Om ni förstår hur jag menar?