Tyst protest

Kollegan vände sig mot mig.
Hon suckade djupt över sin rubriken på Aftonbladets nätupplaga och sa sedan;


"Ja men, alltså det här med Elin och Tiger. Tacka sjutton för att hon lämnar honom. Det hade ju jag också gjort om min xxx hade varit med tjugofem andra. Inte hade jag väl bara sagt puss puss, det är ok älskling, och gått vidare med honom. Fnys."


Jag log mot henne.
Och jag antar att hon tolkade det leendet som instämmande.
Men det var faktiskt allt annat än instämmande.
I själva verket var det mitt tysta sätt att säga att hon faktiskt inte förstår någonting av det hon uttalar sig om.
Kanske gör Elin rätt.
Kanske gör hon fel.
Kanske handlar allt om lösa spekulationer från vår skvallertidning nummer ett.
Kanske.
Det enda jag vet med ett hundraprocentig säkerhet är att man inte kan uttala sig så kategoriskt om saker och ting.
Det har jag lärt mig the hard way.


Så hur skulle jag egentligen ha hanterat denna situation?
Skulle jag ha stått upp för mig själv och för alla andra som är eller som varit i min situation?
Och sagt att

Nä, vet du vad.
Allt är inte så svart eller vitt som du tror.

Hade det spelat någon roll?
Hade hon förstått?
Kan någon som inte varit i samma sits någonsin förstå?

Jag är ytterst tveksam.


Det är som att våra uppvaknanden lämnat oss nakna,
så att minsta lilla beröring kan nå oss.
Kan få oss att reagera.
Att känna.
Motsatsen är de som knallar runt i termodräkter hela livet.
Som tror sig veta facit på allt.


Om jag fortfarande burit min termooverall hade jag förmodligen också ryckts med i kritiken.
Jag hade förmodligen också vetat bäst.
Men livet har lämnat mig lite mer ödmjuk än så efter allt som hänt.
Idag vet jag väldigt mycket om mig själv.
Men väldigt lite om andra människor.
Och det känns som att det är precis så det ska vara.

Jag lägger ingen värdering i detta.
Jag kan inte påstå att jag gjorde ett aktivt val när jag blev medberoende.
Eller när jag drunknade i vårt Avslöjande.
Jag är däremot tacksam för det idag.