För en liten stund sedan satte jag på datorn här hemma.
Slog på Youtube och Åsas föredrag.
Bad sambon att lyssna med ett halvt öra för att på så vis "slippa" läsa boken från pärm till pärm.
Några minuter in i föredraget såg han på mig och sa med grötig röst:
"Det är som att det var du som stod där. Det kunde lika gärna varit din historia."
Tårarna rann på insidan.
Tack Åsa.
Tack så otroligt mycket för att du finns och för det arbete du gör.
Tack för att du ger alla oss som ännu inte vågar, en röst.
Ett värde.
Tack för att du visar vägen.
När föredraget var slut såg han på mig och sa:
"Jag kanske borde ta och läsa den där boken ändå..."
Åsas fantasiska föredrag hittar ni här:
http://www.youtube.com/watch?v=aYA1LZz_oAQ
http://www.youtube.com/watch?v=BpOD7uOmwAs
onsdag 30 september 2009
När blir jag färdig?
Jag har hört mig själv säga det ett flertal gånger.
"Jag vill bli färdig med det som hänt, jag vill vara säker på att jag inte bara springer ifrån det utan att jag faktiskt bearbetat det färdigt."
Men när vet jag att jag faktiskt är färdig?
Blir jag någonsin det? Fullt ut, dvs?
Eller är det en livslång process?
Svaret vet jag nog redan.
Men jag har ändå intalat mig själv att jag kan bli färdig till en viss del.
Det var terapeuten igår som fick mig att inse att jag nog tillslut måste bestämma mig för vad färdig är för mig.
Och det har jag funderat på sedan dess.
När är jag färdig, det vill säga vad innebär det att vara färdig för mig?
Först och främst vill jag bli kvitt den där ilskan.
Ilskan som ligger därinne och pyr och bara väntar på att få tillräckligt med syre för att explodera.
Jag vill omvandla ilskan till sorg, till livserfarenhet och till förtröstan inför framtiden.
Jag kommer förmodligen aldrig att känna tacksamhet över det som hänt,
men jag kan däremot känna mig tacksam för att jag fått en chans att förändra mitt liv och mina tankebanor.
Jag kommer aldrig någonsin att känna tacksamhet emot de kvinnor som våldfört sig på min självkänsla, men jag kan faktiskt redan känna tacksamhet för att min sambo tagit sitt problem på allvar och vågat konfrontera det.
Men igår insåg jag även en annan sak.
Även om det inte är mitt ansvarsområde, så har jag ändå rätten att uppmärksamma det.
Tycker jag.
Det kanske inte är jag som försöker springa?
Det kanske rent utav är sambon.
För varför i all sin dar skulle han vilja stanna kvar och vältra sig i den skuld som är kopplad till det han gjort?
Vem skulle inte försöka springa ifrån det?
Han sa att han nog trodde att jag gärna ville ta upp och prata om det som hänt lite till.
Som att behovet enbart är mitt.
Men jag tror han har fel.
Jag tror att vi båda måste konfrontera det som hänt, fullt ut.
Känna på varje känsla, tills det enda som återstår är en djup sorg.
Och en ny typ av intimitet som blir resultatet av det vi gått igenom tillsammans.
Så den dagen vi kan förenas i sorgen istället för i flykten, då tror jag nog att jag är färdig.
Det är åtminstone min definition av färdig idag....
"Jag vill bli färdig med det som hänt, jag vill vara säker på att jag inte bara springer ifrån det utan att jag faktiskt bearbetat det färdigt."
Men när vet jag att jag faktiskt är färdig?
Blir jag någonsin det? Fullt ut, dvs?
Eller är det en livslång process?
Svaret vet jag nog redan.
Men jag har ändå intalat mig själv att jag kan bli färdig till en viss del.
Det var terapeuten igår som fick mig att inse att jag nog tillslut måste bestämma mig för vad färdig är för mig.
Och det har jag funderat på sedan dess.
När är jag färdig, det vill säga vad innebär det att vara färdig för mig?
Först och främst vill jag bli kvitt den där ilskan.
Ilskan som ligger därinne och pyr och bara väntar på att få tillräckligt med syre för att explodera.
Jag vill omvandla ilskan till sorg, till livserfarenhet och till förtröstan inför framtiden.
Jag kommer förmodligen aldrig att känna tacksamhet över det som hänt,
men jag kan däremot känna mig tacksam för att jag fått en chans att förändra mitt liv och mina tankebanor.
Jag kommer aldrig någonsin att känna tacksamhet emot de kvinnor som våldfört sig på min självkänsla, men jag kan faktiskt redan känna tacksamhet för att min sambo tagit sitt problem på allvar och vågat konfrontera det.
Men igår insåg jag även en annan sak.
Även om det inte är mitt ansvarsområde, så har jag ändå rätten att uppmärksamma det.
Tycker jag.
Det kanske inte är jag som försöker springa?
Det kanske rent utav är sambon.
För varför i all sin dar skulle han vilja stanna kvar och vältra sig i den skuld som är kopplad till det han gjort?
Vem skulle inte försöka springa ifrån det?
Han sa att han nog trodde att jag gärna ville ta upp och prata om det som hänt lite till.
Som att behovet enbart är mitt.
Men jag tror han har fel.
Jag tror att vi båda måste konfrontera det som hänt, fullt ut.
Känna på varje känsla, tills det enda som återstår är en djup sorg.
Och en ny typ av intimitet som blir resultatet av det vi gått igenom tillsammans.
Så den dagen vi kan förenas i sorgen istället för i flykten, då tror jag nog att jag är färdig.
Det är åtminstone min definition av färdig idag....
tisdag 29 september 2009
Återfallstjat
Ikväll är det dags för parterapi igen.
Det känns bra, men lite motigt.
Kan inte riktigt sätta fingret på varför.
Det finns två saker jag vill ta upp ikväll.
Två saker som jag betraktar som återfall.
En av dem har jag redan skrivit om härinne.
Den andra behåller jag för mig själv.
Huvudsaken är att ingen av dem korsar det jag betraktar som min yttersta gräns.
Så jag vill ta upp och diskutera kring dessa företeeleser under ordnade former.
Det känns nödvändigt, men ändå nervöst.
Oron är förmodligen kopplad till rädslan för att vårt samtal ska urarta, men det är ju där terapeuten kommer in i bilden.
Förhoppningsvis är min oro helt obefogad...
Det känns bra, men lite motigt.
Kan inte riktigt sätta fingret på varför.
Det finns två saker jag vill ta upp ikväll.
Två saker som jag betraktar som återfall.
En av dem har jag redan skrivit om härinne.
Den andra behåller jag för mig själv.
Huvudsaken är att ingen av dem korsar det jag betraktar som min yttersta gräns.
Så jag vill ta upp och diskutera kring dessa företeeleser under ordnade former.
Det känns nödvändigt, men ändå nervöst.
Oron är förmodligen kopplad till rädslan för att vårt samtal ska urarta, men det är ju där terapeuten kommer in i bilden.
Förhoppningsvis är min oro helt obefogad...
måndag 28 september 2009
Som popcorn
Idag dök ytterligare en finfin bild av vad som skulle kunna sammanfatta mitt inre upp i huvudet på mig.
Ni vet de där micropopcornen?
Som ska poppas i fyra minuter i micron?
Jo, jag tackar ja.
Antingen är vår micro vansinnigt effektiv, eller så är jag ålagd med någon typ av popcornsförbannelse då jag undantagslöst lyckas bränna dem varje gång.
Inte alla, nä, långt ifrån.
Bara en liten förkolnad klump i centrum av påsen.
Som ryker så det står härliga till.
Röksignaler a la indianby.
Runt omkring denna kolmassa finns det dock gott om ätbara popcorn, som fungerar alldeles utmärkt som snacks.
Förutom det där avslöjande rökmolnet så är det nog så att det inuti mig finns en glödande liten kolklump.
Inte så exotiskt, nä jag vet.
Men dock.
En liten ilsken klump längst inne som omges av en massa relativt felfria poppisar.
För att kunna komma åt den, så måste man vara försiktig.
Inte plocka ut hela på en gång, för då bränner man ju sig.
Inte låta den ligga kvar, för till slut kommer även de goda poppisarna ha sugit åt sig röksmaken.
Utan försiktigt, försiktigt avlägsna några små bitar i taget.
Ungefär vad man klarar av utan att bränna sig...
Ni vet de där micropopcornen?
Som ska poppas i fyra minuter i micron?
Jo, jag tackar ja.
Antingen är vår micro vansinnigt effektiv, eller så är jag ålagd med någon typ av popcornsförbannelse då jag undantagslöst lyckas bränna dem varje gång.
Inte alla, nä, långt ifrån.
Bara en liten förkolnad klump i centrum av påsen.
Som ryker så det står härliga till.
Röksignaler a la indianby.
Runt omkring denna kolmassa finns det dock gott om ätbara popcorn, som fungerar alldeles utmärkt som snacks.
Förutom det där avslöjande rökmolnet så är det nog så att det inuti mig finns en glödande liten kolklump.
Inte så exotiskt, nä jag vet.
Men dock.
En liten ilsken klump längst inne som omges av en massa relativt felfria poppisar.
För att kunna komma åt den, så måste man vara försiktig.
Inte plocka ut hela på en gång, för då bränner man ju sig.
Inte låta den ligga kvar, för till slut kommer även de goda poppisarna ha sugit åt sig röksmaken.
Utan försiktigt, försiktigt avlägsna några små bitar i taget.
Ungefär vad man klarar av utan att bränna sig...
Återfall? Men vems?
Det har varit en på det hela taget härlig helg.
Tiden har i vanlig ordning gått alldeles för fort, men vi har hunnit med en hel del ändå.
Till exempel ett vredesutbrott från undertecknad.
Och frågan som detta lämnat i mig är egentligen vem som tog ett återfall?
Var det han eller var det jag?
Jag tog ensam kombin till affären.
Ja, den bilen, ni vet.
Brukar egentligen ta min egen lilla mini, men just den dagen var det bättre bagageutrymme för blöjinköp och dylikt.
Av en ren reflex slår jag upp facket mellan framsätena.
Mittenfacket.
Ja, det var en snok-reflex, jag erkänner.
Länge försökte jag försvara det för mig själv med att jag letade efter lypsyl...eller kanske lite papper...eller kanske något annat livsviktigt...men nä.
Det var inget annat än en äcklig och dum snokreflex.
Jag sneglade ner, och utan att handgripligen rota fick jag syn på något som fick mitt hjärta att slå snabbare.
Men nä, det var inget som överhuvudtaget kunde kopplas till sex eller porr.
Lyckligtvis.
Men det var något annat, och det där andra gjorde mig så arg så att jag nästan kokade.
Jag hittade en burk med bantningstabletter.
Harmlöst, kan tyckas, och själv är jag fortfarande osäker på varför jag blev så vansinnigt arg.
Jag har två teorier.
Burken med tabletter innebar så oerhört mycket paralleller till saker som hänt tidigare för mig.
Otaliga gånger har jag hittat olika piller bland sambons gömmor.
Viagravarianter.
Andra potenshöjande medel.
Även kondomer som använts för eget bruk.
Ett parallellt liv.
Vid sidan av mitt.
Och nej, det är ingalunda så att jag upplever samma svek då sambon vill ta en genväg till några kilos viktminskning.
Men det handlar om att det dyker upp bilder och minnen i mitt huvud.
Minnesbild 1.
"Oj oj, vad smal jag blivit" skrattade han och skakade lite på rumpan.
Jag skrattade med. Tolkade det hela som ironi då jag precis som honom lagt märke till de extrakilon som smugit sig på som en oinbjuden gäst.
Minnesbild 2.
Övning från terapin.
Öppenhet och förtroelighet.Vi delar allt med varandra.Vi är nära.
Men hur nära då? Nära nog att fortfarande ha hemligheter? Att ha parallella liv?
Minnesbild 3.
Mums mums mums på ostbågar, lite kaka och chips.
En bild som jag får se....och en annan som existerar då jag inte är med.
Parallella liv.
Vet inte om det framgår hur jag kan göra denna koppling, och jag är väl medveten om att den kan tyckas långsökt.
Men för mig kändes den klockren.
Nu till min andra teori.
Mitt eget kontrollbehov som har gjort comeback.
Mitt eget behov av att ha den totala kontrollen, den totala insynen.
Så.
Hur vet man?
Vem som har rätt?
Eller kanske fel?
Några fler teorier?
Ordet är fritt.
Tiden har i vanlig ordning gått alldeles för fort, men vi har hunnit med en hel del ändå.
Till exempel ett vredesutbrott från undertecknad.
Och frågan som detta lämnat i mig är egentligen vem som tog ett återfall?
Var det han eller var det jag?
Jag tog ensam kombin till affären.
Ja, den bilen, ni vet.
Brukar egentligen ta min egen lilla mini, men just den dagen var det bättre bagageutrymme för blöjinköp och dylikt.
Av en ren reflex slår jag upp facket mellan framsätena.
Mittenfacket.
Ja, det var en snok-reflex, jag erkänner.
Länge försökte jag försvara det för mig själv med att jag letade efter lypsyl...eller kanske lite papper...eller kanske något annat livsviktigt...men nä.
Det var inget annat än en äcklig och dum snokreflex.
Jag sneglade ner, och utan att handgripligen rota fick jag syn på något som fick mitt hjärta att slå snabbare.
Men nä, det var inget som överhuvudtaget kunde kopplas till sex eller porr.
Lyckligtvis.
Men det var något annat, och det där andra gjorde mig så arg så att jag nästan kokade.
Jag hittade en burk med bantningstabletter.
Harmlöst, kan tyckas, och själv är jag fortfarande osäker på varför jag blev så vansinnigt arg.
Jag har två teorier.
Burken med tabletter innebar så oerhört mycket paralleller till saker som hänt tidigare för mig.
Otaliga gånger har jag hittat olika piller bland sambons gömmor.
Viagravarianter.
Andra potenshöjande medel.
Även kondomer som använts för eget bruk.
Ett parallellt liv.
Vid sidan av mitt.
Och nej, det är ingalunda så att jag upplever samma svek då sambon vill ta en genväg till några kilos viktminskning.
Men det handlar om att det dyker upp bilder och minnen i mitt huvud.
Minnesbild 1.
"Oj oj, vad smal jag blivit" skrattade han och skakade lite på rumpan.
Jag skrattade med. Tolkade det hela som ironi då jag precis som honom lagt märke till de extrakilon som smugit sig på som en oinbjuden gäst.
Minnesbild 2.
Övning från terapin.
Öppenhet och förtroelighet.Vi delar allt med varandra.Vi är nära.
Men hur nära då? Nära nog att fortfarande ha hemligheter? Att ha parallella liv?
Minnesbild 3.
Mums mums mums på ostbågar, lite kaka och chips.
En bild som jag får se....och en annan som existerar då jag inte är med.
Parallella liv.
Vet inte om det framgår hur jag kan göra denna koppling, och jag är väl medveten om att den kan tyckas långsökt.
Men för mig kändes den klockren.
Nu till min andra teori.
Mitt eget kontrollbehov som har gjort comeback.
Mitt eget behov av att ha den totala kontrollen, den totala insynen.
Så.
Hur vet man?
Vem som har rätt?
Eller kanske fel?
Några fler teorier?
Ordet är fritt.
fredag 25 september 2009
Två och en halv timme från helg
Nedräkningen är i full gång.
Snart helg.
Egentid och familjetid.
Härligt.
Inte för att jag inte gillar mitt jobb.
Det gör jag.
Ibland.
Men för att jag gillar andra saker här i livet ännu mer!
Snart helg.
Egentid och familjetid.
Härligt.
Inte för att jag inte gillar mitt jobb.
Det gör jag.
Ibland.
Men för att jag gillar andra saker här i livet ännu mer!
När avstängning är överlevnad
Det är inte bra att stänga av och ignorera sina känslor.
Inte bra alls.
Inte hälsosamt.
Men ibland är det faktiskt nödvändigt.
Jag kommer inte till fullo att kunna känna på alla mina känslor förrän vissa hinder i min vardag eliminerats.
Det är ingen dålig ursäkt, det är ett bergsäkert faktum.
En stor del av min sambos missbruk ägde rum i vår familjebil.
I vår härliga, rymliga kombi som vi använde tillsammans varje helg.
Vår lilla familj.
Parallellt med alla de händelser som ägde rum utan min vetskap i veckorna, levde vi alltså med vår bil som vilken annan familj som helst.
Det var en välborgad hemlighet att den var ett syndens näste resten av tiden.
Det går att byta bil.
Absolut.
Och en ny bil är beställd, men dessvärre med flera månaders väntetid.
Varje gång vi pratar om den nya bilen känner jag hur lättnaden väller upp inom mig.
Men den är fortfarande inkapslad bakom en gigantisk mur av ångest.
Flera månader kan vara en helvetisk lång tid.
Flera månader kan också gå ganska fort om man väljer att stänga av.
Det finns inte en chans i världen att jag orkar tänka på allt som ägt rum i den varje gång jag sätter min fot där för att åka någonstans.
Jag orkar inte hitta märken i bilen och spekulera i vem de kan komma ifrån.
Och när de gjorts.
Jag klarar helt enkelt inte av att gå igenom den smärtan varje dag.
Gång på gång.
Så jag stänger av.
För att överleva.
Tids nog är det ju över.
Och då kan jag fokusera på att leva.
Ps. I mitten av oktober. Då är det äntligen dags.
Inte bra alls.
Inte hälsosamt.
Men ibland är det faktiskt nödvändigt.
Jag kommer inte till fullo att kunna känna på alla mina känslor förrän vissa hinder i min vardag eliminerats.
Det är ingen dålig ursäkt, det är ett bergsäkert faktum.
En stor del av min sambos missbruk ägde rum i vår familjebil.
I vår härliga, rymliga kombi som vi använde tillsammans varje helg.
Vår lilla familj.
Parallellt med alla de händelser som ägde rum utan min vetskap i veckorna, levde vi alltså med vår bil som vilken annan familj som helst.
Det var en välborgad hemlighet att den var ett syndens näste resten av tiden.
Det går att byta bil.
Absolut.
Och en ny bil är beställd, men dessvärre med flera månaders väntetid.
Varje gång vi pratar om den nya bilen känner jag hur lättnaden väller upp inom mig.
Men den är fortfarande inkapslad bakom en gigantisk mur av ångest.
Flera månader kan vara en helvetisk lång tid.
Flera månader kan också gå ganska fort om man väljer att stänga av.
Det finns inte en chans i världen att jag orkar tänka på allt som ägt rum i den varje gång jag sätter min fot där för att åka någonstans.
Jag orkar inte hitta märken i bilen och spekulera i vem de kan komma ifrån.
Och när de gjorts.
Jag klarar helt enkelt inte av att gå igenom den smärtan varje dag.
Gång på gång.
Så jag stänger av.
För att överleva.
Tids nog är det ju över.
Och då kan jag fokusera på att leva.
Ps. I mitten av oktober. Då är det äntligen dags.
torsdag 24 september 2009
Nedslag: Familjen Tintossons sms korrespondens torsdag förmiddag.
"Hej älskling. Förlåt om jag sårade dig, det var inte min mening. Tack för ett jättebra samtal igår, jag fick flera tankeställare angående hur jag är och jag lovar att försöka jobba på de punkter som jag kan bli bättre på. Puss.
"Jag vill också be om ursäkt för imorse. Förlåt".
Et voila.
K-o-m-m-u-n-i-k-a-t-i-o-n.
Tjehoo.
We´re on our way.
"Jag vill också be om ursäkt för imorse. Förlåt".
Et voila.
K-o-m-m-u-n-i-k-a-t-i-o-n.
Tjehoo.
We´re on our way.
Nedslag: Familjen Tintossons torsdagsmorgon 06.45
"Mmm...kom älskling, jag får en kram innan jag går ner."
Grymt grymt.
-Vad är det? Du är väl inte sur?
-Alltså, jag är nyss uppstigen, jag har inte sagt att jag är på gott humör.
-Men kom så får jag en kram?....
Suck och stön.
Kort kram med relativt liten inlevelse från båda parter.
Tio minuter senare...
-"Baaapppeeee...."
-Kom lilleman så ska du få bappen av mamma.
-Åhhh....Grrrrr...Måste du kalla den bappen?!!!
Irriterad blick från fröken Tinto men utan kommentar.
-Lilleman, kom så käkar vi lite frulle istället.
-Kan du inte sluta med frulle, bappe och alla andra löjliga hittepånamn?!!
Kan vi inte lära honom säga de riktiga orden istället?
En numera hyfsat irriterad Tinto med ett i vanliga fall gott morgonhumör börjar tappa tålamodet.
-Vad är det?! Du är väl inte sur nu? Måste du sura?
-Jag surar inte. Vill bara inte prata med dig när du är såhär om mornarna.
-Men lägg av.
-Du tycker ju bara så j-la synd om dig själv hela tiden.
ûberpissed off sambo lämnar frukostbordet såväl som hemmet i protest.
Åh.
Vilken fucking j-la nytta samtalet igår gjorde då....
Grymt grymt.
-Vad är det? Du är väl inte sur?
-Alltså, jag är nyss uppstigen, jag har inte sagt att jag är på gott humör.
-Men kom så får jag en kram?....
Suck och stön.
Kort kram med relativt liten inlevelse från båda parter.
Tio minuter senare...
-"Baaapppeeee...."
-Kom lilleman så ska du få bappen av mamma.
-Åhhh....Grrrrr...Måste du kalla den bappen?!!!
Irriterad blick från fröken Tinto men utan kommentar.
-Lilleman, kom så käkar vi lite frulle istället.
-Kan du inte sluta med frulle, bappe och alla andra löjliga hittepånamn?!!
Kan vi inte lära honom säga de riktiga orden istället?
En numera hyfsat irriterad Tinto med ett i vanliga fall gott morgonhumör börjar tappa tålamodet.
-Vad är det?! Du är väl inte sur nu? Måste du sura?
-Jag surar inte. Vill bara inte prata med dig när du är såhär om mornarna.
-Men lägg av.
-Du tycker ju bara så j-la synd om dig själv hela tiden.
ûberpissed off sambo lämnar frukostbordet såväl som hemmet i protest.
Åh.
Vilken fucking j-la nytta samtalet igår gjorde då....
Nedslag: Familjen Tintossons onsdagskväll kl. 21.20
Tjugo minuter in i en övning vi fått av terapeuten.
Växelvisa reflektioner om i förväg givna ord.
Mjuk.
Varm.
Ansvarslös.
Behövande.
För att nämna några.
Vi kommunicerar.
På riktigt.
Hoppsansteg på insidan.
Trots att vissa ämnen är kämpigare än andra.
Vi pratar.
Inte förbi varandra, utan med varandra.
Och viktigare än något.
Vi lyssnar på varandra.
Sambon öppnar sig på ett nytt sätt.
Jag känner mig nyfiken.
På hur han tänker.
Vill veta mer.
Vi pratar om hans usla morgonhumör.
Om hur oerhört vresig han kan vara.
Han instämmer.
Ursäktar sig.
Är oemotståndlig.
Mmmm...
Vilken härlig kväll.
Livet är underbart.
Växelvisa reflektioner om i förväg givna ord.
Mjuk.
Varm.
Ansvarslös.
Behövande.
För att nämna några.
Vi kommunicerar.
På riktigt.
Hoppsansteg på insidan.
Trots att vissa ämnen är kämpigare än andra.
Vi pratar.
Inte förbi varandra, utan med varandra.
Och viktigare än något.
Vi lyssnar på varandra.
Sambon öppnar sig på ett nytt sätt.
Jag känner mig nyfiken.
På hur han tänker.
Vill veta mer.
Vi pratar om hans usla morgonhumör.
Om hur oerhört vresig han kan vara.
Han instämmer.
Ursäktar sig.
Är oemotståndlig.
Mmmm...
Vilken härlig kväll.
Livet är underbart.
onsdag 23 september 2009
Men jag då?!
Jag önskar att det inte var så.
Men jo.
Så är det.
Jag är fortfarande alldeles för snar att döma.
Och oftast är det på grund av bagateller.
Som på ett eller annat sätt kan relateras till mina egna tillkortakommanden.
Den absolut vanligaste anledningen är att människor tar för stort utrymme.
Och därmed alltså "stjäl" en del av mitt.
Om jag inte borde kunna stå upp och ta för mig själv?
Nä.
Det är mycket enklare att luta sig tillbaka och att då irritera sig på onödigheter som vederbörande lyfter fram i samtalet.
När det gäller att ta plats kan jag helt enkelt lätt bli handlingsförlamad om någon visar framfötterna mer än jag.
Jag blir ett slags motsats till alfahonan.
Längst ner i rang.
Genom att inte röra mig, inte prata, inte utmärka mig...så förblir jag osynlig.
Phew.
Mission accomplished.
Om gruppen däremot saknar någon som för diskussionen framåt, så har jag inga som helst problem med att axla den rollen.
Gör det till och med gärna.
Det är bara det där med att ta plats när andra redan gör det som skrämmer mig.
Som får mig att klistra på ett leende och följa med i diskussionen.
Nickandes.
Skrattandes.
Hrmandes.
Men verbalt paralyserad.
Även om jag vet att kan bidra till diskussionen, så hämmas jag ändå av den osynliga gränsen mellan de som tar för sig och jag som inte kan.
Som att mitt inträde i en diskussion skulle vara likställt med att be någon akta sig från ett säte på tåget.
"Du tar upp min plats."
Det vore ju i och för sig det mest självklara i världen om platsen var min.
Men i ett samtal är det inte lika enkelt, och platserna är inte i förväg tilldelade.
Jag är hårdare än hårdast mot mig själv, och när jag suttit tyst länge så blir mina inlägg viktigare än någonsin. De måste vara rätt. Jag måste helt enkelt tillföra något, annars kunde jag lika gärna fortsatt att vara tyst.
Det kanske kan ha att göra med sammanhanget också.
Om att känna trygghet.
Och självförtroende.
Och kanske en mognadsfråga.
Jag tror att jag kanske kommer dit en vacker dag, när jag funnit mig tillrätta till hundra procent i den jag är. När ingen annan kan avgöra mitt värde med sina åsikter (om mig), utan då värdet förblir konstant.
Jag duger och jag är faktiskt riktigt bra.
Oavsett vad andra tycker om mig, eller det jag har att säga.
Det finns fortfarande många saker som jag förstår på ett intellektuellt plan, men som jag ännu inte hittat fram till i hjärtat.
Värdet av mig själv är nog dessvärre en av dessa.
Men genom att uppmärksamma det så får jag också chansen att förändra och förbättra.
På sikt.
En dag kommer jag nog att kunna älska och tro på mig själv fullt ut.
Kanske inte idag.
Eller imorgon.
Men någon dag.
Då bjuder jag på tårta ;)
Men jo.
Så är det.
Jag är fortfarande alldeles för snar att döma.
Och oftast är det på grund av bagateller.
Som på ett eller annat sätt kan relateras till mina egna tillkortakommanden.
Den absolut vanligaste anledningen är att människor tar för stort utrymme.
Och därmed alltså "stjäl" en del av mitt.
Om jag inte borde kunna stå upp och ta för mig själv?
Nä.
Det är mycket enklare att luta sig tillbaka och att då irritera sig på onödigheter som vederbörande lyfter fram i samtalet.
När det gäller att ta plats kan jag helt enkelt lätt bli handlingsförlamad om någon visar framfötterna mer än jag.
Jag blir ett slags motsats till alfahonan.
Längst ner i rang.
Genom att inte röra mig, inte prata, inte utmärka mig...så förblir jag osynlig.
Phew.
Mission accomplished.
Om gruppen däremot saknar någon som för diskussionen framåt, så har jag inga som helst problem med att axla den rollen.
Gör det till och med gärna.
Det är bara det där med att ta plats när andra redan gör det som skrämmer mig.
Som får mig att klistra på ett leende och följa med i diskussionen.
Nickandes.
Skrattandes.
Hrmandes.
Men verbalt paralyserad.
Även om jag vet att kan bidra till diskussionen, så hämmas jag ändå av den osynliga gränsen mellan de som tar för sig och jag som inte kan.
Som att mitt inträde i en diskussion skulle vara likställt med att be någon akta sig från ett säte på tåget.
"Du tar upp min plats."
Det vore ju i och för sig det mest självklara i världen om platsen var min.
Men i ett samtal är det inte lika enkelt, och platserna är inte i förväg tilldelade.
Jag är hårdare än hårdast mot mig själv, och när jag suttit tyst länge så blir mina inlägg viktigare än någonsin. De måste vara rätt. Jag måste helt enkelt tillföra något, annars kunde jag lika gärna fortsatt att vara tyst.
Det kanske kan ha att göra med sammanhanget också.
Om att känna trygghet.
Och självförtroende.
Och kanske en mognadsfråga.
Jag tror att jag kanske kommer dit en vacker dag, när jag funnit mig tillrätta till hundra procent i den jag är. När ingen annan kan avgöra mitt värde med sina åsikter (om mig), utan då värdet förblir konstant.
Jag duger och jag är faktiskt riktigt bra.
Oavsett vad andra tycker om mig, eller det jag har att säga.
Det finns fortfarande många saker som jag förstår på ett intellektuellt plan, men som jag ännu inte hittat fram till i hjärtat.
Värdet av mig själv är nog dessvärre en av dessa.
Men genom att uppmärksamma det så får jag också chansen att förändra och förbättra.
På sikt.
En dag kommer jag nog att kunna älska och tro på mig själv fullt ut.
Kanske inte idag.
Eller imorgon.
Men någon dag.
Då bjuder jag på tårta ;)
tisdag 22 september 2009
Återträff
Ikväll blir det återträff med en kär gammal grupp.
Den grupp som jag mötte första gången veckan efter mitt brutala uppvaknande, och som en gång i veckan under några månaders tid blev mitt andningshål.
Vi var inte särskilt många.
Men det spelade ingen roll.
Vi delade samma typ av sorg.
Samma skuld.
Samma skam.
Samma rädslor.
Vi var väl inte på samma plats mer än just fysiskt.
Jag befann mig mitt i stormen.
De lite längre bort.
Men de visste ändå hur det kändes.
En kvinna där blev den första att få mig att förstå att jag hade ett val.
Jag kunde välja mellan att stanna eller gå.
Det var ingen självklarhet att lämna.
Om jag inte ville det.
Jag sög tag i det.
Jag ville ju inte lämna.
Och jag behövde någon som berättade för mig att det var ok att känna så.
Även om jag behandlats illa.
Vi kan kalla henne E.
Hon blev den första länken.
I min insiktskedja.
Eller utvecklingslinje.
Hur man nu väljer att se på det.
Sedan dess har det blivit många.
Inte desto mindre viktiga.
Bara fler.
Vi kan aldrig någonsin handgripligen dra någon annan upp och ur eländet.
Men vi kan finnas där på andra sidan och visa att det går att överleva.
Att överleva, ja till och med att börja leva igen.
Smärtan blir kanske inte mindre av att vi finns där för varandra, men det ger en möjlighet att se ett ljus i slutet av tunneln.
Som annars har en tendens att bli becksvart.
Kanske är tunneln flera mil lång.
Kanske bara någon kilometer.
Men oavsett vilket så kan ett litet, litet ljus på andra sidan tända ett hopp.
Hoppet om att vi förtjänar att resa oss igen.
Börjar älska oss själva igen.
Och att älska andra människor.
Även om vi blivit sårade på djupet.
Det är min förhoppning med denna blogg.
E tände det första ljuset hos mig.
Idag får jag chansen att tacka henne ännu en gång för det.
Den grupp som jag mötte första gången veckan efter mitt brutala uppvaknande, och som en gång i veckan under några månaders tid blev mitt andningshål.
Vi var inte särskilt många.
Men det spelade ingen roll.
Vi delade samma typ av sorg.
Samma skuld.
Samma skam.
Samma rädslor.
Vi var väl inte på samma plats mer än just fysiskt.
Jag befann mig mitt i stormen.
De lite längre bort.
Men de visste ändå hur det kändes.
En kvinna där blev den första att få mig att förstå att jag hade ett val.
Jag kunde välja mellan att stanna eller gå.
Det var ingen självklarhet att lämna.
Om jag inte ville det.
Jag sög tag i det.
Jag ville ju inte lämna.
Och jag behövde någon som berättade för mig att det var ok att känna så.
Även om jag behandlats illa.
Vi kan kalla henne E.
Hon blev den första länken.
I min insiktskedja.
Eller utvecklingslinje.
Hur man nu väljer att se på det.
Sedan dess har det blivit många.
Inte desto mindre viktiga.
Bara fler.
Vi kan aldrig någonsin handgripligen dra någon annan upp och ur eländet.
Men vi kan finnas där på andra sidan och visa att det går att överleva.
Att överleva, ja till och med att börja leva igen.
Smärtan blir kanske inte mindre av att vi finns där för varandra, men det ger en möjlighet att se ett ljus i slutet av tunneln.
Som annars har en tendens att bli becksvart.
Kanske är tunneln flera mil lång.
Kanske bara någon kilometer.
Men oavsett vilket så kan ett litet, litet ljus på andra sidan tända ett hopp.
Hoppet om att vi förtjänar att resa oss igen.
Börjar älska oss själva igen.
Och att älska andra människor.
Även om vi blivit sårade på djupet.
Det är min förhoppning med denna blogg.
E tände det första ljuset hos mig.
Idag får jag chansen att tacka henne ännu en gång för det.
måndag 21 september 2009
Skelett i garderoben
Under den tid jag ägnade större delen av min vakna del med att leva i en drömvärld, fanns det en del saker jag förnekade och som jag helt enkelt vägrade kännas vid.
Det är inget jag är stolt över.
Men vissa saker har hänt.
Så är det bara.
Punkt slut.
Jag har varit otrogen mot min sambo.
Inte på långa vägar i samma utsträckning, eller ens i närheten.
Det finns bara tre personer som känner till detta.
Jag.
Den andra mannen.
Och så numera min sambo.
Det är en enorm lättnad, även om det är svårt att bekänna något man förträngt så hårt att det nästan inte längre är sanning.
Det började som en jakt på bekräftelse.
Från en liten tjej med dåligt självförtroende.
En profilsida på en dejtingsida.
Ordväxlingar fram och tillbaka.
Inget märkvärdigt.
Efter ett tag började jag att konversera allt flitigare med en och samma person på sidan.
Han fångade framför allt mitt intresse på grund av sitt intellekt.
Men det handlade fortfarande om bekräftelse.
Att få bli sedd.
Inte särskilt mycket om honom, egentligen.
Och så lite om hämnd mot sambon, för saker som skett i det förflutna.
För att låta udda bli jämnt.
Jag tror inte att jag egentligen ville träffas.
Det var inte målet för mig.
Men tillslut var det oundvikligt.
Vi träffades först en gång på ett café över en fika.
Och sedan ytterligare en gång till på egen hand.
Vi hade aldrig sex.
Inte ens nära.
Men jag gick ändå långt över gränsen för vad jag borde ha gjort, bara genom att träffa honom.
Första gången handlade det endast om en kram.
Andra gången gick jag längre än så.
Vad som slog mig var att jag tänkte "nu är det bara att göra det här".
Exakt samma ord upprepades från sambon när han beskrev känslan innan sina snedsprång.
"Nu är det bara att göra."
Som att vi på något sätt fastnat i ett hörn, och inte hade något annat val.
Även om våra gränser ändå skiljde sig åt ganska radikalt.
Jag mådde fruktansvärt dåligt över det jag gjort.
Begravde det inom mig, och lät det aldrig någonsin sippra ut till någon.
Då fanns det ju inte heller på riktigt.
Därför blir det lite svårare för mig att förstå hur man som i sambons fall kan upprepa handlingen om och om igen, om man upplever den ångest jag gjorde.
Dock är jag ju medveten om att jag inte delar min sambos sjukdomsproblematik, och det är väl förmodligen där skillnaden ligger.
Däremot blir det enklare för mig att förstå hur mäktigt ett förnekande för jaget kan vara.
När det nästan tillslut blir till sanning.
Och det blir ju onekligen lite svårare att göra mig själv alltför vit, och sambon helt svart.
Vi är ju ganska komplexa båda två.
Jag är som sagt inte stolt över detta, men jag är däremot stolt över att jag vågade bekänna det för min sambo utan att vara tvingad till det genom konfrontation.
Han skulle aldrig någonsin ha fått veta, men för mig var det ändå viktigt att rensa ut.
Så att jag inte längre delade en hemlighet med någon annan.
Genom att rensa bort gammalt skräp som funnits emellan oss, så får vi också möjligheten att närma oss varandra på riktigt. Utan masker och utan regi.
Bara han och jag.
Det är inget jag är stolt över.
Men vissa saker har hänt.
Så är det bara.
Punkt slut.
Jag har varit otrogen mot min sambo.
Inte på långa vägar i samma utsträckning, eller ens i närheten.
Det finns bara tre personer som känner till detta.
Jag.
Den andra mannen.
Och så numera min sambo.
Det är en enorm lättnad, även om det är svårt att bekänna något man förträngt så hårt att det nästan inte längre är sanning.
Det började som en jakt på bekräftelse.
Från en liten tjej med dåligt självförtroende.
En profilsida på en dejtingsida.
Ordväxlingar fram och tillbaka.
Inget märkvärdigt.
Efter ett tag började jag att konversera allt flitigare med en och samma person på sidan.
Han fångade framför allt mitt intresse på grund av sitt intellekt.
Men det handlade fortfarande om bekräftelse.
Att få bli sedd.
Inte särskilt mycket om honom, egentligen.
Och så lite om hämnd mot sambon, för saker som skett i det förflutna.
För att låta udda bli jämnt.
Jag tror inte att jag egentligen ville träffas.
Det var inte målet för mig.
Men tillslut var det oundvikligt.
Vi träffades först en gång på ett café över en fika.
Och sedan ytterligare en gång till på egen hand.
Vi hade aldrig sex.
Inte ens nära.
Men jag gick ändå långt över gränsen för vad jag borde ha gjort, bara genom att träffa honom.
Första gången handlade det endast om en kram.
Andra gången gick jag längre än så.
Vad som slog mig var att jag tänkte "nu är det bara att göra det här".
Exakt samma ord upprepades från sambon när han beskrev känslan innan sina snedsprång.
"Nu är det bara att göra."
Som att vi på något sätt fastnat i ett hörn, och inte hade något annat val.
Även om våra gränser ändå skiljde sig åt ganska radikalt.
Jag mådde fruktansvärt dåligt över det jag gjort.
Begravde det inom mig, och lät det aldrig någonsin sippra ut till någon.
Då fanns det ju inte heller på riktigt.
Därför blir det lite svårare för mig att förstå hur man som i sambons fall kan upprepa handlingen om och om igen, om man upplever den ångest jag gjorde.
Dock är jag ju medveten om att jag inte delar min sambos sjukdomsproblematik, och det är väl förmodligen där skillnaden ligger.
Däremot blir det enklare för mig att förstå hur mäktigt ett förnekande för jaget kan vara.
När det nästan tillslut blir till sanning.
Och det blir ju onekligen lite svårare att göra mig själv alltför vit, och sambon helt svart.
Vi är ju ganska komplexa båda två.
Jag är som sagt inte stolt över detta, men jag är däremot stolt över att jag vågade bekänna det för min sambo utan att vara tvingad till det genom konfrontation.
Han skulle aldrig någonsin ha fått veta, men för mig var det ändå viktigt att rensa ut.
Så att jag inte längre delade en hemlighet med någon annan.
Genom att rensa bort gammalt skräp som funnits emellan oss, så får vi också möjligheten att närma oss varandra på riktigt. Utan masker och utan regi.
Bara han och jag.
Nattsudd
Är av någon outgrundlig anledning fortfarande vaken och känner mig inte det minsta trött.
Mina älsklingar ligger och snarkar i kapp i rummet intill.
Huset är tyst, så när som på mitt hamrande på tangentbordet.
För ett tag sedan läste jag någonstans att vi medberoende kan ha en tendens att öppna oss ganska omgående för personer runt omkring oss. För att på så sätt skapa en intimitet som vi helt enkelt inte har tålamod att låta växa fram.
Till en viss del kändes det klockrent.
Jag har funkat så.
Vilket också lett till att jag relativt enkelt fått nära vänner.
Men ytterst få har kommit hela vägen in.
Jag har på något sätt behållit den där innersta muren.
Utan att kunna sätta ord på det själv.
Bakom vilken det verkligt sanna jaget dolt sig.
Tillslut hittade jag inte ens dit själv.
När jag sökte efter mig själv sprang jag in i muren, och började tillslut att tro att jag inte var djupare än så.
Jag ska inte ge något sken av att jag är helt i kontakt med mig själv och mitt innersta.
Jag är långt ifrån framme.
Men jag känner en enorm skillnad, även om jag har svårt att sätta fingret på hur.
Länge har min identitet varit snäll.
Faktiskt ända fram tills avslöjandet.
Då jag och sambon en tid därefter hamnade i ett samtal om mig och mitt medberoende.
Jag visste inte längre vem jag var om jag inte skulle sträva efter att vara snäll.
Det var ju så jag var.
Som alla förväntade sig.
Snäll.
Till lags.
Konsten att vara snäll.
Jag bemästrade den totalt.
Tyckte jag.
"Nej. Du är inte snällare än någon annan, inte innerst inne.
Det är inte det som utmärker dig.
Inte mest av allt.
Det är din intelligens."
Det var starkt för mig att höra.
Han tyckte jag var intelligent.
Lilla jag.
Inte bara snäll, utan intelligent.
Vilken tyngd.
Snäll är ett mjukt ord, så missförstå mig inte.
Det är inget fel i att vara snäll, så länge det inte handlar om ett tvångsmässigt beteende.
Ett beteende i vilket snällheten blir en fråga om överlevnad, för att bli accepterad och
älskad.
När man inte längre tror att man besitter några andra kvaliteter.
När snäll är det sista som återstår.
Men intelligent och snäll.
Gärna för mig.
Mina älsklingar ligger och snarkar i kapp i rummet intill.
Huset är tyst, så när som på mitt hamrande på tangentbordet.
För ett tag sedan läste jag någonstans att vi medberoende kan ha en tendens att öppna oss ganska omgående för personer runt omkring oss. För att på så sätt skapa en intimitet som vi helt enkelt inte har tålamod att låta växa fram.
Till en viss del kändes det klockrent.
Jag har funkat så.
Vilket också lett till att jag relativt enkelt fått nära vänner.
Men ytterst få har kommit hela vägen in.
Jag har på något sätt behållit den där innersta muren.
Utan att kunna sätta ord på det själv.
Bakom vilken det verkligt sanna jaget dolt sig.
Tillslut hittade jag inte ens dit själv.
När jag sökte efter mig själv sprang jag in i muren, och började tillslut att tro att jag inte var djupare än så.
Jag ska inte ge något sken av att jag är helt i kontakt med mig själv och mitt innersta.
Jag är långt ifrån framme.
Men jag känner en enorm skillnad, även om jag har svårt att sätta fingret på hur.
Länge har min identitet varit snäll.
Faktiskt ända fram tills avslöjandet.
Då jag och sambon en tid därefter hamnade i ett samtal om mig och mitt medberoende.
Jag visste inte längre vem jag var om jag inte skulle sträva efter att vara snäll.
Det var ju så jag var.
Som alla förväntade sig.
Snäll.
Till lags.
Konsten att vara snäll.
Jag bemästrade den totalt.
Tyckte jag.
"Nej. Du är inte snällare än någon annan, inte innerst inne.
Det är inte det som utmärker dig.
Inte mest av allt.
Det är din intelligens."
Det var starkt för mig att höra.
Han tyckte jag var intelligent.
Lilla jag.
Inte bara snäll, utan intelligent.
Vilken tyngd.
Snäll är ett mjukt ord, så missförstå mig inte.
Det är inget fel i att vara snäll, så länge det inte handlar om ett tvångsmässigt beteende.
Ett beteende i vilket snällheten blir en fråga om överlevnad, för att bli accepterad och
älskad.
När man inte längre tror att man besitter några andra kvaliteter.
När snäll är det sista som återstår.
Men intelligent och snäll.
Gärna för mig.
Försvarsställning
Häromdagen berättade jag för en av mina barndomsvänner att jag väntar barn.
Hon var en av de personer som fick veta stora delar av historien, och som tröstade mig som mest när mådde dåligt.
Jag visste att hon skulle reagera på ett eller annat sätt, men jag hade ändå någonstans hoppats att glädjen skulle överskugga tvivlen.
Min rädsla för hennes reaktion var den största anledningen till att det dröjt med tillkännagivandet.
Hon gratulerade mig, såklart.
Samtidigt som hon flaggade för att jag förmodligen inte riktigt visste vad jag gjorde.
På ett snyggt och lite subtilt sätt.
Jag ogillar verkligen att omyndigförklaras.
Men jag kan inte hantera det på något annat sätt än att försvara mitt val, även om jag inte har någon som helst skyldighet att göra det.
Mitt barn föds inte med uppgiften att rädda vårt förhållande.
Det är inte tänkt som något klister, som ska hålla ihop det som trasats sönder.
Vårt barn är lika välkommet och älskat som det som redan finns hos oss.
Arbetet med vårt förhållande går vidare, ingenting kommer att komma gratis.
Vi kämpar för varje millimeter vi kommer närmare varandra.
"Jag kan bara säga att allt känns jättebra. Jag är lycklig. Och det är allt som spelar någon roll just nu".
"Hrmpf. Då har ju terapin varit framgångsrik..."
Hur hanterar man en situation där någon kan vara ett oerhört stöd i vissa val och vissa lägen, och erbjuda stöd till hundra procent såväl ekonomskt som känslomässigt då det handlar om en seperation men som reagerar med avighet och rädsla när man väljer att fatta ett annat beslut än det förväntade?
Jag är fullt medveten om att det fortfarande finns många frågetecken för henne angående varför jag valt att förlåta det som hände. Samtidigt så tycker jag ändå att jag förtjänar förtroendet. Att jag vet vad jag gör.
Visst, det kan naturligtvis visa sig vara ett förödande misstag.
Och då tvingas jag bita i det sura äpplet ytterligare en gång.
Men oavsett vad som händer så kommer jag aldrig någonsin ångra mitt barn.
Ett syskon är den största gåvan jag kan ge min son.
Ett barn kommer inte att fylla några känslomässiga hål inom mig.
Det är inte mitt mål eller min avsikt.
Barnet ska få finnas och få ta plats och få känna sig älskad från dag ett.
Vi ska försöka att hålla ihop som familj, och att växa av de motgångar vi gått igenom.
Återigen.
Det finns inga garantier.
Men det finns det inte för någon.
Missbruk eller inte.
Så jag tänker njuta av livet, vår familj och vårt ofödda barn så länge jag bara kan och får.
Och så får jag helt enkelt stå ut med att en del i min omgivning inte förstår.
Inte för att de är onda på något sätt.
Utan för att de månar om mig och kanske tror att de vet bättre vad som är bäst för mig än vad jag själv gör.
Men vet ni.
Det gör de inte...
Hon var en av de personer som fick veta stora delar av historien, och som tröstade mig som mest när mådde dåligt.
Jag visste att hon skulle reagera på ett eller annat sätt, men jag hade ändå någonstans hoppats att glädjen skulle överskugga tvivlen.
Min rädsla för hennes reaktion var den största anledningen till att det dröjt med tillkännagivandet.
Hon gratulerade mig, såklart.
Samtidigt som hon flaggade för att jag förmodligen inte riktigt visste vad jag gjorde.
På ett snyggt och lite subtilt sätt.
Jag ogillar verkligen att omyndigförklaras.
Men jag kan inte hantera det på något annat sätt än att försvara mitt val, även om jag inte har någon som helst skyldighet att göra det.
Mitt barn föds inte med uppgiften att rädda vårt förhållande.
Det är inte tänkt som något klister, som ska hålla ihop det som trasats sönder.
Vårt barn är lika välkommet och älskat som det som redan finns hos oss.
Arbetet med vårt förhållande går vidare, ingenting kommer att komma gratis.
Vi kämpar för varje millimeter vi kommer närmare varandra.
"Jag kan bara säga att allt känns jättebra. Jag är lycklig. Och det är allt som spelar någon roll just nu".
"Hrmpf. Då har ju terapin varit framgångsrik..."
Hur hanterar man en situation där någon kan vara ett oerhört stöd i vissa val och vissa lägen, och erbjuda stöd till hundra procent såväl ekonomskt som känslomässigt då det handlar om en seperation men som reagerar med avighet och rädsla när man väljer att fatta ett annat beslut än det förväntade?
Jag är fullt medveten om att det fortfarande finns många frågetecken för henne angående varför jag valt att förlåta det som hände. Samtidigt så tycker jag ändå att jag förtjänar förtroendet. Att jag vet vad jag gör.
Visst, det kan naturligtvis visa sig vara ett förödande misstag.
Och då tvingas jag bita i det sura äpplet ytterligare en gång.
Men oavsett vad som händer så kommer jag aldrig någonsin ångra mitt barn.
Ett syskon är den största gåvan jag kan ge min son.
Ett barn kommer inte att fylla några känslomässiga hål inom mig.
Det är inte mitt mål eller min avsikt.
Barnet ska få finnas och få ta plats och få känna sig älskad från dag ett.
Vi ska försöka att hålla ihop som familj, och att växa av de motgångar vi gått igenom.
Återigen.
Det finns inga garantier.
Men det finns det inte för någon.
Missbruk eller inte.
Så jag tänker njuta av livet, vår familj och vårt ofödda barn så länge jag bara kan och får.
Och så får jag helt enkelt stå ut med att en del i min omgivning inte förstår.
Inte för att de är onda på något sätt.
Utan för att de månar om mig och kanske tror att de vet bättre vad som är bäst för mig än vad jag själv gör.
Men vet ni.
Det gör de inte...
söndag 20 september 2009
Tacksamhet
Jag försöker att vara tacksam över så mycket jag kan här i livet.
När livet en gång väl rasat samman över en, så blir det så mycket viktigare att ta fasta på vad som faktiskt är bra och njuta av det.
Imorgon kan det vara borta.
Inte nödvändigtvis på grund av återfall eller på grund av något som alls har med sambon att göra.
Helt enkelt bara på grund av alltings förgänglighet.
Min tacksamhetslista.
Naturligtvis står min son överst på listan.
Utan konkurrens.
Jo...möjligen av det lilla livet därinne, men det är ju inte riktigt verkligt ännu.
Jag är tacksam för att jag har en fantastisk syster som stöttat mig i vått och torrt.
En mamma och en pappa som kanske inte är perfekta, men som alltid finns där för mig och gör det allra bästa de kan av olika situationer.
Vänner, såklart.
En del är jag mer tacksam för än andra.
Ett jobb jag kan gå till.
Ett tak över huvudet.
Livserfarenhet som gör mig än mer tredimensionell än tidigare.
Om man nu kan uttrycka det så.
Hälsan.
Förmågan att kunna skratta.
Ohämmat.
Och att gråta.
Tills jag är färdiggråten.
När livet rullar på, som det onekligen gör från måndag till fredag så är det inte alltid lätt att känna in sig själv.
Att stämma av.
Hur jag mår egentligen.
Jag vet att jag borde, och visst gör jag det ibland...men jag är inte riktigt så duktig på det som jag skulle vilja vara.
Egentid.
Den flyter alltför ofta ihop med vi-tiden, familjetiden.
Och "vila i soffan"-tiden.
Tror att min medvetenhet är en god grund att stå på, nu gäller det bara att börja avsätta tid.
Så fort jag slutat somna klockan 19 om kvällarna...
Naturligtvis.
Glömde ju nästan.
Kanske för att han är så självklar.
Jag är tacksam för kärleken i mitt liv också.
Såklart.
Han är ingen grekisk gud som jag tidigare trott, han har fel och brister som alla oss andra.
Han har ett uselt morgonhumör, han gnäller alltid över min fläskpannkaka fastän han i slutänden ändå gillar den och han snarkar om nätterna.
Ja, sanningen är den att han är mänsklig.
Jag har insett och accepterat detta, och det bästa av allt.
Jag älskar honom fortfarande.
På riktigt, numera.
När livet en gång väl rasat samman över en, så blir det så mycket viktigare att ta fasta på vad som faktiskt är bra och njuta av det.
Imorgon kan det vara borta.
Inte nödvändigtvis på grund av återfall eller på grund av något som alls har med sambon att göra.
Helt enkelt bara på grund av alltings förgänglighet.
Min tacksamhetslista.
Naturligtvis står min son överst på listan.
Utan konkurrens.
Jo...möjligen av det lilla livet därinne, men det är ju inte riktigt verkligt ännu.
Jag är tacksam för att jag har en fantastisk syster som stöttat mig i vått och torrt.
En mamma och en pappa som kanske inte är perfekta, men som alltid finns där för mig och gör det allra bästa de kan av olika situationer.
Vänner, såklart.
En del är jag mer tacksam för än andra.
Ett jobb jag kan gå till.
Ett tak över huvudet.
Livserfarenhet som gör mig än mer tredimensionell än tidigare.
Om man nu kan uttrycka det så.
Hälsan.
Förmågan att kunna skratta.
Ohämmat.
Och att gråta.
Tills jag är färdiggråten.
När livet rullar på, som det onekligen gör från måndag till fredag så är det inte alltid lätt att känna in sig själv.
Att stämma av.
Hur jag mår egentligen.
Jag vet att jag borde, och visst gör jag det ibland...men jag är inte riktigt så duktig på det som jag skulle vilja vara.
Egentid.
Den flyter alltför ofta ihop med vi-tiden, familjetiden.
Och "vila i soffan"-tiden.
Tror att min medvetenhet är en god grund att stå på, nu gäller det bara att börja avsätta tid.
Så fort jag slutat somna klockan 19 om kvällarna...
Naturligtvis.
Glömde ju nästan.
Kanske för att han är så självklar.
Jag är tacksam för kärleken i mitt liv också.
Såklart.
Han är ingen grekisk gud som jag tidigare trott, han har fel och brister som alla oss andra.
Han har ett uselt morgonhumör, han gnäller alltid över min fläskpannkaka fastän han i slutänden ändå gillar den och han snarkar om nätterna.
Ja, sanningen är den att han är mänsklig.
Jag har insett och accepterat detta, och det bästa av allt.
Jag älskar honom fortfarande.
På riktigt, numera.
fredag 18 september 2009
Ta dig tid att lukta på blommorna...
Så blommor så att dina omgivningar blir till en trädgård.
Så inte törnen; för de kommer att sticka dig i fötterna.
Om du skjuter pilar mot andra,
vet då att samma pil kommer att vända tillbaka för att träffa dig.
// Rahman Baba (pashtunsk poet)
Så inte törnen; för de kommer att sticka dig i fötterna.
Om du skjuter pilar mot andra,
vet då att samma pil kommer att vända tillbaka för att träffa dig.
// Rahman Baba (pashtunsk poet)
Sinnesro
Jag har nog aldrig tidigare förstått hur viktigt det är att styra sina tankar i en positiv riktning.
Jag menar, naturligtvis har jag vetat att negativa tankemönster aldrig kan vara hälsosamt i längden...men jag har aldrig riktigt förstått vilka effekterna kan bli om man använder sig av de positiva istället.
Ibland trillar jag in i mina destruktiva spiraler. Börjar att spela upp filmer i huvudet, fortsätter med att tycka synd om mig själv, att leta syndabockar, att gruva på hämnd...
Idag kan jag bryta dessa mönster.
Jag kan läsa sinnesrobönen tyst för mig själv.
Om och om och om igen tills att mönstret brutits.
Tills jag känner ett lugn.
Vid något tillfälle fick jag några engelska rader att bära med mig.
De har också fungerat för ändamålet;
"Good things come to me with ease, joy and glory."
Jag har ersatt den tidigare uttjatade skivan med något som får en positiv effekt på mig.
Igår fick jag ytterligare en rad att bära med mig. Och den har jag redan på något sätt lyckats hämta styrka ur, trots att jag inte hamnat i några direkta fallgropar.
"This too shall pass"...
Och visst är det väl så.
Att även om det ibland känns som att jag står och trampar och inte kommer vidare, så gör jag nog det lite grann varje dag ändå.
Inga jättekliv, men det gör inte så mycket.
Jag måste ju hinna med i svängarna själv också...
Jag menar, naturligtvis har jag vetat att negativa tankemönster aldrig kan vara hälsosamt i längden...men jag har aldrig riktigt förstått vilka effekterna kan bli om man använder sig av de positiva istället.
Ibland trillar jag in i mina destruktiva spiraler. Börjar att spela upp filmer i huvudet, fortsätter med att tycka synd om mig själv, att leta syndabockar, att gruva på hämnd...
Idag kan jag bryta dessa mönster.
Jag kan läsa sinnesrobönen tyst för mig själv.
Om och om och om igen tills att mönstret brutits.
Tills jag känner ett lugn.
Vid något tillfälle fick jag några engelska rader att bära med mig.
De har också fungerat för ändamålet;
"Good things come to me with ease, joy and glory."
Jag har ersatt den tidigare uttjatade skivan med något som får en positiv effekt på mig.
Igår fick jag ytterligare en rad att bära med mig. Och den har jag redan på något sätt lyckats hämta styrka ur, trots att jag inte hamnat i några direkta fallgropar.
"This too shall pass"...
Och visst är det väl så.
Att även om det ibland känns som att jag står och trampar och inte kommer vidare, så gör jag nog det lite grann varje dag ändå.
Inga jättekliv, men det gör inte så mycket.
Jag måste ju hinna med i svängarna själv också...
onsdag 16 september 2009
Bearbetning eller flykt?
Igår vad vi hos parterapeuten för tredje gången.
Jag visste att det oundvikliga skulle komma på tal, och knuten i magen var stenhård hela dagen.
Terapeuten gav uttryck för det förra gången, att hon behövde en del pusselbitar till för att få en bild av varför vi hamnat där vi var...och ja, jag visste vad det var som väntade.
Vi tassade som katten kring het gröt ett tag, och jag fick äran att börja med en kort sammanfattning av vad det var som hänt utifrån mitt perspektiv.
Det var som att djupdyka ner i brännande lava.
I samma sekund som jag började prata om det så kände jag hur hela kroppen liksom spände sig och förberedde sig för flykt.
Jag berättade om avslöjandet.
Hur det gått till.
Om hur många kvinnor det rört sig om.
Om vilka bitar det var som varit absolut jobbigast för mig.
Som gnagt inom mig till och från sedan ett halvår tillbaka.
Och fortfarande gör.
Sedan var det sambons tur.
I vanlig ordning tog han god tid på sig och använde mer än dubbelt så lång tid på sig för att göra sin utläggning.
Och då var han inte ens framme vid avslöjandet.
Jag formligen kokte.
Var skitförbannad.
Om blickar kunde skada så hade han varit utsatt för tredje gradens brännskador vid detta laget.
Och när jag slutligen kom till en punkt då jag inte längre kunde titta på honom, så fasade jag över hur detta skulle sluta.
Var det så här jag egentligen kände?
Hatade jag?
"Jag tror jag stod vid ett vägskäl. Antingen var det alkohol, eller så var det detta. Idag kan jag verkligen ångra att det inte blev alkoholen, för då hade jag inte sårat henne så vansinnigt mycket..."
Hans röst.
Hans ord.
Plötsligt så bröts den hätska stämningen, och min ilska rann av mig.
Jag kunde inte låta bli att titta på honom, och att med så varm blick jag kunde uppbringa visa min tacksamhet.
Sorgen finns i oss båda.
Jag glömmer det ibland.
Smärtan och sorgen över det som hänt.
Ibland känns det som att jag bär den ensam, men så är inte fallet.
När vi gick därifrån älskade jag honom lika innerligt som innan vi gick dit.
Vi hade petat i ett illa läkt sår, och det gjorde ont i oss båda.
Men vi förenades i den känslan, istället för att förlora oss i en maktkamp om offer och förövare.
Terapeuten pratade om det hål som hon tror sambon bär med sig sedan barndomen, och som är roten till det onda. Hon pratade om att våga ta tag i det, gräva i det och att konfronteras med den smärtan fullt ut. Att våga bli liten och känna känslan till fullo istället för att försöka förstå den intellektuellt.
När hon pratade insåg jag att det lika gärna kunnat handla om mig.
Om mina eventuella hål (snarare smågropar) sedan barnsben....men kanske framför allt om det hål som missbruket lämnat i mig.
Det kan inte fyllas igen på en gång.
Jag kan inte heller ta in och känna all smärta vid ett och samma tillfälle.
Jag är osäker på om jag överhuvudtaget skulle kunna hantera det.
Men genom att göra så här, att känna på den lite i taget under kontrollerade former, så antar jag att jag bearbetar den lite i taget.
Så jag tror inte längre att jag försöker springa ifrån den.
Jag tror bara att min kropp på ett omedvetet plan känner efter hur stora doser den kan hantera i taget.
Och så släpps smärtan fram, lite allteftersom.
Det gör djävulskt ont.
Men det blir onekligen lite lättare i hjärtat för varje gång...
Jag visste att det oundvikliga skulle komma på tal, och knuten i magen var stenhård hela dagen.
Terapeuten gav uttryck för det förra gången, att hon behövde en del pusselbitar till för att få en bild av varför vi hamnat där vi var...och ja, jag visste vad det var som väntade.
Vi tassade som katten kring het gröt ett tag, och jag fick äran att börja med en kort sammanfattning av vad det var som hänt utifrån mitt perspektiv.
Det var som att djupdyka ner i brännande lava.
I samma sekund som jag började prata om det så kände jag hur hela kroppen liksom spände sig och förberedde sig för flykt.
Jag berättade om avslöjandet.
Hur det gått till.
Om hur många kvinnor det rört sig om.
Om vilka bitar det var som varit absolut jobbigast för mig.
Som gnagt inom mig till och från sedan ett halvår tillbaka.
Och fortfarande gör.
Sedan var det sambons tur.
I vanlig ordning tog han god tid på sig och använde mer än dubbelt så lång tid på sig för att göra sin utläggning.
Och då var han inte ens framme vid avslöjandet.
Jag formligen kokte.
Var skitförbannad.
Om blickar kunde skada så hade han varit utsatt för tredje gradens brännskador vid detta laget.
Och när jag slutligen kom till en punkt då jag inte längre kunde titta på honom, så fasade jag över hur detta skulle sluta.
Var det så här jag egentligen kände?
Hatade jag?
"Jag tror jag stod vid ett vägskäl. Antingen var det alkohol, eller så var det detta. Idag kan jag verkligen ångra att det inte blev alkoholen, för då hade jag inte sårat henne så vansinnigt mycket..."
Hans röst.
Hans ord.
Plötsligt så bröts den hätska stämningen, och min ilska rann av mig.
Jag kunde inte låta bli att titta på honom, och att med så varm blick jag kunde uppbringa visa min tacksamhet.
Sorgen finns i oss båda.
Jag glömmer det ibland.
Smärtan och sorgen över det som hänt.
Ibland känns det som att jag bär den ensam, men så är inte fallet.
När vi gick därifrån älskade jag honom lika innerligt som innan vi gick dit.
Vi hade petat i ett illa läkt sår, och det gjorde ont i oss båda.
Men vi förenades i den känslan, istället för att förlora oss i en maktkamp om offer och förövare.
Terapeuten pratade om det hål som hon tror sambon bär med sig sedan barndomen, och som är roten till det onda. Hon pratade om att våga ta tag i det, gräva i det och att konfronteras med den smärtan fullt ut. Att våga bli liten och känna känslan till fullo istället för att försöka förstå den intellektuellt.
När hon pratade insåg jag att det lika gärna kunnat handla om mig.
Om mina eventuella hål (snarare smågropar) sedan barnsben....men kanske framför allt om det hål som missbruket lämnat i mig.
Det kan inte fyllas igen på en gång.
Jag kan inte heller ta in och känna all smärta vid ett och samma tillfälle.
Jag är osäker på om jag överhuvudtaget skulle kunna hantera det.
Men genom att göra så här, att känna på den lite i taget under kontrollerade former, så antar jag att jag bearbetar den lite i taget.
Så jag tror inte längre att jag försöker springa ifrån den.
Jag tror bara att min kropp på ett omedvetet plan känner efter hur stora doser den kan hantera i taget.
Och så släpps smärtan fram, lite allteftersom.
Det gör djävulskt ont.
Men det blir onekligen lite lättare i hjärtat för varje gång...
tisdag 15 september 2009
Missbruk vs. beroende
En intressant fråga från sambon inspirerade mig att diskutera kring två begrepp.
Jag har hela tiden pratat om honom som tillfrisknande sexmissbrukare.
Om mig själv som medberoende till en sexmissbrukare.
Om det missbruk vi kämpar emot, det missbruk som en dag i maj slog oss till marken med väldig kraft .
Vår terapeut benämnde det som ett beroende.
Likaså SLAAs sidor.
Häromdagen vid middagsbordet ställde sambon en rak fråga.
"Är det för att straffa mig som du envisas med att kalla det ett missbruk?
För mig veterligen så finns det ingen annan, vare sig inom SLAA eller någon professionell som benämner det som något annat än ett beroende."
Jag har hela tiden pratat om honom som tillfrisknande sexmissbrukare.
Om mig själv som medberoende till en sexmissbrukare.
Om det missbruk vi kämpar emot, det missbruk som en dag i maj slog oss till marken med väldig kraft .
Vår terapeut benämnde det som ett beroende.
Likaså SLAAs sidor.
Häromdagen vid middagsbordet ställde sambon en rak fråga.
"Är det för att straffa mig som du envisas med att kalla det ett missbruk?
För mig veterligen så finns det ingen annan, vare sig inom SLAA eller någon professionell som benämner det som något annat än ett beroende."
Nej!
Det handlar absolut inte om att straffa.
Men för mig finns det en skillnad mellan missbruk och beroende.
Begreppen är inte synonyma.
Det är inte så att jag råkar säga fel, när jag kallar det för missbruk eller honom för före detta missbrukare.
De jag enbart är att betrakta som lekman inom området så är det mina personliga reflektioner (som i stort sett allt annat härinne på denna blogg!) och inget som jag kan belägga vetenskapligt överhuvudtaget.
För mig är ett beroende möjligt att ta kontroll över på egen hand. Något som är mer viljestyrt än ett missbruk. Jag kan många gånger betrakta mig själv som en sockerjunkie. Beroende av godis. Jag kan ha värsta cravings efter lösgodis, men jag kan ändå välja att avstå från att åka till affären och köpa det.
Jag är även till exempel beroende av kaffe i vanliga fall. (Dock ej i gravidtillstånd då kaffe förvandlats till något fullkomligt frånstötande!). Vad som händer är att jag får huvudvärk uppåt dagen om jag inte fått mina förväntade morgon-/förmiddags-/lunch koppar. Jag kan ändå avstå kaffet, ibland på grund av tidsbrist och ibland på grund av något annat, och det är helt i sin ordning. Jag går inte under. Inte heller tvingas min omgivning må dåligt över detta, eller för den delen manipuleras för att jag ska få mitt lilla koffeinrus.
När det gäller missbruksbegreppet för mig så går det från att vara viljestyrt till att helt och hållet vara impulsstyrt. Vederbörandes beteende regleras av lust/kickar/tvångsmässighet och långt ifrån av rationalitet. Missbruket formar inte bara missbrukare, utan familjen, vännerna och livet i största allmänhet. Kontrollen är inte längre inom räckhåll.
Så...jag talar om min sambo som en före detta missbrukare eftersom det är viktigt för mig att poängtera att det som hänt är allvarligare än ett beroende i mina ögon. Det handlar inte om något han var kapabel att stoppa, även om hans intellekt möjligen påminde honom om det då och då. Nödbromsen var inte inom räckhåll, och även om den varit det så hade förmodligen Diffe tagit den i besittning. Jag tar inte ansvaret ifrån honom, men jag vill ändå göra honom rättvisa.
På samma sätt var det för mig. Jag borde ju rent intellektuellt sett ha insett (och ja, det gjorde jag ju emellanåt också även om jag var snabb med att tysta ner den rösten) att jag inte mådde så bra och att jag inte blev behandlad på det sätt jag ville, men känslomässigt så var det inte möjligt för mig att dra några gränser. Min gränslösa kärlek till honom förutsatte ett gränslöst jag. Trodde jag.
Idag vet jag bättre. Åtminstone lite bättre. Men långt ifrån bäst.
Nähä
Fortfarande 1.62.
Jaja.
Men det är väl i sanningens namn rätt ok, ändå.
Har ju funkat de senaste trettio åren...;)
Jaja.
Men det är väl i sanningens namn rätt ok, ändå.
Har ju funkat de senaste trettio åren...;)
måndag 14 september 2009
Fjorton centimeter längre
Idag fick jag nog den finaste komplimangen någonsin av sambon.
Kanske inte riktigt...men inte långt ifrån.
Jag har skrivit i hela mitt liv.
På en ytterst icke-professionell nivå, för att inte skapa några missförstånd.
Från små barnsliga dikter när jag var en ensam liten flicka till olyckliga kärleksnoveller när jag var tonåring.
Jag har alltid älskat språket och hur det kan formas på olika sätt.
Bli hårt.
Bli mjukt.
Trösta.
Uppröra.
Beröra.
När jag började tappa bort mig själv någonstans på vägen, så förlorade jag också förmågan att uttrycka mig.
Jag kunde inte längre leka med språket som jag ville.
Det jag ville säga blev platt och formlöst, och jag kunde inte hitta tillbaka till den lust att skriva som jag ursprungligen känt.
Idag vet jag att det var mina känslor som sprang vilse, och som gjorde det omöjligt för mig att förmedla några överhuvudtaget. Jag var ju tom. Innehållslös. All min kraft och energi gick åt till att fylla på andras förråd, och tillslut fanns det bara rester kvar. Inget av intresse att förmedla.
Jag har flera gånger försökt förmå sambon att läsa saker jag skrivit.
För att få bekräftelse naturligtvis.
Alltifrån magisteruppsatser till meritförteckningar med personliga brev.
Det har alltid mötts av ett visst motstånd.
Idag vid middagsbordet tittade han på mig och så sa han;
"Jag har läst din blogg idag.
Jaha, där ser man.
Du skriver bra. Riktigt bra. Ja, det påminner ganska mycket om Schulman."
Oj oj oj.
Hur gör man för att inte drabbas av storhetsvansinne när mannen i ens liv gör en sådan jämförelse? :)
Det finns både för och nackdelar med att veta att ens sambo läser en sådan här blogg.
Jag skriver aldrig något för att såra honom, eller för att lämna ut honom.
Möjligen lämnar jag ibland ut oss, fast då försöker jag alltid göra det på ett respektfullt (ok..ibland snarare humoristiskt än respektfullt) sätt för att skildra nyanserna i ett förhållande av vårt slag. Det behöver ju inte vara svartvitt. Vi kan tillfriskna genom att skratta åt varandra, sura på varandra, skälla på varandra...också. Det behöver inte bara vara genom att sitta i parterapi eller läsa tung relationslitteratur.
Nackdelarna kan möjligen vara att jag måste påminna mig om att jag inte skriver denna för att nå honom med vissa budskap. Som en kalkylerat "kvarglömd" öppen dagbok, om ni förstår.
Det är viktigt för mig att komma ihåg att jag skriver för mig själv. Och naturligtvis för alla er som kan känna igen er i min situation, och som på ett eller annat sätt ha något utbyte av att läsa här. Kanske skulle man också kunna säga att en beroende kan ha utbyte av att läsa om känslorna hos en medberoende....och i sådana fall, ja, då skriver jag ju självklart även för sambon....
Så...1.62 + mina nya 14 centimetrar av ren och skär stolthet....hrm....undras tro om jag fortsätter att vara 1.76 i morgon när jag vaknar också eller om det bara är tillfälligt? ;)
Kanske inte riktigt...men inte långt ifrån.
Jag har skrivit i hela mitt liv.
På en ytterst icke-professionell nivå, för att inte skapa några missförstånd.
Från små barnsliga dikter när jag var en ensam liten flicka till olyckliga kärleksnoveller när jag var tonåring.
Jag har alltid älskat språket och hur det kan formas på olika sätt.
Bli hårt.
Bli mjukt.
Trösta.
Uppröra.
Beröra.
När jag började tappa bort mig själv någonstans på vägen, så förlorade jag också förmågan att uttrycka mig.
Jag kunde inte längre leka med språket som jag ville.
Det jag ville säga blev platt och formlöst, och jag kunde inte hitta tillbaka till den lust att skriva som jag ursprungligen känt.
Idag vet jag att det var mina känslor som sprang vilse, och som gjorde det omöjligt för mig att förmedla några överhuvudtaget. Jag var ju tom. Innehållslös. All min kraft och energi gick åt till att fylla på andras förråd, och tillslut fanns det bara rester kvar. Inget av intresse att förmedla.
Jag har flera gånger försökt förmå sambon att läsa saker jag skrivit.
För att få bekräftelse naturligtvis.
Alltifrån magisteruppsatser till meritförteckningar med personliga brev.
Det har alltid mötts av ett visst motstånd.
Idag vid middagsbordet tittade han på mig och så sa han;
"Jag har läst din blogg idag.
Jaha, där ser man.
Du skriver bra. Riktigt bra. Ja, det påminner ganska mycket om Schulman."
Oj oj oj.
Hur gör man för att inte drabbas av storhetsvansinne när mannen i ens liv gör en sådan jämförelse? :)
Det finns både för och nackdelar med att veta att ens sambo läser en sådan här blogg.
Jag skriver aldrig något för att såra honom, eller för att lämna ut honom.
Möjligen lämnar jag ibland ut oss, fast då försöker jag alltid göra det på ett respektfullt (ok..ibland snarare humoristiskt än respektfullt) sätt för att skildra nyanserna i ett förhållande av vårt slag. Det behöver ju inte vara svartvitt. Vi kan tillfriskna genom att skratta åt varandra, sura på varandra, skälla på varandra...också. Det behöver inte bara vara genom att sitta i parterapi eller läsa tung relationslitteratur.
Nackdelarna kan möjligen vara att jag måste påminna mig om att jag inte skriver denna för att nå honom med vissa budskap. Som en kalkylerat "kvarglömd" öppen dagbok, om ni förstår.
Det är viktigt för mig att komma ihåg att jag skriver för mig själv. Och naturligtvis för alla er som kan känna igen er i min situation, och som på ett eller annat sätt ha något utbyte av att läsa här. Kanske skulle man också kunna säga att en beroende kan ha utbyte av att läsa om känslorna hos en medberoende....och i sådana fall, ja, då skriver jag ju självklart även för sambon....
Så...1.62 + mina nya 14 centimetrar av ren och skär stolthet....hrm....undras tro om jag fortsätter att vara 1.76 i morgon när jag vaknar också eller om det bara är tillfälligt? ;)
Döden som brytpunkt
Ibland är det märkligt vad litet avståndet mellan sura miner och innerlig närhet kan vara.
Som i fredags.
Vi surade som bekant på varandra hela förmiddagen.
Lite från och till.
På morgonen.
Lite lågmält grymtande.
Uppåt förmiddagen telefonsamtal utan det förväntade pusset.
Ett surande där ingen riktigt vet varför vi surar, där ingen riktigt uttalar det, fast där det ändå är så väldans påtagligt.
Vändpunkten denna gången var en begravning.
Om någon läst inlägget om den starka kvinnan som gjort ett betydande avtryck hos mig så var det hennes.
Vi var ganska tysta hela bilresan dit.
Lite stressade.
Obekväma.
Men väl på plats så möttes vi.
Sambon och jag.
Lite poetiskt skulle man ju kunna tala om att förenas av döden.
Men faktiskt, så handlade det snarare om påminnelsen om livet.
Att ta tillvara här och nu.
Han tröstade mig.
Jag honom.
Vi fanns för varandra.
I en tuff stund.
Bortblåst var morgonens gruff.
Orden från prästen var mer påtagliga än någonsin.
Kontrollen är inte vår.
De stora besluten.
En kraft större än oss styr våra liv, och vi kan aldrig ta kontroll över något annat än hur vi väljer att utforma våra liv.
Vet fortfarande inte riktigt hur den där högre makten är för mig.
Har långt ifrån definierat den, och funderar inte längre så mycket över det.
För mig har det varit viktigt att förlägga ansvaret för alla andra, kontrollbehovet och det oerhörda ok det medfört, utanför mig själv.
Någon annanstans.
Det är vad tanken på en högre kraft inneburit för mig.
Inte nödvändigtvis den skäggiga gubben, eller på hans stackars son som sägs ha spikats upp på ett kors.
Istället är det tanken på att jag kan slappna av och följa med livet på ett naturligt sätt som gjort att jag slutat försöka kämpa emot saker och ting.
Och det räcker långt för mig...
Som i fredags.
Vi surade som bekant på varandra hela förmiddagen.
Lite från och till.
På morgonen.
Lite lågmält grymtande.
Uppåt förmiddagen telefonsamtal utan det förväntade pusset.
Ett surande där ingen riktigt vet varför vi surar, där ingen riktigt uttalar det, fast där det ändå är så väldans påtagligt.
Vändpunkten denna gången var en begravning.
Om någon läst inlägget om den starka kvinnan som gjort ett betydande avtryck hos mig så var det hennes.
Vi var ganska tysta hela bilresan dit.
Lite stressade.
Obekväma.
Men väl på plats så möttes vi.
Sambon och jag.
Lite poetiskt skulle man ju kunna tala om att förenas av döden.
Men faktiskt, så handlade det snarare om påminnelsen om livet.
Att ta tillvara här och nu.
Han tröstade mig.
Jag honom.
Vi fanns för varandra.
I en tuff stund.
Bortblåst var morgonens gruff.
Orden från prästen var mer påtagliga än någonsin.
Kontrollen är inte vår.
De stora besluten.
En kraft större än oss styr våra liv, och vi kan aldrig ta kontroll över något annat än hur vi väljer att utforma våra liv.
Vet fortfarande inte riktigt hur den där högre makten är för mig.
Har långt ifrån definierat den, och funderar inte längre så mycket över det.
För mig har det varit viktigt att förlägga ansvaret för alla andra, kontrollbehovet och det oerhörda ok det medfört, utanför mig själv.
Någon annanstans.
Det är vad tanken på en högre kraft inneburit för mig.
Inte nödvändigtvis den skäggiga gubben, eller på hans stackars son som sägs ha spikats upp på ett kors.
Istället är det tanken på att jag kan slappna av och följa med livet på ett naturligt sätt som gjort att jag slutat försöka kämpa emot saker och ting.
Och det räcker långt för mig...
fredag 11 september 2009
Surar bäst som surar sist
Nu surar vi på varandra.
Har inte den blekaste aning om varför, men det vägrar ge med sig.
Jag tycker mig ha sträckt ut den ena handen efter den andra men den verkar inte nå fram.
Får se vad som bryter mönstret denna gång.
Har inte den blekaste aning om varför, men det vägrar ge med sig.
Jag tycker mig ha sträckt ut den ena handen efter den andra men den verkar inte nå fram.
Får se vad som bryter mönstret denna gång.
torsdag 10 september 2009
Relationsövning
Vi fick en övning med oss hem från terapeuten.
Den bestod i att diskutera olika egenskaper med utgångspunkt i våra respektive roller.
Exempelvis;
Varm, omtänksam, stödjande,mjuk osv.
Vi satt som vanligt i tv-soffan när sambon kom och viftade med pappret.
Dags att parjobba.
Jag blev positivt överraskad, och nappade direkt.
Med tanke på de otaliga gånger jag försökt mig på att lägga fram exempel ur Gorskis bok utan framgång, kände jag att det helt enkelt bara var nödvändigt att hugga på betet för att inte helt låta möjligheten gå mig ur händerna.
Vi pratade en stund.
Samtalet pendlade mellan ytterligheter som ytligt, givande, oerhört provocerande och dessutom sorgligt.
Jag fick frågan om huruvida jag uppfattade mig själv som varm.
I hela mitt liv har jag betraktat mig själv som varm och kärleksfull.
Det har varit min identitet.
När jag funderade en stund över frågan så blev mitt svar ett mycket tveksamt ja.
Inte så varm som jag skulle vilja.
Inte på långa vägar, om jag ska vara brutalt ärlig.
Jag började gråta.
Inte på grund av just den insikten, utan snarare på grund av insikten om att jag i sådana fall måste vara kall.
Och vem vill vara en kall människa??!!
Iskall.
Brrr.
Förfärligt.
Men det läskiga är att jag någonstans är medveten om att jag har lika lätt att stänga av och på min värme respektive kyla i vår relation som det är att slå på ett element.
Jag har bara aldrig någonsin satt ord på det.
Gömt mig bakom min skyddade identitet som helgon.
Bakom kontroll.
Efter en stund lägger sambon ner pappret och suckar.
"Jag orkar inte mer.
Nu får det vara nog för idag.
Jag är trött."
Det handlade inte om något vi sagt.
Han var helt enkelt bara trött.
Men för mig kändes det inte bra att det vi gjorde avslutades på ett sådant sätt.
Enbart på hans villkor.
Kanske ska man avsätta en bestämd tid istället, låt oss säga 2 timmar till att resonera kring uppgifter som denna och därefter lägga undan projektet gemensamt.
På så vis känner jag mig inte lika avvisad eller bortskuffad när vi är klara.
Hrm.
Det ska jag nog ta upp vid nästa session.
Den bestod i att diskutera olika egenskaper med utgångspunkt i våra respektive roller.
Exempelvis;
Varm, omtänksam, stödjande,mjuk osv.
Vi satt som vanligt i tv-soffan när sambon kom och viftade med pappret.
Dags att parjobba.
Jag blev positivt överraskad, och nappade direkt.
Med tanke på de otaliga gånger jag försökt mig på att lägga fram exempel ur Gorskis bok utan framgång, kände jag att det helt enkelt bara var nödvändigt att hugga på betet för att inte helt låta möjligheten gå mig ur händerna.
Vi pratade en stund.
Samtalet pendlade mellan ytterligheter som ytligt, givande, oerhört provocerande och dessutom sorgligt.
Jag fick frågan om huruvida jag uppfattade mig själv som varm.
I hela mitt liv har jag betraktat mig själv som varm och kärleksfull.
Det har varit min identitet.
När jag funderade en stund över frågan så blev mitt svar ett mycket tveksamt ja.
Inte så varm som jag skulle vilja.
Inte på långa vägar, om jag ska vara brutalt ärlig.
Jag började gråta.
Inte på grund av just den insikten, utan snarare på grund av insikten om att jag i sådana fall måste vara kall.
Och vem vill vara en kall människa??!!
Iskall.
Brrr.
Förfärligt.
Men det läskiga är att jag någonstans är medveten om att jag har lika lätt att stänga av och på min värme respektive kyla i vår relation som det är att slå på ett element.
Jag har bara aldrig någonsin satt ord på det.
Gömt mig bakom min skyddade identitet som helgon.
Bakom kontroll.
Efter en stund lägger sambon ner pappret och suckar.
"Jag orkar inte mer.
Nu får det vara nog för idag.
Jag är trött."
Det handlade inte om något vi sagt.
Han var helt enkelt bara trött.
Men för mig kändes det inte bra att det vi gjorde avslutades på ett sådant sätt.
Enbart på hans villkor.
Kanske ska man avsätta en bestämd tid istället, låt oss säga 2 timmar till att resonera kring uppgifter som denna och därefter lägga undan projektet gemensamt.
På så vis känner jag mig inte lika avvisad eller bortskuffad när vi är klara.
Hrm.
Det ska jag nog ta upp vid nästa session.
När jag blev Bengt Magnusson för en kväll...
Idag har jag upptäckt att jag oroar mig över ett sundhetstecken.
Paradoxalt så det förslår.
Kan enbart tolka detta som ett undermedvetet återfall...för min del alltså.
På något slags mentalt kontrollplan.
Jag ska förklara.
För några veckor sedan avslöjade sambon att han kände sig stressad av att det befann sig många olika projekt i luften för hans del.
Det var psykologbesök, SLAA möten och så naturligtvis undertecknad som regelbundet påminde honom om vikten av att vi började i parterapi.
Han berättade då att han inte kände någon konkret behov av att åka på möten.
Om han skulle dra ner på något så var det framför allt det.
Att åtminstone inte behöva åka in varje vecka.
Vi bor en bit ifrån, och det tar ett tag för honom att köra så jag förstår honom i det fallet.
Först blev jag rädd.
Sedan erkände jag att ansvaret faktiskt är hans, och att jag måste lita på att han känner efter och lyssnar till sina egna behov.
"Jag kommer att åka på ett möte så fort jag känner att jag behöver".
Et voila.
Här är vi nu.
Möte i kväll och igår la sambon fram att han tänkte närvara.
Gulp.
Röda varningslampor och svettiga handflator.
VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT??!!!
HAR DU GJORT NÅGOT DUMT??!!
ÄR DU PÅ VÄG ATT GÖRA NÅGOT??!!
Min lilla bitterfitta därinne skriker obönhörligt i falsett.
Givetvis säger jag inte allt det där högt.
För det är ju inte jag.
Åtminstone inte det där sunda jaget, som är i kontakt med sig själv och sitt känsloregister.
Som är förstående, omtänksam och värnar om vår relation.
Fast jag kan inte låta bli att fråga varför.
Och det blir ett varför, som liksom fastnar i halsen på ett onaturligt sätt och som låter lite grann som en osensuell klökning.
Sambon tittar frågande på mig.
Varför vad?
Ja...fortsätter jag med min nya, betydligt djupare röst som tycks vara hämtad från en annan planet. Eh...alltså, är det något särskilt som gör att du känner att du behöver åka in denna veckan?
Jä*lar.
Nu fattar han.
Han ler lite med huvudet på sned.
Nä. Jag har bara snackat med min sponsor, och så sa vi att vi skulle träffas en stund i samband med mötet.
Okej säger jag med grötrösten och låtsastittar vidare på tvn.
Vågar inte prata mer då jag inte riktigt vet hur min röst ska fortsätta utvecklas i sin förvandlingsprocess.
Och jag vet så väl att jag borde vara glad.
Glad för att han åker in.
Om det nu är något som tynger honom.
Eller om det bara är av sociala skäl.
Glad och tacksam.
Och det är jag ju.
Men varför i hela fridens namn reagerar jag med taggarna ut det första jag gör?
Rösten har förresten återfått sin normala ton.
Och den lilla satkärringen därinne har tystnat.
För denna gången.
Jag har landat igen.
Är bara lite utmattad efter mina märkliga flygturer...
Paradoxalt så det förslår.
Kan enbart tolka detta som ett undermedvetet återfall...för min del alltså.
På något slags mentalt kontrollplan.
Jag ska förklara.
För några veckor sedan avslöjade sambon att han kände sig stressad av att det befann sig många olika projekt i luften för hans del.
Det var psykologbesök, SLAA möten och så naturligtvis undertecknad som regelbundet påminde honom om vikten av att vi började i parterapi.
Han berättade då att han inte kände någon konkret behov av att åka på möten.
Om han skulle dra ner på något så var det framför allt det.
Att åtminstone inte behöva åka in varje vecka.
Vi bor en bit ifrån, och det tar ett tag för honom att köra så jag förstår honom i det fallet.
Först blev jag rädd.
Sedan erkände jag att ansvaret faktiskt är hans, och att jag måste lita på att han känner efter och lyssnar till sina egna behov.
"Jag kommer att åka på ett möte så fort jag känner att jag behöver".
Et voila.
Här är vi nu.
Möte i kväll och igår la sambon fram att han tänkte närvara.
Gulp.
Röda varningslampor och svettiga handflator.
VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT??!!!
HAR DU GJORT NÅGOT DUMT??!!
ÄR DU PÅ VÄG ATT GÖRA NÅGOT??!!
Min lilla bitterfitta därinne skriker obönhörligt i falsett.
Givetvis säger jag inte allt det där högt.
För det är ju inte jag.
Åtminstone inte det där sunda jaget, som är i kontakt med sig själv och sitt känsloregister.
Som är förstående, omtänksam och värnar om vår relation.
Fast jag kan inte låta bli att fråga varför.
Och det blir ett varför, som liksom fastnar i halsen på ett onaturligt sätt och som låter lite grann som en osensuell klökning.
Sambon tittar frågande på mig.
Varför vad?
Ja...fortsätter jag med min nya, betydligt djupare röst som tycks vara hämtad från en annan planet. Eh...alltså, är det något särskilt som gör att du känner att du behöver åka in denna veckan?
Jä*lar.
Nu fattar han.
Han ler lite med huvudet på sned.
Nä. Jag har bara snackat med min sponsor, och så sa vi att vi skulle träffas en stund i samband med mötet.
Okej säger jag med grötrösten och låtsastittar vidare på tvn.
Vågar inte prata mer då jag inte riktigt vet hur min röst ska fortsätta utvecklas i sin förvandlingsprocess.
Och jag vet så väl att jag borde vara glad.
Glad för att han åker in.
Om det nu är något som tynger honom.
Eller om det bara är av sociala skäl.
Glad och tacksam.
Och det är jag ju.
Men varför i hela fridens namn reagerar jag med taggarna ut det första jag gör?
Rösten har förresten återfått sin normala ton.
Och den lilla satkärringen därinne har tystnat.
För denna gången.
Jag har landat igen.
Är bara lite utmattad efter mina märkliga flygturer...
onsdag 9 september 2009
Vi
Igår var det dags för vårt andra möte med vår parterapeut.
Hon är mycket speciell.
Speciell på ett bra sätt, som passar och våra minst sagt speciella erfarenheter...
Första gången var jag väldigt reserverad.
Kände mig olustig och lite stressad.
Känns onekligen utlämnande att diskutera sitt liv med en främling.
I samma sekund vi klev in på hennes rum presenterade hon sig, och berättade om sina femton års erfarenhet av att arbeta med sexberoende.
Om sin bakgrund som dels psykoterapeut, och dels sexolog.
Jag kände mig genast avslappnad.
Hon visste vad vi gick igenom.
Vi skulle inte viftas bort som ännu ett par med lite otrohetsinslag i en grå vardag.
Hon kände till det beroende som nästan knäckt oss.
Om det där missbruket ingen talar om.
Och allt vad det fört med sig in i våra liv.
Jag andades ut.
Sjuhundrafemtiokronor.
Och ännu ett litet, litet steg i rätt riktning.
Igår var det så dags igen.
Ämnet för dagen var våra respektive sexualiteter.
Vi fick veta det redan förra veckan, och jag har tillbringat mycket tid i veckan med att fundera kring min egen sexualitet.
Och hur den har tagit sig i uttryck genom åren.
Obefintlig.
I uttryck alltså.
Inte i existens.
För naturligtvis har den funnits, jag har bara aldrig brytt mig om att uppmärksamma den.
Mitt liv har kretsat kring andras behovstillfredsställelse, så även på detta plan.
Vilket gett mig ett gott självförtroende på området, men föga njutning i själen.
Detta är ett problem som jag burit med mig långt innan jag träffade sambon.
Långt ifrån något jag anklagar honom för, eller något hans manipulationer kunnat orsaka.
Detta handlar enbart om mig och mina obefintliga gränser.
Min sexualitet har alltid drunknat i någon annans.
Den har inte räknats.
Jag har inte räknat den.
Varje liten del har kontrollerats minutiöst, och jag har fokuserat på att känna in och läsa av.
Inte på mina egna signaler.
Utan på någon annans.
Idag är det annorlunda.
Jag spenderar mycket tid med att känna.
Känna in.
Känna efter.
Känna på.
Och det är nytt för mig.
Jag känner mig närmare min älskade sambo än vad jag någonsin gjort med någon.
Jag gjorde det förvisso tidigare också, men då var det kontrollerat.
Idag är det känslomässigt.
Jag vet att jag alltid riskerar att bli sårad av människor om jag lämnar ut mig själv.
Men jag vet också att jag kan bli sårad även då jag försöker gömma mig bakom kontroll.
Det sitter bara lite längre inne.
Och är lite svårare att släppa fram.
Men såren blir lika djupa.
Och blöder lika mycket.
Jag vet att de läker.
Inte när.
Bara att.
Att jag läker.
Att vi läker.
Tillsammans och var för sig.
Hon är mycket speciell.
Speciell på ett bra sätt, som passar och våra minst sagt speciella erfarenheter...
Första gången var jag väldigt reserverad.
Kände mig olustig och lite stressad.
Känns onekligen utlämnande att diskutera sitt liv med en främling.
I samma sekund vi klev in på hennes rum presenterade hon sig, och berättade om sina femton års erfarenhet av att arbeta med sexberoende.
Om sin bakgrund som dels psykoterapeut, och dels sexolog.
Jag kände mig genast avslappnad.
Hon visste vad vi gick igenom.
Vi skulle inte viftas bort som ännu ett par med lite otrohetsinslag i en grå vardag.
Hon kände till det beroende som nästan knäckt oss.
Om det där missbruket ingen talar om.
Och allt vad det fört med sig in i våra liv.
Jag andades ut.
Sjuhundrafemtiokronor.
Och ännu ett litet, litet steg i rätt riktning.
Igår var det så dags igen.
Ämnet för dagen var våra respektive sexualiteter.
Vi fick veta det redan förra veckan, och jag har tillbringat mycket tid i veckan med att fundera kring min egen sexualitet.
Och hur den har tagit sig i uttryck genom åren.
Obefintlig.
I uttryck alltså.
Inte i existens.
För naturligtvis har den funnits, jag har bara aldrig brytt mig om att uppmärksamma den.
Mitt liv har kretsat kring andras behovstillfredsställelse, så även på detta plan.
Vilket gett mig ett gott självförtroende på området, men föga njutning i själen.
Detta är ett problem som jag burit med mig långt innan jag träffade sambon.
Långt ifrån något jag anklagar honom för, eller något hans manipulationer kunnat orsaka.
Detta handlar enbart om mig och mina obefintliga gränser.
Min sexualitet har alltid drunknat i någon annans.
Den har inte räknats.
Jag har inte räknat den.
Varje liten del har kontrollerats minutiöst, och jag har fokuserat på att känna in och läsa av.
Inte på mina egna signaler.
Utan på någon annans.
Idag är det annorlunda.
Jag spenderar mycket tid med att känna.
Känna in.
Känna efter.
Känna på.
Och det är nytt för mig.
Jag känner mig närmare min älskade sambo än vad jag någonsin gjort med någon.
Jag gjorde det förvisso tidigare också, men då var det kontrollerat.
Idag är det känslomässigt.
Jag vet att jag alltid riskerar att bli sårad av människor om jag lämnar ut mig själv.
Men jag vet också att jag kan bli sårad även då jag försöker gömma mig bakom kontroll.
Det sitter bara lite längre inne.
Och är lite svårare att släppa fram.
Men såren blir lika djupa.
Och blöder lika mycket.
Jag vet att de läker.
Inte när.
Bara att.
Att jag läker.
Att vi läker.
Tillsammans och var för sig.
tisdag 8 september 2009
Ljus och glädje
Det är lätt att ge intrycket av att det för tillfället finns mycket ångest och oro i mitt liv.
Jag förstår det när jag läser igenom mina senaste inlägg.
Dock är det precis tvärtom.
Mitt liv känns faktiskt riktigt ljust.
Jag känner mig lycklig.
Känner efter, och känner frid.
Sinnesro.
Jag är inte särskilt orolig för att jag ska tvingas fatta ett beslut angående mina gränser inom det snaraste.
Inte orolig alls just nu, faktiskt.
Det är inte därför jag berör ämnet.
Det är helt enkelt bara därför att jag vet att jag måste känna efter var jag står i olika frågor.
Gärna innan jag står inför dem.
Om jag nu någonsin kommer att göra det.
Så för att inte skapa en desillusionerad övervikt av dystopiska inslag i denna blogg, så går jag härmed ut och förkunnar min glädje över livet.
Glädje, tacksamhet och ödmjukhet.
Vilka vackra ord.
Jag förstår det när jag läser igenom mina senaste inlägg.
Dock är det precis tvärtom.
Mitt liv känns faktiskt riktigt ljust.
Jag känner mig lycklig.
Känner efter, och känner frid.
Sinnesro.
Jag är inte särskilt orolig för att jag ska tvingas fatta ett beslut angående mina gränser inom det snaraste.
Inte orolig alls just nu, faktiskt.
Det är inte därför jag berör ämnet.
Det är helt enkelt bara därför att jag vet att jag måste känna efter var jag står i olika frågor.
Gärna innan jag står inför dem.
Om jag nu någonsin kommer att göra det.
Så för att inte skapa en desillusionerad övervikt av dystopiska inslag i denna blogg, så går jag härmed ut och förkunnar min glädje över livet.
Glädje, tacksamhet och ödmjukhet.
Vilka vackra ord.
måndag 7 september 2009
Gränser
När vet man vad som är tillräckligt?
Nog.
Jag menar, hur drar man sin gräns för vad som är oacceptabelt beteende från någon annan när man aldrig haft några gränser tidigare?
Vad är oacceptabelt och vad är oönskat?
Var går gränsen däremellan?...
Är är gränsen när den andre tar ett första steg i "fel" riktning?
Eller är det när den tillåter sig att fullt ut gå över gränsen?
Alltså, är det när bottomlinjen korsas i första läget...eller när det fullföljs hela vägen?
Är återfall ett led i tillfrisknandet, eller är det helt enkelt något man aldrig behöver acceptera?
Vad räknar jag som ett återfall?
Och vad är ett oförlåtligt återfall?
Det är förmodligen helt och hållet knutet till ens missbrukare.
Och naturligtvis dennes missbruk.
Referensramarna är ju kanske lika många som det finns missbrukare.
Eller medberoende.
Dessvärre kan ingen annan än jag komma fram till svaren.
Även om det vore fantastiskt om någon satt på mitt facit.
Nog.
Jag menar, hur drar man sin gräns för vad som är oacceptabelt beteende från någon annan när man aldrig haft några gränser tidigare?
Vad är oacceptabelt och vad är oönskat?
Var går gränsen däremellan?...
Är är gränsen när den andre tar ett första steg i "fel" riktning?
Eller är det när den tillåter sig att fullt ut gå över gränsen?
Alltså, är det när bottomlinjen korsas i första läget...eller när det fullföljs hela vägen?
Är återfall ett led i tillfrisknandet, eller är det helt enkelt något man aldrig behöver acceptera?
Vad räknar jag som ett återfall?
Och vad är ett oförlåtligt återfall?
Det är förmodligen helt och hållet knutet till ens missbrukare.
Och naturligtvis dennes missbruk.
Referensramarna är ju kanske lika många som det finns missbrukare.
Eller medberoende.
Dessvärre kan ingen annan än jag komma fram till svaren.
Även om det vore fantastiskt om någon satt på mitt facit.
fredag 4 september 2009
Bakslag blev framsteg
Kom hem från jobbet.
Sambon varit hemma hela dagen.
Datorhistoriken tömd.
Hjärtklappning.
Ljudet på.
Torr i munnen.
Upptäcker efter en stund att sambon och hans sponsor messar fram och tillbaka.
Yrsel.
Vad har hänt idag?...
Sura miner.
Sura miner.
Sura miner.
Konfrontation.
Gråtande fick jag se messen, trots att jag inte riktigt ville.
Kände ju att jag borde lita utan att själv få se.
Protesterade lamt.
Sambon krävde att få visa.
Strök mig ömt över ryggen och höll fram telefonen.
Messen handlade om nästa steg i tolvstegsprogrammet, och hur de skulle närma sig det tillsammans.
Datorn var tömd för att snabbas upp.
Jag andades ut och grät om vartannat.
Sa förlåt om och om igen.
Var detta ett bakslag?
Hade min misstänksamhet börjat gro igen?
Jag funderade ett tag.
Och kom fram till följande.
Jag lyssnade på min känsla.
Den var inte rätt, men jag ignorerade den inte.
Jag lyfte fram problemet i ljuset.
Även om det inte skedde omgående, så ändå relativt snabbt för att på så vis undvika att det fick grogrund i mörkret.
Sambon fick möjlighet att förklara sig.
Jag erkände min osäkerhet, inte som en svaghet utan som ett faktum.
Han förstod mig.
Sa att det var okej.
Först var jag arg och besviken på mig själv för att jag gav efter för ett gammalt beteende.
Sedan insåg jag att fallet inte alls var sådant.
Jag spann ju inte loss i någon hysterisk jakt.
Jag började inte gräva i plånböcker, rota i mobiler (åtminstone inte i smyg...) eller snoka vidare.
Jag tog tjuren vid hornen utan att försöka fly min ångest.
Framsteg.
Jag inser också att jag kanske alltid kommer att få leva med en viss typ av misstänksamhet.
Inte patologisk på något sätt, utan bara på ett sådant sätt att jag instinktivt försöker pussla när de ologiska pusselbitarna blir för många.
Men jag tror kanske att jag ska jobba för att denna misstänksamhet istället ska försöka betraktas som lyhördhet.
Vilket är det bästa ord jag kommer på just nu, men som ändå inte är klockrent.
Lyhördhet för mina egna känslor.
Uppmärksamma det som inte känns bra.
Och det som känns bra, så att jag kan göra det igen.
Så efter många analytiska timmar med mig själv är jag på det hela taget nöjd.
Ibland är det lite jobbigt att vara jag...men vad har man för val? ;)
Sambon varit hemma hela dagen.
Datorhistoriken tömd.
Hjärtklappning.
Ljudet på.
Torr i munnen.
Upptäcker efter en stund att sambon och hans sponsor messar fram och tillbaka.
Yrsel.
Vad har hänt idag?...
Sura miner.
Sura miner.
Sura miner.
Konfrontation.
Gråtande fick jag se messen, trots att jag inte riktigt ville.
Kände ju att jag borde lita utan att själv få se.
Protesterade lamt.
Sambon krävde att få visa.
Strök mig ömt över ryggen och höll fram telefonen.
Messen handlade om nästa steg i tolvstegsprogrammet, och hur de skulle närma sig det tillsammans.
Datorn var tömd för att snabbas upp.
Jag andades ut och grät om vartannat.
Sa förlåt om och om igen.
Var detta ett bakslag?
Hade min misstänksamhet börjat gro igen?
Jag funderade ett tag.
Och kom fram till följande.
Jag lyssnade på min känsla.
Den var inte rätt, men jag ignorerade den inte.
Jag lyfte fram problemet i ljuset.
Även om det inte skedde omgående, så ändå relativt snabbt för att på så vis undvika att det fick grogrund i mörkret.
Sambon fick möjlighet att förklara sig.
Jag erkände min osäkerhet, inte som en svaghet utan som ett faktum.
Han förstod mig.
Sa att det var okej.
Först var jag arg och besviken på mig själv för att jag gav efter för ett gammalt beteende.
Sedan insåg jag att fallet inte alls var sådant.
Jag spann ju inte loss i någon hysterisk jakt.
Jag började inte gräva i plånböcker, rota i mobiler (åtminstone inte i smyg...) eller snoka vidare.
Jag tog tjuren vid hornen utan att försöka fly min ångest.
Framsteg.
Jag inser också att jag kanske alltid kommer att få leva med en viss typ av misstänksamhet.
Inte patologisk på något sätt, utan bara på ett sådant sätt att jag instinktivt försöker pussla när de ologiska pusselbitarna blir för många.
Men jag tror kanske att jag ska jobba för att denna misstänksamhet istället ska försöka betraktas som lyhördhet.
Vilket är det bästa ord jag kommer på just nu, men som ändå inte är klockrent.
Lyhördhet för mina egna känslor.
Uppmärksamma det som inte känns bra.
Och det som känns bra, så att jag kan göra det igen.
Så efter många analytiska timmar med mig själv är jag på det hela taget nöjd.
Ibland är det lite jobbigt att vara jag...men vad har man för val? ;)
Valfrihet
Vi kan alla välja hur vi vill leva vårt liv.
Valet är vårt, ingen annans.
Om vi lever kvar i bitterhet över vad som skulle kunna kallas drömmen om en bättre gårdag, så går vi också miste om möjligheten att njuta av nuet.
Det är okej att älska någon som sårat en.
Vi får lov att göra det.
Vi behöver inte känna eller bete oss på ett särskilt sätt, för att någon eller några förväntar sig det.
Vi får lov att känna och tänka precis som vi vill.
På det sätt som passar oss bäst.
Det som förut var svart och vitt har blivit grått.
Fast grått på ett färggrannt sätt.
Inte dystert.
Det finns inte längre några tydliga rätt och fel i mitt liv.
Bara saker och ting som känns mer eller mindre rätt för mig.
Jag kan inte döma andra, av den enkla anledningen att jag saknar deras erfarenhet att basera min dom på.
Av exakt samma anledning kan ingen döma mig, även om jag vet att detta sker titt som tätt.
Men det är ok.
Eller det måste ju vara ok.
För jag kan inte påverka det.
Det handlar ju faktiskt inte om mig.
Det handlar om någon annans behov av att döma, och det kan jag inte styra över.
Det här med att välja tillit är ett av mina viktigaste val hittills.
Det var inte heller särskilt svårt.
Men det tog tid för mig att inse att valet var mitt.
Det var långt ifrån självklart.
Men när det väl togs, var det en fantastisk befrielse.
Jag kan aldrig någonsin veta om det går att lita på en annan människa.
När jag säger lita på, så menar jag huruvida denna personen kommer att bedra mig för första gången eller att bedra mig igen.
Eller bara att svika i största allmänhet.
Jag kan aldrig någonsin veta.
Jag kan tro mig veta, och jag kan tro mig ha makten att kontrollera.
Illusioner.
Det jag kan kontrollera är mig själv, mina tankar och hur jag väljer att leva mitt eget liv.
Vad har jag att vinna på att straffa någon annan för dennes handlingar livet ut?
Fördelar? Maktövertag? Kanske.
Men lycka?
Nä.
Inte för min del i varje fall.
I ett sunt och balanserat förhållande så kan vi inte spela ut varandras svagheter eller brister mot varandra för att vinna.
Det finns nämligen ingen kamp.
Vi ska ju båda åt samma håll.
Att välja tillit måste kännas rätt i hjärtat.
Det kan inte forceras fram.
Även om man intellektuellt sätt är mogen, måste hjärtat hinna med.
Slå i takt.
Men när de båda är i fas, då är det dags.
Valet är vårt, ingen annans.
Om vi lever kvar i bitterhet över vad som skulle kunna kallas drömmen om en bättre gårdag, så går vi också miste om möjligheten att njuta av nuet.
Det är okej att älska någon som sårat en.
Vi får lov att göra det.
Vi behöver inte känna eller bete oss på ett särskilt sätt, för att någon eller några förväntar sig det.
Vi får lov att känna och tänka precis som vi vill.
På det sätt som passar oss bäst.
Det som förut var svart och vitt har blivit grått.
Fast grått på ett färggrannt sätt.
Inte dystert.
Det finns inte längre några tydliga rätt och fel i mitt liv.
Bara saker och ting som känns mer eller mindre rätt för mig.
Jag kan inte döma andra, av den enkla anledningen att jag saknar deras erfarenhet att basera min dom på.
Av exakt samma anledning kan ingen döma mig, även om jag vet att detta sker titt som tätt.
Men det är ok.
Eller det måste ju vara ok.
För jag kan inte påverka det.
Det handlar ju faktiskt inte om mig.
Det handlar om någon annans behov av att döma, och det kan jag inte styra över.
Det här med att välja tillit är ett av mina viktigaste val hittills.
Det var inte heller särskilt svårt.
Men det tog tid för mig att inse att valet var mitt.
Det var långt ifrån självklart.
Men när det väl togs, var det en fantastisk befrielse.
Jag kan aldrig någonsin veta om det går att lita på en annan människa.
När jag säger lita på, så menar jag huruvida denna personen kommer att bedra mig för första gången eller att bedra mig igen.
Eller bara att svika i största allmänhet.
Jag kan aldrig någonsin veta.
Jag kan tro mig veta, och jag kan tro mig ha makten att kontrollera.
Illusioner.
Det jag kan kontrollera är mig själv, mina tankar och hur jag väljer att leva mitt eget liv.
Vad har jag att vinna på att straffa någon annan för dennes handlingar livet ut?
Fördelar? Maktövertag? Kanske.
Men lycka?
Nä.
Inte för min del i varje fall.
I ett sunt och balanserat förhållande så kan vi inte spela ut varandras svagheter eller brister mot varandra för att vinna.
Det finns nämligen ingen kamp.
Vi ska ju båda åt samma håll.
Att välja tillit måste kännas rätt i hjärtat.
Det kan inte forceras fram.
Även om man intellektuellt sätt är mogen, måste hjärtat hinna med.
Slå i takt.
Men när de båda är i fas, då är det dags.
Pappa
Min pappa.
Min idol. Min förebild. Min viktigaste kritiker.
Men också den som lagt grunden för en stor del av de problem jag bär med mig.
Ingen skuldbeläggning.
Bara ren och skär fakta.
Jag ville synas.
Ville bli älskad.
Och det enda sättet var att prestera.
Vara duktig.
Vara smart.
Göra rätt.
Aldrig, aldrig, aldrig göra eller tycka fel.
Min idol. Min förebild. Min viktigaste kritiker.
Men också den som lagt grunden för en stor del av de problem jag bär med mig.
Ingen skuldbeläggning.
Bara ren och skär fakta.
Jag ville synas.
Ville bli älskad.
Och det enda sättet var att prestera.
Vara duktig.
Vara smart.
Göra rätt.
Aldrig, aldrig, aldrig göra eller tycka fel.
Egoboost
Finns det något bättre för självkänslan än att få veta att man skrivit något som berört?
Jag är ytterst tveksam.
Åtminstone i mitt fall.
Känner mig enormt stolt och glad.
Vid närmare eftertanke så tror jag minsann att jag växte några centimetrar igår.
Kanske någon i varje fall.
Och blev lite snyggare, lite slankare och kanske till och med lite smartare...
Ja.
Så är det nog.
Jag är ytterst tveksam.
Åtminstone i mitt fall.
Känner mig enormt stolt och glad.
Vid närmare eftertanke så tror jag minsann att jag växte några centimetrar igår.
Kanske någon i varje fall.
Och blev lite snyggare, lite slankare och kanske till och med lite smartare...
Ja.
Så är det nog.
torsdag 3 september 2009
Sträckläsning
I går kväll lyxade jag till det rejält.
Jag tog mig friheten att låna badkaret hemma hos min för tillfället bortresta pappa.
Alldeles ensam gled jag ner, och tillät mig själv att fullständigt förlora mig i Casanovas kvinna.
Igenkänningsfaktorn var hög.
Ibland läskigt hög.
Ibland var olikheterna mer dominerande.
Men på det hela taget var det en själsligt vårdande kväll.
Jag grät, nickade, grät igen.
Jag kände den välbekanta knuten i magtrakten igen.
Andades ut när jag efterhand kände hur den löstes upp igen.
Jag ville krama den lilla flickan i boken.
Presentera henne för min lilla flicka.
Min lilla ensamma flicka, som inte heller vågade vara bara sig själv.
Som inte tyckte sig värd att älskas enbart genom att vara.
Låta dem skratta, gråta och roa varandra.
Under hela bokens gång reflekterade jag över hur min egen bok skulle kunna se ut.
Vad som format mig.
Hur jag gått vidare.
Går vidare lite mer för varje dag som går.
Samma frågor finns hos mig.
Varför lämnade jag inte?
Men jag tror jag vet.
Jag kunde inte.
Innan jag började se ljuset i tunneln vad beträffar hans missbruk, så kunde jag ändå inte tänka mig ett liv utan honom. Jag var ingen utan honom. Han gjorde mig hel. Utan honom var jag ensammare än ensammast. Jag ville helt enkelt inte vara utan honom.
Den största likheten mellan mig och Åsa som skrivit boken är utan tvekan respekten.
Den respekt som trots oändliga tvek ändå funnits för den man älskar.
Den respekt som innebär att man lyssnar trots att man kanske borde stängt av öronen för länge sedan.
Den respekt som gör att man behåller elakheter och personangrepp för sig själv, och hela tiden försöker att fokusera på vad som är bäst i längden och inte i nuet.
Ilska är naturlig och sund efter en sån här livskris.
Liksom sorg, rädsla och ångest.
Alla känslor är okej.
Så länge de ges tillåtelse att att finnas.
De behöver dock inte ta sitt uttryck i elakhet och bitterhet.
Den gynnar ingen.
Allra minst oss själva.
Tack för att jag fick ta del av din berättelse.
Tack för att du så öppenhjärtigt bjöd in och lät mig få bearbeta en del av mitt liv genom att få gråta och le åt ditt.
Värme och kärlek åt dig och din familj.
Jag tog mig friheten att låna badkaret hemma hos min för tillfället bortresta pappa.
Alldeles ensam gled jag ner, och tillät mig själv att fullständigt förlora mig i Casanovas kvinna.
Igenkänningsfaktorn var hög.
Ibland läskigt hög.
Ibland var olikheterna mer dominerande.
Men på det hela taget var det en själsligt vårdande kväll.
Jag grät, nickade, grät igen.
Jag kände den välbekanta knuten i magtrakten igen.
Andades ut när jag efterhand kände hur den löstes upp igen.
Jag ville krama den lilla flickan i boken.
Presentera henne för min lilla flicka.
Min lilla ensamma flicka, som inte heller vågade vara bara sig själv.
Som inte tyckte sig värd att älskas enbart genom att vara.
Låta dem skratta, gråta och roa varandra.
Under hela bokens gång reflekterade jag över hur min egen bok skulle kunna se ut.
Vad som format mig.
Hur jag gått vidare.
Går vidare lite mer för varje dag som går.
Samma frågor finns hos mig.
Varför lämnade jag inte?
Men jag tror jag vet.
Jag kunde inte.
Innan jag började se ljuset i tunneln vad beträffar hans missbruk, så kunde jag ändå inte tänka mig ett liv utan honom. Jag var ingen utan honom. Han gjorde mig hel. Utan honom var jag ensammare än ensammast. Jag ville helt enkelt inte vara utan honom.
Den största likheten mellan mig och Åsa som skrivit boken är utan tvekan respekten.
Den respekt som trots oändliga tvek ändå funnits för den man älskar.
Den respekt som innebär att man lyssnar trots att man kanske borde stängt av öronen för länge sedan.
Den respekt som gör att man behåller elakheter och personangrepp för sig själv, och hela tiden försöker att fokusera på vad som är bäst i längden och inte i nuet.
Ilska är naturlig och sund efter en sån här livskris.
Liksom sorg, rädsla och ångest.
Alla känslor är okej.
Så länge de ges tillåtelse att att finnas.
De behöver dock inte ta sitt uttryck i elakhet och bitterhet.
Den gynnar ingen.
Allra minst oss själva.
Tack för att jag fick ta del av din berättelse.
Tack för att du så öppenhjärtigt bjöd in och lät mig få bearbeta en del av mitt liv genom att få gråta och le åt ditt.
Värme och kärlek åt dig och din familj.
onsdag 2 september 2009
Julafton
I vanlig ordning åkte jag hem på lunchen och såg fram emot en lunchrast som skulle vara snarlik de allra flesta, dvs. slänga i mig min mat, hinna ta ut hunden en sväng och förhoppningsvis få lite andrum innan det var dags att återgå till mitt för närvarande relativt kaotiska arbete.
Men idag överraskades jag glatt när jag tömde postlådan.
Min bok från Kalla Kulor hade kommit.
Mitt alldeles egna exemplar.
Jag skuttade uppför yttertrapporna med hoppsan-steg.
Dansade in i hallen.
Sjöng åt jycken istället för de sedvanliga svordomarna över det utspridda torrfodret i hallen.
Och så öppnade jag kuvertet.
Lyfte lite sådär andaktligt ut boken.
Som för övrigt var väldigt snygg i både form och omslag.
Slog upp första sidan.
Läste dedicationen...och så började tårarna rinna.
Oavsett hur många som än må ha fått exakt samma ord riktade till sig, så tog jag åt mig.
"Du är viktig".
Tack.
Tack igen.
Vi är alla viktiga.
Hur kunde vi någonsin tillåta oss själva att glömma bort det?
Men idag överraskades jag glatt när jag tömde postlådan.
Min bok från Kalla Kulor hade kommit.
Mitt alldeles egna exemplar.
Jag skuttade uppför yttertrapporna med hoppsan-steg.
Dansade in i hallen.
Sjöng åt jycken istället för de sedvanliga svordomarna över det utspridda torrfodret i hallen.
Och så öppnade jag kuvertet.
Lyfte lite sådär andaktligt ut boken.
Som för övrigt var väldigt snygg i både form och omslag.
Slog upp första sidan.
Läste dedicationen...och så började tårarna rinna.
Oavsett hur många som än må ha fått exakt samma ord riktade till sig, så tog jag åt mig.
"Du är viktig".
Tack.
Tack igen.
Vi är alla viktiga.
Hur kunde vi någonsin tillåta oss själva att glömma bort det?
tisdag 1 september 2009
Dåligt samvete
Jag fick ett mail idag.
Ett mail som gick rakt in i hjärtat på mig och som gav mig oerhört dåligt samvete.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att kvinnan som skickat det godtar min ursäkt och förstår att ingenting alls handlar om henne.
Eller något hon gjort.
Allt handlar om mig.
Om mitt agerande, min flykt.
I mitt förra inlägg berättade jag om mitt beteende strax efter avslöjandet. Om hur jag gömde mig bakom andras liv och andras problem, allt för att kunna blunda för kaoset i mitt eget.
Jag grävde så djupt jag kunde och fick i de förtroenden jag fick, och så gjorde jag mitt bästa för att analysera fram användbara svar.
Jag berättade även om en kvinna som jag kom i kontakt med på forumet och som jag sedan inledde en mailkontakt med. Denna kvinnas mail blev små ljusglimtar i mitt annars mörka vardag. Vi stöttade varandra. Jag fick en chans att fly mina egna bekymmer, och istället ta del av hennes. Märkligt vad många slutsatser man tycker sig kunna dra då man betraktar andras liv, och hur förvånansvärt få man kan dra i sitt eget.
Jag fick väldigt mycket tillbaka.
Bara vetskapen om att man inte är ensam är guld värd.
Utöver detta fick jag fina råd och tänkvärda tips, och dessutom en livlina i form av ett telefonnummer att använda om jag hamnade i akut kris.
Detta från en kvinna som aldrig träffat mig.
Som var beredd att lämna ut sin egen identitet för att stötta mig om det skulle behövas.
Om du läser här igen så vill jag att du ska veta att jag aldrig någonsin menade att såra dig med mitt inlägg.
Jag kan bara be om ursäkt för att jag formulerat mig tokigt, inte för hur du uppfattat det.
Vad jag däremot kan säga tusen gånger om är att jag aldrig någonsin sett dig som en belastning eller som något problem.
Mitt problem är det sätt jag hantera världen.
Och det försöker jag förändra lite dag för dag...
Ett mail som gick rakt in i hjärtat på mig och som gav mig oerhört dåligt samvete.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att kvinnan som skickat det godtar min ursäkt och förstår att ingenting alls handlar om henne.
Eller något hon gjort.
Allt handlar om mig.
Om mitt agerande, min flykt.
I mitt förra inlägg berättade jag om mitt beteende strax efter avslöjandet. Om hur jag gömde mig bakom andras liv och andras problem, allt för att kunna blunda för kaoset i mitt eget.
Jag grävde så djupt jag kunde och fick i de förtroenden jag fick, och så gjorde jag mitt bästa för att analysera fram användbara svar.
Jag berättade även om en kvinna som jag kom i kontakt med på forumet och som jag sedan inledde en mailkontakt med. Denna kvinnas mail blev små ljusglimtar i mitt annars mörka vardag. Vi stöttade varandra. Jag fick en chans att fly mina egna bekymmer, och istället ta del av hennes. Märkligt vad många slutsatser man tycker sig kunna dra då man betraktar andras liv, och hur förvånansvärt få man kan dra i sitt eget.
Jag fick väldigt mycket tillbaka.
Bara vetskapen om att man inte är ensam är guld värd.
Utöver detta fick jag fina råd och tänkvärda tips, och dessutom en livlina i form av ett telefonnummer att använda om jag hamnade i akut kris.
Detta från en kvinna som aldrig träffat mig.
Som var beredd att lämna ut sin egen identitet för att stötta mig om det skulle behövas.
Om du läser här igen så vill jag att du ska veta att jag aldrig någonsin menade att såra dig med mitt inlägg.
Jag kan bara be om ursäkt för att jag formulerat mig tokigt, inte för hur du uppfattat det.
Vad jag däremot kan säga tusen gånger om är att jag aldrig någonsin sett dig som en belastning eller som något problem.
Mitt problem är det sätt jag hantera världen.
Och det försöker jag förändra lite dag för dag...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)