Det är inte bra att stänga av och ignorera sina känslor.
Inte bra alls.
Inte hälsosamt.
Men ibland är det faktiskt nödvändigt.
Jag kommer inte till fullo att kunna känna på alla mina känslor förrän vissa hinder i min vardag eliminerats.
Det är ingen dålig ursäkt, det är ett bergsäkert faktum.
En stor del av min sambos missbruk ägde rum i vår familjebil.
I vår härliga, rymliga kombi som vi använde tillsammans varje helg.
Vår lilla familj.
Parallellt med alla de händelser som ägde rum utan min vetskap i veckorna, levde vi alltså med vår bil som vilken annan familj som helst.
Det var en välborgad hemlighet att den var ett syndens näste resten av tiden.
Det går att byta bil.
Absolut.
Och en ny bil är beställd, men dessvärre med flera månaders väntetid.
Varje gång vi pratar om den nya bilen känner jag hur lättnaden väller upp inom mig.
Men den är fortfarande inkapslad bakom en gigantisk mur av ångest.
Flera månader kan vara en helvetisk lång tid.
Flera månader kan också gå ganska fort om man väljer att stänga av.
Det finns inte en chans i världen att jag orkar tänka på allt som ägt rum i den varje gång jag sätter min fot där för att åka någonstans.
Jag orkar inte hitta märken i bilen och spekulera i vem de kan komma ifrån.
Och när de gjorts.
Jag klarar helt enkelt inte av att gå igenom den smärtan varje dag.
Gång på gång.
Så jag stänger av.
För att överleva.
Tids nog är det ju över.
Och då kan jag fokusera på att leva.
Ps. I mitten av oktober. Då är det äntligen dags.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det där var något jag känner igen.. både bil och känslorna omkring !
SvaraRaderaHa en trevlig helg !
Kram ♥
Ett steg i taget, och ibland måste man se vilken fot man ska sätta ner först.
SvaraRaderaDen mest stabila är att föredra, den skakiga kan få vila lite.
Kram Åsa
Försöker hela tiden att intala mig själv att det handlar om döda ting, och att bilen i sig inte spelar någon roll i det stora hela...men det är onekligen en viss förnedring förknippad med att tvingas åka i den, det måste jag erkänna.
SvaraRaderaJag sätter nog ibland inte ens ner mer än spetsen på tån och balanserar lite ograciöst på den...men huvudsaken är kanske att jag försöker att känna efter i förväg så att jag slipper ramla på huvudet stup i kvarten? :)
Ramlar jag i alla fall, så har jag åtminstone försökt att hålla balansen så gott det gick!
Kram
TInto
mmm.. mkt smärta blir det ibland. Som gör sig påmind, och inte har läkt ut än. Kan känna igen mig, fast vi inte har en "bil" som jag kan förknippa med det gamla. Men det finns andra saker som är på sätt och vis "förstörda". Försöker tänka att jag återerövrar dom och mitt liv från det gamla mörka; är snäll mot mig när smärtan kommer, och låter den passera; för det gör den. ibland får jag säga nått, och få en kram, eller bara vara arg en stund, innan det går över igen. Rota i det, prata massor om det, eller gräva upp mer fakta, är hur som helst INTE en bra idé för mig; önskar ibland att det gick att sudda ut mkt av de fakta jag en gång grävde fram, då, när jag blev akut sinnesjuk i chock och medberoendets vansinne. En massa varma kramar och styrka till dig. Och ett stort tack återigen, för din blogg. Den hjälper mig mkt. Du är verkligen suverän på att skriva, och dessutom träffar du ofta mitt i prick, och säger sakerna jag inte hittar ord för. EN dag i taget. Håller alla tummar för dig och er. /Lizzie
SvaraRaderaTack snälla Lizzie för dina fantastiskt fina ord. Som du säkert vet vid detta laget är det den absolut bästa komplimang du kan ge mig, och jag suger åt mig som värsta svampen! :)
SvaraRaderaKänner igen det där med att ha fått tillgång till lite väl mycket fakta... Och jag brukar pendla mellan att känna likadant, eller att känna en viss tillfredsställelse i att allt som skett inte bara är ett odefinierbart mörker.
Visst...det finns onekligen detaljer jag kunnat vara utan. Och då menar jag framför allt intima sådana.
Det är precis som skriver även för mig. Känslor som kommer från ingenstans och ibland bara väller över en. Jag låter det komma, ilska som tårar som skratt och det är en helt ny upplevelse. Alltså, missförstå mig inte. Jag har både gråtit, skrattat och blivit arg (inte så ofta dock...) tidigare, men nu känns det nog mer äkta på något sätt. Jag låter det numera komma som en reaktion på något om det så är en inre känsla eller ett yttre fenomen, och inte enbart när det passar in i olika situationer. Om du förstår hur jag menar?
Kram
Tinto
jag förstår absolut hur du menar! Tror jag iaf! :-) Äga sina känslor, var ett begrepp som dök upp, när jag läste det du skrev nu. Är vad jag gör idag. De är mina. ingen annans, och jag har rätt till dom, och vad mer är så kan jag ta hand om dom. På ett sunt och bra sätt, för det mesta iaf.. *skratt* Ibland bubblar det lite hit å dit. Och som anhörig och medberoende så är det en resa i sig, vid sidan av "sin" beroende. (att jag själv varit en beroende, förändrar inte det fakta, att denna resa är av en lite annorlunda art, och ändå på sätt å vis densamma) Skönt är det iaf, att ge sig själv tillåtelse att vara mänsklig. Och att vila i kärleken. Så skönt, att det både går att bli nykter från missbruket och medberoendet. Kram kram! /Lizzie
SvaraRadera