Tacksamhet

Jag försöker att vara tacksam över så mycket jag kan här i livet.
När livet en gång väl rasat samman över en, så blir det så mycket viktigare att ta fasta på vad som faktiskt är bra och njuta av det.
Imorgon kan det vara borta.
Inte nödvändigtvis på grund av återfall eller på grund av något som alls har med sambon att göra.
Helt enkelt bara på grund av alltings förgänglighet.

Min tacksamhetslista.
Naturligtvis står min son överst på listan.
Utan konkurrens.
Jo...möjligen av det lilla livet därinne, men det är ju inte riktigt verkligt ännu.
Jag är tacksam för att jag har en fantastisk syster som stöttat mig i vått och torrt.
En mamma och en pappa som kanske inte är perfekta, men som alltid finns där för mig och gör det allra bästa de kan av olika situationer.
Vänner, såklart.
En del är jag mer tacksam för än andra.
Ett jobb jag kan gå till.
Ett tak över huvudet.
Livserfarenhet som gör mig än mer tredimensionell än tidigare.
Om man nu kan uttrycka det så.
Hälsan.
Förmågan att kunna skratta.
Ohämmat.
Och att gråta.
Tills jag är färdiggråten.

När livet rullar på, som det onekligen gör från måndag till fredag så är det inte alltid lätt att känna in sig själv.
Att stämma av.
Hur jag mår egentligen.
Jag vet att jag borde, och visst gör jag det ibland...men jag är inte riktigt så duktig på det som jag skulle vilja vara.
Egentid.
Den flyter alltför ofta ihop med vi-tiden, familjetiden.
Och "vila i soffan"-tiden.
Tror att min medvetenhet är en god grund att stå på, nu gäller det bara att börja avsätta tid.
Så fort jag slutat somna klockan 19 om kvällarna...

Naturligtvis.
Glömde ju nästan.
Kanske för att han är så självklar.
Jag är tacksam för kärleken i mitt liv också.
Såklart.
Han är ingen grekisk gud som jag tidigare trott, han har fel och brister som alla oss andra.
Han har ett uselt morgonhumör, han gnäller alltid över min fläskpannkaka fastän han i slutänden ändå gillar den och han snarkar om nätterna.
Ja, sanningen är den att han är mänsklig.
Jag har insett och accepterat detta, och det bästa av allt.
Jag älskar honom fortfarande.
På riktigt, numera.