Bearbetning eller flykt?

Igår vad vi hos parterapeuten för tredje gången.
Jag visste att det oundvikliga skulle komma på tal, och knuten i magen var stenhård hela dagen.
Terapeuten gav uttryck för det förra gången, att hon behövde en del pusselbitar till för att få en bild av varför vi hamnat där vi var...och ja, jag visste vad det var som väntade.

Vi tassade som katten kring het gröt ett tag, och jag fick äran att börja med en kort sammanfattning av vad det var som hänt utifrån mitt perspektiv.
Det var som att djupdyka ner i brännande lava.
I samma sekund som jag började prata om det så kände jag hur hela kroppen liksom spände sig och förberedde sig för flykt.
Jag berättade om avslöjandet.
Hur det gått till.
Om hur många kvinnor det rört sig om.
Om vilka bitar det var som varit absolut jobbigast för mig.
Som gnagt inom mig till och från sedan ett halvår tillbaka.
Och fortfarande gör.

Sedan var det sambons tur.
I vanlig ordning tog han god tid på sig och använde mer än dubbelt så lång tid på sig för att göra sin utläggning.
Och då var han inte ens framme vid avslöjandet.

Jag formligen kokte.
Var skitförbannad.
Om blickar kunde skada så hade han varit utsatt för tredje gradens brännskador vid detta laget.
Och när jag slutligen kom till en punkt då jag inte längre kunde titta på honom, så fasade jag över hur detta skulle sluta.
Var det så här jag egentligen kände?
Hatade jag?

"Jag tror jag stod vid ett vägskäl. Antingen var det alkohol, eller så var det detta. Idag kan jag verkligen ångra att det inte blev alkoholen, för då hade jag inte sårat henne så vansinnigt mycket..."

Hans röst.
Hans ord.
Plötsligt så bröts den hätska stämningen, och min ilska rann av mig.
Jag kunde inte låta bli att titta på honom, och att med så varm blick jag kunde uppbringa visa min tacksamhet.

Sorgen finns i oss båda.
Jag glömmer det ibland.
Smärtan och sorgen över det som hänt.
Ibland känns det som att jag bär den ensam, men så är inte fallet.

När vi gick därifrån älskade jag honom lika innerligt som innan vi gick dit.
Vi hade petat i ett illa läkt sår, och det gjorde ont i oss båda.
Men vi förenades i den känslan, istället för att förlora oss i en maktkamp om offer och förövare.

Terapeuten pratade om det hål som hon tror sambon bär med sig sedan barndomen, och som är roten till det onda. Hon pratade om att våga ta tag i det, gräva i det och att konfronteras med den smärtan fullt ut. Att våga bli liten och känna känslan till fullo istället för att försöka förstå den intellektuellt.

När hon pratade insåg jag att det lika gärna kunnat handla om mig.
Om mina eventuella hål (snarare smågropar) sedan barnsben....men kanske framför allt om det hål som missbruket lämnat i mig.
Det kan inte fyllas igen på en gång.
Jag kan inte heller ta in och känna all smärta vid ett och samma tillfälle.
Jag är osäker på om jag överhuvudtaget skulle kunna hantera det.
Men genom att göra så här, att känna på den lite i taget under kontrollerade former, så antar jag att jag bearbetar den lite i taget.
Så jag tror inte längre att jag försöker springa ifrån den.
Jag tror bara att min kropp på ett omedvetet plan känner efter hur stora doser den kan hantera i taget.
Och så släpps smärtan fram, lite allteftersom.

Det gör djävulskt ont.
Men det blir onekligen lite lättare i hjärtat för varje gång...