Men jag då?!

Jag önskar att det inte var så.
Men jo.
Så är det.
Jag är fortfarande alldeles för snar att döma.
Och oftast är det på grund av bagateller.
Som på ett eller annat sätt kan relateras till mina egna tillkortakommanden.
Den absolut vanligaste anledningen är att människor tar för stort utrymme.
Och därmed alltså "stjäl" en del av mitt.
Om jag inte borde kunna stå upp och ta för mig själv?
Nä.
Det är mycket enklare att luta sig tillbaka och att då irritera sig på onödigheter som vederbörande lyfter fram i samtalet.
När det gäller att ta plats kan jag helt enkelt lätt bli handlingsförlamad om någon visar framfötterna mer än jag.
Jag blir ett slags motsats till alfahonan.
Längst ner i rang.
Genom att inte röra mig, inte prata, inte utmärka mig...så förblir jag osynlig.
Phew.
Mission accomplished.
Om gruppen däremot saknar någon som för diskussionen framåt, så har jag inga som helst problem med att axla den rollen.
Gör det till och med gärna.

Det är bara det där med att ta plats när andra redan gör det som skrämmer mig.
Som får mig att klistra på ett leende och följa med i diskussionen.
Nickandes.
Skrattandes.
Hrmandes.
Men verbalt paralyserad.

Även om jag vet att kan bidra till diskussionen, så hämmas jag ändå av den osynliga gränsen mellan de som tar för sig och jag som inte kan.
Som att mitt inträde i en diskussion skulle vara likställt med att be någon akta sig från ett säte på tåget.
"Du tar upp min plats."
Det vore ju i och för sig det mest självklara i världen om platsen var min.
Men i ett samtal är det inte lika enkelt, och platserna är inte i förväg tilldelade.
Jag är hårdare än hårdast mot mig själv, och när jag suttit tyst länge så blir mina inlägg viktigare än någonsin. De måste vara rätt. Jag måste helt enkelt tillföra något, annars kunde jag lika gärna fortsatt att vara tyst.

Det kanske kan ha att göra med sammanhanget också.
Om att känna trygghet.
Och självförtroende.

Och kanske en mognadsfråga.
Jag tror att jag kanske kommer dit en vacker dag, när jag funnit mig tillrätta till hundra procent i den jag är. När ingen annan kan avgöra mitt värde med sina åsikter (om mig), utan då värdet förblir konstant.
Jag duger och jag är faktiskt riktigt bra.
Oavsett vad andra tycker om mig, eller det jag har att säga.

Det finns fortfarande många saker som jag förstår på ett intellektuellt plan, men som jag ännu inte hittat fram till i hjärtat.
Värdet av mig själv är nog dessvärre en av dessa.
Men genom att uppmärksamma det så får jag också chansen att förändra och förbättra.
På sikt.
En dag kommer jag nog att kunna älska och tro på mig själv fullt ut.
Kanske inte idag.
Eller imorgon.
Men någon dag.
Då bjuder jag på tårta ;)