Återträff

Ikväll blir det återträff med en kär gammal grupp.
Den grupp som jag mötte första gången veckan efter mitt brutala uppvaknande, och som en gång i veckan under några månaders tid blev mitt andningshål.
Vi var inte särskilt många.
Men det spelade ingen roll.
Vi delade samma typ av sorg.
Samma skuld.
Samma skam.
Samma rädslor.
Vi var väl inte på samma plats mer än just fysiskt.
Jag befann mig mitt i stormen.
De lite längre bort.
Men de visste ändå hur det kändes.

En kvinna där blev den första att få mig att förstå att jag hade ett val.
Jag kunde välja mellan att stanna eller gå.
Det var ingen självklarhet att lämna.
Om jag inte ville det.

Jag sög tag i det.
Jag ville ju inte lämna.
Och jag behövde någon som berättade för mig att det var ok att känna så.
Även om jag behandlats illa.

Vi kan kalla henne E.
Hon blev den första länken.
I min insiktskedja.
Eller utvecklingslinje.
Hur man nu väljer att se på det.

Sedan dess har det blivit många.
Inte desto mindre viktiga.
Bara fler.

Vi kan aldrig någonsin handgripligen dra någon annan upp och ur eländet.
Men vi kan finnas där på andra sidan och visa att det går att överleva.
Att överleva, ja till och med att börja leva igen.
Smärtan blir kanske inte mindre av att vi finns där för varandra, men det ger en möjlighet att se ett ljus i slutet av tunneln.
Som annars har en tendens att bli becksvart.
Kanske är tunneln flera mil lång.
Kanske bara någon kilometer.
Men oavsett vilket så kan ett litet, litet ljus på andra sidan tända ett hopp.
Hoppet om att vi förtjänar att resa oss igen.
Börjar älska oss själva igen.
Och att älska andra människor.
Även om vi blivit sårade på djupet.

Det är min förhoppning med denna blogg.
E tände det första ljuset hos mig.
Idag får jag chansen att tacka henne ännu en gång för det.