Valfrihet

Vi kan alla välja hur vi vill leva vårt liv.
Valet är vårt, ingen annans.
Om vi lever kvar i bitterhet över vad som skulle kunna kallas drömmen om en bättre gårdag, så går vi också miste om möjligheten att njuta av nuet.
Det är okej att älska någon som sårat en.
Vi får lov att göra det.
Vi behöver inte känna eller bete oss på ett särskilt sätt, för att någon eller några förväntar sig det.
Vi får lov att känna och tänka precis som vi vill.
På det sätt som passar oss bäst.

Det som förut var svart och vitt har blivit grått.
Fast grått på ett färggrannt sätt.
Inte dystert.
Det finns inte längre några tydliga rätt och fel i mitt liv.
Bara saker och ting som känns mer eller mindre rätt för mig.
Jag kan inte döma andra, av den enkla anledningen att jag saknar deras erfarenhet att basera min dom på.
Av exakt samma anledning kan ingen döma mig, även om jag vet att detta sker titt som tätt.
Men det är ok.
Eller det måste ju vara ok.
För jag kan inte påverka det.
Det handlar ju faktiskt inte om mig.
Det handlar om någon annans behov av att döma, och det kan jag inte styra över.

Det här med att välja tillit är ett av mina viktigaste val hittills.
Det var inte heller särskilt svårt.
Men det tog tid för mig att inse att valet var mitt.
Det var långt ifrån självklart.
Men när det väl togs, var det en fantastisk befrielse.

Jag kan aldrig någonsin veta om det går att lita på en annan människa.
När jag säger lita på, så menar jag huruvida denna personen kommer att bedra mig för första gången eller att bedra mig igen.
Eller bara att svika i största allmänhet.
Jag kan aldrig någonsin veta.
Jag kan tro mig veta, och jag kan tro mig ha makten att kontrollera.
Illusioner.

Det jag kan kontrollera är mig själv, mina tankar och hur jag väljer att leva mitt eget liv.
Vad har jag att vinna på att straffa någon annan för dennes handlingar livet ut?
Fördelar? Maktövertag? Kanske.
Men lycka?
Nä.
Inte för min del i varje fall.
I ett sunt och balanserat förhållande så kan vi inte spela ut varandras svagheter eller brister mot varandra för att vinna.
Det finns nämligen ingen kamp.
Vi ska ju båda åt samma håll.

Att välja tillit måste kännas rätt i hjärtat.
Det kan inte forceras fram.
Även om man intellektuellt sätt är mogen, måste hjärtat hinna med.
Slå i takt.
Men när de båda är i fas, då är det dags.