Återfallstjat

Ikväll är det dags för parterapi igen.
Det känns bra, men lite motigt.
Kan inte riktigt sätta fingret på varför.

Det finns två saker jag vill ta upp ikväll.
Två saker som jag betraktar som återfall.
En av dem har jag redan skrivit om härinne.
Den andra behåller jag för mig själv.
Huvudsaken är att ingen av dem korsar det jag betraktar som min yttersta gräns.

Så jag vill ta upp och diskutera kring dessa företeeleser under ordnade former.
Det känns nödvändigt, men ändå nervöst.
Oron är förmodligen kopplad till rädslan för att vårt samtal ska urarta, men det är ju där terapeuten kommer in i bilden.
Förhoppningsvis är min oro helt obefogad...