Återfall? Men vems?

Det har varit en på det hela taget härlig helg.
Tiden har i vanlig ordning gått alldeles för fort, men vi har hunnit med en hel del ändå.
Till exempel ett vredesutbrott från undertecknad.
Och frågan som detta lämnat i mig är egentligen vem som tog ett återfall?
Var det han eller var det jag?

Jag tog ensam kombin till affären.
Ja, den bilen, ni vet.
Brukar egentligen ta min egen lilla mini, men just den dagen var det bättre bagageutrymme för blöjinköp och dylikt.
Av en ren reflex slår jag upp facket mellan framsätena.
Mittenfacket.
Ja, det var en snok-reflex, jag erkänner.
Länge försökte jag försvara det för mig själv med att jag letade efter lypsyl...eller kanske lite papper...eller kanske något annat livsviktigt...men nä.
Det var inget annat än en äcklig och dum snokreflex.

Jag sneglade ner, och utan att handgripligen rota fick jag syn på något som fick mitt hjärta att slå snabbare.
Men nä, det var inget som överhuvudtaget kunde kopplas till sex eller porr.
Lyckligtvis.
Men det var något annat, och det där andra gjorde mig så arg så att jag nästan kokade.

Jag hittade en burk med bantningstabletter.
Harmlöst, kan tyckas, och själv är jag fortfarande osäker på varför jag blev så vansinnigt arg.
Jag har två teorier.

Burken med tabletter innebar så oerhört mycket paralleller till saker som hänt tidigare för mig.
Otaliga gånger har jag hittat olika piller bland sambons gömmor.
Viagravarianter.
Andra potenshöjande medel.
Även kondomer som använts för eget bruk.

Ett parallellt liv.
Vid sidan av mitt.
Och nej, det är ingalunda så att jag upplever samma svek då sambon vill ta en genväg till några kilos viktminskning.
Men det handlar om att det dyker upp bilder och minnen i mitt huvud.

Minnesbild 1.
"Oj oj, vad smal jag blivit" skrattade han och skakade lite på rumpan.
Jag skrattade med. Tolkade det hela som ironi då jag precis som honom lagt märke till de extrakilon som smugit sig på som en oinbjuden gäst.

Minnesbild 2.
Övning från terapin.
Öppenhet och förtroelighet.Vi delar allt med varandra.Vi är nära.
Men hur nära då? Nära nog att fortfarande ha hemligheter? Att ha parallella liv?

Minnesbild 3.
Mums mums mums på ostbågar, lite kaka och chips.
En bild som jag får se....och en annan som existerar då jag inte är med.
Parallella liv.

Vet inte om det framgår hur jag kan göra denna koppling, och jag är väl medveten om att den kan tyckas långsökt.
Men för mig kändes den klockren.

Nu till min andra teori.

Mitt eget kontrollbehov som har gjort comeback.
Mitt eget behov av att ha den totala kontrollen, den totala insynen.

Så.
Hur vet man?
Vem som har rätt?
Eller kanske fel?

Några fler teorier?
Ordet är fritt.