Försvarsställning

Häromdagen berättade jag för en av mina barndomsvänner att jag väntar barn.
Hon var en av de personer som fick veta stora delar av historien, och som tröstade mig som mest när mådde dåligt.
Jag visste att hon skulle reagera på ett eller annat sätt, men jag hade ändå någonstans hoppats att glädjen skulle överskugga tvivlen.
Min rädsla för hennes reaktion var den största anledningen till att det dröjt med tillkännagivandet.
Hon gratulerade mig, såklart.
Samtidigt som hon flaggade för att jag förmodligen inte riktigt visste vad jag gjorde.
På ett snyggt och lite subtilt sätt.
Jag ogillar verkligen att omyndigförklaras.
Men jag kan inte hantera det på något annat sätt än att försvara mitt val, även om jag inte har någon som helst skyldighet att göra det.

Mitt barn föds inte med uppgiften att rädda vårt förhållande.
Det är inte tänkt som något klister, som ska hålla ihop det som trasats sönder.
Vårt barn är lika välkommet och älskat som det som redan finns hos oss.
Arbetet med vårt förhållande går vidare, ingenting kommer att komma gratis.
Vi kämpar för varje millimeter vi kommer närmare varandra.

"Jag kan bara säga att allt känns jättebra. Jag är lycklig. Och det är allt som spelar någon roll just nu".

"Hrmpf. Då har ju terapin varit framgångsrik..."

Hur hanterar man en situation där någon kan vara ett oerhört stöd i vissa val och vissa lägen, och erbjuda stöd till hundra procent såväl ekonomskt som känslomässigt då det handlar om en seperation men som reagerar med avighet och rädsla när man väljer att fatta ett annat beslut än det förväntade?

Jag är fullt medveten om att det fortfarande finns många frågetecken för henne angående varför jag valt att förlåta det som hände. Samtidigt så tycker jag ändå att jag förtjänar förtroendet. Att jag vet vad jag gör.

Visst, det kan naturligtvis visa sig vara ett förödande misstag.
Och då tvingas jag bita i det sura äpplet ytterligare en gång.
Men oavsett vad som händer så kommer jag aldrig någonsin ångra mitt barn.
Ett syskon är den största gåvan jag kan ge min son.
Ett barn kommer inte att fylla några känslomässiga hål inom mig.
Det är inte mitt mål eller min avsikt.
Barnet ska få finnas och få ta plats och få känna sig älskad från dag ett.
Vi ska försöka att hålla ihop som familj, och att växa av de motgångar vi gått igenom.

Återigen.
Det finns inga garantier.
Men det finns det inte för någon.
Missbruk eller inte.
Så jag tänker njuta av livet, vår familj och vårt ofödda barn så länge jag bara kan och får.
Och så får jag helt enkelt stå ut med att en del i min omgivning inte förstår.
Inte för att de är onda på något sätt.
Utan för att de månar om mig och kanske tror att de vet bättre vad som är bäst för mig än vad jag själv gör.

Men vet ni.
Det gör de inte...