Vi

Igår var det dags för vårt andra möte med vår parterapeut.
Hon är mycket speciell.
Speciell på ett bra sätt, som passar och våra minst sagt speciella erfarenheter...
Första gången var jag väldigt reserverad.
Kände mig olustig och lite stressad.
Känns onekligen utlämnande att diskutera sitt liv med en främling.
I samma sekund vi klev in på hennes rum presenterade hon sig, och berättade om sina femton års erfarenhet av att arbeta med sexberoende.
Om sin bakgrund som dels psykoterapeut, och dels sexolog.
Jag kände mig genast avslappnad.

Hon visste vad vi gick igenom.
Vi skulle inte viftas bort som ännu ett par med lite otrohetsinslag i en grå vardag.
Hon kände till det beroende som nästan knäckt oss.
Om det där missbruket ingen talar om.
Och allt vad det fört med sig in i våra liv.
Jag andades ut.
Sjuhundrafemtiokronor.
Och ännu ett litet, litet steg i rätt riktning.

Igår var det så dags igen.
Ämnet för dagen var våra respektive sexualiteter.
Vi fick veta det redan förra veckan, och jag har tillbringat mycket tid i veckan med att fundera kring min egen sexualitet.
Och hur den har tagit sig i uttryck genom åren.
Obefintlig.
I uttryck alltså.
Inte i existens.
För naturligtvis har den funnits, jag har bara aldrig brytt mig om att uppmärksamma den.
Mitt liv har kretsat kring andras behovstillfredsställelse, så även på detta plan.
Vilket gett mig ett gott självförtroende på området, men föga njutning i själen.
Detta är ett problem som jag burit med mig långt innan jag träffade sambon.
Långt ifrån något jag anklagar honom för, eller något hans manipulationer kunnat orsaka.
Detta handlar enbart om mig och mina obefintliga gränser.

Min sexualitet har alltid drunknat i någon annans.
Den har inte räknats.
Jag har inte räknat den.
Varje liten del har kontrollerats minutiöst, och jag har fokuserat på att känna in och läsa av.
Inte på mina egna signaler.
Utan på någon annans.

Idag är det annorlunda.
Jag spenderar mycket tid med att känna.
Känna in.
Känna efter.
Känna på.
Och det är nytt för mig.

Jag känner mig närmare min älskade sambo än vad jag någonsin gjort med någon.
Jag gjorde det förvisso tidigare också, men då var det kontrollerat.
Idag är det känslomässigt.
Jag vet att jag alltid riskerar att bli sårad av människor om jag lämnar ut mig själv.
Men jag vet också att jag kan bli sårad även då jag försöker gömma mig bakom kontroll.
Det sitter bara lite längre inne.
Och är lite svårare att släppa fram.
Men såren blir lika djupa.
Och blöder lika mycket.

Jag vet att de läker.
Inte när.
Bara att.
Att jag läker.
Att vi läker.
Tillsammans och var för sig.