Sträckläsning

I går kväll lyxade jag till det rejält.
Jag tog mig friheten att låna badkaret hemma hos min för tillfället bortresta pappa.
Alldeles ensam gled jag ner, och tillät mig själv att fullständigt förlora mig i Casanovas kvinna.

Igenkänningsfaktorn var hög.
Ibland läskigt hög.
Ibland var olikheterna mer dominerande.

Men på det hela taget var det en själsligt vårdande kväll.
Jag grät, nickade, grät igen.
Jag kände den välbekanta knuten i magtrakten igen.
Andades ut när jag efterhand kände hur den löstes upp igen.
Jag ville krama den lilla flickan i boken.
Presentera henne för min lilla flicka.
Min lilla ensamma flicka, som inte heller vågade vara bara sig själv.
Som inte tyckte sig värd att älskas enbart genom att vara.
Låta dem skratta, gråta och roa varandra.

Under hela bokens gång reflekterade jag över hur min egen bok skulle kunna se ut.
Vad som format mig.
Hur jag gått vidare.
Går vidare lite mer för varje dag som går.
Samma frågor finns hos mig.
Varför lämnade jag inte?
Men jag tror jag vet.
Jag kunde inte.
Innan jag började se ljuset i tunneln vad beträffar hans missbruk, så kunde jag ändå inte tänka mig ett liv utan honom. Jag var ingen utan honom. Han gjorde mig hel. Utan honom var jag ensammare än ensammast. Jag ville helt enkelt inte vara utan honom.

Den största likheten mellan mig och Åsa som skrivit boken är utan tvekan respekten.
Den respekt som trots oändliga tvek ändå funnits för den man älskar.
Den respekt som innebär att man lyssnar trots att man kanske borde stängt av öronen för länge sedan.
Den respekt som gör att man behåller elakheter och personangrepp för sig själv, och hela tiden försöker att fokusera på vad som är bäst i längden och inte i nuet.
Ilska är naturlig och sund efter en sån här livskris.
Liksom sorg, rädsla och ångest.
Alla känslor är okej.
Så länge de ges tillåtelse att att finnas.
De behöver dock inte ta sitt uttryck i elakhet och bitterhet.
Den gynnar ingen.

Allra minst oss själva.
Tack för att jag fick ta del av din berättelse.
Tack för att du så öppenhjärtigt bjöd in och lät mig få bearbeta en del av mitt liv genom att få gråta och le åt ditt.

Värme och kärlek åt dig och din familj.