Som popcorn

Idag dök ytterligare en finfin bild av vad som skulle kunna sammanfatta mitt inre upp i huvudet på mig.
Ni vet de där micropopcornen?
Som ska poppas i fyra minuter i micron?
Jo, jag tackar ja.
Antingen är vår micro vansinnigt effektiv, eller så är jag ålagd med någon typ av popcornsförbannelse då jag undantagslöst lyckas bränna dem varje gång.
Inte alla, nä, långt ifrån.
Bara en liten förkolnad klump i centrum av påsen.
Som ryker så det står härliga till.
Röksignaler a la indianby.
Runt omkring denna kolmassa finns det dock gott om ätbara popcorn, som fungerar alldeles utmärkt som snacks.

Förutom det där avslöjande rökmolnet så är det nog så att det inuti mig finns en glödande liten kolklump.
Inte så exotiskt, nä jag vet.
Men dock.
En liten ilsken klump längst inne som omges av en massa relativt felfria poppisar.
För att kunna komma åt den, så måste man vara försiktig.
Inte plocka ut hela på en gång, för då bränner man ju sig.
Inte låta den ligga kvar, för till slut kommer även de goda poppisarna ha sugit åt sig röksmaken.
Utan försiktigt, försiktigt avlägsna några små bitar i taget.
Ungefär vad man klarar av utan att bränna sig...