Som i fredags.
Vi surade som bekant på varandra hela förmiddagen.
Lite från och till.
På morgonen.
Lite lågmält grymtande.
Uppåt förmiddagen telefonsamtal utan det förväntade pusset.
Ett surande där ingen riktigt vet varför vi surar, där ingen riktigt uttalar det, fast där det ändå är så väldans påtagligt.
Vändpunkten denna gången var en begravning.
Om någon läst inlägget om den starka kvinnan som gjort ett betydande avtryck hos mig så var det hennes.
Vi var ganska tysta hela bilresan dit.
Lite stressade.
Obekväma.
Men väl på plats så möttes vi.
Sambon och jag.
Lite poetiskt skulle man ju kunna tala om att förenas av döden.
Men faktiskt, så handlade det snarare om påminnelsen om livet.
Att ta tillvara här och nu.
Han tröstade mig.
Jag honom.
Vi fanns för varandra.
I en tuff stund.
Bortblåst var morgonens gruff.
Orden från prästen var mer påtagliga än någonsin.
Kontrollen är inte vår.
De stora besluten.
En kraft större än oss styr våra liv, och vi kan aldrig ta kontroll över något annat än hur vi väljer att utforma våra liv.
Vet fortfarande inte riktigt hur den där högre makten är för mig.
Har långt ifrån definierat den, och funderar inte längre så mycket över det.
För mig har det varit viktigt att förlägga ansvaret för alla andra, kontrollbehovet och det oerhörda ok det medfört, utanför mig själv.
Någon annanstans.
Det är vad tanken på en högre kraft inneburit för mig.
Inte nödvändigtvis den skäggiga gubben, eller på hans stackars son som sägs ha spikats upp på ett kors.
Istället är det tanken på att jag kan slappna av och följa med livet på ett naturligt sätt som gjort att jag slutat försöka kämpa emot saker och ting.
Och det räcker långt för mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar