Bakslag blev framsteg

Kom hem från jobbet.
Sambon varit hemma hela dagen.
Datorhistoriken tömd.
Hjärtklappning.
Ljudet på.
Torr i munnen.

Upptäcker efter en stund att sambon och hans sponsor messar fram och tillbaka.
Yrsel.
Vad har hänt idag?...


Sura miner.
Sura miner.
Sura miner.

Konfrontation.


Gråtande fick jag se messen, trots att jag inte riktigt ville.
Kände ju att jag borde lita utan att själv få se.
Protesterade lamt.
Sambon krävde att få visa.
Strök mig ömt över ryggen och höll fram telefonen.
Messen handlade om nästa steg i tolvstegsprogrammet, och hur de skulle närma sig det tillsammans.

Datorn var tömd för att snabbas upp.

Jag andades ut och grät om vartannat.
Sa förlåt om och om igen.
Var detta ett bakslag?
Hade min misstänksamhet börjat gro igen?

Jag funderade ett tag.
Och kom fram till följande.

Jag lyssnade på min känsla.
Den var inte rätt, men jag ignorerade den inte.
Jag lyfte fram problemet i ljuset.
Även om det inte skedde omgående, så ändå relativt snabbt för att på så vis undvika att det fick grogrund i mörkret.
Sambon fick möjlighet att förklara sig.
Jag erkände min osäkerhet, inte som en svaghet utan som ett faktum.

Han förstod mig.
Sa att det var okej.
Först var jag arg och besviken på mig själv för att jag gav efter för ett gammalt beteende.
Sedan insåg jag att fallet inte alls var sådant.

Jag spann ju inte loss i någon hysterisk jakt.
Jag började inte gräva i plånböcker, rota i mobiler (åtminstone inte i smyg...) eller snoka vidare.
Jag tog tjuren vid hornen utan att försöka fly min ångest.
Framsteg.

Jag inser också att jag kanske alltid kommer att få leva med en viss typ av misstänksamhet.
Inte patologisk på något sätt, utan bara på ett sådant sätt att jag instinktivt försöker pussla när de ologiska pusselbitarna blir för många.
Men jag tror kanske att jag ska jobba för att denna misstänksamhet istället ska försöka betraktas som lyhördhet.
Vilket är det bästa ord jag kommer på just nu, men som ändå inte är klockrent.
Lyhördhet för mina egna känslor.
Uppmärksamma det som inte känns bra.
Och det som känns bra, så att jag kan göra det igen.

Så efter många analytiska timmar med mig själv är jag på det hela taget nöjd.
Ibland är det lite jobbigt att vara jag...men vad har man för val? ;)