Missbruk vs. beroende

En intressant fråga från sambon inspirerade mig att diskutera kring två begrepp.
Jag har hela tiden pratat om honom som tillfrisknande sexmissbrukare.
Om mig själv som medberoende till en sexmissbrukare.
Om det missbruk vi kämpar emot, det missbruk som en dag i maj slog oss till marken med väldig kraft .

Vår terapeut benämnde det som ett beroende.
Likaså SLAAs sidor.

Häromdagen vid middagsbordet ställde sambon en rak fråga.
"Är det för att straffa mig som du envisas med att kalla det ett missbruk?
För mig veterligen så finns det ingen annan, vare sig inom SLAA eller någon professionell som benämner det som något annat än ett beroende."

Nej!

Det handlar absolut inte om att straffa.

Men för mig finns det en skillnad mellan missbruk och beroende.

Begreppen är inte synonyma.

Det är inte så att jag råkar säga fel, när jag kallar det för missbruk eller honom för före detta missbrukare.

De jag enbart är att betrakta som lekman inom området så är det mina personliga reflektioner (som i stort sett allt annat härinne på denna blogg!) och inget som jag kan belägga vetenskapligt överhuvudtaget.

För mig är ett beroende möjligt att ta kontroll över på egen hand. Något som är mer viljestyrt än ett missbruk. Jag kan många gånger betrakta mig själv som en sockerjunkie. Beroende av godis. Jag kan ha värsta cravings efter lösgodis, men jag kan ändå välja att avstå från att åka till affären och köpa det.

Jag är även till exempel beroende av kaffe i vanliga fall. (Dock ej i gravidtillstånd då kaffe förvandlats till något fullkomligt frånstötande!). Vad som händer är att jag får huvudvärk uppåt dagen om jag inte fått mina förväntade morgon-/förmiddags-/lunch koppar. Jag kan ändå avstå kaffet, ibland på grund av tidsbrist och ibland på grund av något annat, och det är helt i sin ordning. Jag går inte under. Inte heller tvingas min omgivning må dåligt över detta, eller för den delen manipuleras för att jag ska få mitt lilla koffeinrus.

När det gäller missbruksbegreppet för mig så går det från att vara viljestyrt till att helt och hållet vara impulsstyrt. Vederbörandes beteende regleras av lust/kickar/tvångsmässighet och långt ifrån av rationalitet. Missbruket formar inte bara missbrukare, utan familjen, vännerna och livet i största allmänhet. Kontrollen är inte längre inom räckhåll.

Så...jag talar om min sambo som en före detta missbrukare eftersom det är viktigt för mig att poängtera att det som hänt är allvarligare än ett beroende i mina ögon. Det handlar inte om något han var kapabel att stoppa, även om hans intellekt möjligen påminde honom om det då och då. Nödbromsen var inte inom räckhåll, och även om den varit det så hade förmodligen Diffe tagit den i besittning. Jag tar inte ansvaret ifrån honom, men jag vill ändå göra honom rättvisa.

På samma sätt var det för mig. Jag borde ju rent intellektuellt sett ha insett (och ja, det gjorde jag ju emellanåt också även om jag var snabb med att tysta ner den rösten) att jag inte mådde så bra och att jag inte blev behandlad på det sätt jag ville, men känslomässigt så var det inte möjligt för mig att dra några gränser. Min gränslösa kärlek till honom förutsatte ett gränslöst jag. Trodde jag.

Idag vet jag bättre. Åtminstone lite bättre. Men långt ifrån bäst.