Fjorton centimeter längre

Idag fick jag nog den finaste komplimangen någonsin av sambon.
Kanske inte riktigt...men inte långt ifrån.
Jag har skrivit i hela mitt liv.
På en ytterst icke-professionell nivå, för att inte skapa några missförstånd.
Från små barnsliga dikter när jag var en ensam liten flicka till olyckliga kärleksnoveller när jag var tonåring.
Jag har alltid älskat språket och hur det kan formas på olika sätt.
Bli hårt.
Bli mjukt.
Trösta.
Uppröra.
Beröra.
När jag började tappa bort mig själv någonstans på vägen, så förlorade jag också förmågan att uttrycka mig.
Jag kunde inte längre leka med språket som jag ville.
Det jag ville säga blev platt och formlöst, och jag kunde inte hitta tillbaka till den lust att skriva som jag ursprungligen känt.
Idag vet jag att det var mina känslor som sprang vilse, och som gjorde det omöjligt för mig att förmedla några överhuvudtaget. Jag var ju tom. Innehållslös. All min kraft och energi gick åt till att fylla på andras förråd, och tillslut fanns det bara rester kvar. Inget av intresse att förmedla.

Jag har flera gånger försökt förmå sambon att läsa saker jag skrivit.
För att få bekräftelse naturligtvis.
Alltifrån magisteruppsatser till meritförteckningar med personliga brev.
Det har alltid mötts av ett visst motstånd.
Idag vid middagsbordet tittade han på mig och så sa han;
"Jag har läst din blogg idag.
Jaha, där ser man.
Du skriver bra. Riktigt bra. Ja, det påminner ganska mycket om Schulman."

Oj oj oj.
Hur gör man för att inte drabbas av storhetsvansinne när mannen i ens liv gör en sådan jämförelse? :)

Det finns både för och nackdelar med att veta att ens sambo läser en sådan här blogg.
Jag skriver aldrig något för att såra honom, eller för att lämna ut honom.
Möjligen lämnar jag ibland ut oss, fast då försöker jag alltid göra det på ett respektfullt (ok..ibland snarare humoristiskt än respektfullt) sätt för att skildra nyanserna i ett förhållande av vårt slag. Det behöver ju inte vara svartvitt. Vi kan tillfriskna genom att skratta åt varandra, sura på varandra, skälla på varandra...också. Det behöver inte bara vara genom att sitta i parterapi eller läsa tung relationslitteratur.

Nackdelarna kan möjligen vara att jag måste påminna mig om att jag inte skriver denna för att nå honom med vissa budskap. Som en kalkylerat "kvarglömd" öppen dagbok, om ni förstår.
Det är viktigt för mig att komma ihåg att jag skriver för mig själv. Och naturligtvis för alla er som kan känna igen er i min situation, och som på ett eller annat sätt ha något utbyte av att läsa här. Kanske skulle man också kunna säga att en beroende kan ha utbyte av att läsa om känslorna hos en medberoende....och i sådana fall, ja, då skriver jag ju självklart även för sambon....

Så...1.62 + mina nya 14 centimetrar av ren och skär stolthet....hrm....undras tro om jag fortsätter att vara 1.76 i morgon när jag vaknar också eller om det bara är tillfälligt? ;)