En ny fas i livet

Den vackraste lilla flickan har nu gjort entre i mitt liv,
och den kärlek jag känner är obeskrivlig.
Jag känner alla känslor fullt ut,
och det är lika mäktigt som det är omtumlande.
Hon är så perfekt,
det lilla livet,
och jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att jag faktiskt får lov att hålla henne i mina armar.
Så nära att hon aldrig fick finnas.
Så nära.

Jag vill verkligen tacka alla er fantastiska människor som följt med på min resa tillbaka.
Den har inte varit enkel.
Den har inte varit spikrak.
Men framför allt.
Den är långt ifrån avslutad.
Den har bara precis börjat.

Jag känner dock att det blivit dags att sätta punkt för den här bloggen.
Det finns saker i mitt liv nu som är så mycket viktigare än att vända på stenar i det förflutna.
Det handlar inte om att förtränga eller förneka.
Det handlar nog mest om att växa ihop till en familj,
och att lära oss hur vi tar hand om varandra på bästa sätt.
Jag har lagt ner mycket tid och energi på att försäkra mig om att jag inte försöker rymma från något,
och vill nu fokusera enbart på att blicka framåt.
Att låta andra ta del av vårt liv genom ett virtuellt fönster har varit terapeutiskt för mig.
Kloka tankar från er har inspirerat mig vidare,
och hjälpt mig de gånger jag kört fast.

Ingenting är självklart här i livet.
Ingenting är enkelt.
Men ibland är det enkla faktiskt det självklara.
Att lyssna till oss själva,
och göra det vi vill i hjärtat.
Oavsett hur underligt det förefaller i omvärldens ögon.
Att välja att behålla ett barn som blivit till några månader efter det att ditt liv rasat samman,
kan förefalla irrationellt och naivt.
Men jag har följt mitt hjärta.
Och inte ångrat mig en sekund.

Jag älskar min sambo.
Han är min bästa vän, och mitt livs kärlek.
Han är inte perfekt,
men i många avseenden är han faktiskt perfekt för mig.
Jag tror inte på att hitta tillbaka till varandra.
Jag tror istället på att
hitta fram till varandra.
För första gången någonsin.
Och det är det vi gjort.

För mig har det varit avgörande att se saker för vad de verkligen är.
Inte för vad jag vill att de ska vara.
Eller för vad jag fruktar att de är.
Utan för vad de verkligen är.
Hans intention att bli frisk infann sig tidigt,
och utan den hade det aldrig kunnat fungera.
Hur gärna jag än hade velat.
Men jag trodde på honom och på hans ord,
och det gör jag fortfarande.
Det innebär inte att vår framtid är huggen i sten,
men jag oroar mig inte längre.
Jag litar på att jag är klok nog att skaffa mig det liv jag förtjänar.

Precis som vilket annat par så kan vi tjafsa om småsaker.
Och vi går långt ifrån runt i något rosarött skimmer hela dagarna,
upptagna med att dyrka marken den andre går på.
Vi har båda våra fel och brister,
men vi försöker att jobba med dem.
Och framför allt,
så försöker vi att uttrycka våra känslor.
Glädje, sorg, rädsla...eller vad det än må vara.

Tack ännu en gång för alla uppmuntrande ord och allt stöd jag fått under dessa månader.
Jag hoppas innerligt att denna blogg kunnat ge något tillbaka till andra människor,
då det saknades något liknande då jag själv befann mig i mitt livs kris.
Av just denna anledning kommer jag inte att stänga ner den,
utan jag kommer att låta den ligga tillgänglig tills vidare.

Vem vet,
vi kanske ses på stan någon dag.
Eller så har vi redan mötts?
Jag kanske är din bästa vän,
som inte vågat avslöja min hemlighet ens för dig?
Eller så är jag tjejen i fikarummet som du irriterar dig lite på sådär i största allmänhet?
Eller kanske kvinnan på banken som ser sådär lite provocerande nöjd ut?
Hur som helst.
Jag finns på tintomaran@gmail.com.

Kärlek åt alla.

I väntans tider...

...och bebisen gömmer sig fortfarande i magen.
Det är i och för sig ganska tyst och lugnt,
men jag är ju nyfiken och mer än redo för att lära känna henne.
Tankarna kretsar av förklarliga skäl mestadels kring barn,
kring förestående förlossning och kring andra praktiska saker som har med detta att göra.
Men då och då minns jag.
Och då försöker jag att tillåta mig själv att bli ledsen.
Att sörja en liten smula till.
Och oftast hjälper det mig vidare,
och tillbaka in i mig själv igen.

Häromdagen hamnade vi i en onödig ordväxling.
Bakgrunden var två hyfsat trötta, stressade småbarnsföräldrar.
Scenen var en middagssituation.
Samtalet flöt på någorlunda.
Tills det bara urartade,
helt utan anledning och förvarning.

"Du kan väl ta det på vasken till mig, är du snäll?
Sambon såg på mig med och förväntade sig att jag skulle agera.

Visst älskling.
Det är ju så smidigt för mig att röra mig nuförtiden,
så självklart studsar jag gärna upp och ner dagarna i ända för att behaga min latmask till sambo.

Nu överdrev jag lite.
Sådär som man får lov att göra när man efterhandskonstruerar.

Men jag kan väl inte hjälpa att du väger över 110 kilo, herregud, muttrar en förnärmad sambo, lyckligt ovetande om vilken öm tå han trampar runt på.

110 kilo ???!!!! Vad i h-vete!!!!!&%¤#&#/%#///##
Ehh.
Alltså. Jag väger KNAPPAST 110 kilo.
Bara så du vet.
Hrmpf.
Du har verkligen varit så oerhört sympatiskt och stöttande hela den här graviditeten. VERKLIGEN. Den här OCKSÅ.

Och underförstått:
Liksom vid förra graviditeten då du gick bakom ryggen på mig med ditt j-la dubbelliv, din skit.

Tystnaden la sig som ett täcke över hela rummet.
Jag kunde knappt andas så tryckt stämningen var.
Jag visste så väl att jag gått över gränsen.
Att jag gett honom en verbal spark rakt under bältet,
och att jag borde skämmas.
Liksom honom naturligtvis,
för hans oerhört taskiga kommentar,
men den var ändå på något sätt inte riktigt lika elak.
Jag fiskade upp ett triumfkort som jag lovat mig själv att inte använda mig av,
och så bara DUNS.
Så låg det där på bordet och hånflinade oss i ansiktet.

Vi bad varandra om ursäkt senare på kvällen,
och det hela var ur världen.
Men jag kan ändå slås av hur vansinnigt lätt det är att "råka" ta till fula knep utan att egentligen ha för avsikt att göra det.
Det är som ett slags Tourettes när det väl händer,
och jag kan inte kontrollera min tic eftersom jag inte ser den komma.
Lyckligtvis händer det inte så ofta,
men när det händer är det trist.

Jag hade kanske lite mer förhoppningar för den här graviditeten, om sanningen ska fram.
Det blev kanske inte riktigt så.
Jag hade kanske hoppats på att sambon skulle föreviga the glow med systemkameran,
och att hans innerliga kärlek till mig skulle få min obefintliga "fotogeniquialitet" att blomstra.
Eller att han skulle ligga och stryka mig över magen till långt in på nätterna.
Vilja hålla så hårt, hårt i oss,
för att försäkra sig om att vi aldrig skulle försvinna.
Men så har det inte riktigt blivit.
Det har varit...ganska mycket precis som vanligt.
Det är kanske enklare för mig att bonda med barnet eftersom jag bär det.
Det har funnits stunder då jag kanske känt mig lite besviken,
men samtidigt gläds jag åt andra saker.
Åt sambons kärleksfulla lekar med sonen.
Hur han svingar honom i luften varv efter varv,
varje dag han kommer hem från jobbet.
Hur sonen springer och möter honom i dörren,
med en outtröttlig entutiasm.
Det är livet.
Verkligheten.
Det jag faktiskt ska ta tillfället i akt att glädjas åt,
eftersom det är en ynnest att få uppleva.

Nä, graviditeten blev kanske inte rosenskimrande,
men den har varit helt okej.
Vårt samliv har varit i stort sett obefintligt,
och jag har inte känt mig stressad över det.
Jag har helt enkelt lyssnat till mig själv,
accepterat att min kropp inte känner lust för tillfället eftersom den har fullt upp med annat,
och förmedlat detta till sambon,
som utan protester accepterat detta.
Det har inneburit ett sådant lugn för mig,
att det enda ord som verkligen kan sammanfatta graviditeten är ordet harmoni.
Jag är i harmoni med mig själv.
Jag känner mig trygg,
lugn,
kärleksfull och lycklig.

Att sedan livet kommer att förvandlas till ett totalt kaos i och med den välkända tvåbarnschocken,
tja.
Det är väl helt enkelt smällar man får ta :)

Min vinnare

"I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground,
but once again the sun is rising,
I better keep on walking".

Sagan om de två tornen

Detta inlägg skriver jag faktiskt inte för min egen skull.
Jag verkar ju oförmögen att lägga det på minnet,
trots att jag gång på gång försöker påminna mig själv om hur fantastiskt viktigt det är.
Jag skriver för dig som läser.
Ifall det någonstans finns någon som missat just denna lilla detalj som jag kommer att fokusera på,
så vill jag lyfta den en gång för alla.
För att slå ett slag för öppenhet, närhet och ödmjukhet och,
inte att förglömma,
för att en gång för alla varna för det värsta av dem alla.
Din egen diffe.

Det handlar om en saga.
Sagan om de två tornen.
I det ena tornet bodde en man som byggt in sig bakom en mur av osäkerhet.
I det andra,
en kvinna som lagt byggsten till byggsten utan att riktigt minnas hur det började.
Kanske började det som en molande ilska över saker som hänt i det förflutna,
och då saker och ting inte ventilerades högt skapades utrymme för att foga till ytterligare stenar.
Tillslut var muren så hög att hon inte längre såg över den.
Och efter ett tag insåg hon inte heller att hon befann sig i ett torn,
bakom sin mur.
Hon trodde det var verklighet.
Föraktet fick grogrund,
hon kände bitterhet,
ensamhet,
missmodighet angående framtiden.
Eftersom hon förträngt hur man samtalade,
kunde hon inte heller ge utlopp för sina känslor.
Istället skapade hon känslomässig distans genom att kritisera i tid och otid.
Genom påhopp om än det ena,
än det andra.
Innerst inne kämpade hon emot sorgen som ännu en gång sugit tag i henne,
men då hon inte kunde sätta fingret på detta och konkretisera känslan,
så förvillades hon att tro att slutet för deras förhållande var nära.

Så en kväll brast det för dem båda.
Bägaren rann över och en hetsig diskussion avslutades med sambons ord;

"Jag känner mig så fruktansvärt ensam.
Det känns inte som att du vill ha mig här längre,
som att vi inte ens är vänner."

Det var denna väckarklocka som väckte mig ur min saga,
och som kastade mig in i verkligheten igen.
Jag stängde ju av.
Stängde ute honom.
Jag tillät inte mig själv att vara arg,
och detta resulterade i att ilskan sipprade ut på andra sätt.

Vi höll om varandra länge, länge den kvällen.
Jag berättade hur jag känt.
Att jag var arg för saker han inte längre kunde rå för,
men som jag inte heller kunde hjälpa att jag upprördes över.
Och poff.
Förtrollningen bruten.
Jag var inte arg längre.

Och så plockade vi ner dem tillsammans.
Sten efter sten igen.
Det tog inte lång tid,
men om vi inte börjat där och då hade våra torn förmodligen varit dubbelt så höga idag.

Jag har lärt mig att jag är helt oumbärlig för mig själv.
Jag är utan konkurrens den viktigaste personen i mitt liv.
Men jag har också lärt mig att jag kan vara totalt livsfarlig för mig själv.
Jag kan sugas in i destruktiva tankebanor,
där jag successivt nästintill hjärntvättar mig själv på ett eller annat sätt.
Och det värsta av allt är att det är så oerhört enkelt att missa det,
att tro att det som sker är verkligt,
att de tankar som växer fram är produkter från mitt sanna jag.

Denna saga skulle kunna utspela sig över år.
Men just i detta fallet rör det sig om dagar.
Kanske på sin höjd en vecka.
Men vad jag vill få fram är att det kan gå snabbt.
Avståndet kan växa på väldigt kort tid,
och det kan vara svårare än man tror att närma sig varandra igen.
Prestige, stolthet, rädsla.
Det finns mängder av faktorer som snabbt letar sig in i glappet.

Älska dig själv.
Absolut.
Men syna dig själv i sömmarna då och då.
Allt är inte som man tror alla gånger...
Och detta skriver jag i all välmening.

De andra kvinnorna

En intressant tanke slog mig igår när jag satt och funderade i bilen.
Igår hade jag som bekant en känslomässig svacka vilken jag beskrev i ett inlägg här på bloggen.
Jag blev förbannad på sambon för det han gjort.
Oavsett hur meningslöst det än må vara att bli arg ett år i efterskott...
så kan man ju som bekant inte rå för sina känslor.
Så jag blev arg.
Ledsen.

Jag tillät mig själv att känna så,
och sedan rann det alldeles naturligt av mig igen och jag kunde återgå till att känna kärlek, tillit och framtidstro igen.
När jag funderade på detta en stund efteråt så insåg jag att jag för första gången kunnat tänka på de andra kvinnorna utan att känna förakt.
De gjorde mig inte längre arg.
Jag kände helt enkelt ingenting.
Total likgiltighet.
De utgjorde bara en del av rekvisitan.
Av kulissen.
Det var sambon jag blev arg på, och de...
...ja, de var suddiga och betydelselösa.
Och framför allt utbytbara.
Om inte just den kvinnan eller den där kvinnan funnits där,
ja då hade det varit någon annan.

Ungefär som kvinnorna i porrfilmerna.
Vad skulle jag tjäna på att känna ilska gentemot dem?
Jag tycker det är tråkigt och lite sorgligt att de ställer upp på att vara delaktiga i en industri som exploaterar människor,
men ilska.
Nä, absolut inte.
Och precis samma sak kände jag för de "verkliga" kvinnorna.
För de var ju inte verkliga för honom.
De var åtminstone inte en del av någon verklighet.

Det är skönt att inte slösa energi på att hata.
Den behövs på andra håll,
och till betydligt mer positiva saker än så.
Ännu är det ljusår från att låtsas som att jag önskar dem något gott,
eller att jag vill dem väl.
De finns,
och jag accepterar det.
Men jag bryr mig faktiskt inte längre om det.
Likgiltighet.
Och det känns väldigt, väldigt skönt.

Mobiltriumf

Imorse ställdes jag inför ett eldprov.
Kontrollbehovets varande eller icke varande.
Hur låg det nu egentligen till med det?

Jag har sedan ett bra tag tillbaka stålsatt mig att inte under några som helst omständigheter kolla vare sig sambons gamla e-postadresser eller hans mobil.
I början var det svårt.
Kontrollen har genom åren utvecklats till något som kan jämställas med ett tvångsmässigt småätande,
och det kändes verkligen tomt att inte längre kunna nalla lite då och då.
Efter hand som tiden gick blev det enklare.
Mer naturligt.
Jag minns att såväl hans alternativa Facebookadress och hans hotmailadress skulle avslutas permanent först tvåhundranågonting dagar efter att de varit obesökta.
Ibörjan var det hopplöst.
Jag kunde inte stå emot.
Läste lite bloggar, lite aftonbladet, lite smått och gott och så vips.
Så hade jag loggat in på hans konto.
Och varje gång jag fallit för frestelsen,
så förbannade jag mig själv för att jag ännu en gång skjutit upp det definitiva avslutandet av kontona.
Men så småningom blev det mindre viktigt.
Jag fyllde mina dagar med liv istället.
Mitt liv.

I morse kröp jag tätt intill sambon för att värma mig lite innan han klev upp.
Hans mobiltelefon är även ställföreträdande alarmklocka,
och har därför en gjuten plats alldeles bredvid sängen.
Då den gick igång sträckte jag mig efter den för att stänga av och såg ett gult litet kuvert i hörnet.
Fan.
Jag gick och la mig tidigt igår.
Hade messet kommit inatt?
Från vem?
Det hade varit så enkelt att bara klicka in för att se.
Att inte ens öppna meddelandet utan bara se vem det kom från.
Det hade inte ens märkts.
Jag berättade istället för honom att han fått ett meddelande,
och han gäspade lite trött att det förmodligen var ett missat samtal från igår eftermiddag.

Ok.
Tänkte jag.
Då är det nog så.
Och jag kände att det räckte för min del.
Jag behövde inte gräva, rota, snoka.
Jag var fri.

Naturligtvis finns det alltid en risk att meddelandet var från någon annan.
En symbol för hans tidigare missbruk.
Absolut, det måste jag vara ärlig och erkänna.
Men jag tror det faktiskt inte,
och framför allt,
så vet jag inte att jag tjänar något på att leva mitt liv genom att ständigt jaga efter eventuella bevis.
Om han skulle vilja,
så kan han utan större problem messa-dejta-ha sex med- osv. andra kvinnor dagarna i ända från 7.30 tills 17.30 utan att jag har en susning om det.
Jag väljer att tro på hans vilja att förändras.
På vår nyvunna närhet.
På en framtid tillsammans.
Och i den finns det faktiskt inget utrymme för ständig kontroll.
Så är det bara.

En känslodip

Sista dagen på jobbet avklarades igår,
och jag är nu åter på hemmaplan.
På många sätt känns det väldigt skönt med tanke på den senaste tidens turbulens på jobbet,
i kombination med en ganska normal trötthet såhär i sista månaden.
Jag måste samtidigt säga att det för med sig en del andra känslor.
Minnen.
Smärta.
Svek.
Det är ofrånkomligt.
När jag befann mig i samma sits för två år sedan bedrog min sambo mig.
Om och om igen.

När jag då för fullt gick loss på hemmet och boade för allt vad jag var värd,
sökte han sig på annat håll för att tillfredsställa sina behov.
Sitt ego.
Jag blir ledsen, förbannad och matt när jag tänker på det som hände där och då.
För det blir så påtagligt,
att vi levde helt olika liv,
och jag påminns om det nu i och med att situationen är så likartad.
Jag tänker mer och mer sällan på det,
men det gör fortfarande rejält ont när tankarna kommer över mig.
Jag kan vara förstående,
förlåtande,
hoppfull om framtiden.
Jag kan försonas med det som hänt.
Jag kan gå vidare.

Men likt förbannat kommer jag ändå aldrig att kunna förstå hur han kunde göra så.
Att han verkligen kunde göra så.
Inte fullt ut.
Om han älskade mig,
varför lät han mig inte veta att något var fel?
Hur kunde han tillåta sig själv att låta det gå så långt?
Hur kunde det bli så in i h-vete fel?
När jag behövde honom som mest.

Det kanske låter som bitterhet,
men det handlar bara om ren och skär sorg.
Jag är lite nere idag.
Och jag tror det handlar om att jag inte tagit mig tid att känna efter ordentligt på länge.
Åtminstone inte på djupet.

Det kanske helt enkelt bara måste få vara så här ibland.
Att jag minns.
Att jag blir ledsen.
Men att solen efter en stund tränger igenom molnen,
och att leendet hittar tillbaka.
Det äkta leendet.
Det känns faktiskt redan som att det är på väg igen.

Framtid

Jag minns inte om jag skrivit om detta tidigare.
Jag kan mycket väl ha gjort det.
I vilket fall som helst har det inträffat igen.
Och det är lika frustrerande nu som tidigare.
Jag,
som tycker mig befinna mig nära min kära sambo i vår relation,
inser plötsligt att vi på en särskild punkt befinner oss ljusår ifrån varandra.
Framtid.

Varje gång vi pratar framtid slänger jag in en brasklapp i form av;
Ja...men man kan ju ändå aldrig veta säkert.
Eller;
Jag hoppas att vi kan leva resten av våra liv tillsammans,
men jag utgår inte från det.
Jag hoppas bara.

Och han blir sur.
Irriterad.
Frustrerad.
Och säger saker som i stil med att;
Men det är väl klart vi ska!
Eller;
Det är väl klart vi kan veta det efter det vi gått igenom. Har vi klarat detta så klarar vi allt.

Mmm.
Kanske är det våra olika erfarenheter som får oss att ser olika på framtiden.
Jag har precis som honom en gång trott,
att det bara handlar om att bestämma sig.
Jag har levt i villfarelsen att det var allt som behövdes.
Vad jag helt missade i beräkningen var att vi är två personer som kan avgöra relationens framtid.
Inte bara jag.
Utan ytterligare en person.
Och hur gärna jag än vill tro honom när han säger att han aldrig kommer att göra mig illa igen,
så måste jag vara ärlig mot mig själv och inse att risken alltid kommer att finnas.
Inte risken för att han medvetet vill skada mig,
utan för att han faktiskt ramlar ner i något stort svart hål igen och tar till extrema metoder för att inte drunkna.

Jag vill inte gärna kalla mig paranoid.
För jag tror och hoppas av hela mitt hjärta att det inte kommer att hända.
Jag är nog snarare realist.
För jag vet,
att ibland händer faktiskt det osannolika.
Ibland får du faktiskt veta att den du älskar spenderat sin tid med andra kvinnor.
Trots att du inget hellre vill än att avfärda det som nonsens.

Jag minns att jag under min förra graviditet hittade kondomer i hans portfölj när jag vid något tillfälle väntade på honom i bilen.
Jag bröt ihop.
Skakade av tårar för jag förstod absolut ingenting.
När han kom tillbaka förklarade han att han använde dem för eget bruk,
vilket bisarrt nog faktiskt var sant.
Men jag trodde honom utan att blinka.
För att den verklighet som höll på att uppdagas inte passade ihop med min.
Jag misstänkte självklart aldrig att han däremot ägnade sin tid åt oskyddat sex med kvinnor jag aldrig någonsin skulle betrakta som konkurrenter.
Jag hade ju bestämt mig för att det skulle vara vi för alltid.
Då fanns det ju verkligen inte utrymme för att han skulle tänka i andra banor.

Vår framtid är inte huggen i sten.
Men jag ska inte sticka under stol med att jag hoppas på en framtid tillsammans.
Han och jag och våra barn.
En framtid av lugn och ro.
Det är väl inte så mycket begärt.
Bara lite mindre drama,
lite mer sinnesro.
Att få vara lycklig.
Utan att behöva kämpa så förbannat mycket för det.

Att han nu har bestämt sig,
är inte heller det någon garanti.
Jag vill inte gärna slänga hot eller tvivel i ansiktet på honom,
men faktum är att jag också har ett ord med i leken när det gäller vår framtid.
Det finns många saker utöver otrohet som kan kullkasta våra drömmar.
Vi kan växa isär.
Vi kan vilja få ut olika saker av livet.
Vi kan träffa någon annan som får våra hjärtan att slå snabbare.
Det är omöjligt att sia om detta idag.
Det enda jag vet är att möjligheten eller risken faktiskt finns.
Vare sig jag väljer att blunda för den eller inte.
Vare sig han väljer att acceptera den eller inte.

Så framtiden.
Ja.
Den kommer att komma.
Det är egentligen det enda vi vet med säkerhet.
Hur den kommer att te sig,
det får vi helt enkelt se med tiden.
Jag känner mig full av tillförsikt.
Kontrollen ligger ju faktiskt inte i mina händer.
Jag kan bara slappna av,
försöka njuta av resan,
och följa med i svängarna så gott det går.

Kalibrering

Kanske är det det jag sysslar med när jag vissa dagar näst intill tvångsmässigt frågar sambon hur han mår.
Alltså hur han mår egentligen.
Och så spänner jag ögonen i honom och tittar efter signaler.
Kroppsspråk.
Efter tysta rop på hjälp.
Oftast utspelas exakt samma scenario.
Han suckar och säger bra.
Titta tillbaka på mig.
Med trött och uppgiven blick.

Jag gjorde en rejäl självrannsakan häromdagen.
Försökte ta reda på om det var en form av kontrollbeteende jag återfallit till,
då mina frågor någonstans bottnar i en rädsla för att förlora kontakten med varandra.
Den där sanna kontakten,
inte den där rutinmässiga liksom.
Jag funderade på om mina frågor var uppriktiga,
eller ett uttryck för ren och skär osäkerhet.
Sanningen är att jag inte vet.

Jag kom fram till att det kanske är en form av relationskalibrering.
Om jag varje dag stämmer av hans känslotillstånd,
kommer jag också att märka när han mår dåligt.
Jag kommer att se när kurvorna börjar peka på fel håll.
Långt innan de kraschar i katastrof.
Men jag själv då?
Kalibrerar jag mina egna känslor då?
Inte lika regelbundet och långt ifrån lika ofta.
Och det är där mitt största problem ligger.
Jag har återigen fallit i fällan att prioritera fel.
Jag fokuserar utåt för att det är enklast så.
Enklast.
Men därmed inte att föredra för mig.

Nästa gång jag slås av att fråga sambon hur han mår ska jag hålla tillbaka den.
Vända den inåt.
Och fråga mig själv.
Hur mår jag?

Mindfullness

Eller hur det nu stavas.
Hörde en kvinna prata om det på radion häromdagen, och lyssnade med ett halvt öra.
Kändes som att det skulle komma lite flummigt new age dravel,
som jag i ärlighetens namn kände mig sådär lagom intresserad av att lyssna till där och då.

Så sa hon en sak som verkligen fångade mitt intresse.
"Stress...
ja, det är framför allt när man är mer fokuserad på själva målet än på vägen dit."

Mitt i prick.
När man glömmer av att ta sig tid för att verkligen smaka på morgonkaffet,
att snusa lite på sonen innan man lämnar av honom på dagis eller kanske att bara njuta av dagen istället för att räkna ner timmarna tills dess att jobbet är slut.
Och jag insåg återigen att jag allt som oftast är alltför fokuserad på att slutföra olika uppgifter.
Så pass fokuserad att jag glömmer av nuet.
Det där nuet som jag så högt och tydligt uppmuntrar alla andra att leva i.
Trots att det låter så enkelt,
så glömmer jag tydligen fortfarande bort det själv.

Hon sa en annan viktig sak,
den där kvinnan.
En sak som gick rakt in i hjärtat på mig.

"Vi har så bråttom när vi klär på våra barn jackorna, för att kunna lämna dem på dagis, för att sedan kunna hasta iväg till jobbet att vi glömmer att vara där. Att vara närvarande. Trots att det inte finns några som helst garantier för när vi ska se våra barn igen. Om vi ska se dem igen."

Så var det det där med tacksamhet igen.
Det där med att inte ta saker och ting för givet.
Det är mindre än ett år sedan jag befann mig mitt i en mardröm för alla som lever i en parrelation.
I ett virrevarr av otrohet, lögner och svek.
Ett virrevarr som jag tog mig ur,
och som jag tog kommandot över genom att lova mig själv att aldrig ta saker och ting för givet igen.
Att alltid ta mig tid att uppskatta de små sakerna i livet.
Att njuta av nuet,
för att vi ändå aldrig kan veta något om morgondagen.

Har jag verkligen glömt av allt det där redan?
Eller har jag bara så bråttom i min vardag,
att jag förvägrar mig själv rätten att stanna upp och känna efter?

Jag har inga bra svar.
Men utan tvekan så väckte kvinnan på radion många viktiga frågor hos mig.
Mindfullness.
Ja.
Det kanske är ett bra begrepp för det sätt att leva som jag eftersträvar.
Dagen efter radioprogrammet damp det nämligen ner ett reklamblad på en kurs i just mindfullness i brevlådan.
Nu är ju timingen ganska usel för min del,
men jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden åt sammanträffandet.
Kanske en vacker dag.
Lite längre fram.
Inte nu, men sedan.
När klockan slår Tintotid.

En enda räcker långt

Jag läser ofta frågor som rör tillfrisknandets natur inne på forumet.
Går det överhuvudtaget att tillfriskna?
Och hur många blir friska från sitt sexmissbruk?

Jag minns att dessa frågor var lika viktiga för mig när jag befann mig mitt i tumultet.
Jag ville ha bevis på att han kunde bli frisk.
Att hans sjukdom kunde botas.

Idag känner jag annorlunda.
Det spelar ju faktiskt ingen roll.
Om nittionio procent av alla sexmissbrukare tillfrisknar,
så kan "min" vara den procent som förblir sjuk.
Det är ju egentligen fullt möjligt.
Eller tvärtom.
Jag ger inte mycket för statistik.
För det är ju bara den människa jag lever med som behöver bli frisk.
Som behöver sanera ut alla sina svarta tankar,
och ersätta dem med mjuka tankar.
Mjuka värden.

Och faktiskt.
Samma fenomen drabbade mig när jag studerade.
Jag spenderade åtskilliga år på högskola,
och under vartenda ett av dessa fick jag ständigt höra att mitt yrke var så otroligt svårt att få jobb inom.
Arbetslöshet till si och så många procent.
Jag tog examen 2006.
Fick jobb samma år.
Och har aldrig behövt gå arbetslös.
Jag fick till och med jobb i samma stad som jag bor i.
Så ett enda jobb räckte...

Så för alla er som misströstar ibland.
Gör inte det.
Åtminstone inte för länge i taget.
Njut av vårsolen istället!

Så märkligt...

Fick alldeles nyss ett jätterart sms från sambon.
Bara sådär liksom,
helt apropå.

"Hej hjärtat ;) Puss puss."

Första känslorna.
Glädje. Värme. Och naturligtvis bekräftelse.

Andra känslan.
Tänk om han skickat meddelandet fel?
Tänk om det var avsett för någon annan och inte för mig?

Men herregud,
var kom den paranoida tanken ifrån?
Helt plötsligt bara.
Från ingenstans.

Tur att den kändes så märklig att jag inte tog fasta på den.
Men jag måste medge att den förvånade mig rejält.
Jag brukar aldrig fundera i de banorna längre.
Från att ha varit ett kontrollerande svartsjukemonster,
betraktar jag mig själv numera som hyfsat normal.
Och just därför förvånas jag när jag uppenbarligen bär runt på en påtaglig osäkerhet som vilar alldeles under ytan.

Vill inte säga att det handlar om tillitsproblem.
Inte heller om förtroendekris.
Bara om en inneboende osäkerhet hos mig,
i form av ett sår som inte fått läka färdigt.

Men jag tackar och tar emot,
och försöker hitta tillbaka till de ursprungliga känslorna.
De där varma och mysiga, ni vet.

Ett litet visitkort

Ett alldeles vanligt visitkort i min jackficka.
Med ett handskrivet litet meddelande i marginalen.
Och ett litet hjärta.
Ibland är han bara så fin.
Då minns jag extra mycket varför jag älskar honom.

Och tydligen var det ditlagt före vår meningsskiljaktighet i går.
Inte som en samvetsgåva,
utan som ett kärleksbevis.
Ja, till och med ännu bättre.

Nä. Allt blir inte guld och gröna skogar bara för att man väljer att gå vidare tillsammans...

Ifall någon undrade.
Som inte redan visste.
Det dyker upp saker som måste redas ut fortfarande.
Och jag reagerar förvånansvärt starkt på vissa saker.
Som igår.

Jag blev så fly förbannad att jag bara ville försvinna hemifrån.
Så förbaskat arg att jag inte kunde lägga det bakom mig på flera timmar.
Och då är jag verkligen inte en långsint själ i grunden.
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på exakt vad det var som gjorde mig så förgrymmad.
Alltså,
jag vet varför jag blev arg.
Men bara inte riktigt varför jag blev fullt så arg som jag blev.

Det började som en oskyldig kommentar.
Som så många gånger förut.

"Är det för att jag blivit lite småtjock som du inte vill ha sex med mig?"

Jag tittade upp från middagen och funderade några sekunder på om det var värt att bemötas med ett svar.

-Menar du allvar?!

-Ja, men du vill ju aldrig det längre. Vare sig tillsammans eller sex där du tillfredsställer mig...

Om jag hade kunnat hade jag gärna rest mig upp,
tagit en hård kastrull och drämt den hårt i huvudet på honom.
En, två, tja.
Tre gånger till och med.
Men eftersom jag lyckligtvis inte är så våldsamt lagd (mer än i fantasin då, uppenbarligen)
så suckade jag mest djupt och koncentrerade mig på att fullfölja middagen.

Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt inte riktigt minns hur resten av konversationen fortlöpte.
Jag var så heligt förbannad.
Jag kände mig så oerhört kränkt.

Sedan en tid tillbaka har jag,
vilket jag tjatat om några gånger här på bloggen,
varit oändligt trött.
Jag har stupat i min tv-soffa efter att kvällsbestyren varit avslutade,
och så gott som varje kväll har jag växlat mellan ett passionerat deltagande i diverse OS-sändningar och ett högljutt snarkande.
Mycket energi går i nuläget åt på en arbetsplats som är oerhört turbulent.
Ännu mer energi går åt till att försöka få vardagen att fungera med en tvååring som vägrar promenera på egen hand, utan ska bli buren till höger och vänster.
Och som gärna vill demonstrera den egna viljan,
i tid och otid.
Och så den allt tyngre kroppen,
som förvisso härbärgerar ett litet mirakel men som ändå är ett smärre projekt att släpa runt på.

För ett år sedan hade jag sett förhållandet (läs: sexlivet) som ytterligare en boll jag varit tvingad att hålla i luften.
Trots att jag saknat energi och lust,
så hade jag ändå inte kunnat välja bort.
Några gånger i veckan hade jag iklätt mig rollen som den tillmötesgående sambon,
och sett till att partnerns behov tillfredsställdes.
Mina behov?
Va??!!
Nu förstår jag inte vad du menar?...

Men idag är det faktiskt annorlunda.
Jag har behov.
Och just nu är mitt dominerande behov att få vila så fort tillfälle ges.
Det konkurrerar ut allt annat.

Och jag tycker han borde förstå.
Vilket han säkert också gör.
Någonstans.
På någon nivå.
Problemet är bara att han nog inte förstår vad det är han gör mot mig när han fäller en sådan kommentar.
Han kittlar min akilleshäl.
Min absolut svagaste punkt.
Att ställa upp.
Att ta hand om.

Det är som att jag skulle utsätta honom för samma behandling som huvudpersonen i A clockwork orange ställs inför,
med den stora skillnaden att filmvisningen endast skulle innehålla porrfilmer.
Av alla de slag.
Jag skulle mata honom med det,
och han skulle inte ens kunna blunda.
Skulle han triggas igång av det?
Eller kan han stå emot?
Ungefär så känns det för mig.
Som att han sätter mig på prov.
Utan att ens förstå det själv.

Nä.
Jag skulle inte atttraheras mindre av honom om han så dubblade sin vikt.
Tror jag.
Det handlar nämligen inte om honom.
Det handlar om mig.
Om vad jag orkar, vill och kan.
Och just nu är det egentligen mest att ta hand om mig själv.

Ja, det är väl kanske priset man får betala för att fortsätta leva med en tillfrisknande medberoende...

En liten flicka

Det blir en liten flicka.
En lillasyster.
En dotter.
Vi hade inte tänkt ta reda på det.
Eller jag hade inte tänkt ta reda på det.
Men sambon insisterade.
Och jag hade inte karaktär nog att stå emot.
Jag var ju också nyfiken på det lilla livet därinne.

Av någon outgrundlig anledning kändes kraven med ens mycket större på mig som mamma.
En dotter,
vars viktigaste förebild är jag.
Jag som måste respektera mig själv, ta hand om mig själv och verkligen älska mig själv,
för att hon överhuvudtaget ska kunna göra detsamma.
För att hon ska kunna växa upp till en självständig individ,
som inte lever för att försöka foga sig efter andra.
Som lyssnar till sig själv och till sina innersta drömmar.
Som formar sin egen verklighet.

Mina barn kommer att bli min största utmaning,
i vilken jag tvingas omsätta all teori i praktik.
Jag ser fram emot det med spänd förväntan.
Redo,
men lite rädd.
Rädd,
men absolut redo.

Alla känslor är okej

Ja, faktiskt.
Alla känslor är okej.
Det var en av de där viktiga fraserna som jag lärde mig under mina kämpigaste månader i fjol.
Det är inte fel att känna en känsla.
Jag behöver inte försöka trycka undan den.
Gömma den.
Låtsas som att den inte finns.
Oavsett vad det är för typ av känsla.
Rädsla.
Otillräcklighet.
Skuld.
Eller vad det nu än kan tänkas vara.
Själva känslan är inte fel.
Det är viktigt att acceptera att känslan faktiskt finns,
att lyssna till den och att sedan därifrån ta ställning till om den är värd att omsättas i praktik.


Att fiska fram en känsla infrån är snarare att sätta en etikett på något man tidigare inte riktigt kunnat.
På något som är så suddigt i kanterna att det inte riktigt gått att fånga upp.
Att då hitta känslan kan faktiskt vara frigörande.

Jag kan ta några exempel.

Jag älskar min son över allt annat.
Han är det viktigaste i mitt liv,
och utan honom vet jag faktiskt inte riktigt var jag hade befunnit mig i dag.
Det må låta som en sliten klyscha,
men i detta fall är det så otroligt sant att jag inte kan upprepa det tillräckligt många gånger.


Jag har även en bonusson i form av en jättefin tonåring.
En omtänksam, rar och riktigt rolig kille för att bara nämna några av hans många fina egenskaper.
Han är helt enkelt en supergo kille.
Lite slarvig, visst.
Som de flesta tonåringar som ännu kämpar med att skapa struktur i livet.
Men utan tvekan med hjärtat på rätta stället.

Jag har länge levt med ett slags komplex för att jag inte älskat honom tillräckligt.
För att jag inte känt en lika stor kärlek till honom som jag tyckt att jag "borde" ha gjort.
En dag valde jag kort och gott att acceptera att kärleken till min egen son är större.
Oerhört mycket större.
Djupare.
Ärligare.
Och framför allt, totalt villkorslös.
Detta betyder ingalunda att jag har rätt att behandla min bonusson annorlunda.
Han måste känna sig välkommen precis närsomhelst.
Han ska aldrig behöva känna sig utanför.
Han måste få veta att jag tycker oerhört mycket om honom.


Men att jag älskar min egen son,
ljusår mer än vad jag känner för honom är en känsla som jag helt enkelt inte kan rå för.
Och den är helt okej.


En annan situation var när jag för första gången vågade tänka tanken att jag faktiskt kanske behöva att lämna min sambo.
Det var fruktansvärt.
I några dagar var allt ett enda virrevarr i huvudet.
Jag var kaos.
Upp och ner.
Mitt liv var långt ifrån det jag låtsats om under så lång tid.
Jag var inte den jag trodde.
Min sambo var inte den jag ville.
Vi.
Ja.
Vårt vi existerade knappt ens.
Inte på riktigt.

Så en kväll,
i bilen på väg hem från ett möte så slog det mig plötsligt.
Det kanske inte går att lösa.
Vi kanske inte kan fortsätta tillsammans.
Och trots att det skrämmer livet ur mig (rädsla) så är det helt enkelt en känsla jag måste acceptera.


När väl känslan var satt på pränt,
så infann sig lättnaden.
Jag behövde inte lämna honom för att jag upptäckt denna känsla i mig själv.
Men jag visste då att det var en möjlig utgång.
Jag hade bara fångat in den där obehagliga känslan som cirkulerade i mitt turbulenta inre och naglat fast den.
Gett den ett namn.

Det finns fler exempel.

Häromdagen när min kollega vräkte ur sig den ena kommentaren efter den andra om Tigers förehavanden kände jag mig kränkt.
Jag kände mig orättvist dömd,
för jag gjorde drog en ganska omedelbar parallell mellan mig och golfarens bedragna hustru.
Jag kände mig samtidigt stolt.
Över det jag gått igenom,
tagit mig ur,
och växt utifrån.
Men inga av dessa känslor släpptes fram så tillvida att jag agerade på dem.
De gömdes bakom ett diskret leende.
Och det var också helt okej.
Det var mitt val just där och då.
Mitt försynta leende förringar inte själva känslorna,
jag använder mig bara av makten att agera som jag vill utifrån dem.
För känslorna finns ju.
Vare sig jag väljer att blunda för dem eller inte.

Alla känslor är okej.

Tyst protest

Kollegan vände sig mot mig.
Hon suckade djupt över sin rubriken på Aftonbladets nätupplaga och sa sedan;


"Ja men, alltså det här med Elin och Tiger. Tacka sjutton för att hon lämnar honom. Det hade ju jag också gjort om min xxx hade varit med tjugofem andra. Inte hade jag väl bara sagt puss puss, det är ok älskling, och gått vidare med honom. Fnys."


Jag log mot henne.
Och jag antar att hon tolkade det leendet som instämmande.
Men det var faktiskt allt annat än instämmande.
I själva verket var det mitt tysta sätt att säga att hon faktiskt inte förstår någonting av det hon uttalar sig om.
Kanske gör Elin rätt.
Kanske gör hon fel.
Kanske handlar allt om lösa spekulationer från vår skvallertidning nummer ett.
Kanske.
Det enda jag vet med ett hundraprocentig säkerhet är att man inte kan uttala sig så kategoriskt om saker och ting.
Det har jag lärt mig the hard way.


Så hur skulle jag egentligen ha hanterat denna situation?
Skulle jag ha stått upp för mig själv och för alla andra som är eller som varit i min situation?
Och sagt att

Nä, vet du vad.
Allt är inte så svart eller vitt som du tror.

Hade det spelat någon roll?
Hade hon förstått?
Kan någon som inte varit i samma sits någonsin förstå?

Jag är ytterst tveksam.


Det är som att våra uppvaknanden lämnat oss nakna,
så att minsta lilla beröring kan nå oss.
Kan få oss att reagera.
Att känna.
Motsatsen är de som knallar runt i termodräkter hela livet.
Som tror sig veta facit på allt.


Om jag fortfarande burit min termooverall hade jag förmodligen också ryckts med i kritiken.
Jag hade förmodligen också vetat bäst.
Men livet har lämnat mig lite mer ödmjuk än så efter allt som hänt.
Idag vet jag väldigt mycket om mig själv.
Men väldigt lite om andra människor.
Och det känns som att det är precis så det ska vara.

Jag lägger ingen värdering i detta.
Jag kan inte påstå att jag gjorde ett aktivt val när jag blev medberoende.
Eller när jag drunknade i vårt Avslöjande.
Jag är däremot tacksam för det idag.

Liten och rädd

Livet kan verkligen förändras på några ögonblick.
Det är ofattbart hur mycket man tar vissa saker för givna.
Jag tycker att jag blivit betydligt bättre på att uppskatta alltifrån det lilla till det stora.
Att verkligen ta mig tid att njuta av livet och av människorna runt omkring mig.
Ändå kan allt ställas på sin spets på mindre än några minuter,
och plötsligt är ingenting sig likt.

Jag bokade in läkartid igår på grund av min segdragna förkylning,
och min abnorma trötthet,
och pinnade dit helt överygad om att jag skulle mötas av samma standardsvar som alltid.
Virus.
Denna gången kompletterades standardsvaret med ytterligare en faktor.
Han hittade blåsljud på hjärtat.
Mitt hjärta.
Det viktigaste jag har.
Hur i all sin dar ska jag klara en förlossning om mitt hjärta inte kan ge hundra procent?

Jag har fortfarande inga svar.
En del av mig är övertygad om att det inte är någon fara.
Att det är vanligt bland gravida,
och att jag kommer att fixa det här galant.

En annan del av mig är livrädd.
Tänk om jag är på väg att förlora allt?
Efter allt som hänt,
efter allt vi gått igenom...
och nu detta.

Nytt läkarbesök är inbokat,
och som sagt,
det är förmodligen inget att oroa sig över.
Men tänk att jag spenderat en massa tid med att fundera kring
återfall hit,
återfall dit,
medan jag i själva verket helt glömt bort att vara tacksam över det viktigaste jag har.
Livet.

Leukemi

Vi pratade lite i går kväll.
Vi gör det inte så ofta längre,
inte som tidigare.
Vi har tagit en liten paus i analyserandet och försöker nog framför allt att i nuläget förbereda oss för vår växande familj.
Men igår så ville jag prata lite.
Mötas.

Jag ville veta svaren på mina frågor,
men samtidigt är det alltid läskigt att ställa dem.
Att han mår bra på det hela taget för tillfället är jag egentligen ganska väl medveten om.
Vägen tillbaka till att vara fysiskt otrogen känns ganska lång för närvarande,
och det är många varningslampor som bör lysa för honom innan han hamnar i en sådan situation.

Vi pratade lite framtid.
Att höra honom ärligt erkänna att han inte vet om han kan ramla ner i ett missbruksbeteende igen,
är både en befrielse och en börda.
När han säger det så vet jag att han är ärlig.
Att han vågar öppna sig för mig och berätta hur han känner.
Men det är samtidigt en börda.
Det blir så påtagligt att detta inte är något vi bara kan lägga bakom oss,
och gå vidare från.
Vi måste lära oss att leva med det.

Jag fick en sådan skön insikt igår när vi pratat om det.
Med en gång kände jag precis hur jag skulle förhålla mig till det,
och då återvände lugnet till min kropp igen.

Enligt en arbetskollega till mig som varit svårt sjuk i leukemi,
så är ett av leukemins dilemman att han aldrig kan friskförklaras helt och hållet.
Han kan känna sig cancerfri.
Må gott.
Ta hand om sig,
sköta om sin kost och sin kropp.
Vila mycket och överhuvudtaget lyssna till sig själv.

Men minsta lilla tecken på att sjukdomen återigen aktiverats måste tas på allvar.
Minsta lilla avvikelse från det som betraktas som normalt.
Och då är det vederbörandes skyldighet att söka upp läkaren,
och att ta hjälp innan det hunnit gå för långt.
För sin, sin familj och sina vänners skull.

Precis så ska jag förhålla mig till vår framtid.
Jag har rätt att bli förbannad om han inte tar hjälp i tid.
Om han inte utnyttjar sitt skyddsnät.
Han är skyldig oss det.
Mig, barnen och framför allt sig själv.
Så det så.

Alla hjärtans dag

Att leva i nuet kan vilseleda en att tro att det inte går att planera för framtiden.
Att man inte vågar tänka för långt fram,
av rädsla för att verkligheten ännu en gång kan överraska en med en kalldusch.
Jag vill ändra detta och sprida lite hopp på den punkten.
Lite positiv anda såhär på Alla hjärtans dag.


För tre år sedan spenderade jag Alla hjärtans dag på sjukhus.
Jag låg där ensam, förtvivlad och tom.
Jag hade nyss genomgått en abort,
och jag svor tyst för mig själv att aldrig någonsin fira Alla hjärtans dag igen.


Anledningen till aborten var självklar då,
men desto grumligare idag.
Jag hade precis fått en fast tjänst.
Jag ville visa mig på tårna.
Ville vara lojal.
Vara den som jag förväntades vara,
inte nödvändigtvis den jag ville vara.

Jag ångrar mig inte längre,
det tjänar inget till.
Min räddning ur mörkret blev framför allt att jag blev gravid kort därefter och tanken på att min underbara son aldrig hade funnits i mitt liv om jag valt att behålla det andra barnet.
Men jag har inte firat Alla hjärtans dag sedan dess.

I år ville jag ändra på detta.
Jag ville fira vår kärlek.
Om än på denna kommersiella jippodag.


I samband med avslöjandet la jag min förlovningsring på hyllan och tvingade sambon att göra detsamma.
De ringarna saknade då värde för mig.
De var tomma, hånfulla och representerade lögner snarare än kärlek.
De beställdes och tillverkades utifrån illusioner och drömmar,
och när avslöjandet kom fanns det inte längre plats för sådant i min verklighet.

För några veckor sedan kände jag mig redo igen.
Jag kände en längtan att återigen bära min ring,
att få känna stolthet över den och att låta dem tillsammans representera något nytt.
Jag lämnade in dem i smyg och fick dem omgjorda.
Istället för de släta ringar som tidigare prytt våra fingrar,
bär de nu varsin extra förstärkning på mitten av frostat vitguld.
För att symbolisera att vi gick sönder,
men att vi nu är starkare än någonsin.

Det är förvisso bara ringar,
men symbolvärdet är ibland större än man tror.
Jag trodde aldrig att jag skulle vilja bära den igen.
Jag trodde heller aldrig att jag skulle varken kunna eller vilja känna stolthet över oss igen.
Men jag hade fel...

En sällan skådad, plågsam ända in i märgen, men mest utav allt, olidlig trötthet har mig i sitt totala grepp...

Den uppmärksamme läsaren har nog märkt att blogginläggen glesnat betydligt de senaste veckorna.
Jag skulle kunna skylla på jobbet.
Eller på det aktiva lilla yrvädret som håller mig sysselsatt på hemmaplan.
Kanske på min envisa och superdryga förkylning.
Eller på att jag upptas mer och mer av det lilla livet i magen.

Men den gemensamma nämnaren för alltsammans är trots allt att jag ramlat ner i ett hål av kolossal trötthet.
En trötthet som känns i varje liten del av kroppen, såväl som i själen.
Att planera något efter klockan 20.00 känns som att smida "efter-midnattsplaner" mitt i veckan.
Omöjligt för en som även i vanliga fall gillar att krypa till sängs vid 22.30-tiden.
Men numera känns till och med den tiden oöverstiglig.
Efter de nödvändiga kvällsbestyren är jag helt slut och ligger parkerad i soffan med en nässpray och en paket kleenex.
En riktigt bra kväll rymmer soffbordet även en tom glasskål med spår av vaniljglass med en rejäl klick chokladsås.

När denna förlamande trötthet slagit rot i min kropp verkar det stört omöjligt att fundera i medberoendebanor.
Jag vet inte om det beror på att jag helt enkelt funderat så mycket de senaste månaderna att kroppen (och själen!) anser sig ha rätt till lite välförtjänt semester.
Eller om det är så att tröttheten blockerar mig.
Jag vet faktiskt inte.

Jag har påbörjat flera inlägg de senaste veckorna som parkerats i arkivet, men därefter aldrig färdigställts för publicering.
De har helt enkelt inte känts färdiga.
Och med min nyvunna apati så verkar de inte heller möjliga att avsluta.
Jag kan inte riktigt känna om jag står för dem eller inte.
Eller om jag bara skrivit ner fragment i hopp om att röra om lite i gröthjärnan.
Det är som att jag inte riktigt är i kontakt med mig själv.
På något sätt.
Kan inte förklara det.

Idag är min plan att uthärda fram till lunch,
och att sedan sjukanmäla mig och gå hem.
Bädda ner mig.
Unna mig lite vila.
Skitförkylning.
Tror faktiskt att den är skuld till det mesta av eländet just nu.
Hoppas ni mår betydligt bättre än undertecknad i skrivande stund.

Ps. Ett underbart ultraljud i går fick mig å andra sidan att sväva på moln hela dagen, så det är verkligen tal om höga berg och djupa dalar i den här lilla Tintomarans liv för tillfället. Vår bebis mår prima och är såklart världens finaste.

Ibland sårar man utan att mena det...

Jag har aldrig hymlat med att denna blogg handlar om mig.
Om mitt medberoende, om mina känslor och om mina val i livet.
Naturligtvis består mitt liv av mer än bara tankar och funderingar kring dessa saker,
men de har jag valt att lämna utanför bloggen.

Igår sa sambon för vilken gång i ordningen det nu än var att han läst min blogg för sista gången.
Han mår uppenbarligen dåligt av det,
och då håller jag helt och hållet med om att han inte ska fortsätta med det.
Han konstaterade att den mest frekventa sats jag använt mig av genom bloggen är Lämna honom.
Gör han si så lämnar jag.
Gör han så så lämnar jag.
Som att hela min blogg är ett enda stort hot.

Det gör mig ledsen att mina ord drabbar honom på det sättet.
Det är möjligt att jag berört ämnet "att lämna" många gånger.
Och att jag funderat mycket i de banorna,
mycket eftersom jag aldrig vågat göra det förut.

Jag tänker inte be om ursäkt för några inlägg.
Jag står för allt jag skrivit.
Jag är däremot ledsen om jag sårat med dem.
Det har aldrig varit min mening.

Oavsett hur många gånger jag berör ämnet lämna i fortsättningen,
så vill jag ändå vara tydlig med att jag mest av allt vill stanna.
Stanna i oss.
Stanna i vår familj.
För att jag tror på oss.
Jag tror på dig, mig och våra fina barn.

Den röda tråden genom hela bloggen är trots allt kärlek.
Inte att lämna.
Utan innerlig och äkta kärlek.
Jag älskar dig.

Så synd bara att du bestämt dig för att inte komma tillbaka hit för att kunna läsa det... ;)

Mindre och mindre sjukdom, mer och mer förutsättningar...

Följande inlägg riskerar att bli en aning kontroversiellt.
Därför vill jag inleda med att skriva att jag saknar all form av vetenskaplig grund för mina antaganden.
Allt som skrivs grundas på egna funderingar, egna slutsatser och egna känslor.
Detta är min sanning.
En sanning som växt fram under de månader som gått,
och som kommit att kännas mer och mer övertygande.
Det behöver inte innebära att det är din.
Du har all rätt i världen att ifrågasätta eller förkasta den.


När jag, tillsammans med sambon, insåg att det handlade om ett sexmissbruk
var jag helt övertygad om att det var en lömsk och djävulsk sjukdom.
Jag förbannade de som sa något annat.
Det var ju inte så att min sambo valt sitt missbruk frivilligt.
En sjukdom kan man faktiskt inte rå för.
Den kan man inte heller klandras för.
Man blir ett offer för omständigheterna.


Jag vill fortfarande å det bestämdaste hålla fast vid vissa grundläggande saker.
Att jag inte längre kallar missbruket för en sjukdom innebär inte att jag betraktar det som något frivilligt.
Jag betraktar det som en överlevnadsstrategi.
Inte som ett fritt val.
Det är min fasta övertygelse att individer som hamnar i missbruksproblematik är människor som lider av själsliga skador.
Som på ett eller annat sätt dras med ett tomrum.
Tomrummet kan tillfälligt fyllas igen med mat, med sex, med droger.
Det kan slutas för några sekunder,
för att stunden efter återigen stå vidöppet och gapa efter mer.


Att jag inte längre betraktar det som en sjukdom är nog för att det helt enkelt varit enklare för mig att se fenomenet från ett annat perspektiv.
Som en sjukdom kändes det oberäkneligt.
Hotfullt.
Som tomrum känns det mer greppbart.
Jag bär ju också på ett...

Då din personlighet tar form i unga år,
är det oundvikligt så att den präglas av luckor då grundläggande behov förbises.
Som trygghet.
Uppmärksamhet.
Närhet.
Du kanske växer upp med orealistiska förväntningar på dig,
och då kommer du förmodligen aldrig någonsin att känna dig tillräcklig.
Du kan sedan ägna resten av livet åt att försöka fylla igen dessa luckor.
Du kanske inte vet varför de finns, eller ens att de finns.
Bara att det finns något inom dig som förtär dig.

Vi har identifierat våra tomrum.
Vi vet att vi försökt fylla dem med missbrukare.
Med problem.
Med överdriven empati.
Kanske mest utav allt för att slippa se dem.
Att bli kvitt risken att ramla ner i dem,
och tvingas ta itu med dem.

Tolvstegsprogrammet bygger exempelvis på att fylla tomrummet med en andlighet.
Personligen har jag valt att ta åt mig de delar av tolvstegsprogrammet som passar mig.
Jag tyckte till exempel att det var fantastiskt skönt att släppa på kontrollen.
Att acceptera att kontrollen låg utanför mig.
Det var en oerhört viktig byggsten för mig.
En annan vara att ärligt rannsaka mig själv.
Att erkänna de saker som jag sopat under mattan som att framstå som mer och mer ren.
En sann inventering var nödvändig.

Men att fylla tomrummet med andlighet helt och hållet har helt enkelt inte riktigt funkat för mig.
Jag har inte lyckats fylla igen mitt ännu.
Vi har inte pratat om det ännu, men jag kan misstänka att sambon står inför samma dilemma.
Att hitta något meningsfullt som kan sluta cirkeln kring jaget.
Kring mig.
Kring honom.
Så att vi en gång för alla blir hela, var och en för sig.

Men jag ser oss inte som sjuka längre.
Inte sjuka i den bemärkelsen jag brukade se oss.
Jag ser oss möjligen som ofullständiga.
Som sökande.
Behövande.
Och som på darriga ben försöker hitta nya sätt att bli hela.
Eftersom de gamla sätten inte fungerade....

Om ni förstår hur jag menar?

Kontrollbehovet

Det tog ett tag för mig att inse att jag använde kontrollbehovet som ett redskap att hantera ångest.
Att hantera min omvärld när jag kände mig vilsen.
Ett ganska bra tag, faktiskt.
Jag försvarade det länge med att jag ju alltid funnit något då jag letat.
Att det handlade om ett sjätte sinne.
Jag till och med efterhandskonstruerade hur jag snubblat över olika spår.
För sambon.
Och för mig själv.

"Jag skulle ju bara..."

Den stora insikten handlade nog för min del om att förstå att det inte var för att skydda sambon som jag behövde ge upp mitt kontrollbehov. Det handlade inte om att låta honom verka i det dolda. Och att blunda för några problem. Det handlade kanske framför allt om att acceptera att jag aldrig skulle kunna kontrollera honom, oavsett hur många timmar jag avsatte åt uppgiften. Vill han låta sitt liv gå åt h-vete, så är det till syvende och sist hans eget val.

Det handlade om att ge upp ett beteende som bara stal energi från mig. Ett beteende som fick mig att fokusera på destruktiva saker, att fastna i gamla tankebanor och att glömma bort mig själv och det som verkligen var viktigt.

Om min sambo skulle trilla in i gamla mönster igen så behöver jag inga bevis. Jag behöver inte kunna sätta ord på vad det är som är fel. Om jag mår dåligt i förhållandet, om jag upplever att jag inte når fram, om jag inte får någon respons på mina kommunikationsförsök, om jag hamnat i ett förhållande som skadar mig, ja, då tackar jag för mig. Oavsett om det finns andra kvinnor inblandade, eller om det har ersatts av alkohol, spel eller gudvetevad, så vill jag inte längre vara en del i det sjuka.

Jag behöver inga bevis. För när jag slutar leta efter dem, slutar försöka fly livet, så kommer jag också att få tid över till att känna efter så att jag får det jag behöver. Det jag förtjänar.

Jag trodde det handlade om rädsla.
Att ge upp min "rätt" att kontrollera alltifrån telefoner till datorer av rädsla för vad jag kunde hitta.
Idag vet jag att jag hade fel.
Åtminstone för egen del.
Jag är inte rädd för vad jag kan hitta.
Jag är rädd för allt det jag riskerar att gå miste om.

Välkommen!

Jag är pinsamt dålig på att hälsa nya läsare välkomna hit.
Detta beror framför allt på att jag glömmer av att det faktiskt kan snubbla in nya läsare
utan att jag har en aning om det.
För jag ser ju inte er.
Ni ser bara mig.
Och det är helt ok.
Om ni däremot vill synas så är ni,
som ni förhoppningsvis vet,
hjärtligt välkomna att förgylla min blogg med kommentarer.

Jag började blogga om mitt liv ungefär två månader efter avslöjandet.
Resan har gått både upp och ner,
och den har varit långt ifrån smärtfri.
Dessutom är den långt ifrån över,
jag har numera accepterat att den kommer att fortsätta så länge jag finns.
Viktigt är dock att lyfta det faktum att den alltid gått framåt,
även de dagar då det känts som att jag tagit sjumilakliv tillbaka...
Med lite perspektiv,
så kan de flesta snårigheter föra med sig nya lärdomar.

För dig som söker igenkänning,
kanske stöd,
eller bara vill ta del av någon annans berättelse,
så är mitt råd att börja läsa min blogg från första början.
Min berättelse är i stort sett presenterad i rak kronologisk ordning.
Då.
Och nu.
Från A till B.
Men självklart är valet helt upp till dig.

Så välkommen,
om du nyss hittat hit.
Och lika välkommen,
till dig som varit här förut.

Att stå upp för sig själv

Jag tror att jag talar för de allra flesta av oss som levt eller lever med medberoendeproblem,
när jag säger att ett viktigt led i tillfrisknandet är att verkligen börja värdesätta det egna jaget.
Sina tankar.
Sina känslor.
Sina drömmar.
Livet blir helt plötsligt väldigt spännande.
Jag får lov att stå i centrum för mig själv.
Jag får lov att känna efter vad som är viktigt för mig.
Vad jag vill och vad jag behöver.
Och priset jag betalar är egentligen enbart att ge upp de negativa tankespiralerna,
fokus på andra människors liv,
och behovet av att få framstå som offer.

Problemet blir när man inser att det inte enbart är i sin relation som man varit medberoende.
Utan att det har flutit över på flera andra områden i livet.
Det har exempelvis sipprat in i min yrkesroll,
och gjort mig till en überlojal medarbetare.
En medarbetare som på det hela taget sett ut att älska allt och alla,
men som invärtes kräkts av tvånget att ständigt förväntas vara till lags.

Men så när du plötsligt bestämmer dig för att stå upp för dig själv,
blir det påtagligt att du inte kan fortsätta i samma banor som tidigare.
Någonstans.
På något plan.
Du måste bryta dig ur dina egna bojor.
När vetskapen om detta slår till,
slår det också följe med rädslan och ovissheten.
Ekonomi och trygghet i ena vågskålen.
Självrespekt och mod i andra.
Det är inte enkelt att förändra sitt liv.
Ett litet steg i taget sägs det,
men när ett steg känns för stort...
...är det lätt att känna sig liten.

Livstecken...

Ett litet livstecken från en till synes stendöd Tintomara.
Om nu någon undrat.
Först och främst.
Familjen flyter på hur bra som helst.
Inga återfall för någondera av parterna.
Så på den punkten är allt frid och fröjd.
Det är på andra områden som livet för tillfället är kaosartat.
Och på andra områden menar jag framför allt på jobbfronten.
Min arbetsplats är minst sagt turbulent för tillfället,
och trots att jag inte arbetar på ett välkänt bilföretag så är turerna snarlika.
Spekulationer om ledningens vara eller icke vara.
Personal som står handfallen utan information.
En ovisshetens vaccum.
När något bara förbrukar en massa energi utan att ge någon tillbaka,
är det svårt att bibehålla motivation och lust.
Trots att man i grund och botten faktiskt trivs med sitt arbete.
Därför har jag inte kunnat prioritera bloggen under veckan som gått.
Jag, lilleman och sambon måste få gå före.
Och så bebisen i magen förstås.

Missa inte chansen...

...att möta andra i liknande situation som dig!


Om du liksom många andra,
bor alltför långt ifrån Dysberoendekliniken,
och dessutom saknar ett s-anon i närheten,
så kanske detta kan vara något för dig?


www.malmo.se/Medborgare/Social---familjefragor/Personligt-stod/Kompetenscenter-prostitution.html


När min värld rasade samman i maj förra året tipsades jag om samma kurs
av en vänlig kurator.
Jag famlade minst sagt i ett becksvart rum,
efter någonting konkret att hålla mig i.
Någon eller något som kunde rädda mig.
Efter en utväg.
Jag hade egentligen ingen aning om vad jag letade efter.
Bara att jag behövde hjälp att ta mig igenom mardrömmen.


Första veckan jag deltog lyssnade jag till de andras historier.
Tack gode gud att det bara rör sig om en kvinna för min sambos del...minns jag att jag tänkte då.
Jag hade fel.
Så väldigt fel.
Under de fem veckor kursen pågick,
ramlade min värld samman bit för bit.
En kvinna blev två.
Tre.
Fyra.
Osv...

De handfasta råd som gavs under mötena hade jag inte riktigt nytta av just då.
Ta hand om dig själv.
Prioritera dina egna känslor.
För att nämna några.
Jag befann mig i mitt livs värsta kris,
och jag kunde inte för mitt liv fokusera på något annat än att överleva just då.

Men tisdagskvällarna blev ändå en hållpunkt i veckan.
När allt kändes som värst,
räknade jag ner dagarna..timmarna...minuterna tills tisdagens träff.
Inte för att det skulle förändra något,
men för att jag inte behövde vara ensam i det jag gick igenom längre.
För att det faktiskt fanns någon eller några som faktiskt förstod.

Så även om det känns jobbigt att ta sig dit.

Pinsamt.

Obekvämt.

Förnedrande.

(var några av de känslor som fanns hos mig...)

Om du känner att du vill,

så bara gör.

Strunta i att tänka så himla mycket, bara gör.

Strömavbrott mitt i natten

I natt vaknade jag av en obehaglig tanke.
En tanke som faktiskt inte ens slagit mig i vaket tillstånd.
Men plötsligt så bara fanns den där,
och det var alldeles uppenbart att den berörde mig tillräckligt mycket för att väcka mig.

"Tänk om han vill träffa henne igen?
Om han helt plötsligt börjar fundera på hur det skulle vara att ses, bara en enda gång till..."

Nix.
Jag satte mig inte käpprätt upp,
som de så ofta gör i fiktiva sammanhang.
Istället låg jag alldeles stilla i sängen.
Hörde sambons andetag i kapp med lillemans,
medan det från eget håll var alldeles tyst.
Höll jag andan eller varför hördes inte mina andetag?
Att jag det facto levde tvivlade jag inte det minsta på,
mitt hjärta klappade på så hårt att det var fullkomligt osannolikt att det inte syntes genom huden.

Långsamt började jag återta makten över de egna tankarna.
Andas.
In.
Ut.

Hans tankar är inget jag vare sig kan styra över,
eller nå heller, för den delen.
Det är inte hans tankar jag behöver frukta.
Det är hans utagerande.
Och i det avseendet känner jag mig faktiskt lugn för tillfället.

Med den insikten färsk i minnet,
kunde jag återigen lägga huvudet till rätta på kudden,
redo att falla tillbaka in i drömmarnas värld.
Ljudet av den djupt snarkande familjen vid min sida,
vaggade mig tillbaka till lugnet.
Och när så morgonen kom,
var allting precis som vanligt igen.

En enda mening

Det är allt som krävs.
För att helt plötsligt vända den till synes harmlösa vardagen till ett kaos på insidan.
En endaste liten mening.

Som jag skrev i mitt senaste inlägg så präglas allt mer av mitt liv av vardag.
Det är fantastiskt skönt,
men samtidigt förrädiskt.
För smärtan är inte så våldsamt långt bort ändå.
Och ibland kan den väckas till liv av en förhållandevis oskyldig mening.
En mening som onekligen kittlar känsliga och ömma delar av mig,
och som gör så ont.

Det var egentligen sagt som ett skämt.
Och vi har skämtat om det tusen gånger förut.
Och ja.
Egentligen är faktiskt meningen också helt sant.
Så här gick det till.

Jag skulle sätta mig ner på golvet.
Med benen utåt.
Vinkeln var i ärlighetens namn minimal.
Jag är ungefär lika vig som ett kylskåp.
Sambon flinade lite,
och sedan sa han;
"Men, det är inte klokt vad du är ovig."

Och nä.
Det är nog egentligen inte riktigt klokt.
Men bortsett från det så satte denna mening,
igång en lång kedja av tankar hos mig.
Jag är medveten om att den nu,
ryckt ur sitt sammanhang,
kan misstas för ett elakt personangrepp,
men jag försäkrar er,
så var inte fallet.

Trots att vår situation idag var långt ifrån sexuell på något sätt,
så var det ändå dit mina tankar vandrade.
Huruvida de var atletiska, spänstiga och villiga?
Viga som underåriga kinesiska gymnaster.
Jämför han mig med dem?
Och vem av dem i sådana fall?
Vem är det jag tävlar emot?

Och så hann det hålla på en liten stund.
Paniken på insidan.
Rädslan för att inte duga.
För att inte vara tillräcklig.

Misstaget jag gjorde idag var att inget säga.
Jag lät tårarna komma i smyg och undvek att låta honom veta varför jag förändrades.
Att jag förändrades märkte han.
Men varför behöll jag för mig själv.

Och varför gjorde jag det?

Jag skämdes.
Skämdes över att dra upp det där gamla igen.
Över att smutsa ner vår fina vardag,
med det där ytterligare en gång.
Så jag teg.
Och tillslut rann bägaren över.

Jag kröp upp till honom i soffan för att få känna lite närhet.
Satte mig tätt intill.
Lutade huvudet mot hans bröst.
Och då.
Då kunde jag inte längre dölja tårarna.
De blev helt enkelt för många,
och jag orkade inte bromsa dem.

Efter en stund berättade jag.
Jag behövde ingen försäkran från honom om att han inte tänkt som jag.
Det enda jag ville var att han skulle få veta.
Hur en simpel mening kan punktera min självkänsla på en enda sekund.
Att jag kämpar mot mig själv,
och mot de tankar om otillräcklighet som alltid finns inom räckhåll.
Och han höll om mig.
Strök mig över ryggen.
Sa ingenting utan bara fanns där.

Jag klandrar honom inte för det han sa.
Det var menat som ett skämt,
och han kan inte alltid vara skyldig att väga varje mening för att garantera att jag kan hantera den.
Idag kunde jag inte hantera just denna.
Imorgon är det kanske en annan.

Det finns en del saker att dra lärdom av utifrån dagens händelse.
Här är några.
Ett.
Det är viktigt att berätta. Att riva muren så snart som möjligt. Det som händer, det händer inuti mig och det är omöjligt för någon annan att förstå om jag inte tar mig tid att försöka förklara.
Två.
Det är inget fel i att dra upp det där gamla igen. Det där gamla är ju en del av vårt nya, och det kommer sannolikt att leda till fler oväntade reaktioner i framtiden.
Tre.
En kram kan göra fantastiskt mycket för välbefinnandet.
På rätt tid, rätt plats och med rätt person så är en varm och välkomnande famn helt enkelt oslagbar.

Livet

Det fanns dagar då jag gett upp hoppet om en vardag.
Då jag inbillade mig att varje dag skulle förbli en kamp,
så länge jag höll fast vid att leva med sambon.
Det kändes som priset vi båda fick betala.
För obetalda skulder som skapats långt före vår tid.

Sambon talade ofta om att han längtade efter just en vardag igen.
En vardag då allt slutade kretsa kring friskt och sjukt.
Då vi kunde njuta av vin, vänner och världen i största allmänhet,
precis som vilket annat par i världen.

Jag minns inte om jag sa något till honom då.
Men jag trodde att hans dröm var en utopi.
Jag trodde att jag alltid skulle tvingas betrakta livet genom en grumlig lins,
skapad av minnen från det plågsamma som hänt.

Det gick ändå förhållandevis snabbt.
Hela förra hösten bestod av mycket arbete.
Mycket uppgifter från terapeuten,
som vi ägnade kvällarna åt att lösa.
Mycket tankar, funderingar och analyser,
som jag försökte omvandla till insikter här på bloggen.
Det var jobbigt,
tröttsamt,
krävande.
Men det var enormt viktigt.

För just detta maratonlopp,
har lett oss fram till,
just det,
vår vardag.

Jag är så tacksam för varje dag jag vaknar upp och inser att mina första tankar kretsar kring om blöjorna är slut.
Eller huruvida jag ska slänga in en maskin tvätt idag eller vänta tills helgen?
Eller inte minst, när nästa tid är schemalagd på BVC?

Vardagen.

Jag skulle inte vilja byta ut den för allt i världen.
För jag vet vad en verklighet helt utan vardag kan innebära.

Så nästa gång jag hör en lillgammal tonåring stå och muttra någonstans på stan om att denne minsann aldrig vill ha vare sig villa, volvo eller vovve,
så kommer jag att le inombords.
Det är så sjukt underskattat med vardag.
Men i vanlig ordning,
så krävs det något alldeles särskilt för att uppskatta det där lilla.
Det där lilla som faktiskt,
på det stora hela,
gör självaste livet värt att leva.

Skuldsatt

Jag proklamerar högt och tydligt att jag tar avstånd från skuldbegreppet.
Och jag gör det verkligen, tro inget annat.

På ett logiskt plan är jag väl medveten om att jag bara har skuld i de saker jag utsätter mig själv för, de tankar jag tänker och de känslor jag stjäl åt mig från andra.
Men på ett annat plan kan jag aldrig riktig välja.
Jag är nämligen inte riktigt där.


Jag hade en diskussion häromdagen på forumet, som för ovanlighetens skull varken slutade i personangrepp eller ilska från min sida. Det var en lugn och stillsam diskussion, och båda parter fick komma till tals. För första gången på länge kändes det riktigt bra att ta lite plats på forumet.


Men skuld är något som jag helt enkelt måste leva med ett tag till.
Det är min definitiva akilleshäl.
Jag känner skuld även i de lägen jag uppenbarligen inte är skyldig till något.
En sak vill jag dock lyfta fram,
för det känns enormt viktigt.
När jag talar om skuld så talar jag inte om sambons missbruk eller de bitar det förde med sig, för just i det fallet är det märkligt nog solklart för mig.
Jag känner ingen som helst skuld i det.
Det var hans val, hans misstag och jag hade aldrig kunnat göra något för att förhindra det.
Det är inte bara ord,
det är faktiskt min fasta övertygelse.
Önskar att jag kunnat vara lika klarsynt på andra områden.

Jag talar om det vardagliga.
Om de dagar sambon kanske ser lite sur ut.
Hur min instinktiva känsla är att jag gjort något fel.
Sagt något fel.
Varit fel.
Eller på jobbet.
Om chefen har en dålig dag.
Om det beror på att jag varit dålig?
Eller åtminstone inte tillräckligt bra?
Eller att jag bara varit...?
Och när min älskade lillasyster börjar prata om universitetsstudier så börjar skulden gro på en gång.
Tänk om inte hennes betyg räcker,
tänk om hon kommer att må dåligt för detta.
Jag borde ha stöttat henne under hennes gymnasietid.
Funnits där mer.
Varit den klippa jag själv saknade.

Och så vidare.


Precis som jag sa inledningsvis så är jag mycket väl medveten på ett logiskt plan om att hela världen faktiskt inte snurrar kring mig.
Jag är faktiskt inte det nav i vilket allt och alla är fastsurrade.


Igår träffade vi terapeuten igen efter ett långt juluppehåll.
Det kändes riktigt bra.
Det kändes som att komma tillbaka till skolan och pricka in alla rätt på ett läxförhör.
Vi har i ärlighetens namn haft våra duster under jul och nyår,
men vi har lärt oss hur vi kan reda ut dem.
Inte bara hur vi bäst sopar dem under mattan,
utan hur vi faktiskt tar oss över dem och vidare till andra sidan.
Så det kändes riktigt bra.


Skuldbegreppet kom upp till ytan och jag insåg en sak som jag nog inte riktigt förstått tidigare.
Jag har känt det som att sambon i vissa lägen försöker använda sig av just skuld som ett maktmedel,
då jag är så oerhört mottaglig för det.
Igår insåg jag att det är jag själv som tolkar in skulden i olika situationer.
Skulden bor i mig.
Och faktum är att det är jag själv som väljer att känna skuld i de lägen jag upplever det.
Sambon må vara sur eller tvär av någon anledning,
men han har ganska lite att göra med den skuld jag själv bygger in mig i.


Dock rekommenderade terapeuten mig att ligga lågt under graviditeten och även under den första bebistiden, och att inte göra några djupgående analyser av vad just denna skuld beror på i nuläget.
Så det ligger på is.


Men ändå kan jag inte släppa tankarna på varför just jag lever med en sådan fallenhet att känna skuld.

Blev jag mycket skuldbelagd för något som liten?
Eller tog jag på mig skulden självmant för något jag inte kunde rå för?
Minns inte.


Har hittat små, små lappar från långt tillbaka där jag skrivit gripande meddelande till min mamma med spretiga bokstäver.
En liten flicka som ville försöka göra någon annan hel,
en flicka som såg att någon hon älskade var trasig.
Det gjorde ont att läsa.
Värmde samtidigt, men gjorde ont.
Jag var för liten då för att känna så stora känslor.
Var det kanske skuld jag kände redan då?
Jag kanske var för liten för att förstå att ingenting av det som hände med mamma hade med mig att göra. Jag var ju trots allt bara sex år...

Nåväl.
Jag tror likaväl att det är viktigt för mig att hålla fast vid mina övertygelser.
Att kunna ta avstånd från skuldbegreppet i huvudet,
även om jag inte alltid lyckas göra det i hjärtat.
För jag tror att jag med tiden kommer att bli fri.
Skuldfri.
När tiden är mogen ska jag gå till botten med det en gång för alla och bara rensa ut.

Fram tills dess får jag väl lov att erkänna att jag har en hel del kvar att arbeta med...

Upprättelse

Det går i perioder.
Fast det inser jag inte förräns jag tagit mig ur en period.
Det är då jag minns hur det faktiskt ska kännas när det är bra.
Väl inuti en period inbillar jag mig att det är såhär det kommer att vara alltid.
Att det är priset jag betalar för att ha förlåtit det som hänt.

Jag talar om upprättelsen.
Den definitiva upprättelsen.
I vilken jag berättar för dem att det aldrig betydde något.
Att jag är den enda som älskats på riktigt.
Som älskats med på riktigt.
Upprättelsen.
Att jag vet.
Att det inte längre är deras lilla smutsiga hemlighet.

Jag är inte i någon period just nu.
Just därför kan jag också skriva om det.
Annars hade det känts för jobbigt.
Med med distans blir det lättare att reflektera över.

Det är vissa av kvinnorna som figuerar oftare än andra i mina upprättelsetankar.
Särskilt en.
Eller kanske möjligen två.
Den första och den sista.
Jag kan fastna i tankar på hur ett telefonsamtal skulle kunna te sig.
Hur jag avslöjar för den första att jag vet allt.
Att jag vet att hon är gift och har barn.
Att hon bara var en i mängden.
Att han utnyttjade henne för sitt eget sjuka egos skull.
Inte för att hon var speciell.
Utan för att hon var tillgänglig.

Den sista vill jag bara triumfera över.
Hon vet att jag vet.
Men jag vill berätta igen.
Hur betydelselöst det var.
Hur meningslös hon var.
Hur allt han sagt, skrivit eller gjort var brickor i ett spel för att få tillgång till en drog hon för tillfället var i besittning av.
Hur ingenting handlade om henne.
Och allting om honom.

Jag vet, och det är huvudsaken.

Min sköld.
Mitt mantra.
Varje gång de svåra tankarna dyker upp,
och börjar cirkulera i huvudet så plockar jag fram mitt ess.
Att jag vet, och att det faktiskt är det som är huvudsaken.
Jag vet att han älskar mig.
Att det är jag som betyder något för honom.
Och ingenting av det han delat med någon annan.
Jag vet.
Han vet.
Och ingenting annat spelar någon roll.

Ändå.
De återkommer.
Jag håller upp min sköld,
och de studsar till marken.
Om och om igen.
Tröttsamt.
Men nödvändigt.

Jag tror att striderna kommer att bli färre.
Att mitt envisa försvar kommer att leda till permanent fred.
Kanske inte riktigt än.
Men snart.
Längtar.

Lova att inte glömma bort dig själv...

Jag blir alltid varm av att läsa kommentarerna här på sidan.
Att andra människor tar sig tid att kommentera mina tankar gör att jag känner att det jag gör är betydelsefullt.
Att mina erfarenheter är värdefulla, och kanske inte längre bara för mig själv.
Alla kommentarer är viktiga, från nya besökare såväl som från välkända.
Så återigen tack för att ni finns.

Jag läste några rader nyss som berörde mig starkt.
Det handlar om att vilja finnas där för den man älskar,
att våga stanna kvar och att ge personen en chans.
Jag kände igen mig så mycket.
När jag väl vågade stå för mitt beslut att stanna,
kände jag mig oövervinnelig.
Jag visste att vår kärlek kunde bli äkta.
Till slut.

Jag har aldrig provat någon annan väg att gå,
så jag kan bara spekulera i hur livet hade tett sig om jag inte punkterat de lögner som fullkomligt tagit över vårt liv.
Om jag inte grävt sönder de sanningar som serverades,
om jag inte trampat vatten efter logik i ett hav av känslokaos.
Ord efter ord som rycktes ur sitt sammanhang, för att pusslas ihop och få mening i ett annat.
Jag vände och vred på det jag fick höra,
jag kände när kanterna inte passade.
Jag hörde hur de skavde mot varandra.
Ändå stod jag in i det längsta vid hans sida,
såg honom i ögonen och sa;
"Jag tror på dig. Jag tror du berättat sanningen."

Det hade han inte gjort.
Och jag vaknade plötsligt en dag med hetsjakten i magen.
Visste vad jag behövde göra.
Ljög och manipulerade,
tills sanningen slutligen fick mig på knockout.
Han sprang inte längre.
Och jag följde inte efter.
Då kunde jag andas ut.
Jakten var över.

Inte jakten på den absoluta sanningen,
såtillvida att alla detaljer vänts ut och in på.
Vilket de förvisso gjort också,
men det är en helt annan historia.
Utan helt enkelt på vetskapen om att min känsla var värd att litas på.
Min intuition.
Om vad som var lögn och vad som var sanning.

För mig var det viktigt att slå i botten.
Att verkligen kraschlanda,
även om det gjorde sanslöst ont.
Att bli uppfångad i ett nät av lögner några meter ovan mark,
av en sambo som försökt skydda sig själv såväl som mig hade inte kunnat hjälpa mig i längden.
Jag behövde få bekräftat det jag anade, men inte ville tro på.
För om jag inte fick svar på hur rätt jag faktiskt hade,
så skulle jag hellre aldrig se poängen i att våga lyssna inåt.

Att finnas där vid någons sida kan vara viktigt,
men är inte primärt.
Att finnas där för sig själv är däremot livsviktigt.
Det är så berusande att få känna sig behövd, värdefull, stark och viktig.
Att få vara den klippa som missbrukaren kan luta sig emot,
i med- och motgång.
Att efter månader eller år av känslomässigt förtryck,
få bli den starka.
Den som bär den älskade framåt,
då vederbörande inte har kraften att gå själv.

Det är då vi måste minnas att vår styrka kan vara en illusion.
Att den kraft vi vill dela med oss av,
kan vara ett undermedvetet sätt att uppnå vår egen drog.
Bekräftelsen.
Beviset på att vi är värdefulla.
Att vi är viktiga.
Att vi är oumbärliga.

Vi är alldeles säkert allt det ovanstående.
Värdefulla.
Viktiga.
Oumbärliga.
Men inte för någon annan.
Inte på grund av någon annan.
Utan för oss själva.
För vårt eget välbefinnandes skull.

Jag minns att jag läste några rader på Dysberoendeklinikens hemsida,
som jag bar med mig under den svåraste tiden.
Ungefär;
"De bästa resultaten får de par som fokuserar på sitt individuella tillfrisknande först."

Det var då jag började tänka på våra tillfrisknanden som två parallella vägar,
istället för en sammanflätad.
Som två igenväxta sådana,
där vi var och en var tvingade att möjliggöra vår egen framkomlighet.
Jag kan ibland få stanna upp och vänta,
om sambons arbete tar lite mer tid.
Han kan vänta in mig,
när han befinner sig några steg framför mig.
Vi vet båda att vi ansvarar för vår egen del,
men målet är likväl gemensamt.
Ett lyckligt vi.

Jag finns där genom att säga Jag tror på dig.
Inte Jag bär dig.
För jag vill inte heller bli buren.
Inte längre.
Inte nu när offerkoftan är bränd.
Nu står jag på egna ben.
Men när jag väljer att gå framåt,
så går jag gärna hand i hand med sambon.

Varm förståelse kontra rabiat övertygelse

Det verkar finnas två sidor av hur livet efter mötet med en sexmissbrukare kan te sig.
Antingen finner man styrka i att hata, förakta och smutskasta.
I att trycka den andra personen så långt ner i marken,
att man automatiskt själv helt enkelt bara måste bli mera värd.

Eller så försöker man att inse att man själv haft en roll i det drama som utspelat sig.
Med detta menar jag absolut inte att man bär skulden för någon annan människas utagerande.
Inte under några som helst omständigheter.
Utan snarare att man automatiskt polariserat sig som altruistisk,
då spektrat av kvaliteter borde vara betydligt mer nyanserat än så.
Man rannsakar sig själv,
hittar saker man vill åtgärda.
Och åtgärdar.
Lite åt gången.
Pö om pö.
Pusselbitar som för första gången någonsin hamnar rätt.

Jag erkänner.
Jag tillhörde tidigare en av dem som ropade högt att Hillary Clinton var symbolen för en verkligt svag kvinna.
Att Victoria Beckham var en patetisk wannabe som inte vågade lämna sitt äktenskap.
Och att Liz Hurley var mer än lite korkad som stannade kvar hos sin Mr. Torsk.

Männens agerande väckte aldrig lika starka känslor eller reaktioner som just deras kvinnors.
Eller vad jag i det läget betraktade som brist på agerande.
För där och då var jag övertygad om att det enda sättet att agera var att lämna.
Att gå vidare på egen hand.

Idag är jag tyst när mediedreven drar förbi.
För idag vet jag hur det verkligen kan te sig på insidan.
Jag vet att det inte behöver vara ett tecken på svaghet att våga tillfriskna tillsammans.
Eller ett tecken på rädsla att stanna kvar.

Det gäller inte bara offentliga personer,
utan även på så små arenor som diskussionsforum.
Det är två läger,
och förståelsen däremellan är inte alltid vad den borde vara.

Jag ser sjuka människor bakom ord som propagerar om att lämna i tid och otid.
Människor som inte inser sina egna begränsningar och som inte respekterar att vi alla delar olika öden.
Människor som tror sig veta lösningen på alla andras problem.
Människor som fortfarande sitter fastlimmade i någonting gammalt.
I mina ögon är man inte frisk för att man lämnat sin sexmissbrukande partner och ägnar resten av livet åt att försvara det val man gjorde då.

Att vara frisk är för mig att stå upp för sig själv.
Att lyssna inåt och våga agera på det man hör och det man känner.
Ett tillstånd då ens livsval varken behöver försvaras eller förklaras.
Att jag själv vet varför jag gjort just mina val, är fullt tillräckligt.

Kanske är det så att det underlättar mer än vad jag först trodde för den medberoende att missbrukaren kommer till verklig insikt om sitt problem i samband med avslöjandet?
Att hela korthuset raseras på en och samma gång,
är kanske den faktiska förutsättningen för att något nytt och beständligt ska kunna byggas upp från grunden?

Jag ser inte längre på min sambo som en missbrukare.
I honom ser jag en person som trasats sönder genom omständigheter i livet,
och som sökte efter hjälp och lösningar på fel ställen.
Jag ser många beröringspunkter med mig själv.
Jag ser även många likheter hos enormt många andra personer jag känner.

När jag väl kommit över den värsta chocken om vad ett sexmissbruk innebär,
så har jag idag lärt mig att leva med insikten om att vi båda bär med oss sorger som aldrig bearbetats klart.
Att det är tomrum vi bär på, kanske egentligen inte sjukdomstillstånd.
Vissa fyller sina tomrum med alltför mycket arbete.
Andra med åsikter om allt och alla.
Och några väljer att försöka fylla dem med meningslöst sex.

Idag försöker vi lära om,
lära nytt.
Göra om,
göra rätt.
Ibland blir det fel,
men oftast blir det faktiskt riktigt bra.
Vi reflekterar över saker som händer,
uppmärksammar varandra.
Men kanske framför allt.
Vi uppmärksammar oss själva.
Eller åtminstone jag.
Han kämpar väl kanske i sanningens namn ibland för att tona ner den delen av sin personlighet.

Genom att uttala mig om andra människors tillfrisknande eller kanske snarare avsaknad av det,
så inser jag att jag är ute på djupt vatten.
Därför vill jag samtidigt poängtera att jag inte ser ner på någon för att jag inte litar på deras egen diagnos.
Jag är mer än öppen för dialog.
Problemet är kanske snarare att dörren är stängd från andra sidan...