Framtid

Jag minns inte om jag skrivit om detta tidigare.
Jag kan mycket väl ha gjort det.
I vilket fall som helst har det inträffat igen.
Och det är lika frustrerande nu som tidigare.
Jag,
som tycker mig befinna mig nära min kära sambo i vår relation,
inser plötsligt att vi på en särskild punkt befinner oss ljusår ifrån varandra.
Framtid.

Varje gång vi pratar framtid slänger jag in en brasklapp i form av;
Ja...men man kan ju ändå aldrig veta säkert.
Eller;
Jag hoppas att vi kan leva resten av våra liv tillsammans,
men jag utgår inte från det.
Jag hoppas bara.

Och han blir sur.
Irriterad.
Frustrerad.
Och säger saker som i stil med att;
Men det är väl klart vi ska!
Eller;
Det är väl klart vi kan veta det efter det vi gått igenom. Har vi klarat detta så klarar vi allt.

Mmm.
Kanske är det våra olika erfarenheter som får oss att ser olika på framtiden.
Jag har precis som honom en gång trott,
att det bara handlar om att bestämma sig.
Jag har levt i villfarelsen att det var allt som behövdes.
Vad jag helt missade i beräkningen var att vi är två personer som kan avgöra relationens framtid.
Inte bara jag.
Utan ytterligare en person.
Och hur gärna jag än vill tro honom när han säger att han aldrig kommer att göra mig illa igen,
så måste jag vara ärlig mot mig själv och inse att risken alltid kommer att finnas.
Inte risken för att han medvetet vill skada mig,
utan för att han faktiskt ramlar ner i något stort svart hål igen och tar till extrema metoder för att inte drunkna.

Jag vill inte gärna kalla mig paranoid.
För jag tror och hoppas av hela mitt hjärta att det inte kommer att hända.
Jag är nog snarare realist.
För jag vet,
att ibland händer faktiskt det osannolika.
Ibland får du faktiskt veta att den du älskar spenderat sin tid med andra kvinnor.
Trots att du inget hellre vill än att avfärda det som nonsens.

Jag minns att jag under min förra graviditet hittade kondomer i hans portfölj när jag vid något tillfälle väntade på honom i bilen.
Jag bröt ihop.
Skakade av tårar för jag förstod absolut ingenting.
När han kom tillbaka förklarade han att han använde dem för eget bruk,
vilket bisarrt nog faktiskt var sant.
Men jag trodde honom utan att blinka.
För att den verklighet som höll på att uppdagas inte passade ihop med min.
Jag misstänkte självklart aldrig att han däremot ägnade sin tid åt oskyddat sex med kvinnor jag aldrig någonsin skulle betrakta som konkurrenter.
Jag hade ju bestämt mig för att det skulle vara vi för alltid.
Då fanns det ju verkligen inte utrymme för att han skulle tänka i andra banor.

Vår framtid är inte huggen i sten.
Men jag ska inte sticka under stol med att jag hoppas på en framtid tillsammans.
Han och jag och våra barn.
En framtid av lugn och ro.
Det är väl inte så mycket begärt.
Bara lite mindre drama,
lite mer sinnesro.
Att få vara lycklig.
Utan att behöva kämpa så förbannat mycket för det.

Att han nu har bestämt sig,
är inte heller det någon garanti.
Jag vill inte gärna slänga hot eller tvivel i ansiktet på honom,
men faktum är att jag också har ett ord med i leken när det gäller vår framtid.
Det finns många saker utöver otrohet som kan kullkasta våra drömmar.
Vi kan växa isär.
Vi kan vilja få ut olika saker av livet.
Vi kan träffa någon annan som får våra hjärtan att slå snabbare.
Det är omöjligt att sia om detta idag.
Det enda jag vet är att möjligheten eller risken faktiskt finns.
Vare sig jag väljer att blunda för den eller inte.
Vare sig han väljer att acceptera den eller inte.

Så framtiden.
Ja.
Den kommer att komma.
Det är egentligen det enda vi vet med säkerhet.
Hur den kommer att te sig,
det får vi helt enkelt se med tiden.
Jag känner mig full av tillförsikt.
Kontrollen ligger ju faktiskt inte i mina händer.
Jag kan bara slappna av,
försöka njuta av resan,
och följa med i svängarna så gott det går.