Kalibrering

Kanske är det det jag sysslar med när jag vissa dagar näst intill tvångsmässigt frågar sambon hur han mår.
Alltså hur han mår egentligen.
Och så spänner jag ögonen i honom och tittar efter signaler.
Kroppsspråk.
Efter tysta rop på hjälp.
Oftast utspelas exakt samma scenario.
Han suckar och säger bra.
Titta tillbaka på mig.
Med trött och uppgiven blick.

Jag gjorde en rejäl självrannsakan häromdagen.
Försökte ta reda på om det var en form av kontrollbeteende jag återfallit till,
då mina frågor någonstans bottnar i en rädsla för att förlora kontakten med varandra.
Den där sanna kontakten,
inte den där rutinmässiga liksom.
Jag funderade på om mina frågor var uppriktiga,
eller ett uttryck för ren och skär osäkerhet.
Sanningen är att jag inte vet.

Jag kom fram till att det kanske är en form av relationskalibrering.
Om jag varje dag stämmer av hans känslotillstånd,
kommer jag också att märka när han mår dåligt.
Jag kommer att se när kurvorna börjar peka på fel håll.
Långt innan de kraschar i katastrof.
Men jag själv då?
Kalibrerar jag mina egna känslor då?
Inte lika regelbundet och långt ifrån lika ofta.
Och det är där mitt största problem ligger.
Jag har återigen fallit i fällan att prioritera fel.
Jag fokuserar utåt för att det är enklast så.
Enklast.
Men därmed inte att föredra för mig.

Nästa gång jag slås av att fråga sambon hur han mår ska jag hålla tillbaka den.
Vända den inåt.
Och fråga mig själv.
Hur mår jag?